Inga verk, bara huvudvärk

Ett verkligt inlägg om mer assistans, obegripligheter i tillvaron och… andra bullar.

---

 

Jag behöver ingen wi-fi-assistans.

Det var väl inte det allra smartaste av mig att starta en uppdatering av min mobil i morse innan jag skulle åka och jobba. iOS 9.1 aviserades redo att installeras och jag tryckte OK. Sen tog det sin lilla tid. Men jag hann! Jag tycker att batteriet till min iPhone 5 börjar ladda ur lite väl snabbt den senaste tiden. Kanske har det att göra med att mobilen börjar bli gammal. Närmaste kollegan på jobbet tipsade mig om att kolla om jag kunde stänga av vissa inställningar. Det har jag gjort, utan att det blev nån större förändring. I morse hann jag läsa på DN om en annan funktion som drar ur batteriet och som känns ganska onödig. Det handlar om wi-fi-assistans. Den kan vara bra för en del, sämre för andra och går ut på att växla från wi-fi till mobilnät om wi-fi-signalen/kontakten med det trådlösa nätverket är svag. Inställningen kom med uppdateringen iOS9 och den är förinställd i på-läge. Så jag har dragit av den nu så får vi se om det gör nån skillnad på batteriladdningen. Klickar du på länken ovan hittar du instruktioner för hur du stänger av funktionen. För övrigt är Apple stämt för funktionen. De som har stämt Apple menar att företaget inte har varnat för att funktionen kan vara kostsam. En liknande funktion finns på Samsungmobiler, för övrigt. Oavsett utgången kan funktionen säkert vara bra för några och inte lika bra för andra. Jag har, som sagt, stängt av den.

Du fattar skissen, va’?

Jag vaknade till en rosa soluppgång i morse, men kunde inte ta några fina bilder – det är för många flerfamiljshus i vägen. Jaa, jag drömmer fortfarande om mitt lilla hus i skogen, fritt från grillande, gullande och nattvättande personer. Trots mobiluppdateringen var jag på jobbet två minuter i åtta. Min kollega har haft lektion med mig både igår eftermiddag en stund och idag kring formgivning av de texter vi granskar. Jag är nog inte så utvecklingsbar som jag trodde mig vara, för jag känner ett stort motstånd inför att lära mig detta. Det är som om jag blev färdig med trycksaksproduktion på 1990-talet. På 2000-talet har jag jobbat mer med webb, intranät och sociala medier. Men, jag biter ihop och förhoppningsvis fastnar nånting. En del kommer jag faktiskt dessutom ihåg, tro det eller ej, för allt har inte ändrats sen 1999 i mjukvaran. Kollegan är mycket tålmodig och snäll, trots att jag vet att h*n har massor att göra för egen del. Det funkar i alla fall att h*n instruerar mig via en trycksak som h*n ändå ska göra, så helt bortkastat är det ju inte. Men långsamt… För att hjälpa mig lite på traven ritade h*n den oerhört tydliga och förklarande illustrationen här till höger. Eh hum jaaa… Du får berätta i en kommentar till det här inlägget om du fattar! (Skissen är ett internt skämt oss emellan som illustrerar hur icke pedagogiska människor förklarar ett visst element.)

Många bullar små behövs för en go-fika.

Efter jobbet svischade jag först och tankade och sen in och ut i Tokerian. Det roligaste jag handlade var fikabröd till i morgon. Jag äter ju numera endast fikabröd en gång i veckan, vanligen på fredagseftermiddagar på jobbet. Men på fredag blir det ingen go-fika på jobbet, för då är restaurangen stängd. Vilken tur att jag får besök av Elliott och hans mormor i morgon! Det legitimerar go-fika fast på hemmafronten. Dagens shopping höll emellertid på att sluta i katastrof. När jag kom fram till kassan hittade jag inte mitt Willys-kort som jag dragit för att kunna scanna. Maj gadd, vimsmajan orsakade kö när hon sökte igenom alla fickor. Sen sprang hon bort till apoteket, där hon först varit in ett ärende. Men som i de flesta Saga Norén länskrim Malmö sagor slutade även denna lyckligt. Kortet återfanns – om än på fel plats i plånboken…

Nä. Den här tisdagen lär inte gå till världshistorien – eller till nån sorts historia överhuvudtaget – som nu superbra dag. Jag har varken gjort storverk eller underverk, bara varit dum och vimsig. Frågan är om det bästa verk jag har gjort idag var uppdateringen av mobilen och avstängningen av wi-fi-assistansen. Huvudvärk har jag däremot fått under eftermiddagen. Hjärncellen har antagligen fått jobba för hårt idag. Kanske blir det för mycket för den om jag tittar på Veckans brott klockan 21..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ladda batterierna rätt!

Ett laddat inlägg.

---

 

Min första tjänstemobil var en sån här Motorola Microtac.

Igår i DN läste jag en intressant artikel om batterier. Jag läste den med stort intresse eftersom jag är så himla trött på att ladda min iPhone, nåt jag får göra minst två gånger om dan. Ja, lite är det ju beroende på hur mycket jag använder mobilen, förstås, men som de flesta andra använder jag min mobil väldigt mycket. När jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet höll batterierna laddning lika kort tid som idag. En tänker att om det är nåt mobiltillverkarna borde förbättra så är det batteritiden… Fast det gör de ju inte. De vill ju hellre att en köper en ny mobil, som går att använda till ännu mer – och som därmed laddar ur ännu fortare…

I tidernas begynnelse var det viktigt att en laddade ur mobilen och andra uppladdningsbara saker. Det berodde på den sortens batterier som vi använde då. Men idag är det faktiskt tvärtom: enligt DN-artikeln får en längst livslängd om laddningsnivån aldrig går under 60 procent.

Min nuvarande mobil, en iPhone 5, behöver laddas lika ofta som min första Motorola…

Jag hittar bra råd i artikeln och lyfter fram några eftersom jag använder flera uppladdningsbara prylar, till exempel tandborstar:

• Batterier laddas ur även när de inte används. Underhållsladda därför då och då.
• Ladda aldrig ett kallt batteri – låt det få rumstemperatur först. Men förvara batterier som inte används i kylen.
• Låt inte mobilen eller datorn ligga i solen. Det försämrar livslängden.
• Se till att få rätt batteri till rätt produkt. Våga fråga i affären!
• Laddaren ska kunna känna av när batteriet är fulladdat så att det inte överladdas.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagsgodis

Ett gott inlägg.

---

 

Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.

Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.

Eh… oj då… Det blev visst fel bild…

Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska

Go’ och gla’, Kexchokla’!

En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.

En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???

Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!

Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!

Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:

Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!

Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.

En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.

Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.

Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eftermiddag i Gamlis med ”gammal ” svensk vän och ny afrikansk

Ett vänskapligt inlägg.

---

 

Under den här trädkronan satt vi i fyra timmar. Notera lite blått mellan blad och gren!

Inget regn än idag! Det blev en perfekt dag för en utflykt till Gamla Uppsala. Men först var jag tvungen att stångas med byråkratins önskemål. Jag fick lägga ner ett par timmars arbete på att få till en form av redovisning av sex timmars arbete (egentligen två timmars faktiskt arbetad tid) under åtta månaders tid – trots att denna redovisning redan fanns. Ibland kan jag inte låta bli att undra om vissa myndigheter har för lite att göra.

Jag hade precis hunnit tvätta en maskin tjockis-svart när Agneta och en rejäl matig macka kom och hämtade mig och en termos kaffe vid avtalad tid. Solen lyste, himlen var blå och vi ville båda sitta i skuggan under ett träd. Där satt vi sen i nästan fyra timmar. Som du förstår var det inte tyst många sekunder…

Glada i Gamlis är vi, jag och Agneta.

Agneta och jag har känt varandra sen början av 1990-talet. Under större delen av 1990-talet var vi arbetskamrater på samma avdelning. Därefter skildes våra vägar – tills de korsades igen i cyberspace och IRL. Mycket prat och skratt blev det idag, precis som vanligt. En del allvarsord blev det också. Ingen av oss är skonad av livet, men vi är drabbade på olika sätt av dess törnar. Det är gott att ha såna vänner. Mycket!

Att vi är gamla vänner upptäckte vi kanske mest när vi skulle resa oss upp från filten. Efter att ha suttit i nerförsbacke och spjärnat emot med rumpor och fötter var somliga ganska… stela. Därför blev det ett besök hos Antikhandlaren i Mjödstugan innan vi satte oss i bilen. Där kan man som bekant göra fynd. En mig närstående person fyndade tidigare i år till exempel en golvlampa. Sagda närstående person samlar även en del afrikanska träfigurer, men idag var det jag som slog till på en sådan! Jag kunde helt enkelt inte motstå en fantastisk liten gubbe med spretande hår och underbett – han sitter ju och läser en bok! Antikhandlaren skrockade förtjust när jag frågade vad han skulle ha för figuren.

Han är ju jag!

sa han och sålde sig för 50 kronor. Och lite lika är de allt. Antikhandlaren får du inte se på bild, men njut av min nya, afrikanska vän som numera tronar i en av deckarhyllorna i hallen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twin Peaks. Laura Palmers hemliga dagbok

Ett inlägg om en bok.

---

 

I början av 1990-talet gick det en TV-serie i Sverige som snabbt blev populär. Den hette Twin Peaks och var en serie för både deckarfantaster och såna som gillar det absurda, det oförklarliga. Twin Peaks skapades av Mark Frost och David Lynch. Jennifer Lynch, dotter till David Lynch, skrev Laura Palmers dagbok. Det är en bok som jag trodde skulle förklara allt jag inte fattade och som verkade så… snurrigt i Twin Peaks. Jag blev överlycklig när jag hittade den i juni hos Emmaus i Gryttby för 30 kronor. Frågan är bara om jag blev lika överlycklig efter att ha läst den…

Twin Peaks börjar med att tonårstjejen Laura Palmer hittas mördad. En FBI-agent kopplas in på fallet. Han inser snart att stan, Twin Peaks, och dess invånare har många hemligheter och att inget riktigt är som man tror att det ska vara. Boken Laura Palmers dagbok är, precis som titeln säger, den mördade tjejens dagbok som hon började föra från det år hon fyllde tolv år och fick dagboken.

Som jag skrev inledningsvis blev jag överlycklig när jag hittade boken på loppis. Skälet var att jag trodde att jag skulle få en massa svar på det jag inte hade begripit i TV-serien. Det var helt fel. Laura Palmers dagbok handlar om en mycket, i mina ögon, sjuk flicka vars sexualitet vaknar ungefär samtidigt som hon får dagboken och blommar ut, bland annat via droger. Vem – eller vad – BOB är får vi inte heller veta. Är det nåt övernaturligt väsen eller är det kanske rentav en annan sida av nån levande person..? Eller Laura Palmer själv?

Nej, det här är en bok som skrevs av en 23-åring. En bok som är en enda orgie i sex och droger. Den är inte ens välskriven. Den är bara… knäpp.

Toffelomdömet blir lågt. Tofflan är besviken!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De dödas mässa

Ett inlägg om en bok.

---

 

Otrohet, arbetslöshet och fattigdom… Det är detta som leder till att Wendy flyttar hem till barndomsväninnan Janet och hennes familj. Där verkar idyllen råda, men strax krackelerar den. Det måste den ju liksom göra i Andrew Taylors bok De dödas mässa – boken utgör sista delen i den så kallade Roth-trilogin som jag har slukat!

Nu är det 1958. Wendy flyttar tillfälligt till Janet och David. I hemmet finns också dottern Rosie och understundom även Janets pappa, den demente mr Treevor. Wendy får ett tillfälligt jobb med att katalogisera böcker på biblioteket. Hon blir intresserad av poeten Francis Youlgrave och inleder lite egen forskning…

Roth-trilogin består förstås av tre delar som hänger ihop. Man kan läsa dem var för sig och också få behållning av dem. Men läser man den första delen först vill man självklart veta hur allt hänger ihop. Det roliga i den här trilogin är att varje del för läsaren bakåt i tiden. Del ett, De fyra yttersta tingen, utspelar sig i mitten av 1990-talet, del två, Främlingars dom år 1970 och denna den sista delen alltså 1958.

Familjerna Byfield och Appleyards öden hänger ihop. Över dem susar anden av Francis Youlgrave – och ett stort mått av ondska. Den här tredje delen blir inte riktigt ruggig förrän i slutet och är mest att kategorisera som en thriller, medan första delen är otäck hela tiden och andra delen är en mer klassisk detektivroman/deckare.

Toffelomdömet blir högt. Jag rekommenderar verkligen Roth-trilogin som sommarläsning!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Främlingars dom

Ett inlägg om en bok.

---

 

Inspirerad av Eskilstuna-Åsa plöjer jag nu Roth-trilogin. Främlingars dom är den andra boken i trilogin av Andrew Taylor och den har jag läst ut alldeles nyssens. Boken fyndade jag på Emmaus i Gryttby för 30 kronor.

Vi går bakåt i tiden. Den första delen, De fyra yttersta tingen, utspelade sig på mitten av 1990-talet. Denna den andra delen utspelar sig 1970. Huvudkaraktär i tvåan är prästen David, han som är gudfar och beskyddare åt Michael, som är en av huvudkaraktärerna i den första delen. Michael är med även i andra delen, som barn, förstås. David är änkling, men efter tio år träffar han på en kvinna som han snabbt blir väldigt förtjust i. De gifter sig och Vanessa flyttar in i prästgården i byn Roth utanför London. Davids tonåriga dotter Rosemary bor där också när hon inte pluggar. Godset Roth Park får nya ägare i form av ett halvsuspekt syskonpar. Deras intentioner är luddiga, men de attraherar många i sin omgivning på olika sätt. I persongalleriet finns också en ättling till en poet och påträngande församlingsbor. För att inte tala om Lord Peter. Det är när den gode lorden hittas huvudlös som det börjar hetta till i byn. Klimax kommer vid en stor fest i Roth.

Det här är en obehaglig och ruggig historia. Den första delen handlade om seriemördande pedofiler. Här är finner sig läsaren hålla i en Agatha Christie-liknande deckare. Men Främlingars dom är mer åt thrillerhållet. Prästen David, som i den första delen var en knastertorr präst, visar sig vara en liderlig sälle, dessutom.

Toffelomdömet blir det högsta. Dessutom har jag redan grabbat tag i tredje och sista delen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Alla blir av med sin kötid när kommunen startar bostadsförmedling

Ytterligare ett ilsket inlägg.

---

 

Jag är skitarg.

Jag hinner nästan inte vakna så blir jag arg igen. Inte vet jag hur det går för familjen ute i Himlen, men Fästmön och jag kunde kommunicera lite via hennes padda och Wordfeudmatchen vi har igång igår – för när det gäller den är hon inte Teliakund. Det är under all kritik att Telia inte kontinuerligt uppdaterar sin webb eller använder sitt Twitterkonto för information om telefonin, bredband och mobiltelefoni som fortfarande inte fungerar som det ska. Lokal media börjar dessutom förlora intresset för det hela. (Upsala Nya Tidning tog inte ens in en kommentar med en länk från mig till ett inlägg i vilket jag prisar tidningen…) En kan inte låta bli att undra om det ska behöva hända nåt katastrofalt som en brand eller rån för att Telia ska ta sitt kommunikationsansvar och för att detta teknikstrul ska bli ”intressant” igen!.. Jag var själv ute i området igår framåt kvällen och det var läskigt hur mobilen bara ”dog”…

Men det är fan 2015 och telefoner, mobiler och internetuppkopplingar kanske fungerar på folks jobb så att de kan ta till sig information och kanske ställa frågor. Igår var jag så arg på detta att jag bloggade både en gång och två gånger. Har inte Telia några kommunikatörer vet jag en som står till arbetsmarknadens förfogande!

Regnet bara öser ner idag…

Regnet bara vräker ner här och det hjälper naturligtvis inte upp humöret. Nog för att jag gillar regn, men inte hela tiden. Det tycks ha regnat hela natten och det har regnat hela morgonen. Sen läser jag om Uppsala kommuns senaste dumheter – och vid det laget är mitt humör totalt nere vid fotknölarna.

Jag tycker att det är jättebra om kommunen startar en bostadsförmedling igen. Jag tyckte nämligen att det var idiotiskt att lägga ner den befintliga nån gång på… 1990-talet, tror jag, och låta Uppsalahem, ett kommunalägt bolag, ta över det hela. Sen dess har det ploppat upp privata förmedlare av hyreslägenheter också. Det är som bäddat för att de med störst och akut behov av bostad troligen blir utan.

Men… sen läser jag hur den nya, kommunala bostadsförmedlingen ska fungera. Över 130 ooo personer som idag står i kö hos Uppsalahem och Studentstaden väntas förlora sina kötider. Den som köar där idag ska visserligen få ta med sig sin kötid till kommunens bostadsförmedling när den startar 2016. Den som har köat längst står först i kö för nytt hem. Men efter sju år, det vill säga 2023, raderas alla kötider. Vidare är förslaget att det ska kosta 300 kronor om året att köa i kommunens bostadsförmedling.

Skälet till detta sägs vara rättvisa, enligt projektledaren för bostadsförmedlingen Henrik Juhlin. Han säger i UNT-artikeln:

Bostadsförmedlingen kommer att förmedla lägenheter från en rad fastighetsbolag. Det vore orättvist om de som köat länge hos Uppsalahem och Studentstaden skulle ha företräde till lägenheter från andra fastighetsbolag och på så sätt kunna gå förbi andra i kön.

Vad är rättvisa?

Fast… det var ju så, en gång i tiden, att när kommunen tog bort sin bostadsförmedling hänvisades alla köande till Uppsalahem. Det fanns liksom inget annat alternativ då om man ville stå i bostadskö för en hyresrätt.

Visserligen är beslutet inte klubbat än, men sossarnas Erik Pelling är övertygad om att det går igenom. Han säger i artikeln i UNT och på Radio Upplands webb:

Vi räknar med att en del personer kommer att bli missnöjda men det här är vad vi kommit fram till efter förhandlingar

År 2023 är jag 61 år, om jag lever. Några år till efter det hade det inte varit dumt att kunna sälja min bostadsrätt, som är min pensionsförsäkring, och ta en hyreslägenhet. Men med Uppsala kommuns idiotiska förslag blir detta omöjligt. Näää, tänk om, Uppsala kommun!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kära besök

Ett inlägg om vänskap och kärlek.

---

 

De gigantiska mackorna levererades från Ofvandahls Hovkonditori.

Hur många goa vänner har du som tar med sig berget till Mohammed? Det vill säga, tar med sig egen förning samt förning till värdinnan när de kommer på besök? Jag har i alla fall en sån vän, A. Igår var det bestämt att hon skulle dyka upp efter jobbet. Med mackor. Det enda jag skulle ordna var kaffe. Både A och mackor dök upp tidigare än avtalet, men blev självklart insläppta. Kaffet hade precis runnit igenom perkolatorn. Så vi slog oss ner i köket och mumsade och pratade och sörplade kaffe. Och smulade, för min del. Inte en smula blev det efter A. Jag tar det som att hon har större käft än jag. För se stor käft var nämligen ett måste när man skulle äta dessa gigantiska bröd med smarrig fyllning. Vi hade både lite träningsvärk efteråt, tror jag. Men det behöver inte bara bero på mackornas storlek, det kan mycket väl bero på att vi pratade så mycket.

A och jag är före detta kollegor. Vi lärde känna varandra i början av 1990-talet när jag kom till A:s avdelning för att bygga upp en del av verksamheten som inte fanns – organiserad informationsverksamhet. Så småningom skildes våra vägar när jag fick jobb på annat ställe. Definitivt gick vägarna isär när A lämnade Organisationen. Sen gick det några år och så träffades vi igen, först via cyberspace, sen IRL. Och så upptäckte i alla fall jag (jag tror att detsamma gäller för A!..) att vi hade väldigt trevligt när vi sågs.

Livet kan komma emellan. 

Det blir glest mellan gångerna vi ses ibland. Livet kommer emellan. Jag beundrar A som jag upplever är stark och kapabel att ta tag i inte bara det praktiska utan sorger på ett vettigt sätt. Dessutom uppskattar jag att hon delar med sig och att hon orkar lyssna på mina, i sammanhanget, småsaker. Och så får jag vara med på ett litet hörn och dela hennes glädje över att nyligen ha blivit dubbelmormor.

Idag får jag nästa besök. Fästmön dimper ner och det ska bli gott att få sällskap i helgen även om hon ska jobba ganska mycket. Det är en hel del som oroar och gnaver inuti just nu. Svar och besked jag inte får, därför att ansvariga inte är tillgängliga eller har tid för en sån som mig. Det är tungt. Om jag tänker på det hela tiden skulle jag inte vilja leva en minut till. Därför får jag fösa bort tankarna, eftersom jag själv inte kan göra nåt åt saken mer än det jag redan gör. Och sen begraver jag mig en bok och låtsas vara en av karaktärerna. Det funkar sisådär. (Just nu är jag en kvinnlig fotograf med ett rörigt kärleksliv.)

Och nu undrar jag förstås om DU har en sån go vän som A??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Då blir jag glad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Norstedts, W&W, Karavan och fru Död

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »