Mat och prat och god vänskap

Ett inlägg om livets goda.

---

 

Åska på väderappen. Blixten var till och med rörlig på skärmen.

Det var en rätt trist torsdag. Jag sov lite för lite i natt, fast det var av trevliga anledningar mest. Men den här dan var bara så grå när jag vaknade… Väderappen talade om för mig att vi hade ett hejdundrande åskväder nånstans mitt på dan. Det hade vi INTE. Det mullrade lite yttepytte, så jag drog ur alla kablar och stängde ner maskineriet innan jag gick på lunch – fem steg utanför min ytterdörr.

En av de goda grannarna, Lucille, ringde på förmiddagen och bjöd över mig på borsjtj. Fy te rackarns så gott! Min mamma gjorde ljuvlig borsjtj när jag var ung, men lilla mamma lagar ju ingen mat längre. Att få sätta sig vid ett bord och äta hemlagad mat är därför nånting jag uppskattar otroligt mycket idag. Och då pratar jag inte om min egen mat, förstås. Den är ju mera som nåt nödvändigt ont. För gott är det sällan…

Lucilles borsjtj med kokt ägg och gräddfil.

Under två timmar pratade vi om ”allt”. Däremellan åt vi Lucilles underbara borsjtj och drack kaffe ur hennes mammas vackra koppar. Jag fick höra en del av historien bakom porslinet. Såna minnen ska man spara.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Goda nyheter fick jag också mig till livs – F har fått jobb hos den bästa arbetsgivaren jag nånsin har haft! Det glädjer mig enormt mitt i mitt eget jobbsökeri.

Vår lunch avslutades nånstans mitt på eftermiddagen. Vi for då till CityGross där Lucille köpte en massa ”huvuden” och firrar av olika slag och jag köpte lax och saltgurka till bra pris.

Lucille väger ett av sina ”huvuden”.

Så har den här dan gått. Den blev en av månadens bättre, en dag när rastlösheten höll sig på avstånd, när jag träffade människor, pratade och socialiserade. Det är fint att ha god vänskap på nära håll när den inte blir för påträngande. Det har aldrig Lucilles och min varit. Men vi har alltid väldigt roligt när vi ses, trots att vi pratar om allvarliga ting.

Det blir en lättare middag för min del i kväll, kycklingchorizo med bröd. Recensionsboken pockar på min uppmärksamhet och jag ska ge den ett par timmar innan jag belönar mig med Cucumber och Banana klockan 22 på SvT1. I morgon kanske jag ska städa, bädda rent, tvätta… Men just nu njuter jag av den goda maten, pratet och vänskapen jag fick ta del av idag. Tack för detta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 43: Omtanke och Baktanke

Ett hissis och dissis inlägg.

---

 

Det är torsdag och jag har bestämt att fortsätta rapportera om toppar och dalar de senaste dagarna. Den här gången kallar jag topparna Omtanke och dalarna Baktanke. Och svårare än så här är det inte att få fram denna lista:

Omtanke

• Vännen Inna (Som trots sin egen sorg och kamp gav mig ett värmande ord i den stund jag bäst behövde höra det.)
• Handläggar-Alexandra (Jag hoppas att vi kanske kan göra nåt tillsammans nu så att det blir bättre.)
• Bring-Pojken (Som ännu en gång bringade mig ett bokpaket till dörren!)
• Vägmärken (En vidunderlig bok!!!)
• Lisbeth (En vän jag inte vill vara utan.)
• Tweetdeck (Ett användbart Twitter-verktyg!)

Baktanke

• Lördagsadministration (Lördagar borde vara fria även för oss arbetssökande…)
• Paus (Det tar jag från somliga ibland, från dem som gör skillnad på skit och pannkaka och som har andra regler för sig själv än för andra.)
• Dagens Nyheters säljare (Som skiter i att kolla med NIX-registret och som käftar med den de ringer upp – vilket får till följd att jag ALDRIG mer vill prenumerera på DN!)
• Sju nej på sökta jobb under en och samma dag (Det var tufft till och med för mig som är van vid ordet.)
• Rastlöshet och isolering/rädsla för folkmassor (Bara två av problemen som följer med arbetslöshet.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frustration, revision, nån som bryr sig..?

Ett lite bättre inlägg.

---

 

Nån som bryr sig?

Man kan naturligtvis inte räkna med att människor som har som yrke att bry sig verkligen bryr sig. Inte mer än till en viss gräns, i alla fall. Jag har varit otroligt negativt inställd vad gäller Arbetsförmedlingen och vissa av dem som jobbar där. Inte alla. Jag har försökt berömma och lyfta fram dem som har hjälpt mig, peppat mig, gjort sitt jobb och som har lyssnat på mig. Ingmari, till exempel. Men Ingmari jobbar vid Kundtjänst och kan inte vara min handläggare eftersom hon verkar i norra Sverige och jag bor i Uppsala. Min förra handläggare Maria, hon som var så intresserad att hon gjorde ett studiebesök på min arbetsplats senare, har fått andra uppgifter inom företaget idag, har jag fått veta. Så lustigt nog fick jag tillbaka den handläggare jag fick när jag först skrev in mig som arbetssökande den 1 februari 2009 – Alexandra Norlén. Vi träffades aldrig, hade bara lite telefon- och mejlkontakt under några månader. Sen fick jag en ny handläggare. Och efter den nya har följt nya. Däremellan har jag jobbat i nästan tre år OCKSÅ.

I somras skrev jag in mig som arbetssökande den 1 juli. Jag hatar att gå till Arbetsförmedlingen. Där är alltid så mycket folk och det där med folkmassor är inte min grej, heller. Dessutom känns det förnedrande att efter 25 år i yrket stå med mössan i handen och skriva in sig hos personer som ibland är i mina äldsta bonusbarns ålder. Men det är ju inte deras fel att de har jobb och jag inte. Fast det var också ett av önskemålen jag skrev till Alexandra Norlén – att jag ville få hjälp med att bli yngre och ta bort saker från mitt CV eftersom jag ibland uppfattas som överkvalificerad av arbetsgivare.

Jag brukar gå in i duschen runt lunchtid, för då är det minst risk att nån ringer och vill prata jobb. Idag var jag precis utkliven och torr när mobilen ringde. Jag kastade mig därför på den för att svara. Och si! Det var min handläggare, Alexandra Norlén.

Det blev ett långt samtal. Jag fick både frågor och svar och jag fick själv komma med förslag på det jag behöver hjälp med. Det är bra, men samtidigt kan jag önska att jag inte jämt behöver göra handläggarnas jobb. Vi kom fram till att vi ska höras av efter nästa aktivitetsrapport från mig och prata utifrån den kring hur jag ska följa upp alla de tjänster jag har sökt, till exempel. (Min idé, men jag fick gehör).

Sökta jobbhögen på morgonen för en vecka sen. Den är högre nu.

 

I övrigt är det visst så att Alexandra och hennes kollegor, faktiskt ska förmedla jobb, i alla fall enligt vad Alexandra svarade mig – till skillnad från min förrförra handläggare Kerstin, som sa att Arbetsförmedlingen inte förmedlar jobb. Arbetsförmedlingen ska ha kontakter med arbetsgivare och matcha sökande, sa Alexandra. Och det är ju precis det såna som jag behöver! Vidare är de också kontrollmyndighet åt framför allt a-kassorna, men det visste jag ju redan. Jag fick även veta att man under de första fyra månaderna som arbetssökande ska vända sig till Kundtjänst om man behöver hjälp. Kontakt med handläggare har man först efter det. Det hade jag inte blivit upplyst om tidigare. Jag hade däremot hört att jag ska kontakta Kundtjänst om jag vill bli peppad, men inte att det endast gäller de fyra första månaderna som arbetssökande. Jag är inte så tilltalad av att ringa Kundtjänst eftersom man ju får prata med olika människor varje gång. Jag vill ha en fast kontakt, nån som ”kan mig”, så att säga.

Och nu i november är det fyra månader sen jag skrev in mig. Tänk, fyra jävla månader av oro, rastlöshet, ensamhet (jo, Fästmön och barnen finns, men jag är den enda som kan fixa nytt jobb åt mig själv)…

Samtalet inleddes med att Alexandra fick ta emot mycket av min frustration och mina tankar kring att ingen bryr sig och att jag inte får nåt stöd eller nån som helst återkoppling på mina aktivitesrapporter. Men jag bad senare om ursäkt flera gånger för att jag hade varit otrevlig. Jag anade att hon kunde förstå varför jag var frustrerad. Och det är såna handläggare som gör skillnad! Vill jag tro… Detta, och det faktum att Alexandra nästan direkt efter vårt samtal mejlade över sina kontaktuppgifter, gav mig lite hopp. Hopp om att det finns nån som bryr sig lite grann, nån som har som jobb att bry sig, i alla fall. Det tackar jag för!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag i saknad och en dag att göra det bästa av

Ett inlägg om trötthet, hushållsarbete, saknad och ord som berör.

I morse var jag trött och tung som en sten. Så märkligt det är! Igår, när Fästmön skulle vara snäll och låta mig få sovmorgon, vaknade jag pigg som en lärka (nåja…); i morse var jag, som sagt, som en tung sten när hon kom och petade på mig vid sjutiden. Upp kom jag i alla fall och Anna är nu på jobbet.

Jag har rivit ut lakanen i sängen och startade faktiskt en maskin tvätt före klockan åtta. (Vi får tvätta från klockan sju, men…) Så tidigt brukar jag inte tvätta även om det är vardag, men jag ska sluta vara så hänsynsfull, har jag bestämt. Somliga i huset tvättar alltid så tidigt att det redan centrifugeras, med påföljd att hela huset skakar, runt sju på söndagsmorgnar. Men det får de väl göra då, om de tycker att det är kul. Jag tycker att det är taskigt och hänsynslöst. Fast man kan ju inte förvänta sig annat.

Renbäddning och tvätt liksom strykning står på dagordningen idag. Strykningen ska jag nog börja med snart, för enligt Anna ska det bli varmare idag och sol. Det var hela 18 grader när vi stack i morse, så prognosen kan faktiskt slå in! Blir det bra väder framåt kvällen tänker jag ordna en picknick med kyckling och vin för min älskade.

Min frukost/lunch blir jordgubbar och mjölk. Anna var över till Tokerian igår kväll och köpte en liter, säkert en av de sista vi äter. Gubbarna börjar sina nu. Vi får helt enkelt besöka Slottet och kolla hur det står till med Annas snälla mammas hallon…

Jordgubbar – säsongens sista för Anna och mig?

Jag tränar på att fylla mina dagar. Det går sisådär. Måndag – onsdag nästa vecka ska jag jobba, sen är det över för den här gången. Mardrömmen börjar igen.

Känslan som uppfyller mig idag är emellertid inte mest oro eller rastlöshet utan saknad. Den här morgonen för sju år sen var den sista i min pappas liv. Nån timma eller två efter lunch var det slut. Bara så där. Jag vet inte om det var nån skön död för honom. Mamma har berättat om han sista ord, som i mina öron var ganska ångestfyllda. Men det gick snabbt. Och det är väl ett snabbt slut vi alla önskar oss, inte nån utdragen plåga, eller? För oss som blev kvar blev saknaden en ständig följeslagare. Min mamma har inte längre sin älskade sen 50 bast hos sig; jag har inte min starka, kloka och knäpproliga pappa.

Se så stark han var, min pappa! Han lyfter mig på sina armar.

Många gånger har jag undrat vad pappa hade tyckt och tänkt om saker och ting. Det som hände för över fyra år sen hade gjort honom helt galen, det är jag säker på. Om inte jag hade överklagat saker och ting hade pappa gjort det åt mig. Jorå, jag vet nog varifrån mitt temperament kommer…

Det finns fler likheter mellan pappa och mig. Han fick sent i yrkeslivet av en krönikespalt av Byhålebladet där han jobbade som lokalredaktör sen 1950-talet. Den fyllde han med vardagsbetraktelser även efter pensionen. Men han skrev så träffande att somliga läste in sig själva – och slutade hälsa. På både pappa och mamma. Det känns igen… Sen spelar det ingen roll att man beskriver typer, många ser sig själva till och med om man i grunden beskriver… inte dem alls utan sin egen person!!! Jaja, folk ska aldrig upphöra att förvåna mig. Jag ser det som att jag skriver så att människor blir berörda – på gott och ont – och för mig är det ett kvitto på att kombinationerna av mina ord är rätt bra.

Idag blir det åter ett telefonsamtal med mamma. Den här dagen, den 24 juli, är en svår dag för henne. Önskar att det just idag inte var 30 mil oss emellan.

Och älskade, ilskna, kära, roliga, flänga gubbe – så jag saknar dig!!!

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Livet är kort.

Read Full Post »

Drakflygarväder, tok-middag och trådlösa funderingar

Ett inlägg om dagen igår och morgonen idag, i och strax utanför Skokartongen.

Idag är det verkligen drakflygarväder! Och faktum är att jag har en drake i min ägo. En svart. Det var den bästa present jag fick av ett av mina gamla ex, en person som annars sällan gav mig så mycket glädje. (Nej, vi passade inte alls ihop och nej, det här inlägget ska inte solkas mer av gamla ex.) Man kanske skulle ta med sig Den Svarte på en flygtur till Gamla Uppsala under dagen??? Så om du ser nåt svart i luften och en tjock tant, också hon i svart, försöka kuta runt under det där svarta i luften – då är det Draken och Skräcködlan jag!

Den behöver få känna luft under sina vingar och idag är en perfekt dag för drakflygning.

I morse vaknade jag faktiskt av ett susande ljud, ett vindljud. Jag klev upp ur sängen och fann att kära Fästmön hade flugit sin kos i blåsten. Idag ville hon promenera till jobbet och samtidigt ge mig sovmorgon. Typiskt då att jag vaknar klockan sju…

Låg kvar i sängen och läste en stund… Fy 17, så illa jag börjar se… Ungefär så här…

Att läsa en bok i sängen är svårt. Glasögon av, glasögon på… Inget funkar optimalt.

Tänk om jag börjar se så dåligt att jag inte längre kan köra bil! FASA! Men jag ser ju rätt bra på långt håll, med linser i ögonen. Värre då på nära håll. Jag kan ju liksom inte växla mellan läsglasögon och enbart linser när jag kör bil…

Förresten läser jag den här boken, ifall du har missat det:

En vidunderlig bok.

Det är en vidunderlig bok, inte helt lättsmält, inte nån bok man sträckläser. Jag måste lägga den ifrån mig då och då. Den handlar om en pappa som har dött och hur hans vuxna barn sörjer efteråt, på olika sätt. Och går igenom hans saker och papper.

I morgon är det sju år sen min egen pappa gick bort. Den dan glömmer jag förstås aldrig. För det var en sån onödig död, det var verkligen inte dags då. Tycker jag. Mr Gud där uppe tyckte annorledes.

Det är den andra dagen i min Spontanvecka idag. Jag har ett par måsten, till exempel ta rätt på tvätt, kanske tvätta en maskin till och gå och handla. Håret ska tvättas – om jag inte vill se ut som… tja, jag vet inte vad…

Funderar på vad vi ska äta till middag idag. Igår blev det en tok-middag, pizza. Det mår varken Anna eller jag bra av.

En annan tok, en Ölandstok.

Jag ska fortsätta nätverka lite på LinkedIn också. I helgen fick jag två nya kontakter, igår ytterligare två. Och det är faktiskt inte bara jag som tar kontakt! Vidare anslöt jag mig till några grupper under gårdagen. Grupper, som jag tror kan vara meningsfulla att delta i inför dagar av jobbsökeri.

Inte vet jag hur det ska bli framöver, men… efter en dag utan sysselsättning kröp det ganska bra i kroppen igår. Förmiddagarna går an. Då skriver jag och så finns det alltid saker att ta sig an här hemma. Det är sen. Eftermiddagarna. Det är då den stora rastlösheten kommer!

Igår eftermiddag twittrade jag med Benjamin på Telenor. Jag har en trådlös nätverksrouter via Bredbandsbolaget/Telenor (Bredbandsbolaget ingår i Telenorgruppen, men har uppenbarligen ingen support via sociala medier – till skillnad från Telenor och flera konkurrenter…) och jag tycker att det har funkat rätt kasst i flera dar. Jag twittrade om detta och strax hörde Telia av sig på Twitter och tyckte att jag skulle byta till dem. En dag senare hade Benjamin på Telenor snappat upp att jag hade problem. Nog var han hjälpsam, men… Vissa saker är det inte smidigt att försöka lösa genom Twitter, faktiskt! Så nu sitter jag här med ett bindningstid på tolv månader och en uppsägningstid på tre för det trådlösa. Bindningstiden går ut i december i år, så det är ju inte jättelång tid kvar. Men frågan är om Telia kan erbjuda nåt som ger mer för pengarna..? Och märkligt nog funkar det trådlösa bättre idag…

Till sist… Vi har tänkt och funderat och tänkt lite till. Igår bokade vi hotell för två nätter och ett dagpass för Stockholm Pride 2013 på lördagen. Det är vad vi har tid och råd med. Ingen av oss vill avstå från den här sommarens enda gemensamma resa utanför länet.

Var sitt dagpass till lördagen i Prideveckan.

Nu börjar morgonen bli förmiddag och nåt vettigt ska jag väl ta mig för. Du är läsuthållig om du har orkat läsa ända hit!..

Livet är kort.

Read Full Post »

Ledig dag..?

Ett inlägg som innehåller en del gnäll. Eller rastlöshet med en gnutta maktlöshet inblandad.

Ledig dag idag. Vädret är trist. Det är grått och klibbigt. Inget balleväder*. Inget promenadväder. Det känns som om det är åska i luften. Igår hann jag i alla fall äta min sillmiddag på ballen**. Men det stod inte på förrän regnet kom. Och det kom rejält…

Det regnade rejält på mina köksfönster. Den observante noterar fotografens spegelbild i glaset.

Jag vet inte vad jag gjorde sen igår kväll, men jag glodde en del på TV och jag läste. Plötsligt var klockan ett på natten och jag hasade i säng efter att, som alltid***, ha tandtrådat och tandborstat.

Idag sov jag ända till 7.40. Då gick jag upp en stund, men kröp ner i sängen ett tag till. Somna om kunde jag emellertid inte. Det var bara att kliva upp och sätta på kaffe och blogga lite. Då mår jag gott!

Sängen är renbäddad och jag har tvättat en maskin lakan samt mig själv. Men duschen kändes ogjord efter renbäddandet – jag svettas till och med under ögonen!.. Jag gjorde i alla fall lite vårfint i sovrummet:

 Syrénlakan, passande nog för maj månad.

Har gått ut med sopor och vattnat krukväxter, samt tagit ett snabbvarv med lilla dammsugaren. Sen laddade den ur. Grävde fram min Swiffermopp – den har fått en sorts revival i mitt hem! – och smög omkring och sög upp dammråttor på golven. Swiffermoppen är bland det bästa verktyg i kampen mot dammråttor! Särskilt bra är den under tunga möbler och sängar, där man kanske inte alltid är så noga när man dammsuger… Det enda negativa med moppen är att den inte funkar på mattor. Och så är min turkos.

Det enda negativa med min Swiffermopp är att man inte kan använda den på mattor och att den är turkos.

Min lediga dag har inneburit en del hushållsarbete, men också en del jobb. Det är tydligen svårt för somliga att respektera lediga dagar. Några roliga skrivuppdrag från annat håll har jag inte fått sen sist, men av de fem jag anmälde intresse för finns endast ett kvar att möjligen få. Huggsexa, eller? Och i övrigt väntar jag på..?

Dagen börjar gå över i eftermiddag och jag ska slå mamma en pling och kolla läget. Efter det borde jag vara värd en glass. Så att jag kan ladda ordentligt för jobb under morgondagen…

Vad händer hos dig idag???

*balleväder = balkongväder
**ballen = balkongen
***alltid… Tja, inte när jag har varit jättesjuk eller nyopererad, men alltid annars! Och detta är inte nåt jag bara säger ifall min tandhygga och tandläkare läser min blogg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kall vintermorgon

Idag är det kallt! Det är så där vinterkallt så jag borde ut och fota, men jag har ingen lust att göra det ensam, typ. Jag stoppar in lite gamla bilder här och var i det här inlägget i stället.

Mitt favoritträd utanför fönstret, något Photoshoppat av mig.

                                                                                                                                                       Vaknade vid sextiden i morse av en massa slamrande av dörrar. Och så nån som hade radion på. Men jag orkade inte ens bli arg. Är jag på väg att resignera? Jag som var så ilsken igår??? Sju grader kallt är det och världen är vintervit och frusen. Såg mammor och barn traska iväg nu vid åttatiden, morgontrötta, frusna de också. Snacka om i-landsproblem när jag gnäller för att jag inte kan sova på morgonen. Jag, som SKULLE kunna ligga kvar i goa sängen hur länge jag vill idag, nästan…

Vitt och fruset…

                                                                                                                                                        Vid sex-tiden skuttade jag upp och tog första medicinen. Satte på perkolatorn och tog in tidningen. (Undrar hur länge jag har råd att ha den kvar, för resten..?) Kröp ner i sängen medan kaffet puttrade och bubblade och läste en stund. Boken är på 600 sidor, men väldigt bra, så bara jag kommer till ro så läser jag massor. Börjar närma mig sidan 400 nu.

En bild från mammas trädgård i vinterskrud.

                                                                                                                                                           Men jag kände snart rastlösheten krypa i kroppen och låg väl högst en halvtimma. Skuttade upp igen och startade datorn. Hittade ett mejl från en kär vän, ett mejl som jag läste med en bekymrad rynka i pannan. Vem sa att livet skulle vara enkelt? Skrev ihop ett svar och skickade iväg innan jag besvarade kommentarer som ramlat in sent igår kväll på bloggen.

En trio vinterträd.

                                                                                                                                                         Idag finns i vart fall en ljuspunkt! Den Mest Älskade kommer hit! Eller rättare sagt, jag ska agera sjuktransport och åka och hämta henne. Vi har varit ifrån varandra sen i söndags kväll och det är både konstigt och ovanligt. Men det blir så ibland när man har lite olika saker för sig. Anna är ju krasslig och jag har haft en del uppdrag samt genomgått en prövning med vissa förberedelser. Jag väntar förstås med spänning på svar. Har jag pest eller har jag kolera?

Det här trädet har varken pest eller kolera, bara snö i sin krona.

                                                                                                                                                        Det ska bli roligt att få nån att laga mat till idag. Annars känns den här dan än så länge inte särskilt rolig. Så då utgår jag ifrån att den blir bättre..?

Read Full Post »

Skrytigt på Fejan?

Läser en intressant artikel idag i lokalblaskan med rubriken Skryt dig lycklig på Facebook. Själv finns jag ju inte på Facebook, men har naturligtvis övervägt att ta steget även dit. Emellertid har jag inte hittat nåt eller några bra SKÄL till att göra det, så till dess att jag gör det är det bloggen och bloggen enbart som gäller för mig.

Men åter till artikeln! För även om jag inte finns på Fejan är jag ju nyfiken! Artikelskribenten Anna Hellberg menar att

[…] Det går alldeles utmärkt att använda den sociala nätverkssajten Facebook för att designa ett bättre jag – och bli sedd. […]

Enligt artikelskribenten läggs det ut stylade bilder, foton av lyckade semestrar, strålande barn och kompisgäng. Folk delar intressanta nyheter, you tube-klipp och favoritlåtar. Och det är väl bra och trevligt. Eller? Nja, så odelat positiv är inte Anna Hellberg. Hon menar man kan använda Fejan för att ge en bättre bild av sig. En bild som kanske INTE RIKTIGT stämmer med verkligheten. Detta grundar hon på socialogen Martin Bergs forskning. Han hävdar nämligen att

[…] På Facebook ger man en bättre, mer fördelaktig bild av sig själv än i den analoga verkligheten. Kommunikation på nätet sker utan att vi behöver visa upp vårt fysiska jag och det är fritt fram att överdriva sin egen förträfflighet. Men man ska komma ihåg att det som visas upp är oftast socialt accepterade beteenden […]

Och i stället för att skriva att man inte orkar gå iväg till gymmet skriver man kanske

Hemma efter ett tufft träningspass.

Men att framställa sig själv i en bättre dager är inte nåt vi bara gör på Facebook, tydligen. Fast kanske är det enklare på Fejan därför att vi inte behöver visa upp oss hur vi EGENTLIGEN ser ut. Martin Berg säger:

[…] Vi behöver inte visa upp vårt fysiska jag, ingen ser att jag sitter i morgonrock i en ostädad lägenhet och tycker synd om mig själv. I det verkliga mötet med människor avslöjar däremot kroppsspråket och vårt tonfall hur vi mår. […]

Olika generationer använder Facebook på olika sätt. Många yngre använder Fejan för att

[…] peppa sig med skryt […]

enligt artikeln, medan en äldre generation kan ha ett annat förhållningssätt – även om det självklart finns exhibitionister även bland dessa!..

Men på Facebook har alla chansen att visa sitt eget, personliga varumärke. Här hittar man bekanta från förr – och viktiga kontakter för livet som det är just nu. Och sociala medier är en utmärkt kanal att visa vad man kan, menar Martin Berg. Kommentarer från vänner ger en kick – men den som möts av tystnad känner sig säkert rätt ensam och värdo.

Facebook utvecklades i USA och där är det fortfarande så att de flesta kommentarer är positiva och uppmuntrande. Hur är det här? Är vi snälla eller är vi negativa och kritiska i våra kommentarer? Personligen, när jag kommenterar på folks bloggar, är jag nog mest snäll – om det är nån jag känner. Har jag helt motsatt åsikt än min bloggande vän väljer jag nog hellre att inte kommentera – eller att skriva ett inlägg om ämnet på min egen blogg. Fegt, kanske..?

I vart fall är alla dessa reflektioner över självet och vilka vi är ett typiskt tecken för vår tid, menar Martin Berg. Många drabbas till och med av uppdateringsångest, nåt som psykologen Anna Kåver fått erfara. Hon har träffat på många nätmissbrukare som tillbringar nästan all vaken tid framför datorn. Och gränserna suddas hela tiden ut. En känsla av intimitet sprids, men det kan vara en skenbar sådan. Anna Kåver säger:

[…] Att uttrycka sig gränslöst eller utge sig för någon man inte är på bloggar, twitter eller facebook är riskfyllt och inbjuder till att bli utnyttjad, kränkt och mobbad. Du öppnar dig då för negativa reaktioner som inte är lätta att hantera på egen hand […]

Nu finns det till och med en diagnos för uppdateringssjukan, SUA, Social Update Anxiety. Denna sjukdom drabbas man av när livet kretsar helt kring Facebook. Symtomen är, enligt beteendevetaren Nina Jansdotter:

• ständiga uppdateringar och funderingar kring vad man ska skriva
• rastlöshet och till och med ångest när man inte är inloggad
• Facebook tar tid från familjen och vänner i verkliga livet

Låter ju rysligt förskräckligt och negativt! Men Nina Jansdotter säger också:

[…] Samtidigt kan man bli mer medvetet närvarande i sitt eget liv om man sätter ord på sina handlingar. Om jag skriver ”nu dricker jag en kopp grönt te ” måste jag verkligen känna efter hur det känns att dricka den där koppen. […]

Och Nina Jansdotter tror INTE att det är realistiskt att helt stänga av sig från Facebook eftersom man hamnar utanför då. Dessutom har jag hört att det ju inte går att stänga av sig från Fejan. Medlemskapet är på livstid.

Personligen är jag medveten om att jag bloggar alldeles för mycket. Men bloggandet har flera syften för mig som jag faktiskt rättfärdigar det med:

• jag skriver min subjektiva berättelse om mitt liv
• jag kan ösa ur självömkanspåsen och sen förhoppningsvis gå vidare med en lättare packning (att blogga är gratis, det är inte en psykolog…)
• jag tränar mitt skrivande
• jag reflekterar över mitt eget beteende vilket gör att jag förhoppningsvis utvecklas
• jag får nya vänner
• jag får nya fiender
• jag lär mig en massa

…med mera… Men det TAR väldigt mycket tid att blogga. För tillfället råkar jag emellertid ha rätt gott om den varan…

Hur använder DU Facebook och bloggandet???? Och förskönar du dig själv och din familj och ditt liv rent allmänt?

Read Full Post »