Värme och en go gubbe

Ett varmt inlägg.

---

 

Pepparkaksgubben Markus, något oskarp i konturerna på grund av farbror D.

Idag har jag fått värme på mitt nya kontor. Det blev verkligen ett hallelujah moment när Elefantma… Elementmannen kravlade fram under ett av mina bord. Jag har två små ynka element på mitt kontor och det som är närmast mig är för första gången sen jag flyttade in här varmt. Lagom tills det är dags att flytta igen. Snart. Kanske. Nåja, jag slipper sitta och undra varför jag plötsligt börjar hoppa framför datorskärmen och fingrarna liksom stelnar över tangentbordet på jobbet – av köld. Nu är det varmt!

Som grädde på moset fick jag finbesök också av en livs levande pepparkaksgubbe. En liten gubbe som nu äntligen har fått ett riktigt namn: Markus. Apostlanamn, minsann. Snyggt, tycker jag. Betydligt snyggare än Maskil. Markus själv tycks ta det med ro. Han reagerade inte nämnvärt när jag ropade hans namn för att få honom att titta på mig så jag kunde ta en bra bild. I stället glodde han på farbror D som verkade fasligt rolig. Detta gjorde Markus något oskarp i konturerna. Farbror D har för övrigt en liten docka hemma hos sig också, ungefär lika gammal som Mask… Markus, det vill säga snart elva veckor. Så söt och go gubbe, denne Markus, i alla fall, att tant Tofflan nästan kunde äta upp honom – ungefär som med Fästmöns katter. Eller nja. Jag äter ju inte kött, direkt, bara fågel.

Tiden springer på och jag har gjort klart alla översättningar jag har fått i uppdrag att göra. Jag ska titta på ett strategidokument och ett magasin härnäst, möjligen ta tag i en rapport. Det har varit väldigt tomt och tyst i eftermiddag på jobbet. Folk är på en föreläsning och efter det är det baluns på en nation. Jag tackade nej till att delta. Skyllde lite på mammas ankomst, men det handlar mest om att jag inte har kläder, faktiskt. Jag kan inte komma dit i blåjeans, svart luvatröja och gympadojor med orange snören, liksom. Kläder är ett bortprioriterat kapitel när en är arbetslös. Fråga Anna som ofta har sett mig i tischor med hål i… Sen är jag verkligen inte min mammas dotter i klädavseende. Mamma är alltid tip top kläd- och sminkmässigt. För mig är kläder ett nödvändigt ont och smink använder jag inte. Pappa var likadan, framför allt när det gäller sminket. Här nedan följer ett smakprov på min smaklöshet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

På hemmafronten är det mesta förberett för mammas ankomst på lördag. Jag försöker ta lite sovmorgon innan jag pinnar över till Tokerian och köper nåt kaffebröd. Middag införskaffar jag senare, när mamma har anlänt. På söndag ska jag försöka få tag i en liten gran som vi ska klä i färggranna kulor och glitter så att den lyser upp mitt vardagsrum. Men granen kläs inte förrän den 23:e i min familj! På måndag eller tisdag kväll efter jobbet åker jag ut till Anna med julklappar. Det blir några kassar…

Ja, julförberedelserna pågår, som synes. Jag försöker att inte tänka på det svarta utan hålla modet uppe och i stället försöka inse att jag faktiskt behövs. Inte är jag nån go gubbe som Markus, men jag är rätt varm och jag har nåt som är efterfrågat att erbjuda.

Hur långt har DU kommit i julförberedelserna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kattklipp

Ett kattans inlägg.

---

 

En del katter går att äta.

Faktum är att Fästmöns katter, framför allt kattungarna, har botat min katträdsla. Jag vågar närma mig både de små och den stora, deras mamma, utan att vara rädd. Vi har tillbringat snart ett dygn tillsammans i Himlen. Det känns nästan trist att åka in till stan och bli utan kattunderhållning. Men vi börjar från början… En del katter är så söta att en vill äta upp dem. Fast jag tyckte nog att det var lite tidigt av ICA Solen att saluföra lussekatter igår… Vi köpte inga, utan det blev var sin rejäl påse med smågodis, nåt jag inte har ätit på flera månader, faktiskt. Men så är jag fem kilo lättare än för en månad sen också – utan att banta eller plåga mig med nån diet.

Maxi tog en wefie på oss. Som den linslus han är är det han själv som syns mest.

Nu hoppar jag tillbaka lite i tiden. Vi tittade in på Morgonen också för att avlämna ett stycke son till sin fader. På Morgonen bor två gamla kattgubbar och en kattjej tillsammans med Jerry. En kan väl säga att gubbarna inte alltid är lika lekfulla som den tjejen. Det verkar som om det är kvinnan som styr i det hushållet. Jag fick mig ett allvarligt samtal med en av gubbarna, Maxi, om detta. Maxi passade på att ta en wefie av oss också, för båda kattgubbarna är riktiga linslöss.

 

 

 

Så småningom landade vi i Himlen. Där är livet mycket annorlunda jämfört med vad det var för några månader sen. Kattungarna är så busiga att Annas hem börjar bli mer och mer likt Villa Villekulla. En ny sorts inredningsstil, alltså. Det är allt ifrån böcker som knuffas ur bokhyllan, till lampor som tänds, tavlor som hamnar på sniskan, solstrålar som jagas, sylvassa tänder och klor på nakna tår, gamla lampskärmar som rullar över golvet med mera. Att min datorväska blev kattleksak kunde jag inte föreställa mig, men framför allt killkatten Cosmos blev överförtjust i den. Båda kattungarna har för övrigt av och till hjälpt mig att skriva det här inlägget, så jag har med milt våld fått flytta ner dem ett antal gånger.

Nu har vi frukosterat, kattungarna på mina tår och tofflor, och det börjar bli dags att samla ihop pinalerna för att flytta in till stan. Vi tänker besöka Hjalmar Brantingsgatan 4 A där Ilonas och Lottas antik- och vintagebutik har öppet till klockan 16 idag. Därefter söker vi oss nog till nån kyrkogård för att ta in allhelgonaljusen och reflektera lite över nära och kära som inte längre är här.

 

Här är några bilder på sötnosarna och deras inredningstips:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialträning med katter och fölk

Ett tränande inlägg.

---

 

Den här helgen ägnar jag mig åt socialträning. Ja, det här med att umgås med människor – och djur – och att vistas utanför hemmet. Det känns som om jag är nyvaken, uppväckt ur nån sorts märklig dvala. Och jag är så trött, så trött. Hur ska det bli när jag träffar människor hela dagarna? Faktum är att jag känner spänd förväntan. I grund och botten gillar jag att träffa nya människor. Det är när jag känner mig som en loser jag inte gillar att möta andra. Eller som en fiskpinne bland Vätternrödingar. För tillfället känner jag mig… som en winner, en röding.

Den här fiskpinnen känner sig lite som en Vätternröding just nu.

 

Räkfrossa!

Igår eftermiddag for jag alltså ut till Himlen där min helg inleddes med lördagsfika på Fästmöns balle* tillsammans med lägenhetsinnehavaren och barnafadern. Tänk att det var så soligt och fint att vi kunde sitta där en stund. Så blev det förstås lite kattgos, men sen bar det av ut i verkligheten på promenad. Jag överlevde.

På kvällen hade vi räkfrossa, men konstigt nog orkade vi inte äta upp ett helt kilo. Mamma Katt fick de sista räkorna. Inte heller hon åt upp dem. Kanske är det en katta som inte gillar räkor så mycket… Lite TV blev det innan vi stöp i säng. Trött, trött, trött hela tiden, som sagt.

Idag är det finväder igen. Anna tar en nypa luft på ballen medan jag kollar mejl, skriver det här och datoriserar lite diverse. Jag inser att jag till min att-göra-lista behöver lägga

• rensa mobilen så att jag kan uppdatera till iOS9
• uppdatera systemet på datorn till Windows 10.

Men det gör vi… sen… Idag ska jag fortsätta min socialträning och vi ska ut och promenera. En vet aldrig vem en kan möta på vägen. Och att få lite sol på sin bleka nos är aldrig fel.

Ha en skön söndag! Här är några nya kattbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En gungande värld

Ett gungande inlägg.

---

 

Min tillvaro är i gungning. sen över sex år tillbaka. Men den här gunghästen gjorde min morfar till mig för snart ett halvsekel sen…

Jordklotet snurrar och min värld är, som bekant, i gungning. Den har varit så i över sex års tid. Jag försöker tänka positivt, inte ge upp, ta nya tag. Det är svårt vissa dar. Den som inte har varit här kan aldrig förstå. Inte trodde jag, till exempel, för sju år sen att jag skulle glädja mig åt en tredjedel. Men det gör jag idag. Det går, den är välkommen och jag kan släppa lite oro och fokusera på Det Väsentliga.

I fredags gav min mobil ifrån sig ett knorr, inte mer. Strax därpå upptäckte jag att det stod att jag hade missat ett samtal. Jag gick till datorn för att kolla upp uppringaren och fann då ett mejl där nån berättade att h*n hade ringt mig utan att lyckas få kontakt. Hum… ett knorr på mobilen, är det att ringa utan att få kontakt? Jag provade att ringa, men fick inget svar. Jag besvarade mejlet – och fick inget svar. Men jag skrev att jag var tillgänglig måndag eftermiddag. Igår på måndagsförmiddagen ringde uppringaren igen. Jag stod i soprummet och vaktis smög omkring där och var lite nyfikis, tror jag. Jag sa som det var, att jag var på väg till ett möte (för det var jag, efter att jag hade slängt soporna!) och kunde vi höras under eftermiddagen. Uppringaren kunde då inte ringa tillbaka själv på grund av sin tjänstgöringsgrad, men skulle be en kollega. Gissa hur många som ringde igår eftermiddag? Just det: ingen. Mitt förslag till Sveriges regering är därför att låta småbarnsföräldrar som vill få vara hemma med sina små och för detta få ersättning motsvarande a-kassa. Låt i stället dem som går på a-kassa få jobba och få lön för det. Hur svårt kan det vara att göra alla nöjda?

Lax med fetaostpesto och ris samt ett glas kallt och torrt chardonnay blev gårdagens middag. Notera hur många vidriga morotsslantar jag tog till mig och faktiskt åt upp. Modig!

Vissa irritationsmoment till trots blev gårdagens eftermiddag och kväll lättnadens stunder. Trots att inga problem är lösta egentligen, är en tung börda lyft från mina axlar. Medan Fästmön var iväg ett par timmar på eftermiddagen för att delta i ett möte på jobbet, satt jag och läste och bara njöt. Till kvällen lagade jag lax i ugn med fetapesto och vi firade med var sitt glas vitt till maten. Jag har ingen aning om ifall det var det billiga vinet eller det lite dyrare vi drack. Båda är torra chardonnayviner och det vi drack var gott till firren och det var det viktigaste!

Kvällen igår tillbringades vid datorer och över en och annan bok. Och så kollade vi en timme på TV4:s Svenska fall för FBI, trots att jag tycker att det är lågvattenmärke på det programmet. I kväll ska vi kolla första semifinalen i Eurovision Song Contest 2o015. Om vi orkar. Den börjar klockan 21 och håller på i två timmar. Somliga ska upp tidigt i morgon bitti för att jobba igen. Den som inte pallar kan annars läsa vad Jerry tycker och tror – han brukar ha rätt – i alla fall i Eurovision Song Contest-sammanhang…

Himlen var alldeles blå i morse, men det var kallt.

Det är en blåsig och kall majdag idag. Det var soligt, men bara sex grader i morse när jag skjutsade Anna till jobbet. Jag ska ge mig ut igen, men inte förrän senare. Först ska jag ägna mig åt en del hushållsarbete och lite telefoni samt skriva rent en lista. Efter lunch har jag en dejt med vaktis som kommer hit för att försöka få bort stoppet i mitt badrum, nåt jag har kämpat och misslyckats med på egen hand. Mitt liv är inte mer spännande än så, men det är helt OK, för jag lever i alla fall.

 

Vad händer i DITT liv just idag??? Varför inte skriva några rader och berätta i en kommentar? Det skulle göra mig glad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En påse från Skafferiet

Ett delikat inlägg.

---

 

En påse från Skafferiet hade följt med FEM från Metropolen Byhålan till Uppsala.

Den däringa gamle kömpisen FEM jag har, ho ä allt bra snäller! (Ja, det där var östgötska och betyder ”den där knappt fem månader äldre väninnan FEM jag har är väldigt snäll”.) Innan hon lämnade Metropolen Byhålan hade hon inhandlat en påse delikatesser från ett ställe jag har lyckats missa – Skafferiet. Skafferiet ligger på Kungsgatan i Metropolen, väldigt nära där min mamma bor. Men så är det, Tofflan är uppenbarligen inte lika skarpögd som på äldre stenåldern när hon bodde på orten.

I Skafferiet saluförs ostar och delikatesser, precis som det står på påsen. När jag kikar på webbplatsen ser jag att det är ostar, choklad och lakrits som är huvudvarorna. Och nog var det sånt i påsen. FEM hade köpt en Saint Agurost, en sorts grönmögelost, samt en Brieost som var så mogen och fin att den nästan gick åt Camemberthållet i smaken. Vidare låg det två askar Black i påsen. Nej, det var inte Tommy Nilsson i dessa utan chokladöverdragen lakrits med chili. Starkt var det så det förslog, men annorlunda gott. Två bitar nöjde jag mig med, men jag lär knapra en och annan bit av det som blev över.

Som tillbehör medförde FEM tre sorters kex och gröna druvor. Eftersom hon dessutom hade bjudit på hemkörningspizza till middag kan jag meddela att det blev många kex över. Några får följa med tillbaka till Metropolen, medan andra stannar kvar här – tills de äts upp, förstås.

Jag sköljde ner detta smaskens med ett sista glas Amicone som jag ”klämde ur” flaskan, FEM höll sig till alkoholfri läsk. Alltihop var ljuvligt gott och jag vill verkligen TACKA FEM för detta! Dessutom ska jag definitivt besöka Skafferiet nästa gång jag är i Metropolen!

Här kommer några bilder på allt gott vi mumsade på under lördagskvällen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Garanterat semmelfri fettisdag

Ett semmelfritt inlägg.

---

 

Jag äter kanelbullar idag, kanske.

Nä se semlor gillar jag INTE! Därför blir denna fettisdag garanterat semmelfri. Därmed inte sagt att jag inte kan svulla på annat än bullar med vispgrädde och äcklig, söt mandelmassa. Bullar, till exempel, duger gott som de är. Varför förstöra dem med att göra ett hål, stoppa i grejs och lägga locket på? Nej, kanelbullar ska det vara – helst. Det går bra med semmelbullar också – utan grejs, dock.

Bakom alla antipatier finns förstås en historia. Min semmellusta tog slut för ungefär 40 år sen, det vill säga på yngre stenåldern. Precis som nu var det sportlov. Jag hade rest till Tranås för att hälsa på Lena Kling-Kling, ett av barnen på gården där jag lekte mellan två och sju års ålder. Lena Kling-Kling och jag var ett par av barnen som då hade vuxit upp till tonåringar. Det gjorde inte alla, men det är en annan historia. Hur som helst, det var sportlov och vi var 14 år och hade svårt att hitta gemensamma intressen. Våra vägar hade ju skilts åt när jag som sjuåring flyttade tillbaka till Metropolen Byhålan. Men så kom vi på att vi skulle baka semlor. Det var säkert Lena Kling-Klings idé, för hennes pappa hade varit bagare, om jag inte minns fel. Jag tror att vi bakade lika många semlor som vi var år, det vill säga 14. Sen åt vi upp dem. Allihop. Och efter den gången äter jag aldrig mer semlor. Inte så svårt att förstå, va..?

Pojken Per, jag och Lena Kling Kling i juli 1967. Lena och jag är fem år. Foto: Pojken Pers mamma.

Fettisdag utan semlor… Kanske inhandlar jag ett par kanelbullar på min utflykt till Tokerian idag. Eller så blir det nåt annat. Jag menar är det fettisdag så är det. Igår kväll försökte jag hjälpa Fästmön genom att äta upp tre av hennes kakor. Kakorna blev belöningen för att jag klarat av ett besök på Stormarknaden med äldste bonussonen. Tyvärr kan man konstatera att butikerna i köpcentrumet enbart säljer kläder för spinkiga pygméer – inte resliga, stadiga vikingar som Johan och mig. Nuff said! Jag tror att jag ska inventera mina skåp här hemma innan jag skenar över och köper en massa bullar och gotta som jag blir än mer reslig och stadig av…

Pygmébostad utanför köpcentrumet? Na, mer troligt ett tillhåll för bolmare.

En utflykt blir det för min del idag alltså för att köpa mjölk, mat och bröd. Vädret är inte så lockande. Det är grått och trist igen. Jag ska ta en dusch innan jag sticker ut. I eftermiddag ska jag titta ikapp på lite saker jag har spelat in på DVD-hårddisken från TV:n. Och läsa min sista julklappsbok från 2014. Och kanske svulla lite så här på fettisdagen – men garanterat semmelfritt blir det här hemma!

Nu vill jag ju förstås veta om DU ska äta semla idag – eller semlOR, kanske? Skriv några rader och berätta i en kommentar, så jag får ha lite koll på dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Försök till förnyelse

Ett inte särskilt omvälvande inlägg.

---

 

O, jag vill så gärna tillhöra den där gruppen människor som förnyar sig! Som vågar tänka i nya banor, prova nya saker eller kanske göra gamla saker på nya sätt. Därför har jag bestämt mig för att försöka börja förnya mig. Lite grann, i alla fall. Små steg. Du får ju tänka på att jag befinner mig i aftonen av min levnad! Det är svårt att lära gamla hundar sitta – även om man är sin egen matte eller husse!..

I aftonen av min levnad… (Fast bilden tog jag igår, den 6 februari 2015.)

Lördagsmorgon. Ingen tid att passa. Sovmorgonsläge. Vad händer? Jag sover lätt och blir väckt av mobilens svaga bzzande från vän som är vaken och vill ha min uppmärksamhet. Somna om? Glöm det! Jag gör en FEM, det vill säga ligger kvar i sängen och försöker läsa min tegelsten på gång. Boken är fasligt tung, bindningen helt fel för omfånget – jag orkar läsa 20 sidor, sen är mjölksyran i armarna ett faktum.

Kaffe vore gott. Jag trycker på min redan förberedda och laddade perkolator. DET måste jag ändra och förnya: jag kan inte förbereda kaffe kvällen innan som värsta gamlingen! Eller? Är det inte egentligen… rätt smart..?

Jag skriver ett surt blogginlägg och delar ut en svart bak. (Note to self: måste bli positivare!). Kommer på att jag är sugen på knäckemackor med ost som doppas i kaffe – så där som pappa och jag brukade frukostera tillsammans ibland när jag var liten och hade en vit kopp med blå rand. Min allra första, egna kaffekopp… (Vi har alltid haft personliga kaffekoppar eller muggar i min familj. Nåde den som försökte ”låna” nån annans! En sann kränkning!)

Knäckemackor och kaffe till frukost, i vardagsrummet, framför #nymo. Wow, vilken förnyelse!

Fixar mackor och häller upp kaffe – och sätter mig i vardagsrummet (nytt! bra!) och slår på TV:n. (?) Ja, jag vill frukostera framför Nyhetsmorgon, #nymo, som alla twittrar om var och varannan morgon (man behöver inte titta egentligen, man kan kolla sitt Twitterflöde).

Hur länge står jag ut? Knappt den tiden det tar att äta upp mina tre små knäckemackor! Det SKRIKS (vad hände med vanlig samtalston?), det visas sportresultat (ointressant för mig), jag ser vädret – TVÅ gånger på tio minuter. Och så rappare… Nä, jag gillar inte rapmusik. Det är inte musik i mina öron, det är prat. Mera prat… En smått manisk person dyker upp på skärmen och pratar världspolitik. När det börjar bli lite intressant kommer reklam. Det kommer reklam i TV4 tamejtusan var tionde minut! Jag skojar inte!

Nä, nu har jag försökt förnya mig tillräckligt för idag! Jag går och sätter mig vid datorn och skriver lite. I morgon är en ny dag och då kan jag göra nya försök till förnyelse. På måndag börjar en ny vecka. Då kan jag… till exempel städa, för det brukar jag sällan göra på måndagar.

Vad gör DU när DU förnyar dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Farlig begåvning

Ett inlägg om en bok.

---

 

Förra söndagen snikade jag fika hos vännerna A och J. Ett annat syfte med besöket – förutom att äta upp deras chokladask – var att jag skulle få gå igenom fem kassar med böcker innan dessa transporterades till Myrorna. HA! A hade lagt ut alla böcker så fint på lit de parade gästsängen. Det blev nästan en hel papperskasse som följde med mig hem till New Village och Myrorna fick bara fyra. En av dessa böcker som flyttade till New Village var Laurie R. Kings Farlig begåvning, en deckare som författaren debuterade med 1993 (den kom ut året därpå i svensk översättning). Det lustiga var, att jag under 1990-talet dels jobbade ihop med A, dels upptäckte Laurie R. King på biblioteket som låg tvärs över gatan från mitt dåvarande jobb. Men debutboken missade jag!

Vaun Adams är konstnär och har suttit i fängelse för att avtjäna ett straff för ett grymt mord: hon mördade en liten flicka som hon satt barnvakt åt. Nu, med sitt nya namn, är hon en populär och hyllad konstnär och bor utanför San Fransisco. Plötsligt börjar det dyka upp mördade barn i området. Polisen Al Hawkin tar med sig nyutexaminerade polisen Kate Martinelli för att lösa fallet. Ett nystande börjar. För plötsligt känns det inte alls självklart att det är Vaun Adams som kan vara skyldig igen… Ett litet HBTQ-tema finns också i boken, i form av polisen Kate som lever ihop med en kvinna, nåt hon inte vill ska komma ut.

Även om historien som rullas upp är otäck, gillar jag både berättelsen och sättet boken är skriven på. Även om jag rätt snart inser att konstnären inte är den skyldiga är det spännande läsning. Och självklart vill jag läsa mer!

När jag googlar på författaren hittar jag endast tre böcker i Kate Martinelliserien som är översatta till svenska: Farlig begåvning, En helig dåre och Med barn. Nu är de första två i min ägo. På engelska finns ytterligare två böcker i serien utgivna: Night Work och  The Art of Detection. Självklart ska jag försöka jaga tag i dessa tre jag saknar i min lilla Laurie R. King-samling!

Toffelomdömet blir naturligtvis det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Doften av äpplen, nackont och livet har lite färg

Ett inlägg om dagsläget.

---

 

Mest svart och vitt, men också rött… (Bilden föreställer ett av Annas vardagsrumsfönster.)

I morse förbannade jag mig själv för att jag svingar min personliga piska så obevekligt mot min trötta lekamen. För jag var verkligen, verkligen trött. Funderade på meningen med detta att varje vardag kliva upp klockan sju. Till vadå? En ny dag i svart och vitt. En dag när jag återupptar mitt Sisyfos-arbete utan applåderande skaror.

En dag som kan kännas oerhört lång när man tvingas tillbringa den inom fyra väggar. Det ger mig synnerligen dåligt samvete att inte gå ut och fota den vackra hösten, men hälsporren i högerfoten tackar mig ofantligt för att jag inte belastar foten.

En dag, när jag tillbringar 90 procent av tiden vid datorn, dammsugandes efter lediga jobb, formulerandes oemotståndliga (ja, ja ja, jag är ironisk!) ansökningsbrev och mottagandes nej efter nej efter nej med det obegripliga skälet

Du är överkvalificerad!

I dessa svarta stunder önskar jag att jag kunde trolla bort vissa erfarenheter och meriter på mitt CV. Men det är ju lite svårt eftersom det skapar hål. Och vilka delar av sitt liv vill och bör man ta bort i såna lägen?

Klockan var 6.51 när jag klev ur sängen med det gruvligaste nackontet. Jag tror att Fästmön har smittat mig, för hon hade obegripligt ont i nacken eller nedanför i helgen. Jag lovade massera, men det löftet inser jag att jag inte höll. Straffet blev väl att det onda hoppade över till mig i stället. Nu har jag varit uppe en stund och det känns lite bättre. Min hemarbetsplats vid datorn är också superanpassad och utformad efter mina egna behov, så jag kan möjligen skylla på helgens datoriserande i antingen för mjuk soffa eller vid för högt köksbord. (Fast när jag lyfter på filten noterar jag att jag behöver en ny skrivbordsstol som inte har nån sprucken sits…)

Väldoft i vardagsrummet!

Men ute i vardagsrummet möttes jag av en helt underbar doft av äpplen! Det är äpplen som inte har skakats hit på Europavägar utan äpplen från en svensk koloni-trädgård, även kallad Slottsträdgården. Doften är faktiskt så underbar att jag nästan inte vill äta upp frukten. Men det ska jag, förstås, för nu är det vardag och godispåsen åker in i skåpet. Det är nyttigheter som gäller!

Nu är dagens lediga jobb är sökta. Jag har jobbat i moderna versioner av Word och Excel och det var underbart! Det som återstår är ett telefonsamtal jag ska ringa. Jag har inte helt kommit fram till ett beslut än, vilket måste göras innan dagen går över i kväll. Men jag vet åt vilket håll det lutar och det smärtar mig oerhört eftersom det är nånting mycket intressant som jag gärna hade velat få chansen att… Kanske ska jag föreslå en tripp och ett förutsättningslöst samtal för att båda parter ska få ”klämma och känna”? Men 16 mil är lite långt… Dessa dilemman! Samtidigt, mitt i det svarta och vita sätter de ju färg på tillvaron, onekligen…

Igår kväll noterade jag att livet går vidare även i ett sammanhang i vilket jag har befunnit mig tidigare. Jag såg ytterligare en… lucka och kan förstås inte låta bli att undra vart den som först puttades snäppet neråt till just detta pinnhål har tagit vägen nu. Ibland finns det en grymhet i vissa organisationer, en syn på människor som är kall och hänsynslös. Jag är glad att jag överlevde. Såna som jag passar inte in på ställen där var och en sköter sitt och har isblå, döda ögon. Mina ögon är också blå, men de lever. Och nu sitter jag och undrar om jag ska ta mod till mig att slå en signal för att fråga hur den drabbade människan mår. Eller har jag gått vidare?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äggvårta?

Ett förvånat inlägg.

---

 

Alltså skäggvårta har jag hört talas om, men… äggvårta??? Det var i alla fall vad jag fick på frukostägget i morse, serverat av Fästmön. Det var också hon som påpekade att skäggvårtor har vi ju kunskaper om, men äggvårtor var nåt nytt…

Hur som helst, så här såg den ut:

Äggvårta?

Och nä. Man ska inte leka med maten, så jag åt upp ägget. Fast varken skalet eller eventuell vårta, dårå.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »