Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘varva ner’

Ett inlägg om ett spännande ställe.


 

Igår läste jag en intressant artikel, signerad Anna Ehn, i lokalblaskan, om förvandlingen av ett bokantikvariat. Här i Uppsala finns det några stycken antikvariat för böcker. Många är riktigt bra, andra är… lite sämre. En del har rentav varit så röriga att endast ägarna har hittat i dem. Då får jag som kund bara lust att vända i dörren. Jag gillar nämligen struktur och ordning – det är då jag gör det där fyndet eller oplanerat inköpet, boken som inte står på min lista.

Överfulla bokhyllor

Jag har inte själv nån vidare ordning bland mina böcker, men de är ju å andra sidan inte till salu.


På Dragarbrunnsgatan i centrala stan
finns flera antikvariat. Det som nu håller på att omvandlas till ett Omnikvariat hette tidigare Antikvariat Claes Olofsson. För tillfället finns där mest böcker, förstås, och en liten kafédel. Dessa ska emellertid snart kompletteras med en scen och ett galleri. Bakom Omnikvariatet står den ekonomiska föreningen Omnikultur. Ann Bredenfeldt i föreningen säger i UNT-artikeln bland annat:

[…] Det här ska vara en mötesplats. Ett rum med ett lugnare tempo, där man kan varva ner från vardagsstressen, ta en kaffe, läsa en bok […]

En annan person i föreningen, Ulf Stålhandske, utlovar

[…] många olika typer av kulturyttringar i samma lokal. Och det ska kännas enkelt och opretentiöst att komma in, vara låga trösklar och högt i tak […]

Omnikvariatet är förstås redan öppet, men har än så länge alltså enbart litteratur och kaffe att erbjuda. Premiärdagen för scen och galleri är den 21 februari, enligt UNT-artikeln. I artikeln avslöjas att det framöver planeras dockteater, soaré med teaterelever från Sigtuna folkhögskola, konst, kurser, foto, film, workshoppar med mera.

Min spontana reaktion är att det känns spännande och lite nytt och att jag vill ta mig dit så snart jag kan – om än bara för att glo på böcker…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


 

Dumb witness

Poirots bästa vittne är stumt – men jättegulligt!

En omtumlande vändning på kvällen – ja, människor kan verkligen vara snälla! – gjorde att jag behövde varva ner med lite TV. Jag slängde mig i bästefåtöljen och kikade på Poirot: Dumb witness (1996).

Poirot och Hastings åker för att titta på en vän till Hastings som ska slå hastighetsrekord med sin motorbåt. De träffar vännens syster och släkt. En äldre släkting ramlar ner för trappan en natt. Fallet skylls på ursöta hunden Bob som ska ha lämnat sin boll på trappavsatsen. Men Poirot hittar en ögla och inser att den använts till snubbeltråd. Den äldre damen överlever fallet, men ber Poirot i förtroende om råd. Han tycker att hon ska ändra sitt testamente så att ingen släkting får ärva utan en god vän. Genom att låta släktingarna veta detta kanske den skyldiga, som man tror finns bland släktingarna, inte försöker mörda kvinnan igen. Fast… snart görs det ett nytt försök och den här gången lyckas det.

Det är lagom spännande och lagom roligt den här gången. Hunden Bob är bara för söt. Det är han som tar mesta poängen, trots allt, i det höga Toffelomdömet!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om inget.


 

Tiden just nu kan sammanfattas med ett enda ord:

inget

Kvällshimmel 24 juli 2014

Kvällshimlen igår den 24 juli 2014.

Igår kväll var det så ljuvligt när mörkret hade lagt sig. Från grannarna hördes… inget. Det är som om alla människor varvar ner till… inget. På himlen såg jag ingen måne, men väl flygplan och faktiskt en enda stjärna som blinkade. Den föll inte, jag fick inte önska nånting. Inget. Men det är OK. Det gör inget. Det var bara så underbart att sitta på ballen* i mörkret och tystnaden och bara vara ett med sig själv och sina tankar. Jag trodde nämligen inte att dan skulle bli så tung som den blev. För mig. För mamma blev den lättare. Bra!

Morgontemp kl 7.08 den  25 juli 2014

Morgontemp klockan 7.08 den 25 juli 2014. Nästan 33 grader, redan då…

Idag på morgonen vaknade jag till sol och värme. Eller jag hade rentav svårt att sova i natt, så till sist åkte takfläkten på igen, trots att jag inte gillar att sova med dess blad roterande i sovrumstaket. Men jag hade inget val. Redan i morse var det nästan 33 grader och inte ett moln på himlen. Jag fotade min kökstermometer klockan 7.08. Utomhus var det då 32,8 grader och inomhus närmare 26 grader än 25. Här inne i lägenheten är det emellertid hyfsat skönt just nu eftersom jag har skugga på vardagsrums-, balkong- och smårumssidan. Det finns liksom lite svalare rum nånstans i hemmet. I köket går det knappt att vistas!

Varje vardagsmorgon sitter jag i mitt arbetsrum från ungefär klockan sju (och fram tills jag är klar) och söker tre jobb. Som belöning efter utfört arbete skriver jag ett blogginlägg. Men idag har jag inte hittat ett enda att söka! Jag har verkligen dammsugit alla sajter. Nada! Inget! Jag tycker att jag ändå har haft tur som har hittat förvånansvärt många lediga och intressanta jobb att söka den här veckan – värmen och semestertiden till trots. Disciplin har jag också. Så trots att jag inte har nått mitt dagsmål – ÄN! – känner jag mig lite nöjd.

På min agenda idag står först och främst en snabb dusch. Jag känner mig redan svettig och klibbig. Nån gång på eftermiddagen ska jag åka ner till Resecentrum, som centralen i Uppsala numera heter, och hämta Fästmön och Elias från tåget och skjutsa hem dem. Lite oklart när, det beror på när de kommer iväg och om de ska göra nån sista grej innan de sätter sig på tåget.

Noterar, för övrigt, att Resecentrums webbplats inte är särskilt uppdaterad. Det var väl en sajt som byggdes lite för att skryta, precis som Resecentrumet självt… Läste förresten en intressant ledare i Expressen av alla tidningar om att det är dags att sätta stopp för alla skrytbyggen som vi skattebetalare får pröjsa. Illustrationen till ledarartikeln var Musikens hus i Uppsala, eller UKK, Uppsala Konsert & Kongress (så där mycket folk som det är på bilden på startsidan har jag ALDRIG sett på UKK:s uteservering)… Det är en riktigt pinsam historia, det, som har gått med nästan 15 miljoner i förlust varje år sen invigningen år 2007. Detta trots förluststöd från Uppsala kommun. Tro nu inte att kommunen har lärt sig av sina misstag. Nej då, ingen risk! Nu går man in med 150 miljoner för att bygga Uppsala Arena, nåt man tror ska stärka kommunens varumärke, bland annat. Kommunen har lovat att hyra lokaler i byggnaden för 15 miljoner under 25 års tid. Det handlar om att kommunen för ungefär åtta år sen bestämde sig för att marknadsföra sig som en evenemangsstad. Men notera att sen dess har stora evenemang som Reggaefestivalen, Uppcon och bandyfinalen flyttat härifrån. Inte så smart och genomtänkt, Uppsala kommun, enligt mitt tycke!..

Ja ja…  Nåt som fortfarande existerar är min hortensia i sovrummet. Den lilla blåa blomman från häromdan har fått sällskap av två små knoppar till. Det får jag glädjas åt, för det är mycket mer än inget. Mycket! 

Hortenisaknoppar

Blomman har fått sällskap av två små knoppar.


*ballen = balkong


PS Temperaturen har nu stigit till 39,5 grader.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Onsdagen den 23 maj 2012 ska jag inte minnas som en av de bättre dagarna i mitt liv. Men det var otroligt skönt att få ordning på jobbdatorn. Tyvärr hinner jag inte ikapp i morgon heller, eftersom det är introduktion, ledningsgrupp och som avrundning på dagen, bilbesiktning. Min fredag är också intecknad av möten. Det första med prefekten på nya institutionen. Jag måste först och främst förklara varför jag inte har åstadkommit så mycket och det tar emot trots att jag har giltigt skäl (dvs fallerande teknik). Det är ju så att jag känner att jag verkligen behöver visa framfötterna, göra så bra som möjligt ifrån mig, så kanske… Men hoppet har minskat rejält den sista tiden – av andra orsaker. Därför ska jag sätta mig och skriva jobbansökningar i helgen. Hela fyra intressanta tjänster har jag hittat som jag tänker söka.

Jag gör i alla fall vad jag lovar mig själv. Jag var ap-trött efter jobbet, men åkte direkt och tvättade Clark Kent* i borstfri tvätt med högtryck. Putsade och polerade på honom och kollade lite här och lite där. Nu hoppas jag bara att den lille raringen friskförklaras i morgon eftermiddag. Men med tanke på allt som rasar runt omkring mig är mina förhoppningar inte stora här heller.

På tal om friskförklaring har jag i kväll tagit den sista tabletten av en viss sort. Nu ska jag försöka få en tid för provtagning och läkarbesök om ungefär en månad. Men inte heller när det gäller hälsan är jag så hoppfull. Däremot är jag väldigt glad och tacksam att jag åtminstone har fått känna mig pigg i ett par månader. Jag har aldrig haft så bra värde som just nu. Tyvärr är det inte bestående, troligen.

Det stod ingen mat på bordet när jag kom hem och jag hittade heller inget i skåp, kyl eller frys som lockade till gastronomiska vidlyftigheter vid spisen. Därför gav jag mig själv två såna här till förrätt:

 + 

Min förrätt.


Men en förrätt ska ju följas
av en huvudrätt och en dessert. Det fick bli detta, fast lite mer än vad som syns på bilden av båda sorterna:

Jordnötter och kanelbullar blev huvudrätt och dessert.


Ja jag fick väl med ganska mycket av kostcirkeln
i detta. Knaprar som bäst på desserten i skrivande stund, jordnötter. Det fanns ju lite kvar sen Fästmön var här sist. Det finns faktiskt lite wasabinötter kvar också, men dem vågade jag mig inte på – då hade jag väl blivit som en duracell-Jedward. Jag tror baske mig tvillingarna drar i sig några wasabinötter och får en sån kick i näsgångarna av detta att de sen kan hjula och hålla på som de gör på scenen. Och hjula vill jag ju inte göra just nu, det börjar ju dra sig mot läggdags och det är dags att varva ner. För resten vill jag aldrig hjula.

Glodde på gårdagskvällens avsnitt av Desperate Housewives som jag hade spelat in på DVD:n. Tänk, nu är det bara två ynka avsnitt kvar och sen är det slut. Serien slutar och det blir inga fler besök på Wisteria Lane. Trist, för den här TV-serien har jag följt sen starten 2004 och den är fantastiskt rolig och elak och bra – samtidigt som den är amerikansk, förstås.

Anna ringde och jag gjorde en paus. Vi har inte telefonerat sen i söndags, tror jag. Det är rekord. Finns inte så mycket att säga och inte så mycket tid att säga det på heller. Anna behöver vara mer med sina barn och då får det bli så. Inget jag tänker skriva mer om här.

Nu har jag jordnötter mellan precis varenda tand, för till skillnad från Alfred E Neuman (MAD) har jag inga autostrador i käften alls. Dags att tandtråda och borsta och tänka på refrängen! Lajlajlajlajlaaaaa, typ. (Jaa, jag är skittrött, det blev alldeles för lite sömn i natt och för mycket frustration den sista tiden.)


*Clark Kent = min rene lille bilman

Read Full Post »