Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mina tillkortakommanden’

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.


 

Unna dig själv något gott ibland

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Augusti kvällshimmel original

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.


Sen ville jag ha bort träden 
och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augusti kvällshimmel bearbetad

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.


Av bilderna ovan 
kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självutlämnande inlägg.


 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

Ost

En öppnad ost, redo att skivas.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om olika sorters extremism som finns på internet. 


Jag läser om olika sorters extremism
som frodas på nätet. Högerextremism är det som lyfts fram i TT-artikeln, som är spridd i media. Skälet är en granskning som Statens medieråd har gjort på uppdrag av regeringen. Då har man hittat att de sju största högerextrema platserna på webben har 144 000 träffar varje dag. Ja, du läste rätt. Hela 144 000 träffar. Hur kan det komma sig och är den siffran verkligen sann? Jämför med de åtta riksdagspartierna som tillsammans har 19 000 träffar om dagen.

Svart tangentbordDet är våldsbejakande och antidemokratiska budskap på nätet som Statens medieråd har undersökt. Och det är alltså bland dessa som de högerextrema dominerar – både vad gäller antal sidor på nätet och antal besökare. Men nätforskare i Lund är skeptiska mot de höga besökssiffrorna och menar att det handlar om att läsarna har lagt vissa tillägg i sina webbläsare. Då ser det ut som om sajterna får många fler träffar än andra sidor.

Men också den andra sidans extremister, vänstern, har granskats. Här hittade man två våldsbejakande webbplatser som tillsammans har runt 3 600 besökare varje dag. En tredje grupp man har undersökt är militanta islamister. Här finns endast en webbplats i Sverige och den har bara 90 besökare om dan.

Höger, vänster, islam… Oavsett riktning och ism har dessa tre vissa gemensamma drag som jag även noterar hos andra som inte tillhör nån av de tre grupperna:

  • en stark uppdelning i vi-och-dom-tänkande
  • en konspiratorisk världsbild
  • en självförsvarsretorik
  • ett förakt för diskussion och konsensuslösningar
  • en idealisering av direkt handling

4 Katten Felix soverÄrligt talat tror jag att vi alla som skriver på nätet då och då bör stanna upp och rannsaka oss själva lite grann (eller ganska mycket, vad gäller en del). Det skadar ju aldrig med aha-upplevelser och självinsikt här och var. Personligen är jag mest trött på mig själv och mina ständiga tillkortakommanden – som ju inte är nån annans fel utan mitt eget. (Blir jag förresten klassad som extremist för att jag skrev om katten som mördade en skata i min dröm? Katters rovlystnad är ju en instinkt, ska detta hållas emot dem? Att jag skrev om djur är det kanske straffbart? Eller kränkande, åtminstone, för den stackars fågeln jag liknar mig vid?)

Dessutom är inte verkligheten varken svart eller vit. Där finns nyanser. Nyanser som jag föraktar. Turkost, till exempel…


Livet är kort.

Read Full Post »

En till viss del värdelös helg är till ända. Jag är nöjd med två saker jag har åstadkommit – den krukvårdande verksamheten och omflyttningen i bokhyllorna. Resten av tiden gick åt till att motverka negativa känslor. Jag är fortfarande störd, men för varje gång jag skriver ordet

störd 

minskar det negativa. Jag får försöka flytta över tankarna så att jag fokuserar på mig själv, för det är verkligen så att den enda jag kan lita på är mig själv. Jag tänker orden och får antydan till tårar i ögonen. Men tårarna ska strax motas bort och ögonen bli isblåkyliga – mina ögon kan verkligen anta just den färgen. Så är det. Jag ska inte bara flytta över fokus på mig själv, jag ska sluta vara omtänksam och bry mig också. Det straffar sig nämligen. Jag kan inte läsa andras tankar och önskningar och ingen ska kunna läsa mina önskningar. Kanske inte tankarna heller…

Det är bara sårande med människor som är punktvis omtänksamma, omtänksamma när de har tid och lust. Inte när nån är ledsen eller behöver omtanke. En sån människa vill jag inte bli. So it ends here. Right here.

Jag kom extra tidigt till jobbet idag, därför att jobbet är nåt som får mig att bli glad och må bra. Men tyvärr inleddes arbetsdagen med trekvarts datorstrul. Det är ännu inte löst. Jag skulle få vänta en kvart innan S kommer tillbaka för att ändra några inställningar. Dagens problem var försvunna program. Ja jag säger då det…

Detta var nära. Fast nu har jag ju platt skärm, så tangentbordet skulle liksom inte kunna åka in…


Klockan elva idag ska jag på ett möte
där vi ska diskutera uppdrag under de kommande tre månaderna. Det ska bli spännande och roligt, även om jag känner mig orolig och nervös. För ingen arbetsplats kan väl vara bättre än den jag befinner mig på just nu? Eller?

Veckan i övrigt bjuder på provtagning och läkarbesök samt en lunch med IH och BH. Det är så roligt att nån hör av sig och vill träffa just mig.

Annars snurrar i mitt huvud tankar om att starta en hemlig blogg. Eller hemlig och hemlig, mest en blogg där jag kan skriva av mig och vara som en elefant i en glasbutik. Ett annat alternativ är att göra den här bloggen privat, det vill säga så att bara jag själv kan se den. Å ena sidan känns det dumt att stänga sånt som ändå har rönt en viss… ja, hur ska jag uttrycka det… framgång eller position känns förmätet att använda. Men å andra sidan, om jag bara vill skriva för mig själv… Jag har bjussat tillräckligt på mitt liv och mina tillkortakommanden här i livet, känner jag. Att skriva ytligt är inte min grej. Så det lutar åt privat. Jag tänker… Jag tänker alternativ som att göra bloggen privat en tid eller att göra alla personliga inlägg privata så bara jag kan läsa dem. Eller nåt… Det är så svårt. Jag för ju på sätt och vis dialoger med människor. Jag har sen starten haft som policy att svara på alla kommentarer som jag får och som jag publicerar. Jag publicerar inte längre alla och jag har blockerat somliga från att kommentera eftersom deras ord är som vassa nålar eller nedlåtande klappar på huvudet. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill verkligen att bloggen ska vara öppen för alla. Men jag pallar inte det. Jag fegar.

Read Full Post »