Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘upplysa’

Ett matigt inlägg.


 

Glas med Il Forno ItalianoIdag har Fästmön och jag varit förlovade i sju år. Men av jobbskäl firade vi detta igår i stället. Vårt självklara val var Il Forno Italiano, där vi åt vår allra första middag som förlovade den 8 november 2008. Så här sju år senare kan jag konstatera att maten håller samma höga kvalitet som då. Ändå förstörde ett enda misstag hela upplevelsen för oss igår. Och då är jag inte ens säker på att det var ett misstag från personalens sida – mer troligt var det ett medvetet och på stället vedertaget sätt att säga tack & hej till gäster. Var det för att vi inte fattade det som vi inte fick några chokladkarameller till notan..?

Jag bokade på ett smidigt och enkelt sätt bord via restaurangens webbplats. En bekräftelse via e-post lät mig veta att bokningen gått fram. Klockan 18 lördagen den 7 november, bord för två. Inte tänkte jag på att det stod en sluttid. Men jag borde ha tänkt lite sen, när vi kom på plats igår, och blev anvisade ett bord inne i ett hörn, bredvid ett bord där en liten familj just höll på att avsluta sin måltid. De skulle välja dessert och fick då av serveringspersonalen veta vilka rätter de inte kunde välja eftersom de tog för lång tid att tillaga och klockan var 18… Jag lyssnade med ett halvt öra och blev lite störd, men gissade bara att familjen kanske kommit hit tidigt och utan att reservera bord.

Gamberi förrätt

Gamberi al lardo.

Till förrätt valde Anna en skaldjurssallad, Insalata mista di gamberi, och jag Gamberi al lardo. Mina jätteräkor låg på en bädd av ruccola, basilika och spenat. Räkorna var fasta, fina och smakrika, men grönsakerna – basilikan? – något beska. Vi serverades också bröd med aioli och chilitomatröra till. Rörorna var underbart goda, även om chilitomatröran kunde haft mera sting. Vissa brödbitar var väldigt torra, nåt som efteråt fick mig att undra vilken vända – den tredje? – de var ute på bland borden.

Av serveringspersonalen blev vi rekommenderade ett medelfylligt rött vin av Barolotyp som jag inte hittar i vinlistan på nätet. Det skulle funka till såväl skaldjur som kyckling och det gjorde det. Nu föredrar jag tyngre viner, men till det vi åt var detta vin ett perfekt val, även om jag tyckte att priset var i saftigaste (!) laget – 550 kronor var flaskan definitivt inte värd.

Filetto di pollo alla Milanese con pappardelle

Filetto di pollo alla Milanese con pappardelle.

Till huvudrätt, primi, valde vi båda Filetto di pollo alla Milanese, det vill säga kycklingfilé på pappardelle med gorgonzolasås. Jag bad att få slippa det knaperstekta baconet ovanpå och det gick bra. Rätten innehöll även soltorkade tomater. Dessa plus baconet för Annas del och såsen gjorde anrättningen väldigt salt, men det hade vi liksom gissat innan. Det var rikligt med kycklingfilé och mycket gott.

Efter intagen huvudrätt bad vi att få vänta en stund innan vi beställde dessert. Det fick vi – i fem minuter. Anna beställde en Pannacotta Classica och jag en Mousse alla casalinga. Det var kladdkakans dag igår, men nån sån stod inte på menyn, inte ens den klassiska chokladtårtan, till min förvåning. Till desserten valde Anna en dubbel macchiato och jag en dubbel espresso. Skillnaden mellan kaffesorterna visade sig vara en halv tesked mjölk som flöt ovanpå Annas kaffe.

Dubbel espresso

En dubbel espresso.

Och nu kom det som förstörde hela vår upplevelse. Vi fick våra koppar kaffe först och såg fram emot desserterna. Men i stället för att komma med dessa kom serveringspersonalen med… notan… Jag var övertygad om att det hade blivit ett misstag, protesterade och sa att vi inte hade bett om notan utan beställt dessert. Serveringspersonalen tittade på mig, sa nåt obegripligt (nej, inte på italienska utan på perfekt svenska) och gick. Notan låg kvar. Strax var personalen åter vid bordet. Med våra desserter? Nej, med en betalkortapparat!!! Jag sa då i avmätt ton att jag ville betala kontant. Vid nästa besök kom våra desserter.

 Brun och vit chokladmousse

Mousse alla casalinga.


Uppenbarligen hade jag missat
att vi hade exakt två timmar – och inte en minut mer! – på oss att äta vår trerättersmiddag. Det kändes otroligt fräckt att få notan till bordet innan vi ätit färdigt. Kanske hade det varit bra om serveringspersonalen åtminstone lite diskret hade upplyst oss om att vår tid på restaurangen närmade sig sitt slut. Men… att överhuvudtaget ha en sluttid för ett restaurangbesök tycker jag är… skit, på ren svenska! Att göra ett besök på en fin restaurang är en upplevelse för mig, inte ett sätt att snabbt fylla magen med mat. Dessutom betalade jag över 1 300 kronor för vår middag. Då kan i alla fall inte jag låta bli att tycka att det är närigt att försöka klämma in så många gäster att det blir som att äta på löpande band.

Det samlade Toffelomdömet för maten blev högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Toffelomdömet för sluttid för restaurangbesöket blev

hundbajs

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.


 

Beslut om respenning AF

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Guldpengar

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

Hum… Det verkar som om Tokerian smittar av sig även på ICA Heidan. För alla livsmedelsbutiker kan väl inte knycka Tokerians skyltmakare, eller? Idag handlade det om päron och deras härkomst – är de från Holland, som klisteretiketten på päronet säger eller är de från Belgien, som skylten säger?

Holländskt eller belgiskt päron

Holländskt eller belgiskt päron?


Nån som kan upplysa mig i denna extremt viktiga fråga???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett anmälande inlägg.


 

Idag på förmiddagen ringde ett okänt nummer på min mobil. Eftersom jag är arbetssökande ökade både puls och hjärtslag. Jag tänkte:

NU är det nån som ringer och vill träffa mig för en intervju!

Högen med sökta jobb 2014 t o m 1 september

Högen med sökta jobb 2014.

Det var en man i andra änden och han berättade att han ringde från Uppsala kemteknik. Jag började genast rafsa i min hög med sökta jobb, den som senast idag har kompletterats med ytterligare tre sen igår. Mannen var trevlig, pratade om vädret etc och hoppades att han inte störde. Men när han frågade om jag kände till företaget blev jag ställd. Han började berätta om tvättmedel. Det var uppenbarligen inte nån som ville anställa mig utan nån som ville pracka på mig sälja nånting till mig.

Jag avbröt därför försäljningssvadan (den kommer, förr eller senare, efter allt det trevliga inledande) och frågade rakt på sak om han ville sälja nånting. Han svarade jakande. Jag upplyste då om att jag har NIX på min mobil, varpå han kontrade med att fråga om jag har haft det länge. Jag svarade ja. Då skulle han

anteckna det.

Inte nog med att jag blev besviken, jag blev störd i det arbete jag utförde (jobbsökeri). Och så blev jag arg. Arg för att säljare gång på gång ringer, på såväl fasta telefonen som mobilen, trots att jag har NIXat båda telefonnumren.

Alla såna här oönskade samtal från telefonsäljare anmäler jag till DM-nämnden via deras enkla anmälningsformulär. För att kunna göra en anmälan måste du dock ha företagets adress. När jag sökte på Uppsala kemteknik fanns det inget företag som heter så, men jag hamnade på Kemteknik Scandinavian AB:s webbplats. Eftersom de produkter som visas där var samma som säljaren försökte få mig intresserad av gissar jag att jag säljaren tillhörde detta företag.

Det händer egentligen inte så mycket. DM-nämnden prövar ett anmält ärende. Resultatet publiceras på DM-nämndens webbplats. Många anmälningar är naturligtvis inte bra för ett företag. Därför är mitt råd till dig som har NIX:at dina telefoner att anmäla alla företag vars säljare ringer dig. Vi som inte vill bli uppringda av säljare måste få slippa det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett utlämnande inlägg.


 

En del tror säkert att det är jätteskönt att gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeela dan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man ska söka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.

Lönnlöv på trottoaren

Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.


Jag tror i alla fall
 att de allra flesta som är arbetslösa vill jobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobb och man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…

Burspråk

Det är lätt att stänga in sig…

Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Tror jag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantisera ihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)

När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har många böcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.

Romaner

Idag tittade jag bara på romaner.


Det är inte bra för mig att fly.
 Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)

En indisk peng

En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.

Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.

Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.

 Pe med mobil och wienerbröd

Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.

Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.

Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var god också, mackan.

Macka med kalkon och Philadelphiaost

Nyttig och god macka.


Vi babblade i två timmar, nästan.
Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.

Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.

Uppsala slott bakom trädet

Uppsala slott står kvar och skymtar bakom trädet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bilinlägg. Med ett nytt konstaterande om att det är svårt med kommunikation.


 

Toyota Auris Hybrid Sports

En sån här svischade jag i till jobbet i morse.

Idag låg jag till jobbet. Ja alltså, så här var det: Clark Kent* skulle till bildoktorn i morse. Han skulle lämnas och skrivas in kvart i sju och jag skulle samtidigt hämta en lånebil. Fine. Jag var sen, naturligtvis. Men till min ursäkt hör det faktum att tågen inte går som de ska och nästan  alla Uppsalamänniskor som jobbar på vägen till eller i Stockholm åker bil. Nästan alla, skrev jag. Vad jag förstår går vissa tågturer och en del bussar. Fast det blir totalstopp i helgen. Och tidsplanen att tågen ska gå som vanligt på måndag har spräckts. Nu är det tisdagen den 10 juni som gäller. Nästan två veckors elände, alltså. Lång historia, alltså, men den innebär bilköer. Bilköer både till bilverkstan och till mitt jobb. Så jag blev sen. Jag skyller på tågeländet. Som alltså skapar bilköer.

Men kanske var det bra att jag var lite sen, för jag fick en urhäftig lånebil. Det kändes som om jag låg ner och körde. Inte optimalt för min bråkiga rygg, men när jag väl kom i läge i sätet gick det bra. Jädrar i min lilla växellåda vilket klös det var i bilen! Sex växlar dessutom, vilket gör mig enormt avundsjuk. Nyckel som fälls in i sin hylsa när den inte används. Bluetooth för mobajlen via ratten. Och lite såna bra saker. Mindre bra var förstås hastighetsmätaren. Jag är van vid en stor, digital display. Den här var liten och inte så digital. Dessutom skymdes den av den plastiga ratten (jag har en läderratt). Backspeglarna fick jag inte heller i bra läge, så döda vinkeln kändes större än jag var van vid. Eller vidare, kanske man säger?

Det som var ännu lite mindre bra var att bilverkstan stänger tidigare idag. Och detta lilla faktum hade man inte informerat mig om när jag bokade tid. Nu måste även jag sluta tidigare för att kunna hämta min bil och lämna lånebilen. Dessa röda dagar ställer till det – när man är kund… Och kommunikation är ju, som bekant, svårt. Hade jag vetat om detta skulle jag kanske ha tagit en semesterdag eller jobbat hemifrån idag.

däck

Är mönsterdjupet OK? Är gummit torrt och sprucket? Sånt vill jag som bilägare gärna att den som byter däck till sommar- eller vinterversionen på min bil upplyser mig om.

Som vanligt när jag anlände till bilverkstan krånglade deras skrivare. Och utan skrivare – ingen order. Jag får nu bara hoppas att de gör rätt saker med min bil… Kanske ska jag tipsa dem om att byta skrivare, också. Eller nej. Det kanske är elakt. Mindre elakt är i alla fall att jag upplyser dem om att de gärna får berätta för kunden att hennes däck är dåliga när hon låter verkstan byta från vinterdäck till sommardäck. Jag vill liksom gärna veta sånt, jag är ingen expert på bilar. Det är andra gången man underlåter att berätta detta för mig. Första gången var mönsterdjupet helt slut på två av sommardäcken som märkesverkstan tog av. När de sen på våren skulle monteras igen, vägrade verkstan sätta på dem eftersom de var ”slut”.  Den här gången är däcken torra och spruckna. De monterades på av verkstan i mitten av april. Besiktnings-mannen klagade på dem den 27 maj. Så snabbt kan de ju inte liksom bli torra. Jag menar, jag vill ju inte råka ut för nån olycka – och bilverkstan vill väl sälja? Igår kväll när jag åkte hem stod en kraschad bil på tre däck vid motorvägens sida. Vid mitträcket låg det fjärde däcket… Just saying…

Kommunikation är svårt. Just saying dä määä…

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det regnar hela tiden. Hela tiden. Så då passar det utmärkt att sitta inomhus och spana på omvärlden genom datorn, eller hur? Idag har jag grävt upp följande:

KuddeGoda arbetsförhållanden är bra för sömnen. Ja, det var väl inte nån som trodde nånting annat? Om man känner sig rättvist behandlad, har stöd och inflytande på jobbet har man också bättre sömn. Eller mindre sömnstörningar. Den som är dåligt uppskattad eller mobbad får sämre kvalitet på sin sömn. Ganska skrämmande då att en av tre svenskar uppger att de har sömnstörningar. En rapport om sambanden mellan sömnbrist och arbetsmiljö har tagits fram av Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU. Rapporten bygger på en genomgång av europeisk forskning kring arbetsmiljö och sömnstörningar från 1990-talet fram till 2012.

Agentur raggade modeller vid ätstörningsklinik. Enligt verksamhetschefen vid kliniken har det stått agenter utanför och raggat på smala flickor som besökt kliniken. En del av flickorna var i yngre tonåren och mycket sjuka i anorexia. Men hurdana är folk? Man upphör aldrig att förvånas!

mobilförbudDagdrömma är farligare än mobilprat – bakom ratten. I USA har man gjort en undersökning av bilolyckor. Bland annat har man tagit fram en lista över de farligaste sakerna man kan göra i bilen. Att dagdrömma är farligast, sägs det. Men att prata i mobilen och skicka sms kommer på andra plats. Så varför har inte Sverige, i motsats till många andra länder i Europa, infört förbud mot mobilpratande i bilen utan handsfree/blåtand/headset? (Hur vet man förresten vad som är farligast om föraren har dött i en olycka? Jag menar, hur VET man att h*n dagdrömde?)

webtrollFritt ord utan näthat. Det är vad chefredaktören, VD:n och ansvarige utgivaren Hanna Stjärne tror att lokalblaskan på nätet ska få genom att alla läsarkommentarer granskas av tidningens journalister före publicering. Självklart är det inte OK att hota eller kränka andra med till exempel rasistiska kommentarer. Men hur blir det när media bevakar/förföljer vissa personer, nånting som ibland liknar häxjakt, skulle jag vilja säga? (Till exempel aktuelle Erik Weiman eller Margaret Thatcher på sin tid?) Nja, jag tycker att lokalblaskans beslut är inte ett nagg i kanten utan en stor tårtbit av yttrandefriheten. Varför svarar inte tidningens journalister på inkomna kommentarer i stället? För stalkern: det är skillnad mellan en tidning som säger sig ha i uppdrag att upplysa sina läsare om saker och ting därför att läsarna sägs ha rätt att veta vissa saker och en privat blogg. Du får aldrig rätten att kommentera här. Nätstalkers – människor (= tant) som förföljer andra människor (= mig, det vill säga annan tant) i.. vad är det nu.. fyra år? – DET är näthatare som jag önskar att man verkligen kunde göra nåt åt!

Marie Plosjö gravid. Så trevligt för henne, då, förhoppningsvis. Men vem fan är Marie Plosjö??? 😳


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »