Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘macchiato’

Ett matigt inlägg.


 

Glas med Il Forno ItalianoIdag har Fästmön och jag varit förlovade i sju år. Men av jobbskäl firade vi detta igår i stället. Vårt självklara val var Il Forno Italiano, där vi åt vår allra första middag som förlovade den 8 november 2008. Så här sju år senare kan jag konstatera att maten håller samma höga kvalitet som då. Ändå förstörde ett enda misstag hela upplevelsen för oss igår. Och då är jag inte ens säker på att det var ett misstag från personalens sida – mer troligt var det ett medvetet och på stället vedertaget sätt att säga tack & hej till gäster. Var det för att vi inte fattade det som vi inte fick några chokladkarameller till notan..?

Jag bokade på ett smidigt och enkelt sätt bord via restaurangens webbplats. En bekräftelse via e-post lät mig veta att bokningen gått fram. Klockan 18 lördagen den 7 november, bord för två. Inte tänkte jag på att det stod en sluttid. Men jag borde ha tänkt lite sen, när vi kom på plats igår, och blev anvisade ett bord inne i ett hörn, bredvid ett bord där en liten familj just höll på att avsluta sin måltid. De skulle välja dessert och fick då av serveringspersonalen veta vilka rätter de inte kunde välja eftersom de tog för lång tid att tillaga och klockan var 18… Jag lyssnade med ett halvt öra och blev lite störd, men gissade bara att familjen kanske kommit hit tidigt och utan att reservera bord.

Gamberi förrätt

Gamberi al lardo.

Till förrätt valde Anna en skaldjurssallad, Insalata mista di gamberi, och jag Gamberi al lardo. Mina jätteräkor låg på en bädd av ruccola, basilika och spenat. Räkorna var fasta, fina och smakrika, men grönsakerna – basilikan? – något beska. Vi serverades också bröd med aioli och chilitomatröra till. Rörorna var underbart goda, även om chilitomatröran kunde haft mera sting. Vissa brödbitar var väldigt torra, nåt som efteråt fick mig att undra vilken vända – den tredje? – de var ute på bland borden.

Av serveringspersonalen blev vi rekommenderade ett medelfylligt rött vin av Barolotyp som jag inte hittar i vinlistan på nätet. Det skulle funka till såväl skaldjur som kyckling och det gjorde det. Nu föredrar jag tyngre viner, men till det vi åt var detta vin ett perfekt val, även om jag tyckte att priset var i saftigaste (!) laget – 550 kronor var flaskan definitivt inte värd.

Filetto di pollo alla Milanese con pappardelle

Filetto di pollo alla Milanese con pappardelle.

Till huvudrätt, primi, valde vi båda Filetto di pollo alla Milanese, det vill säga kycklingfilé på pappardelle med gorgonzolasås. Jag bad att få slippa det knaperstekta baconet ovanpå och det gick bra. Rätten innehöll även soltorkade tomater. Dessa plus baconet för Annas del och såsen gjorde anrättningen väldigt salt, men det hade vi liksom gissat innan. Det var rikligt med kycklingfilé och mycket gott.

Efter intagen huvudrätt bad vi att få vänta en stund innan vi beställde dessert. Det fick vi – i fem minuter. Anna beställde en Pannacotta Classica och jag en Mousse alla casalinga. Det var kladdkakans dag igår, men nån sån stod inte på menyn, inte ens den klassiska chokladtårtan, till min förvåning. Till desserten valde Anna en dubbel macchiato och jag en dubbel espresso. Skillnaden mellan kaffesorterna visade sig vara en halv tesked mjölk som flöt ovanpå Annas kaffe.

Dubbel espresso

En dubbel espresso.

Och nu kom det som förstörde hela vår upplevelse. Vi fick våra koppar kaffe först och såg fram emot desserterna. Men i stället för att komma med dessa kom serveringspersonalen med… notan… Jag var övertygad om att det hade blivit ett misstag, protesterade och sa att vi inte hade bett om notan utan beställt dessert. Serveringspersonalen tittade på mig, sa nåt obegripligt (nej, inte på italienska utan på perfekt svenska) och gick. Notan låg kvar. Strax var personalen åter vid bordet. Med våra desserter? Nej, med en betalkortapparat!!! Jag sa då i avmätt ton att jag ville betala kontant. Vid nästa besök kom våra desserter.

 Brun och vit chokladmousse

Mousse alla casalinga.


Uppenbarligen hade jag missat
att vi hade exakt två timmar – och inte en minut mer! – på oss att äta vår trerättersmiddag. Det kändes otroligt fräckt att få notan till bordet innan vi ätit färdigt. Kanske hade det varit bra om serveringspersonalen åtminstone lite diskret hade upplyst oss om att vår tid på restaurangen närmade sig sitt slut. Men… att överhuvudtaget ha en sluttid för ett restaurangbesök tycker jag är… skit, på ren svenska! Att göra ett besök på en fin restaurang är en upplevelse för mig, inte ett sätt att snabbt fylla magen med mat. Dessutom betalade jag över 1 300 kronor för vår middag. Då kan i alla fall inte jag låta bli att tycka att det är närigt att försöka klämma in så många gäster att det blir som att äta på löpande band.

Det samlade Toffelomdömet för maten blev högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Toffelomdömet för sluttid för restaurangbesöket blev

hundbajs

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En lyckträff! Jag kan inte annat än sammanfatta dagens 100 000-besökare-på-bloggen-fika som det. Ärligt talat trodde jag inte att nån enda skulle dyka upp. Men det gjorde CL.

Att två människor som aldrig har träffats förut kan prata bort två timmar (mer ändå…) är nog inte så vanligt. Och att vi båda, på var sitt håll, vågade oss ut på denna hala is som en bloggträff ju är, var också nåt unikt.

Denna årets sista juniförmiddag blev varm. Jag kunde tack och lov ta bilen in till stan och parkerade på sedvanligt ställe. Hoppade in på ett apotek som hette nåt annat än apotek (FINNS det överhuvudtaget några Apoteket-apotek kvar i Uppsala???) och slet åt mig svindyra skavsårsplåster.

In på Åhléns för att köpa TV-tidning med tillhörande kvällsblaska. Slut! Ut igen, rakt över torget med Pressbyrån  Bananbyrån i sikte. Då haffar nån tag i mig och frågar om jag är jag, så att säga. Och det kan jag ju inte neka till! Framför mig står CL.

CL minns inte exakt när hon (ja, för det var en kvinna!) började följa min blogg. Hon kommenterar inte så ofta, men har då och då skrivit vänliga mejl som har lyft mig ur djupa mörker och eländes elände.

Vi går till stans bästa fik och beställer morotskaka och kaffe. Jag blir bjuden, trots att jag protesterar. Min vän greken får vi tyvärr inte hälsa på idag – han är i Grekland – men hans två trevliga, söta och väluppfostrade döttrar sköter ruljangsen med bravur.


Hur CL ser ut och vem hon är, blir min hemlighet idag. Men jag kan avslöja så mycket att hon tog macchiato (till vänster) och morotskaka UTAN grädde, jag svart kaffe och morotskaka MED grädde.

                                                                                                                                            Uteserveringen har plats för oss och jag lyckas trolla upp ett parasoll! Vi hamnar lite i solen ändå, men med gemensamma krafter får vi parasollet i ett hyfsat läge.

Vi fikar och pratar och jag säger att

du vet ju typ ALLT om mig genom bloggen, nu får DU prata!

Och CL pratar och berättar sin historia. Jag pratar jag också – som bekant har jag ju svårt att hålla min mun – men jag blir alldeles tagen av CL:s berättelse. Frågar, kanske aningen klumpigt, om hon inte kunde tänka sig att skriva, men det ligger inte för henne.

CL har en otroligt mjuk och behaglig röst som gör att man bara av den lyssnar. Hon har inga konstigheter för sig när hon pratar, hon bara berättar. Först lite trevande och sen rinner det ur henne. Och som sagt, jag blir alldeles gripen.

CL pratar om svåra saker. Jag pratar om svåra saker. Det är vänskaper, död, galningar, arbete, gamla mammor och annat som ”drabbar” en människa.

Vi klickar. Vi byter telefonnummer och säger att vi ska ses igen. Den här gången vet jag att vi gör det. Vi ses igen. För vi är långt ifrån färdigpratade!

När jag går till bilen kommer regnet. Det svalkar skönt. Och väl hemma igen börjar det mullra.

Jag slår mig ner framför datorn, loggar in och skriver ner dessa tankar. Inser att jag måste bli betydligt mer ödmjuk inför livet än jag var före klockan 11 idag.

Read Full Post »