Ett bälte om magen

Ett inlägg om smärta och hur jag hanterar den, bland annat.

---

 

Jag och tillvaron var inte riktigt ett…

Nej fan, den här eländiga värken släpper inte sitt järngrepp om magen. Det känns som om jag har ett hårt åtdraget, brett bälte som klämmer ihop mage och rygg på höger sida. Det gör så ont att jag mår illa, men tack och lov har jag inte kräkts sen i söndags. Faktum är att jag är så smärtpåverkad att jag har svårt att ta tillräckligt djupa andetag. Det gör bara ont. Jag kände mig bättre och piggare på dan igår och fick mycket gjort. Men ärligt, jag ringer hellre och bokar tid hos bilverkstan än hos doktorn. Vis av mitt senaste besök vid husläkarmottagningen och hur uruselt resultatet blev* försöker jag hantera det onda själv. Jag fick tabletter i helgen, men eftersom de krockar med min andra magåkomma (bråck på magmunnen) vågar jag inte knapra dem i tid och otid.

Det blev både pläd och duntäcke till natten.

Igår kväll tror jag att jag fick lite feber också. Jag började frysa igen och det kändes som om tillvaron och jag inte riktigt var ett. Jag satt en stund i bästefåtöljen på kvällen, men fick snart krypa ner i sängen, under såväl duntäcke som pläd. I morse vaknade jag varm och troligen feberfri. Bältet runt magen sitter dock fortfarande kvar och klämmer åt.

Som jag skrev ovan och som jag glömde skriva igår ringde jag bilverkstan och bokade tid en vecka före min födelsedag. Främsta skälet är byte till sommartofflor** för Clark Kent***. Vidare fick jag häromdan ett brev om en garantiåtgärd kring fönsterhissarna, så det ska verkstadskillarna också titta på. Dessutom nämnde killen jag telefonerade med att ytterligare en sån åtgärd ska göras kring airbagarna. Och så bad jag dem för 17 att kolla bromsarna lite när de ändå river bort däcken – jag ska ju besiktiga mannen i mitt liv nästa månad! Garantiåtgärderna är gratis, priset för däckbyte och bromskoll glömde jag fråga om, men det är smällar jag får ta – jag har ju ingen man/fru som har ett jobb och kan försörja mig tillfälligt. Jag måste ha en fungerande bil, annars blir jag totalt isolerad. Vilket påminner mig om att jag nog MÅSTE åka buss in till tandläkaren på torsdag… Jag har inte åkt buss på över ett halvår… Försökte kolla busstider igår, men UL:s jävla app är ju totalt värdelös och funkar inte oftare än den funkar. Ungefär som ICA:s app…

Pappas ryamatta, full av smärta är den knuten.

Usch, så fruktansvärt negativt det här blogginlägget har blivit. Men jag måste ju få gnälla nånstans och genom att skriva av mig tar jag, om än tillfälligt, bort en del av smärtan. Mamma påminde mig igår (ja hon ringde igår kväll igen) om att när min pappa hade gallstensont och gick och väntade på operation (det verkar inte som om de opererar gallan numera om en inte håller på att nästan dö) knöt han en ryamatta. Mattan finns kvar hemma hos mamma. Den går i svart och rött, en nästan ser smärtan i den. Som grädde på moset gick pappa visst igenom en skilsmässa vid samma tid. En olycka kommer sällan ensam. Men sen träffade han min mamma och så kom jag (den tredje olyckan?) så småningom.

Knäckemackor med makrill var uppenbarligen inte bästa kosten för mig just nu. Synd att jag inte blev tipsad om det innan jag åt…

Jag måste få i mig nåt ätbart. Igår på seneftermiddagen åt jag knäckemackor med makrill. Det var inte det smartaste jag kunde äta, blev jag upplyst om. Synd att ingen kunde tipsa mig INNAN om vad jag kan prova att äta för att inte få ont/ondare… I övrigt har jag levt på mjölk, fil, cornflakes och Fästmöns äpplemos sen i söndags. En effektiv bantningsmetod, men jag bantar inte av princip. Dessutom blir jag så medtagen när jag inte får i mig nåt med lite mer substans. Och tjurig. Och grinig.

 

 

 

Amaryllistoken har fått en ny stängel med knopp. Stänglarna drar sig mot ljuset utanför – som nästan inte finns.

När jag får extra ont brukar det lindra att gå omkring. Det är lite svårt att sitta stilla vid datorn och söka jobb och blogga, men samtidigt tar det bort en del av smärtan, som sagt. (Jag har uppfyllt dagens jobbsökarmål med råge, för jag är ju en sån plikttrogen jävel.) Men när jag går omkring i mina rum – som är alldeles för många enligt vissa småländska tanter –  försöker jag njuta av mina vackra blommor här hemma. Utanför mina fönster vräker regnet ner idag. Det gör mig ingenting, även om jag gärna vill komma torrklädd till eftermiddagens anställningsintervju… Måtte jag palla… Gulliga NK**** har messat och önskat lycka till. Fan vad jag saknar mina fina, numera före detta, arbetskamrater…

 

*Jag fick fel kontaktuppgifter för vidare vårdkontakt, jag fick för stor förpackning stark medicin, jag fick en vårdkontakt som skulle vara löpande men som slutade efter mitt tredje eller fjärde besök = uruselt resultat enligt mig
**sommartofflor = sommardäck
***Clark Kent = min lille bilman
****NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sött å gött i helgen

Ett göttigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Det var min mamma som bjöd mig på middagen genom att skicka med en peng.

Redan innan jag skriver färdigt det här inlägget vet jag att jag får skit från somliga för att jag råkar njuta en dag eller två av livet. Ni måste vara otroligt missunnsamma, kan jag konstatera. Och så skriver jag ändå om min söta och goa helg.

På lördagen fick jag besök av mina två favoritkillar som var i environgerna för att inhandla inredning för en ny familjemedlem. Jag passade på att bjuda på hembakat till kaffet och saften.

Ballerinakexen var INTE hembakade, jag lovar!

Äh jag bara skojar! Det vet väl alla att Tofflan inte bakar. Men jag köpte hem lite kex som jag och minstingen åt, medan minstingens pappa knaprade på nåt nyttigt. På Tokerian valde vi var sin gobit också och Elias tog en chokladmunk och jag en kanelbulle. Ska det svullas så ska det. Jag försökte varligt pressa den blivande tonåringen på önskelista. Det var inte det lättaste och jag kan säga att jag inte har nån som helst idé mer än en nödlösning.

Elias, snart tonåring.

Eftersom jag skulle ut till Himlen gav jag killarna lift hem med all deras shopping. Jag for sen vidare till Fästmön där vi diskuterade oss fram till att äta middag på Kreta. Naturligtvis flög vi inte dit utan gick, för vårt Kreta ligger tio minuters promenadväg från där Anna bor. Ägarna är nog allt annat än grekiska, men de är trevliga ändå, maten är god och priserna humana. Det är vid såna tillfällen jag blir en…

För att maskera det djuriska i mig något hade jag tagit med mig en tröja som matchade inredningen finfint. På så vis kunde jag goffa och vräka i mig utan att det märktes så mycket. Trodde jag.

Min blåa tröja matchade inredningen.

Jag hade ju liksom sällskap med mig som höll lite koll på mig. Dels äldsta bonusdottern…

Linn.

… dels Anna. Hon var för övrigt alltid redo med mobilkameran.

Anna redo med mobilkameran.

Sen kom mat och dryck på bordet och det var då jag alltså blev…

Jag upprepar, så att du ska förstå att jag åtminstone har nån form av självinsikt.

Här följer nu ett antal mat- och dryckbilder som du som är missunnsam eller äcklas eller bara suckar åt eller helt enkelt inte gillar kan hoppa över:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vägen hem var inte lång fast jag hade inte tackat nej till en lift med den här skönheten…

Renault sport, en skönhet jag gärna liftat med.

Men vi fick gå hela vägen. Hela den tio minuter långa vägen. Jag såg på ett ställe att nån hade stövlat in – och glömt den ena stöveln utomhus…

Nån hade stövlat in.

Kvällen avslutades med soffhäng och Indian Summers. Det enda jag orkade få i mig var ett glas vatten.

Söndag är ju vilodag och det hade jag tagit fasta på. När jag slog upp mina ljusblå var klockan en minut över tio. Vädret var sisådär, så jag tänkte mig en dag i sällskap med Camilla och Åsa.

Dagens sällskap?

Men faktum är att jag inte har mer än gläntat på boken idag, jag har suttit en stund vid datorn medan Anna leker rörmokare och annat.

Vad har DU för dig en sån här dag??? Skriver du några rader i en kommentar blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En påse från Skafferiet

Ett delikat inlägg.

---

 

En påse från Skafferiet hade följt med FEM från Metropolen Byhålan till Uppsala.

Den däringa gamle kömpisen FEM jag har, ho ä allt bra snäller! (Ja, det där var östgötska och betyder ”den där knappt fem månader äldre väninnan FEM jag har är väldigt snäll”.) Innan hon lämnade Metropolen Byhålan hade hon inhandlat en påse delikatesser från ett ställe jag har lyckats missa – Skafferiet. Skafferiet ligger på Kungsgatan i Metropolen, väldigt nära där min mamma bor. Men så är det, Tofflan är uppenbarligen inte lika skarpögd som på äldre stenåldern när hon bodde på orten.

I Skafferiet saluförs ostar och delikatesser, precis som det står på påsen. När jag kikar på webbplatsen ser jag att det är ostar, choklad och lakrits som är huvudvarorna. Och nog var det sånt i påsen. FEM hade köpt en Saint Agurost, en sorts grönmögelost, samt en Brieost som var så mogen och fin att den nästan gick åt Camemberthållet i smaken. Vidare låg det två askar Black i påsen. Nej, det var inte Tommy Nilsson i dessa utan chokladöverdragen lakrits med chili. Starkt var det så det förslog, men annorlunda gott. Två bitar nöjde jag mig med, men jag lär knapra en och annan bit av det som blev över.

Som tillbehör medförde FEM tre sorters kex och gröna druvor. Eftersom hon dessutom hade bjudit på hemkörningspizza till middag kan jag meddela att det blev många kex över. Några får följa med tillbaka till Metropolen, medan andra stannar kvar här – tills de äts upp, förstås.

Jag sköljde ner detta smaskens med ett sista glas Amicone som jag ”klämde ur” flaskan, FEM höll sig till alkoholfri läsk. Alltihop var ljuvligt gott och jag vill verkligen TACKA FEM för detta! Dessutom ska jag definitivt besöka Skafferiet nästa gång jag är i Metropolen!

Här kommer några bilder på allt gott vi mumsade på under lördagskvällen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 

---

Nä, vården ger jag inte mycket för. Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet.

Britt-Marie höll mig sällskap på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Go-fika på lördagen.

Mamma fick ett samtal och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.

Nä, några piller blev det inte. Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.

Jag har en toppenbra värmande gel i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjusovande i stormens ögonvrå

Ett inlägg fram på lördagsförmiddagen.

---

 

Jamen jisses så skönt det var att sova i morse! Jag var uppe och skuttade en stund runt halv sju. Öppnade därefter sovrumsfönstret och kröp ner i sängen. Först tre timmar senare vaknade jag… Det är nog så att jag sover som bäst när det regnar och stormar där ute.

Min fredagsmiddag bestod av urgammal tonfisksås och pasta. Jag kompletterade med små plommontomater och svarta oliver, ett glas vin och några halvdöa bitar goda ostar. Och tänk, jag lever fortfarande – till somligas förtret. Mitt sällskap var Den hemliga historien (nu har jag knappt 100 sidor kvar) och tända ljus. Det var enbart för att förhöja stämningen, det där med ljusen, till skillnad från Fästmön och barnen, där allting plötsligt svartnade och stearinljus blev ett måste…

Fredagsmiddag med förhöjd stämning.

 

Skumkrokodilerna tog slut igår kväll.

Jag satt i bästefåtöljen en stund senare och läste och spelade Wordfeud med Anna. Vi spelar ibland när vi inte har nåt bättre för oss, men det kan gå långt mellan dragen, så jag tänkte väl inte så mycket på det. I stället undrade jag vad det var för en tok som var ute och fotade med blixt i regnet… Det var naturligtvis ingen galning utan åskan, så jag gick och stängde av datorn, drog ur alla nätverkskablar etc och fortsatte läsa och gnaga på mitt fredagsgodis, Sally Gators (skumkrokodiler).

Sen kom det ett sms från Morgonen som upplyste mig där jag satt i stormens ögonvrå, ovetandes, läsandes och knaprandes på nåt gott (jag hade då gått vidare från krokodiler till popcorn och öl) om saker och ting: hela Himlen och lite därtill var strömlös! Det handlade om cirka 1 300 hushåll där i Förorten som hade blivit utan ström. Annas var ett av dem. Enligt lokalblaskan, som utan att läsa igenom TT:s illa skrivna texter* bara publicerar dem rakt av, berodde strömavbrottet på vinbyar. Nu tänker jag att alkohol är nog skulden till mycket, men troligen inte till detta strömavbrott. (Texten är fortfarande inte korrigerad. Men de läser väl inte tweets från sina följare, kanske… Eller så skiter de i dem.)

Eftersom åskan hade slutat startade jag datorn igen för att kolla strömläget hos Vattenfall. Där stod vilken tid man hade påbörjat arbetet med strömavbrottet och hur många hushåll som var drabbade. Det var oklart när strömmen skulle komma tillbaka. Anna lyckades ringa mig på sin mobil – mina sms till henne gick däremot inte fram – så jag fick en direktrapport från mitten av stormens öga. Hon satt med tända ljus i hela lägenheten och oroade för maten i kyl och frys. Nu är det tack och lov så att mat i frysen kan klara sig flera dygn om man inte gläpper i dörren. Men ändå. Tänk om det börjar rinna vatten från frysen…

Så småningom kom strömmen tillbaka, efter cirka en och en halv timme, tror jag. Det är ganska lång tid. Förra helgen var det vattenläckor och dåligt med vatten här hos mig i New Village, den här helgen strömavbrott. Vårt moderna samhälle är onekligen sårbart…

Idag är det strålande sol – i alla fall i New Village. Det blåser fortfarande väldigt mycket. Jag klev inte upp förrän halv tio idag, för på helgerna ger jag mig ledigt från att söka jobb. Jag har ju fått en del att fundera på över helgen dessutom och jag tänker så det knakar. Att sova på saker och ting är inte helt fel ibland. Men nu ska jag sätta fart med frukost och dusch och därefter åker jag till Himlen.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Då blir jag glad nästa gång jag startar datorn! 

* Många TT-skribenter har även särskilt svårt med skillnaden mellan ”innan” och ”före”.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Vad vill du helst ha i ditt påskägg?

Ett redovisande inlägg.

---

 

Påsken är gången, men kanske en och annan har knaprat på innehållet i sitt påskägg den gångna veckan. Tofflan undrade i alla fall vad du helst vill ha i ditt påskägg.

Så här fördelade sig de 19 inkomna svaren:

42 procent (åtta personer) svarade: Blandat lösgodis. 

26 procent (fem personer) svarade): Choklad, så klart! 

Fem procent (en person) svarade: Såna där hårda, färggranna ägg som bara smakar socker.

Fem procent (en person) svarade: Sega råttor och sånt.

Fem procent (en person) svarade: Salt godis.

Fem procent (en person) svarade: Sura bitar.

Fem procent (en person) svarade: Ett par nya trosor/kalsonger.

Fem procent (en person) svarade: Other:
Bajs.

Mja, det där sista svaret tror jag ju inte så mycket på, men det får ju stå för den skitälskaren. Stort TACK till dig som klickade ett svar! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan. Även den handlar om ett aktuellt ämne, nämligen smärta. (<== Här är jag liiite ironisk, dårå) Den nya frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgeffektivt

Ett inlägg om några av helgens aktiviteter.

Igår kväll hade jag tur. Jag kom hem före snöfallet. Eller… det märkliga var att det liksom regnade på vägen hem samtidigt som det var fyra minusgrader. Snorhalt på vägen, med andra ord. Men regn är regn och snö är snö. Fästmön slutade jobba klockan 20. När jag skulle gå till garaget för att hämta bilen och åka till Annas jobb hade det plötsligt snöat. Mycket. Vaktis var förstås inte i tjänst här, så det var en del vitt skit att skuffa undan.

Resten av kvällen försvann ganska snabbt tillsammans med var sin öl och en skål prästostbågar. Jag läste en del i min bok på gång och måste säga att Jussi Adler-Olsen skriver riktigt bra och otäcka böcker, helt i min smak. En del skulle säkert klassa hans böcker som lättare litteratur. Själv tycker jag att de har ett underhållningsvärde mitt i det otäcka, men det är också riktigt kluriga berättelser han dukar upp för läsaren.

Idag känner jag mig nöjd med mig själv, för jag har varit ett litet under av effektivitet. Anser jag själv, dårå. Andra skulle väl rycka på axlarna och tänka…

Jaha… Och?

Det blev både sovmorgon och mysig helgfrukost tillsammans. Medan vi knaprade – jag på rostat bröd, räddat ur en rykande brödrost, Anna på Leksands brungräddade knäcke – tog tvättmaskinen hand om våra lakan. Jag bäddade rent och fixade till mig, hann hänga de tvättade lakanen till och med innan vi stack iväg på ärenden. Joråsaatte… Vi har ju en födelsedag i familjen den här månaden och idag var nästan den enda dan vi kunde utföra ärendena i samspel.

Pås-sjuka?

Anna är nu iväg på sitt håll och jag är hemma och undrar om en viss flytt är inställd eller vad. Det är aldrig roligt att lyssna på när andra skriker. Det var dessutom en väldig trafik här medan vi frukosterade och det tycktes som om det var nygjorda parkeringsplatser direkt utanför husets båda portar. Tja, det är uppenbart att vissa regler (max tio minuter) bara gäller en del som bor här.

Denna skylt skulle passa bra här utanför.

Jag hade en tanke om att åka och simma idag. Den tanken har nu simmat ut genom fönstret. Det är så mycket annat jag ska hinna på mina två lediga dar per vecka. Mamma ska få ett samtal strax. Anna behöver få nåt ätbart i sig när hon mellanlandar här före eftermiddagens och kvällens arbetspass. När jag skjutsar henne till jobbet tänkte jag införskaffa nåt lördagsgodis på hemvägen. Vi är godissugna hela tiden. Eller mest jag.

Medan Anna jobbar ska jag söka ett par intressanta tjänster jag har sett. Städningen tar jag i morgon, för då har jag hela dan på mig eftersom inget annat ska göras. Kanske kan ta det lugnt och få en stund över till att läsa också.

Har du nåt effektivt, spännande, tråkigt, roligt eller nödvändigt för dig i helgen? Skriv gärna en rad och berätta, för nyfiken på vad andra gör är jag fortfarande.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har det svängt

Ett förtydligande inlägg om åkommor.

Igår kväll knaprade jag Fisherman’s Friend och pepparkakor och skrev bland annat så här:

Nä, jag blir mer och mer övertygad om att jag har en infektion i kroppen. […] 

Och sen beskrev jag hur det gjorde ont att andas och att snoken var fram och tillbaka vad gäller innehållet. I morse när jag vaknade känner jag inte särskilt mycket av gårdagens symtom. Jag har bara väldigt ont i huvudet och känner mig varm (lite feber?). Mot denna senaste åkomma tog jag en huvudvärkstablett.

Jag tog en tablett mot huvudvärk som den här mannen en gång gjorde rolig och bra reklam för.

Det är faktiskt väldigt sällan jag blir förkyld. Och när jag blir det blir jag oftast väldigt sjuk väldigt fort. Den tänkbara infektion jag har i kroppen är nog inte nån förkylning. Eller också är min kropp en fena på att bekämpa eventuella inkräktare i form av virus.

Så nej. Två förtydliganden:

1. Jag har inte varit på bröllop i helgen, jag var på vigsel, vilket jag skrev konsekvent i det inlägget.
2. Min övertygelse om förkylning är mindre säker idag och jag är inte förkyld.

Tre dar kvar att jobba den här veckan. Idag ska jag puffa för information om årets två val på vår webbplats. I övrigt är det möten och annat diverse, precis som vanligt. Och nu måste jag sätta fart!

Ha en bra och åkommefri dag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Närå, tangentbordet är kvar!

Ett inlägg om en sen lördagsmiddag och dåligt minne.

Det här med närminnet är väl inget vidare hos somliga *pekar med hela labben på yours truly*. Men men, jag knaprar mina piller varje dag. Not that it does much good, though…

På seneftermiddagen och tidiga kvällen fastnade jag på diverse sätt och rätt som det var var klockan närmare halv åtta. Och jag hade inte ätit sen frukost… Hungern slog verkligen klorna i mig och jag började nästan käka på tangentbordet.

Nån pulversoppa hade jag inte lust med. I stället grävde jag ut kyl och frys och fann stekta kalkonbitar och potatisklyftor i frysen, vitlökssmör i kylen. Såsen kommer från ICA Solen. Jag lyckades bränna mig på plåten, men i övrigt gick allt bra. Förutom att jag glömde grönsakerna, dårå… Men potatis är väl nästan grönsaker, eller..? 😳

Kalkon och potatisklyftor, vitlökssmör och hot béasås = Tofflisk lördagsmiddag. Pulversoppan blir söndagsmiddag!

Dags att sjunka ner i bäste fåtöljen, med min bok på gång och TV:n i bakgrunden. Jag bokmässar på, helt enkelt. Är helt slut efter all matlagning och disk…

Livet är kort.

Read Full Post »

Hela kostcirkeln och jag gör vad jag lovar mig

Onsdagen den 23 maj 2012 ska jag inte minnas som en av de bättre dagarna i mitt liv. Men det var otroligt skönt att få ordning på jobbdatorn. Tyvärr hinner jag inte ikapp i morgon heller, eftersom det är introduktion, ledningsgrupp och som avrundning på dagen, bilbesiktning. Min fredag är också intecknad av möten. Det första med prefekten på nya institutionen. Jag måste först och främst förklara varför jag inte har åstadkommit så mycket och det tar emot trots att jag har giltigt skäl (dvs fallerande teknik). Det är ju så att jag känner att jag verkligen behöver visa framfötterna, göra så bra som möjligt ifrån mig, så kanske… Men hoppet har minskat rejält den sista tiden – av andra orsaker. Därför ska jag sätta mig och skriva jobbansökningar i helgen. Hela fyra intressanta tjänster har jag hittat som jag tänker söka.

Jag gör i alla fall vad jag lovar mig själv. Jag var ap-trött efter jobbet, men åkte direkt och tvättade Clark Kent* i borstfri tvätt med högtryck. Putsade och polerade på honom och kollade lite här och lite där. Nu hoppas jag bara att den lille raringen friskförklaras i morgon eftermiddag. Men med tanke på allt som rasar runt omkring mig är mina förhoppningar inte stora här heller.

På tal om friskförklaring har jag i kväll tagit den sista tabletten av en viss sort. Nu ska jag försöka få en tid för provtagning och läkarbesök om ungefär en månad. Men inte heller när det gäller hälsan är jag så hoppfull. Däremot är jag väldigt glad och tacksam att jag åtminstone har fått känna mig pigg i ett par månader. Jag har aldrig haft så bra värde som just nu. Tyvärr är det inte bestående, troligen.

Det stod ingen mat på bordet när jag kom hem och jag hittade heller inget i skåp, kyl eller frys som lockade till gastronomiska vidlyftigheter vid spisen. Därför gav jag mig själv två såna här till förrätt:

 + 

Min förrätt.

Men en förrätt ska ju följas av en huvudrätt och en dessert. Det fick bli detta, fast lite mer än vad som syns på bilden av båda sorterna:

Jordnötter och kanelbullar blev huvudrätt och dessert.

Ja jag fick väl med ganska mycket av kostcirkeln i detta. Knaprar som bäst på desserten i skrivande stund, jordnötter. Det fanns ju lite kvar sen Fästmön var här sist. Det finns faktiskt lite wasabinötter kvar också, men dem vågade jag mig inte på – då hade jag väl blivit som en duracell-Jedward. Jag tror baske mig tvillingarna drar i sig några wasabinötter och får en sån kick i näsgångarna av detta att de sen kan hjula och hålla på som de gör på scenen. Och hjula vill jag ju inte göra just nu, det börjar ju dra sig mot läggdags och det är dags att varva ner. För resten vill jag aldrig hjula.

Glodde på gårdagskvällens avsnitt av Desperate Housewives som jag hade spelat in på DVD:n. Tänk, nu är det bara två ynka avsnitt kvar och sen är det slut. Serien slutar och det blir inga fler besök på Wisteria Lane. Trist, för den här TV-serien har jag följt sen starten 2004 och den är fantastiskt rolig och elak och bra – samtidigt som den är amerikansk, förstås.

Anna ringde och jag gjorde en paus. Vi har inte telefonerat sen i söndags, tror jag. Det är rekord. Finns inte så mycket att säga och inte så mycket tid att säga det på heller. Anna behöver vara mer med sina barn och då får det bli så. Inget jag tänker skriva mer om här.

Nu har jag jordnötter mellan precis varenda tand, för till skillnad från Alfred E Neuman (MAD) har jag inga autostrador i käften alls. Dags att tandtråda och borsta och tänka på refrängen! Lajlajlajlajlaaaaa, typ. (Jaa, jag är skittrött, det blev alldeles för lite sömn i natt och för mycket frustration den sista tiden.)

*Clark Kent = min rene lille bilman

Read Full Post »