Slutet gott, allting gott eller En annan dag

Ett påskavslutande inlägg.

---

 

Den är på riktigt, flugan, och jag fotade den i morse.

Igår eftermiddag fick jag äntligen träffa min kära den här påsken! Det har varit en lång helg med varierande väder och humör. Och nej, jag har inte direkt varit ute och letat vårtecken. På långfredagen var jag ju inne hela dan och städade och gjorde en massa annat. På påskafton var det soligt ett tag och det var det även igår på påskdagen även om det blåste ganska friskt. Men hur kul är det att gå ut på vårpromenad alldeles ensam på en skala? Nej, det är inte precis så att inbjudningarna till varken fester eller promenader har haglat över mig den här helgen. Själv har jag inte orkat bjuda till och bjuda hit. Även om det har varit tufft behövde jag nog vara ensam, bland annat för att skriva fantastiskt bra jobbansökningar. Ibland räcker det så bra med att leka fluga och titta på världen genom ett fönster…

Jag åkte och hämtade Anna efter att hon slutat jobba igår. Hon var så trött och slut att hon somnade på min soffa under filten medan jag stökade i köket med påskmaten. Vi åt sen vid matsalsbordet i vardagsrummet och när maten äntligen blev klar var vi ganska vrålhungriga. Det var fortfarande ljust när vi åt, så några ljuslyktor behövde inte tändas såsom jag fick göra på påskafton.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter mat och disk blev det kaffe och kinderegg-provet, även kallat tävlingen ”Vem vill bli ingenjör? Ingen!”. Det senare består i att se till att en har antingen ingenjörsexamen eller är hyfsat nykter efter alla påsksnapsar så att en kan montera ihop en till två kindereggfigurer. Anna valde ett kinderegg som inte skramlade så mycket i hopp om att det var en hel figur som låg däri. HA! Var det ju inte! Fast skrattar bäst som skrattar sist… Jag fick en helt idiotisk anka (bara det, alltså…), tror jag det var, som bar på tallrikar med asiatisk mat. Det var en sorts spel och en skulle lägga på så många tallrikar som möjligt på ankans brickor utan att ankan vippade och tallrikarna flög av.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nä, då var det faktiskt roligare att se på Det okända på TV, om en säger så… Vi har ett rätt speciellt förhållande till Caroline Giertz, Anna och jag. Det grundar sig i att vi har läst en och annan bok av henne med ett sånt innehåll att jag rodnar bara jag tänker på det. Och jag vill inte skriva vad det handlar om, men… sängstolpar är inblandade…

Annandag påsk är det idag och det är dags att runda av den här storhelgen. Vi tog lite sovmorgon och framåt dan gjorde jag frukost. Men det verkade visst som om vi skulle inta den en annan dag än annandagen. En låg kvar i sängen och en bara fotade hela tiden.

Frukost annandag påsk, men matgästerna tänkte visst inta den en annan dag.

Det var dags att skiljas åt igen, men först behövde Anna handla och jag behövde tanka bilen. Sen bjöd jag hem mig till Anna på eftermiddagskaffe, för jag hade hört talas om att farbror Bosse* hade levererat karra** på långfredagen. Karran var gömd i ett påskägg, nåt som de tre håriga vildbasarna inte kunde ta sig in i. De tre var för övrigt riktigt gosiga idag och jag fick flera hyfsade bilder på dem. Här är några:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I den här kalufsen platsar inga hårspännen!

Nu ska jag samla mig och ha tabberas på påskmaten. Det finns sill, Janssons frestelse, kycklingprinskorv och lax kvar. En mörk påsköl blir det till detta, men idag hoppar jag snapsen. Det är ju arbetsdag i morgon, min nästnäst sista på nuvarande jobb. Och ja. Jag har svår separationsångest och det gjorde påsken 2016 ganska tung.

Nåt som däremot ska bli lättare i morgon är mitt huvud. Jag har fått en riktig kalufs och längtar otroligt mycket efter att få lägga skallen i M:s kompetenta händer efter morgondagens arbetsdag. Anna föreslog att jag skulle ha hårspännen till jobbet i morgon. Men jag vill ju inte solka min image. Mina arbetskamrater ska minnas mig som hon med kedjan i jeansen och de ständiga luvatröjorna. Hon som helt ogenerat berättade vilken djävul hon är bakom ratten… (NK*** är nog den person som har sett mig gråta mest i hela världen.)

 

*farbror Bosse = Annas pappa
**karra = karameller, fattar du väl!
***NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyttigt firande en förfärlig månad

Ett trött inlägg.

---

 

Jag är så arg och besviken nu för tiden. Därför var det extra gott att både få en inbjudan till en intervju och att få tillbringa kvällen med delar av familjen. Vi firade Fästmöns pappa som fyllde 79 bast. Han påminde om att de är två som fyller jämnt nästa år, men jag tänker inte tala om vem den andra är. Inte här och nu i alla fall. Eftersom det inte blir nåt go-fika på jobbet på fredag svullade jag rejält med både wienerbröd och tårta. Fast som Annas svägerska sa var ju tårtan väldigt nyttig – det var ju en frukttårta. Jag tog en bit med kiwi på och kiwi är C-vitaminrikt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur det är på jobbet ska vi tala tyst om just nu. Men jag kan säga att jag är väldigt, väldigt besviken. Saker och ting – och människor, framför allt – har visat sig vara annorlunda än jag först hade uppfattat. Den här sista månaden har varit rent förfärlig. Vissa personer är som schackpjäser, medan andra leker gudar. Det har gjort – och gör – så ont i mig att se det som händer andra. Dessutom kommer Det Som Hände tillbaka till mig och lägger sig som en tung, blöt och vidrig filt av bitterhet. Hur jag än försöker slänga av mig den ligger den kvar och tynger mina axlar. Men… har jag överlevt så här länge lär jag göra det ett tag till. Jag har saker att se fram emot med spänd förväntan, bland annat intervjun och besked i en liknande fråga. Det är gott att veta att åtminstone några arbetsgivare är intresserade av mina kompetenser och erfarenheter. Intresset är för övrigt omvänt – det är riktigt spännande arbetsgivare med, som jag ser det, stora utvecklingsmöjligheter för den som får jobba där. Så jag räknar ned dagarna med lite, lite tillförsikt och en gnutta hopp, i alla fall. Det är bättre än totalt mörker och hopplöshet.

Ännu fler roliga och spännande saker händer i privatlivet. En lämplig rubrik på ett kommande inlägg om en del av detta skulle kunna vara

Alla heter Anna

eller nånting ditåt. Men det inlägget ska jag inte skriva nu, för nu ska jag borsta tanden och hoppa i säng. Jag vaknade redan klockan fyra i morse av en ivrig Wordfeudmotståndare och det satte sina spår i form av huvudvärk hela dan. Nu ska jag vila en stund så att jag kan upparbeta kraft till det jag ska ta itu med i morgon på jobbet. Särskilt inspirerad är jag inte, ärligt talat, men jag kan vara professionell när jag behöver. Och det som håller mig flytande är såna här hälsningar från en och annan kollega:

Den här hälsningen värderar jag högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, jag orkade inte…

Ett grått inlägg.

---

 

Jag trodde självaste jultomten ringde idag, men han står ju överst på ett av jobbets mini-bibliotek.

Idag är det som om det ligger en tung, blöt och väldigt grå filt över tillvaron. Utanför är det så disigt att jag knappt ens ser till huset mittemot. Jag skulle ha åkt och tankat efter jobbet, men jag orkade inte. Ville bara hem. Där möttes jag av en knökfull postbox med post som stack ut genom facket. Men hallå, posten! Hur svårt kan det vara att peta ner saker och ting?!

Min dag hade börjat så smått när jag fick ett mobilsamtal från en före detta kollega. Det är en person som stöttade mig en hel del efter Det Som Hände. Sen kom Livet emellan och vi tappade kontakten. Nu ser jag fram emot en lunchträff nästa vecka så att vi kan uppdatera varandra på vad som har hänt sen sist. Det kändes faktiskt lite som om självaste jultomten ringde, så glad blev jag. Men han tronar uppe på toppen av ett av jobbets små mini-bibliotek, det såg jag minsann idag.

Det har känts helt OK att dyka ner i grundvattnet den här torsdagen och rota runt, så att säga. Jag har ägnat mig åt slutgranskning av produkter hela dan idag. Det tar längre tid än jag trodde och jag hann bara en tredjedel. Ett välkommet avbrott var besöket av två arbetskamrater från olika håll i huset som strålade samman på mitt kontor. Bland annat fick jag låna ett verktyg av den ena. Jag arbetar med så fina, fina människor – du skulle bara veta! Och en dag kanske du får veta det – på nåt sätt.

Dagens verktyg. Det vänstra fick jag låna av en av mina fina, fina arbetskamrater.

Nu borde jag gå ut med sopor innan jag duschar, men jag orkar fan inte. Det räcker med att jag har nätshoppat linser. För att kunna göra det var jag tvungen att ha en fungerande e-post och till min glädje kom home.se igång sent igår kväll. Nu kan jag ta emot fakturor igen. Och andra, roligare mejl. Jag ska släpa mig in i duschen nu för att få upp värmen denna ruggiga dag. Klockan 20 bänkar jag mig förstås framför Antikrundan, med appen påslagen för att amatörvärdera. Hoppas jag inte förekommer i alltför pinsamma situationer i rutan, bara… Då blir det skämskudde fram…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vår i vinter?

Ett varmt inlägg.

---

 

Värmerekord – inomhus: 20,8 grader visar termometern.

När jag var tonåring brukade vi skämta och säga:

Vi har vår i luften, var har ni er?

Fast det var ju förstås på våren. Nu är jag 53 och det är vinter, men den 20 december 2015 kan jag säga likadant, eller åtminstone utbrista nåt om våren. För varmt är det! Jag har till och med värmerekord – inomhus. Det har inte varit över 20 grader inomhus här hemma sen i somras de få dagar solen låg på. Jag begriper mig inte på bostadsrättsföreningens värmesystem. Uppenbarligen funkar det inte som det ska, för på sommaren är det nästan 30 grader varmt och på vintern brukar det vara 18 – 19 grader inomhus hos mig igloon. I natt var här jättekallt också. Mamma hade fått lägga en filt ovanpå underlakanet som var iskallt. Men denna söndagen den fjärde advent är ett stort undantag – 20,8 grader visade termometern i köket att temperaturen inomhus var!

Det fjärde ljuset tände vi till frukost i mormors och morfars kopparstake i köket.

 

Gröngölingen står på balkongen tills vidare.

Det var lite soligt idag när vi traskade ut, mamma och jag. Inte var vi ensamma heller ute på ärenden. Men allt gick bra och vi fick även tag i en lagom stor och perfekt gran till ett rimligt pris (300 kronor). Granen ska inte vara för hög och inte för vid nedtill eftersom den ska förpassas in i ett av vardagsrummets hörn. Mamma tog våra varor i korgen på rollatorn medan jag bar den nätade granen hem till balkongen. Där står den nu i ett par dar, fram till onsdag. För i vår familj klär vi alltid granen dan före dopparedan. Mina blåa hyancinter, som jag köpte häromdan, har börjat slå ut och dessas doftutsöndringar tillsammans med äkta gran är riktig jul för mig! Sen kan andra ha plastgran eller ingen gran alls – var och en gör som den tycker och vill.

Kärleksmums – eller chokladrutor med kokos på.

Efter utförda ärenden och hemförd gran behövde vi fylla på energin. Det blev fika och jag tog en kaka. Kärleksmums, kallas de visst nu för tiden. När jag var barn sa vi… chokladrutor med kokos. Goa var de, i alla fall.

Eftermiddagskaffet intog vi i vardagsrummet. Då kunde vi tända det fjärde ljuset även i hästastaken. Den fina trästaken fick jag av vännen M en gång när hon kom för att hälsa på en helg med sin son när han var liten. Det är många år sen nu, men inför varje första advent tar jag fram den och precis som kopparstaken har den sin egen plats i mitt hem. Mamma kollade lite TV – nåt sportarrangemang med snö, skidor och bössor. Jag läste ut Åsa Jinders bok – smärtsam var ordet…

Hästastaken i trä. Notera den fina tändsticksasken med renen på – den fick jag förra året av en bloggvän.

Mammas enda önskemat, förutom julmat, när hon kom hit var våfflor. Därför åkte dubbeljärnet ut och jag gräddade så det stod härliga till. Sprejgrädde och två sorters sylt – drottning och hjortron – bjöd jag till. Jag tror att vi åt fyra våfflor var. Och ja ja, våfflor ska en väl äta på våren. Men det var ju nästan som en vårdag idag, så då passade det ju alldeles utmärkt, tyckte vi. Vad åt du själv till söndagsmiddag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Våfflor med sylt och grädde passade utmärkt idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En röd stopplykta

Ett nästintill stoppat inlägg.

---

 

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…

Om jag kan sparka liv i mig, hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.

I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön. Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Plötsligt händer det

Ett plötsligt inlägg.

---

 

En Trisslott i Hoppets färg köpte jag idag.

På väg hem från Tokerian stånkade jag, varm och svettig. Men nu är busskortet laddat. Jag köpte en Trisslott också. En grön Trisslott. Grön är ju Hoppets färg – och min farmors namn, Nadja. Jag tänkte att har en inte tur på ett område, har en det kanske på ett annat. Och om en inte vågar prova får en aldrig veta.

Så mötte jag en bekant och blev ståendes för att prata hår en lång stund. Sen kom h*n på att h*n ju skulle äta lunch med sin son och han väntade. Jag har varken nån son att prata om eller luncha med så jag gick hem. Passerade garaget på vägen och tog in picknickfilten från bilen.

Tidning, bok, kallt vatten, penna och läsglasögon – vad mer behöver en?

Det blev en liten promenad för att hitta skugga under ett träd. Det blåste ganska bra, vilket medförde att jag hade en liten show. Att ensam försöka breda ut en filt på marken när det blåser kan se ganska komiskt ut. Jag är inte rolig, men jag är komisk i vissas ögon. En man gör narr av. Varsågod, jag bjuder på det!

Med filten på plats så småningom, nedtyngd till gräset med avtagna gympaskor, plockade jag fram tidning, recce-bok, penna, vatten och brillor. Vad mer behöver en? Bäst av allt – alltihop var gratis – utom läsglasögonen, som jag har köpt för tio kronor.

Det blåste kallt och molnen hopade sig, trots en envis sol.

Fast det klart… en kudde hade inte varit helt fel och nåt gott att smaska på. Jag försökte hitta en bra ställning för att läsa. Det gick sisådär.

På grannfilten en bra bit bort samtalade en kvartett människor. Vinden förde understundom med sig ett och annat lösryckt ord, men det var inte störande för min koncentration. Kvartettet gav upp filtsittandet efter ett tag. De ersattes av en liten pojke och en stor pojke man och deras boll. Inte fullt så ostörande när en läser.

 

Det började blåsa mera. Mörka moln närmade sig. Jorå, solen försökte nog vara envisast, men fy så kyligt det blev! Efter en knapp timmes sittning gav jag upp och packade ihop. Hade väl bara kommit runt hörnet så var den kvalmiga värmen där och av den kalla vinden – inte ett spår.

Instängt hemma. Tyst. Nån som rökte utanför. Jag förklarade mig via en sociala medier-kanal intresserad av ett besök hos min förrförra arbetsplats – jag saknar stället så! – och jag var välkommen. Datum och klockslag bokas först nästa vecka. Allt för att ha små energikarameller att sulta på i framtiden!

Så tog jag fram Trisslotten. Hoppets gröna lott. Den som det står

Plötsligt händer det

på allra överst. Ur besticklådan (!) i köket grävde jag fram min tur-skrapare, orange och grann till färgen. Jag skrapade och skrapade och skrapade, nio rutor och en extrachans. Om det hände nåt plötsligt? Tja, se själv på bilden nedan:

Det hände hela 90 kronor!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tomma förråd och papperstidningar

Ett inlägg i vilket Tofflan meddelar att hon försöker skärpa till sig. På ETT plan, i alla fall.

---

 

Under den gångna helgen har jag kommit till vissa insikter vad gäller det egna jaget. Det finns ingen annan som kan ta tag i vissa saker, endast jag själv. Och nu är det hög tid att ta tag i saker innan saker och ting blir ännu värre. Ett första steg är att se till att de ställen jag har här hemma är tomma på godsaker. Ja, jag pratar om att jag verkligen måste ta tag i min vikt och minska den.

Alla ställen och burkar ska tömas på godsaker. Just dessa burkar fotade jag emellertid på Återbruket. De kostar från fem kronor och uppåt.

Efter min operation i december 2012 blev magen kanske inte platt, men mindre. Tio kilo gick jag ner. Det berodde bland att på att kirurgerna avlägsnade ett antal godartade tumörer, varav den ena kallades

en riktig klumpeduns

av läkaren. I och med operationen var jag ganska orörlig ett tag. Då passade min hälsporre på vänsterfoten på att läka ut. Sen gick tiden och våren 2014 fick jag nytt jobb. Jag satt stilla hela dagarna – från det jag åkte bil till jobbet, under arbetstid och fram till jag åkte bil hem från jobbet. Klart jag gick upp i vikt. Och så fick jag hälsporre i högerfoten. Nu har det gått över ett år och hälsporren i högerfoten börjar långsamt bli bättre. Jag kan ta hyfsat långa promenader utan att få jätteont, men att gå Prideparaden i lördags var förstås nåt som fick mig att känna mig som Den lilla sjöjungfrun (där stjärt blev ben) dan därpå – det var som om knivar skar rakt upp i foten. Under dan blev det bättre och så småningom la sig den värsta smärtan. Jag vill verkligen tro att hälsporren är på väg att ge med sig.

Att vara så mycket hemma som jag är är förstås ganska deprimerande. Det är lätt att ta till tröstemedel i form av choklad och det har jag gjort. Men nu är det tomt i mina förråd, jag lovar! Och med en mindre ond fot blir det fler promenader, till att börja med.

Tomburk. (Fast den här burken står inte hemma hos mig utan är till salu för okänt pris i Mjödstugan i Gamla Uppsala.)

 

Titta så gott! Men inget sånt ska följa med ner i matkassen idag!

Nu har jag inte ätit sötsaker sen i lördags. Eller jo. En kaka blev det ju igår. Det gick ju inte att säga nej tack till Agneta när hon dukade fram den som dessert på filten i Gamlis. Men förutom det… Till kvällen serverade jag mig en matlåda med italiensk pastasås och pasta. Jag var inte ett dugg sugen på sötsaker efter det! Hur det blir med middag och sött idag vete 17, men jag ska hasa över till Tokerian mitt på dan och handla nån sorts matkasse. Såg förresten för inte alltför länge sen att den som vill, numera inte bara kan hämta och skicka postpaket från Tokerian, den kan ladda sitt UL-kort också. Bra service för den som åker kommunalt. Vilket påminner mig om att det har gått nästan fem dar sen jag mejlade SL om deras lurendrejeri på sin webbplats angående försäljningsställen i Uppsala. Jag bad om svar och det har jag inte fått. Nä, SL har fått annat att tänka på just nu. Kanske man skulle ha tänkt på i förväg. Tycker jag.

Idag är det än så länge blå himmel och sol. Jag behöver vattna hos Lucille och se till husdjuren, men först blir det frukost med papperslokalblaska och därefter dusch. Idag är tidningen ännu tunnare än igår – men igår innehöll den ju reklamblad. Jag är glad att jag inte betalar för den. I morgon är sista dan jag kan snikläsa den.

Jag hostade och hade svårt att andas i natt, så det blev Bricanyl. Hoppas verkligen att det inte är nån infektion på gång utan att det bara berodde på att nån i närområdet som ville ha ihjäl mig genom att grilla eller röka. Det luktade faktiskt rök i mitt sovrum. Det finns inte tid till att bli sjuk nu.

Men nu vill jag veta om DU läser nån papperstidning! Prenumererar du rentav, läser på jobbet eller lånar av grannen??? Skriv gärna några rader i en kommentar om detta, för jag är nyfiken. Jag går och fixar frukost så länge. INTE choklad…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eftermiddag i Gamlis med ”gammal ” svensk vän och ny afrikansk

Ett vänskapligt inlägg.

---

 

Under den här trädkronan satt vi i fyra timmar. Notera lite blått mellan blad och gren!

Inget regn än idag! Det blev en perfekt dag för en utflykt till Gamla Uppsala. Men först var jag tvungen att stångas med byråkratins önskemål. Jag fick lägga ner ett par timmars arbete på att få till en form av redovisning av sex timmars arbete (egentligen två timmars faktiskt arbetad tid) under åtta månaders tid – trots att denna redovisning redan fanns. Ibland kan jag inte låta bli att undra om vissa myndigheter har för lite att göra.

Jag hade precis hunnit tvätta en maskin tjockis-svart när Agneta och en rejäl matig macka kom och hämtade mig och en termos kaffe vid avtalad tid. Solen lyste, himlen var blå och vi ville båda sitta i skuggan under ett träd. Där satt vi sen i nästan fyra timmar. Som du förstår var det inte tyst många sekunder…

Glada i Gamlis är vi, jag och Agneta.

Agneta och jag har känt varandra sen början av 1990-talet. Under större delen av 1990-talet var vi arbetskamrater på samma avdelning. Därefter skildes våra vägar – tills de korsades igen i cyberspace och IRL. Mycket prat och skratt blev det idag, precis som vanligt. En del allvarsord blev det också. Ingen av oss är skonad av livet, men vi är drabbade på olika sätt av dess törnar. Det är gott att ha såna vänner. Mycket!

Att vi är gamla vänner upptäckte vi kanske mest när vi skulle resa oss upp från filten. Efter att ha suttit i nerförsbacke och spjärnat emot med rumpor och fötter var somliga ganska… stela. Därför blev det ett besök hos Antikhandlaren i Mjödstugan innan vi satte oss i bilen. Där kan man som bekant göra fynd. En mig närstående person fyndade tidigare i år till exempel en golvlampa. Sagda närstående person samlar även en del afrikanska träfigurer, men idag var det jag som slog till på en sådan! Jag kunde helt enkelt inte motstå en fantastisk liten gubbe med spretande hår och underbett – han sitter ju och läser en bok! Antikhandlaren skrockade förtjust när jag frågade vad han skulle ha för figuren.

Han är ju jag!

sa han och sålde sig för 50 kronor. Och lite lika är de allt. Antikhandlaren får du inte se på bild, men njut av min nya, afrikanska vän som numera tronar i en av deckarhyllorna i hallen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet kommer emellan

Ett inlägg om livet just nu.

---

 

Nä, nån hotellfrukost blir det inte idag. Som vanligt blir det nån form av brunch vid elva-tolvtiden. Eller kanske tidigare och mindre idag. Jag får nämligen vänbesök som tittar in klockan 13 tillsammans med matiga mackor. Själv står jag för kaffet. Och håller sig vädret som det är nu tar vi filt med oss till Gamla Uppsala. Visst är det väl en förmån att ha denna underbara plats så nära?! Det är en plats dit jag alltid har sökt mig under mina 30nånting år i Uppsala. Ibland i glädje, ibland i sorg och ibland bara för att få sitta utomhus på gräset i skuggan under ett träd.

Visst är det en förmån att bo så nära detta?!

Livet rullar på och ibland kommer det emellan, det vill säga kastar omkull planer och annat. Jag försöker fylla det med meningsfulla och vettiga aktiviteter och det går bra ibland. Andra dagar slår apatin och förtvivlan sina klor i mig. Det kanske det skulle göra i vem som helst efter år av oro och stress. På förmiddagarna gör jag det jag ska, utan större återkoppling. Jag får vara min egen peppare och piskare och det är lite svårt ibland när jag bara vill slå mig själv till marken för att jag är så dålig och värdelös. De enda som hejar på mig då är mina belackare.

Den här veckan är ovanligt full av aktiviteter för min del. Och även om jag tycker att det är roligt och blir stimulerad av det vet jag att jag också blir trött, att jag kanske måste säga nej till människor som jag har sagt ja till tidigare. Då läggs det dåliga samvetet på axlarna också, tillsammans med allt annat. Nej, ingen offerkofta, som en del hävdar att jag bär. Jag bär andra tyngder och jag är fullt medveten om att det bara är jag själv som kan förändra saker och ting.

Igår började jag läsa en bok om skrivande som jag har fått för recension. Jag ska skriva om den på bloggen, men också på tre andra ställen. Först ska den läsas (den är på över 400 sidor), sen blir det en text som måste skrivas i ett antal versioner för att passa olika kanaler. En utmaning – ja! Spännande – ja! Dessutom hoppas jag på att bli lite peppad i mitt egen skrivande genom att läsa boken. Jag känner inte längre nån större glädje i skrivandet just nu, det är mest ett tvång, ett behov att få output, så jag inte exploderar av alla ord inuti.

Ytterligare en bok för recension lär hamna hos mig den här veckan. Det är en bok i genren erotisk deckare, kan man nog säga, och det ska bli spännande att läsa nåt som utger sig för att vara det. Ibland sägs ju böcker tillhöra en viss genre och så gör de inte det. Den här boken ser jag verkligen fram emot att läsa! Enda grejen är att jag blir så fruktansvärt generad om det är många sexscener i den…

Två böcker som jag ska recensera.

Kanske ska jag inte bara vara recensent den här veckan heller utan IT-konsult. Jag hoppas kunna hjälpa till med en seg dator nån dag när det är dåligt väder. Men inte i morgon, för då ska Clark Kent* till doktorn och få sin skada omsedd och fixad. Till helgen händer det en massa saker också. Bäst av allt är att jag får tillbringa den med Fästmön.

Jag är också hemvakt åt en vän i ytterligare några dar. Som bonus får jag lokalblaskan i pappersform. Skummade helgens tidningar igår och kan bara konstatera att det fortfarande råder nyhetstorka. Visst är det kul att läsa en papperstidning då och då, men ärligt talat tror jag att det är många som gör uppehåll i sin prenumeration under sommaren. Min vän hann emellertid inte göra det innan sin hastigt påkomna resa. Livet – och allt vad det innebär – kom emellan.

Vad händer hos DIG den här veckan??? Har du nåt att se fram emot eller nåt du bävar för??? Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Packa bilen smart!

Ett bilande och packande inlägg.

---

 

Det är extra många som är ute på vägarna nu under sommaren. Många kör dessutom långt. Även jag har en långkörning inplanerad eftersom det är en högtidsdag i familjen. Nu blir inte jag borta mer än över en helg, ungefär. Trots det blir det en del packning. Eftersom jag är livegen måste jag ha dator och router med. Sen behöver jag förstås lite kläder.

Glöm inte att packa en påse bilar också! Bra att ha om blodsockret blir lågt och du blir trött på motorvägen där du inte kan stanna.  😛

 

Den som ska vara borta längre och som kanske reser med sin familj har emellertid med all säkerhet mer packning än jag.

I Expressen läste jag några bra tips om hur du kan packa bilen på ett smart sätt (jag har lagt till lite också):

 

 

1. Det tyngsta nederst
   Den tyngsta lasten ska alltid packas längst ner i lastutrymmet, gärna i mitten. Om du måste ha ett tungt föremål på en sida, försök kompensera genom att placera en tyngre passagerare på motsatt sida inne i bilen.
2. Fördela lasten jämnt
   Genom att fördela lasten jämnt får bilen ett ordentligt väggrepp med alla fyra däck. Det ger lägre bränsleförbrukning, vilket ger dig lägre kostnader också.
3. Öka trycket
   Öka däcktrycket lite om du åker med tung last. Då får bilen bättre väggrepp och däcken slits inte på ytterkanterna.
4. Mjukt på hyllan
   Det ska bara vara mjukt bagage på hatthyllan. Hår bagage och mobiler kan skada folket i bilen allvarligt om du måste tvärnita.
5. Löst i fickan eller facken
   Lösa och tunga föremål som vattenflaskor, mobiler, kameror med mera kan du förvara i fickan på stolsryggen eller i ett förvaringsfack. Att ha såna grejor på golvet är ett annat alternativ, men det tycker jag är sämre.
6. Golvet
   Ska du ha nåt bagage inne i bilen ska det ligga på golvet. En väska på 30 kilo kan förvandlas till 1 200 kilo om du krockar eller tvärnitar när du kör i 50…
7. Nät
   Ett bagagenät i en kombi kan öka säkerheten. Det gör att grejor hålls på sin plats.
8. Inget tungt i boxen
   Har du takbox ska du inte packa tunga saker i den. Tungt bagage på taket kan förändra bilens köregenskaper mycket!
9. Lägg på en rem
   Ska du ha saker i en takbox är det smart att använda lastremmar. Remmarna håller bagaget på plats. Är takboxen tom? Ta av den! Med takbox drar bilen nämligen mer bränsle!
10. Djur i bur
    Hundar åker i egen transportbur eller spänns fast i specialgjort bälte. Katter och andra djur åker i bur.
11. Övrigt viktigt
    Reflexväst och första-hjälpen-låda/-kudde är alltid bra att ha i bilen, liksom filtar, verktyg och extralampor. Varningstriangel och reservdäck (eller däckreparationssats) måste du alltid ha i bilen. Och kolla torkarbladen! Fräscha torkarblad kan vara bra att ha om sommaren fortsätter att regna bort. En påse bilar i bilen är inte helt fel heller. Bra att ta till om du får lågt blodsocker och blir trött, men inte kan stanna på motorvägen. 😛

Trevlig resa! Glöm inte att använda blinkers!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »