Husets vackraste rum, planer och ännu mer spänning

Ett rätt typiskt inlägg om jobb, böcker och vänner.

---

 

Staken är redan på plats på mitt nya kontor. Det är det enda som finns där, förutom möblerna.

En och en halv vecka har jag varit på mitt nya jobb. Det vore synd att säga att jag har jobbat, det vill säga utfört arbetsuppgifter, varje dag, men nu börjar jag komma igång. Efter gårdagens stabsmöte kände jag att jag hade chefernas uppbackning att jag är på rätt spår i tillvaron. Efter att ha ägnat ett par dar åt att läsa igenom och klottra på befintlig kommunikationsplan och -policy skred jag till verket: jag började skriva den nya. I morse vaknade jag och hade en sån briljant idé till inledningstexten. Sen när jag kom till jobbet tyckte jag inte att den var så lysande längre – eller också mindes jag inte mina nyvakna tankar direkt. Hur som helst började ajg skriva, men först hjälpte jag C att tömma hennes gamla kontor, det som ska bli mitt. Och det är nog husets vackraste rum, det där kontoret på hörnet på första våningen. Nu är det tömt på allt utom en adventsljusstake och de möbler jag ska ha. Jag jagade lokalvårdarna utan framgång idag, men sen… Sen ska jag flytta in och göra det till Mitt Kontor!

Det finns andra fördelar med mitt nya lokus också. Ganska nära finns ett litet pentry med vattenkokare och kylskåp. Vägg i vägg finns… helpdesk?!? Eller är det… en toa..? Nåja, en tyst zon är det väl ändå..? Kommunikation är svårt!..

Tyst zon och helpdesk på toa, eller vad menas?

 

Det var lite sol idag.

Under dagens lunch hade jag fullt göra med att vara aktiv på sociala medier och läsa, så jag tog ingen bild på den goda vegetariska rätten med grönsaker, ris och halloumi. Du får helt enkelt föreställa dig hur färggrann och smaskig den var. Jag började läsa Emelie Schepps tvåa igår, för jag vann ju hennes nyutkomna trea på Instagram och den vill jag skriva lite mer om här än bara en vanlig bok. Men då måste ju böckerna läsas i ordning. Alltså försökte jag läsa i värsta matsalsoväsendet. Det var lite svårt att koncentrera sig, inte bara för oväsendet, utan också för att mina tre grannar vid bordet bredvid satt och snackade skit hela lunchrasten om en fjärde, naturligtvis frånvarande, person. Tröttsamt! En kan undra om inte vuxna människor borde ha lite mer mogna lunchsamtal…

Jag fångade i vart fall solen på bild bakom en trädkrona på vägen tillbaka till jobbet. Sen satt jag och skrev och skrev och skrev tills det var dags för eftermiddagskaffe och jag skulle ut och möta vännen H i rondellen. Vi kunde sitta utomhus och fika och prata och äntligen blev det tillfälle att överlämna den fjärde och sista skyddsängeln jag fick från vännen Sister of Pain. Nu har jag gett fyra kvinnor, som jag vet har det kämpigt på ett eller annat sätt, var sin ängel. Och faktum är att änglarna tycks göra… underverk… Jag själv fick min ängel till jul. Den är starkt misstänkt för att ha fixat mitt nya jobb. Jag som slutade tro på mirakler för tre år sen…

Den fjärde och sista skyddsängeln, vars pärla går lite åt grönt, fick nytt hem hos vännen H idag.

Liksom igår kom slutet på arbetsdan plötsligt. Jag åkte nya vägen hem efter att ha kontrollerat att bilkön inte var onormalt lång. I morse åkte jag förresten genom stan. Snabbaste och kortaste vägen, men hur miljövänligt är det för stadsluften?! Hemma i postboxen i New Village låg ett brunt paket igen, denna gång med minst lika spännande innehåll som sist: en nyutkommen bok. Idag kom Martin Falkmans Tunneln i slutet på ljuset. Den ligger nu trea att läsas, det vill säga efter de två Emelie Scheppböckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dags att publicera det här inlägget, ta en dusch, äta macka och förbereda och tidsinställa ett inlägg för morgondagen. Då ska jag nämligen på avdelningskonferens på eftermiddagen med avslutande buffé om aftonen. Vidare med till krogen följer jag emellertid inte. Tofflan är kvällstrött och det lär bli senare än vanligt i morgon ändå.

Ha en skön onsdagskväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det förflutna och det knoppande

Ett inlägg om det förflutna IGEN, men också om knoppar som ska brista i framtiden.

---

 

Jagad av det förflutna? Knappast jagad, men nog har det förflutna poppat upp mer än en gång den senaste veckan. Igår hände det igen, denna gång i form av ett kärt återseende. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och vi åkte till Årstahallen för att köpa middagsmat. Och där, plötsligt, bland ostarna, träffade jag E. Det var över sju år sen vi sågs, men E och I var de enda av dåvarande kollegorna som hörde av sig efter Det Som Hände. Den hälsning de skickade mig har suttit på mitt kylskåp ända sen dess. Den betydde – och betyder fortfarande – så mycket. Så ja, det var sannerligen ett kärt återseende av det förflutna igår.

Hälsningen från E och I har suttit på min kylskåpsdörr i över sju år.

Jag insåg plötsligt att jag handlar alldeles för sällan på ICA. Det fanns gott om pengar på kortet/kontot eftersom jag har en automatisk överföring dit varje månad. Därför kunde vi handla en massa smaskens vid delikatessdisken. Vad notan slutade på talar vi tyst om. Fördelen med att handla färdigmat igår var att Anna kunde välja det som passar henne och den kost hon äter och jag kunde göra detsamma. För min del blev det kycklingspett, grekisk sallad, tzatziki och fetaost. Av den grekiska salladen åt jag mest fetaosten och tomaterna, gurkan rörde jag inte. Det är ju riven gurka i tzatziki, men eftersom det antagligen är skalet jag inte tål så bra kände jag mig inte orolig. Vi åt middag tidigt och jag öppnade en flaska Amarone från vinskåpet. Flaskan har nog legat där ett tag, jag minns varken priset eller när jag köpte den. (Systemet har inte längre 2011:an som vi drack igår, men däremot 2012:an.) Det blev ett glas till maten och ett glas lite senare på kvällen. Magen tog emot det väl.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagskvällen förflöt i slappaste laget. Anna hade haft en tuff dag på jobbet och min mage är fortfarande lite sisådär, så det kändes helt OK. Vi glodde på Mr Selfridge, förstås, innan läggdags. Jag hade tänkt ligga och läsa ett tag innan jag somnade, men ögonlocken var förvånansvärt tunga.

Jag bytte bok igår, det vill säga jag läste ut en Ruth Rendell-bok och grep mig an nästa. Lustigt nog visade sig den nya boken inte vara ytterligare en Wexford-deckare somjag trodde utan en av författarens mer psykologiska thrillrar. Idag på förmiddagen läste jag ungefär en tredjedel av boken och jag är mycket imponerad! Det här är ännu bättre än Wexford-serien! (Kommunalrådet hade helt rätt!)

Bokbyte igår från den översta till den understa.

 

Kaffe på sängen – fast på nattduksbordet, förstås.

I morse var det väldigt folktomt på gatorna när Anna och jag tuffade till hennes jobb i Clark Kent*. Jag noterade dock några enstaka cyklister, de flesta kvinnor, som troligen var på hemväg efter nattjobb, kanske i vården. Vilka beundransvärda kvinnor! Själv kröp jag tillbaka ner i sängen när jag kom hem och drog täcket över huvudet. Två timmar senare vaknade jag… Ovanpå det intog jag kaffe på sängen och läste i ett par timmar. Det känns som om jag laddar inför nåt stort och spännande samtidigt som jag också hämtar tillbaka krafterna efter såväl gallstensanfall som tarmvred.

 

En liten, liten knopp i S:t Paulian.

Det var kyligt i morse och runt nollan. Aningen rädd var jag med tanke på att Clark Kent nu har sommartofflorna** på, men det var inte halt. Lite varmare har dan blivit sen dess, fast inte mer än knappa sju grader. En kan undra vart våren tog vägen. Tog den time out – så där som politiker gjorde innan sociala medier fick dem att avgå mer permanent?

 

Här i hemmet brister i vart fall knoppar och här avsätter vi ingen. Det började med amaryllisen, fortsatte med orkidén. Igår noterade jag att en av porslinsblommorna blommar också och i S:t Paulian, som jag köpte till jobbet i höstas för ett presentkort från Elliot Hund och tog med hem när jag slutade, hittade jag en liten, liten sak, minsann!

I övrigt dyker det upp märkliga åkommor här. Den senaste är hudutslag. Ja ja, jag jobbar på att överleva. Har jag överlevt Det Som Hände klarar jag av såväl det förflutna – jag har inget att dölja eller skämmas för, till skillnad från vissa andra – som den dumma kroppen.

Min söndag fortsätter i lugn takt. Jag ska hämta min kära efter arbetsdagens slut samt frakta hem min stege från Förorten och så ska mamma få sitt helgsamtal. Söndagen avslutas med Springfloden. I morgon är det en ny vecka, med nya möjligheter. Och den veckan blir jag ett år äldre, dessutom, och ska ha kaffekalas för några av de närmast sörjande.

Jag önskar Dig en skön söndag med lagom mycket på agendan!!!

*Clark Kent = min lille bilman
**sommartofflor = sommardäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Igår, idag, i morgon

Ett inlägg som delvis går ut på att en ska inte ska skjuta upp saker till en morgondag som kanske inte finns. Fast vissa saker kan vänta.

---

 

Diamond Dogs…

När du ser bilden här intill tror du säkert att jag ska skriva om en stor idol, RIP och en massa sånt. Det ska jag inte. David Bowie var inte en av mina stora idoler, men varken hans musik, filmer eller hans död har lämnat mig oberörd. Jag tycker till exempel inte att en ska dö när en nyss fyllt 69 år, en kan vänta ett tag. Vinylplattan Diamond Dogs är min enda LP med David Bowie. Jag lyssnade inte så mycket på hans låtar när jag var ung. Inte förrän jag kom till England och bosatte mig där ett tag. David Bowie var stor i England. Mina främsta musikaliska minnen från den tiden omfattar bland annat Ashes to ashes. För övrigt tycker jag att min yngsta bonusdotter skrev så fint på Instagram om sitt förhållande till David Bowies musik och vad han har betytt för henne. Den som följer henne där kan läsa. (Jag länkar inte eftersom det tyvärr finns nånting som kallas för troll.)

Så i stället för att jag skriver storvulet och känslosamt, som jag inte kan i det här fallet, väljer jag att citera Ashes to ashes här. Och glöm inte bort att en sak är säker: vi ska alla dö. Det är bara det att vissa dödar gör mer ont än andra.

[…] Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom’s a junkie
Strung out in heaven’s high
Hitting an all-time low […]

---

Igår var det söndag och jag hade en synnerligen lat sådan. Det snöade inte så mycket, men jag hade ingen lust att gå ut i blåsten. Nån promme i Gamlis med Fästmön blev det inte, men vi har bokat in en dejt framöver. Jag intog en sen frukost, klockan var närmare 14 när jag slog mig ner vid köksbordet för att äta ägg, rostat bröd och de sista bitarna av mammas inlagda julsill.

Söndagsfrukost. Brödet, som inte syns i bild, är i rosten.

Största delen av dan ägnade jag åt att läsa. Jag fick tio böcker i julklapp. De fyra jag har läst hittills är alla jättebra. Den femte, som jag läser just nu, är helt… underbar… Jag vill inte göra nånting annat än att läsa… Och betänk att den inte är nån deckare, utan utspelar sig i… en bokhandel…

Läsning av julklappsbok med julklappsbokmärke i samt tänt ljus = min söndag!

Framåt seneftermiddagen telefonerade jag med mamma. Jag skrapade veckans Trisslott – och tänk, vi vann! För vinstpengarna, 60 kronor, blir det två nya lotter.

Trissvinst!

Ingen större lust att laga mat hade jag (ovanligt, va?!) så jag dukade fram en ädelostbit som var kvar sen i julas samt en chèvre och en cambozola vitlök inköpta till lördagskvällen. Då var magen emellertid full. Vilken tur att den som spar hon har – nåt riktigt gott! Ett glas Amarone blev det till ostarna samt fikonmarmelad, som jag liksom ädelosten hittade i kylskåpet. Det gottiga intogs medan jag kollade Gengångare.

Söndagsmiddag av Toffliansk sort.

Resten av kvällen läste jag, men så fastnade jag för en dokumentärfilm som pågick ända till 22.35 och då var det dags att lägga sig. Tvätteriverksamheten hade paus i natt, vilket gjorde att jag kunde somna ganska snabbt. Däremot körde den igång framåt halv sex-/sex-tiden i morse. Det är nu tydligt och uppenbart att den som tvättar i huset dessa underliga tider inte kan läsa vilka tider det ska vara tyst. Stackars människa! Jag menar, att inte kunna läsa… Så hemskt…

I morse snöade det och fortsatte att göra så hela dan – till dess att det började regna… Kollegan E och jag hann med att lägga några ord i Wordfeud under dagens raster. För tillfället leder jag och jag är revanschsugen efter att ha fått stryk lite för mycket och ofta den senaste tiden.

Kollegan E försöker hitta ett ord som ger många poäng.

Självklart hade jag med mig Fikry till jobbet, men eftersom jag har fullt upp med arbetet hann jag bara läsa en kort stund i samband med ett toabesök. Så gissa vad jag ska göra nu..?

Fikry fick mest ligga på hyllan på jobbet idag.

I mina fönster står stakar och hänger stjärnor. Men det är inte tjugondedag Knut förrän på onsdag. Kanske plockar jag bort dem ändå redan i morgon. I kväll vill jag läsa. Vad gör DU i afton??? Har du inget bättre för dig kan du alltid skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.

---

 

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

• som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
• klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
• överlevt en skilsmässa
• överlevt operationer
• vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
• rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

1. jag ska leva med mig själv resten av livet
2. jag ska dö

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu så. Såja. Så där ja

Ett på bättringsvägen-inlägg.

---

 

Sjuklingen Sicko vilar solig (?) på solkudden ovanpå sjuksängen (även benämnd gästsängen och Mammas säng.)

Nu är det fredag och jag börjar långsamt hitta tillbaka till de levandes värld. Men jag ska ärligt säga att jag var bra borta i ett par dar och jag är fortfarande inte frisk. Jag mår i alla fall bättre. Idag har jag varit uppe i över en timme och suttit vid datorn för att administrera. Det är segt. Jag är seg. Men det går. Allting går. Det finns inget som heter sjuk när du är arbetssökande, dessutom. Sen kan den som inte vet bättre få tro och föreställa sig annorlunda.

Det finns många som tycker olika saker om mig. En del säger faktiskt att jag är snäll och givmild. Det senare har jag nu bevisat genom att dela med mig av mitt virus till Fästmön. Det började med hosta och huvudvärk igår kväll och i morse gick det inte att komma iväg till jobbet. Så nu är vi två som stönar och hostar här hemma.

Torsdagstrollerimiddag. Men pfeferoni är inte att rekommendera för den som har en sårig strupe.

Jag är emellertid friskast och ska idag försöka hasa över till Tokerian. Det går nämligen mest åt filmjölk när man har det här viruset. Svalt slinker det ner genom hostrivna strupar. Vindruvor var ett fint och gott tips från vännen FEM. Men asken är slut för länge sen och igår var det ingen av oss som orkade handla. Igår kväll lyckades jag i alla fall trolla fram nån sorts middag bestående av olika saker från kylskåpet. Det är emellertid inte att rekommendera att äta pfeferoni när halsen är som ett sår.

Ett friskhetstecken för min del var att jag orkade läsa igår. Jag läste och recenserade Sally, jag läste ut Sonjas hemlighet och jag började läsa en bok som mycket passande heter Hat och är skriven av Inger Jalakas. Jag har läst alla Inger Jalakas böcker om den lesbiska polisen Margareta Nordin förut, men denna hade jag missat. Vilken tur att jag kunde fynda den för en Selma hos Röda Korset!

Slutligen kan jag glädja mig åt att mitt till DM-nämnden anmälda ärende om att Dagens Nyheter ringer mig trots NIX på min mobil är avgjort. Jag fick just nu beslutet. Så här står det bland annat:

[…] DM-nämnden finner att AB Dagens Nyheter brutit mot god sed vid direktmarknadsföring, eftersom man ringt en konsument vars nummer var infört i spärregistret NIX-Telefon, och inga undantag från förbudet att ringa var tillämpligt. DM-nämnden finner vidare att AB Dagens Nyheter även handlat i strid mot god sed vid direktmarknadsföring, genom att ha kontaktat anmälaren trots att konsumenten uttryckligen begärt att inte bli kontaktad igen. DM-nämnden finner vidare att AB Dagens Nyheter brutit mot god sed genom att inte inkomma med ett yttrande […]

I’ve got the power! Hoppas jag…

Tofflan vs. Telefonförsäljare 1 – 0, alltså. Och det återstår fler matcher att vinna…

 

Som sagt, ilskan är tillbaka och det är ett friskhetstecken. Dessutom, hellre ilska än tårar. Nu ska jag kolla om jag kan få i mig lite fil, ta en dusch och sen hasa över rondellen.

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ätbart och vårtecken

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar mat, men även jagar vårtecken.

---

 

Med Fästmön ivägskjutsad till jobbet fann jag mig plötsligt ensam igen. Eller plötsligt och plötsligt… Jag visste ju att Anna skulle jobba. Världens vackraste vårdag är det, så jag funderade i alla fall på att ta en liten promme. Men först ringde jag lilla mamma för att kolla läget. Mamma ska iväg på 98-årskalas nu i eftermiddag och laddade för det. Jisses! Tänk att fylla 98 bast och ha kalas! Det är mammas faster E i ett nötskal, det!

Raclette med potatis och tillbehör blev gårdagens middag.

Min mamma är ute oftare än jag. Hon är duktig och går ut minst en gång om dan. Mamma blir 80 i sommar. Jag fyller 53 nästa månad. Men för att jag ska gå ut vill jag gärna ha ett mål. Nån mat behövde jag inte handla. Igår åt vi rester från frysen – racletteost som hade blivit över sen i höstas. Osten går alldeles utmärkt att frysa i grilltjocka skivor. Till den serverade jag mig själv kokt potatis. Anna fick broccoli, blomkål och vad det nu var mer för nåt i blandningen. Lite inlagda grönsaker som cornichons, pfeferoni, syltlök och oliver är gott till samt pepparmix på osten.

Chardonnay Pays d’Oc var inget höjdarvin.

I glasen hällde jag vad jag trodde var ett säkert kort – ett torrt chardonnayvin. Men det föll mig inte alls på läppen, så det enda serverade glaset blev det för min del.

Min middag idag blir lite kallskuret köpt till extrapris samt mimosasallad. Till Melodifestivalsfinalen dukar jag fram ostar (ett samlat hopplock från våra kylskåp), kex (till mig), finncrisp (till Anna) och var sitt glas rött av nån sort från vinskåpet.

Dammen var frusen och solen speglade sig i isen.

Men… jag skulle ju UT idag… Jag beslöt mig trots allt för att gå en sväng till MM-affären och Tokerian. Jag behövde lite städgrejor och så nåt litet lördagsgodis. Jag tog Skogsvägen dit och passade på att fota näckrosdammen som fortfarande var frusen. Solen speglade sig vackert i den – som synes här intill (bilden är inte Photoshoppad alls, mer än storleksförminskad).

Fast jag ville ju jaga vårtecken! Jag såg solen och hörde fåglarna, men fanns det inga blomknoppar nånstans? Ärligt talat, det vanligast förekommande vårtecknet under min lilla promenad till Tokerian var… inte hundbajs, men skräp. Överallt i gräs, buskar och träd såg jag plastpåsar, chipspåsar, godispapper, kakförpackningar, McDonaldsförpackningar och annat smått och äckligt. Jag irriterade mig enormt, för i det här lilla skogspartiet finns en stor soptunna centralt placerad. Hur svårt kan det vara att slänga sitt skräp där?!

En krokig trädgren – och en massa plastpåsar i bakgrunden, tyvärr.

Vårtecken i form av små näpna blomknoppar var det dåligt med. Jag såg mest skräp, som sagt. På hemvägen tog jag Den långa vägen. Där var det soligare än inne i skogen och då… äntligen såg jag… tussilago! Årets första för min del! Jag ställde ifrån mig kassen och krälade nere i förnan för att ta en bild. En kvinna glodde på mig så att hon höll på att ramla av cykeln hon trampade på.

Årets första tussilago för min del.

Och nu vill jag förstås veta om DU har sett några vårtecken och i såna fall vad! Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kylslaget och skomakeri

Ett röjande inlägg.

---

 

Potatis, lök, glögg och champagne – vad mer behöver en Toffla ha i sitt kylskåp?

Den stora röjningen av det som har varit fortsätter. Men först fällde jag en tår över nån som tagit tid på sig att fatta ett beslut. Min tolkning är att jag blev bortvald. För den som inte kan stå upp för det som är fel, den tiger och samtycker. Det är så människor gör i krig. När man själv inte drabbas, blundar man. För om man skulle öppna ögonen kan det ju hända att man skulle råka se nåt.

Den smärta detta orsakar är kall och vass och obönhörlig. Därför passade det bra att jag idag grep mig an nästa röjningsobjekt: kylskåpet. Det var faktiskt inte lika vidrigt som jag hade trott, men det behövdes likväl göras. Det blev rent och fräscht och jag skulle gärna välkomna Marie-Louise att ta några baktprover nu. (Hon skulle säkert hitta minst salmonella.)

Bara utsidorna kvar… Lulu, BLUNDA!

Igår kväll hade jag tagit in kylväskan från förrådet. Eftersom den stod i vägen i köket var det bara att sätta igång arbetet efter annat, sedvanligt morgonbestyr. Jag tryckte ner mjölk, fil, ost och smör i väskan och sen fick den stå på ballen* medan jag skurade inomhus. En del kylvaror fick bo på en köksbänk. Det var en märklig blandning matvaror, men potatis, lök, glögg och champagne kommer man rätt långt med. (Champagnen är för övrigt från nyårsafton… 2009 (?), glöggen och det mousserande vinet från 2012. Värst vad jag super…)

Kylen blev klar på nån timme, alla fack och hyllor diskade och avtorkade. Det som återstår nu är utsidorna, som är belamrade med kort, roliga saker, magneter etc. Lulu Carter skulle få ett veritabelt anfall om hon såg detta. Men eftersom det är minimal risk att hon läser min blogg, lägger jag ut en bild. Och skulle det vara så att Lulu tittar in får hon blunda.

Nu är högertofflan trasig också.

Jag måste över till Tokerian för att köpa fil och superlim. Det är inte bara personen som är trasig utan toffla nummer två. Nu har sulan på högertofflan lossnat. Den vänstra limmade jag för ett tag sen och den sitter fast ordentligt. Det blir till att leka skomakare. Superlim är dessutom billigare att köpa än nya tofflor.

På seneftermiddagen idag planerar jag att gå på bio. Jag har julklappen från facket 2013 kvar. Det är en biobiljett och den går ut i morgon. Snål som jag är… etc etc. Det blir en prövning att ta sig ut och ner på stan. Det anses säkert som lite konstigt att gå på bio ensam, men jag gör nästan ingenting i sällskap längre, så det är inte konstigt för mig. Fästmön tipsade mig för ett tag sen om filmen Pride. Det är en dramakomedi, vilket ju ligger lite utanför mina prefrenser, men man kan ju bli glatt överraskad om man vågar.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyår och doktorn som inte svimmade

Ett inlägg som BARA handlar om min mamma och mig, mina vänner, mina bonusbarn och vad vi har gjort.

---

 

Vi har firat ett stilla nyår med god mat och film. Ingen partajade direkt i området och det var lagom med fyrverkerier och smällare. Inte som förra året, när man var rädd för att gå och lägga sig. Däremot har jag haft nätter med dålig sömn och det beror INTE på hostan – hostan är nästan borta nu, det är bara stämbanden som inte riktigt vill vara med.

Nyårsdagen blev det tabberas på den av julmat som fortfarande levde. Kalkonprinskorvarna hade antagit en grön färg i kylskåpet och gick därför nästan på egna ben till komposthinken. Men mammas kycklingköttbullar hade överlevt fint i frysen och värmdes i min en gång så svindyra stekpanna.

En och annan promenad har vi tagit och ett och annat blodvite har uppstått. Min lilla mamma lyckades nämligen ramla inne i en affär. Som tur var fanns jag ganska nära och dålig rygg till trots lyckades jag lyfta upp henne från golvet. Inga ben var brutna, men mamma hade skurit sig väldigt illa på ena handen. Jag brukar svimma när jag ser blod. Den här gången höll sig ”doktorn” på benen och kunde inte enbart lyfta upp sin mamma utan även plåstra om henne inne i affären. Som tur var sålde affären plåster och jag ryckte åt mig ett paket efter att jag hade tryckt en ren näsduk jag hade i min jackficka mot såret. Senare köpte jag strips och bättre plåster på apoteket och kunde kolla såret igen samtidigt som jag knep ihop jacket på handen. Nu försöker jag hålla lite koll på mamma. Precis innan hon ramlade var hon lite förvirrad och jag blir självklart orolig. Det är inte lätt att vara gammal. Det är inte lätt för en dotter att se sin lilla mamma bli gammal. Tjatigheten kan jag klara mig utan (mitt huvud får reparera sina hål snart), men oron är väldigt tärande. Hur ska det bli sen?

Vi har ätit pizza i kväll. Jag har inhandlat en ny väggalmanacka till köket med blommor på. Amaryllisen från L har skjutit upp en ny stängel, men den växer väldigt snett. Och så njuter jag av min fotfil, som jag fick av bonusbarnen och min nya uppladdningsbara tandborste, som jag fick av mamma i julklapp. Fästmön har jobbat väldigt mycket, men idag på förmiddagen telefonerade vi en stund.

Innan jag bjuder på några bilder vill jag tacka alla vänner och min familj för gott stöd som jag har fått och får. Och jag lovar er som vet vad jag menar att jag står fast vid det jag har lovat att göra efter alla helger (utan att ni som vet vad det handlar om kommenterar det vid det här inlägget). Det är inte fegt att ta hjälp, jag har förstått det nu.

Här är några bilder från de senaste dagarna. De är garanterat blodfria!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Oktoberliv

Ett oktobert inlägg.

---

 

Ingen sol här, bara lampor tända hela dan.

Tänk att vi den kommande helgen går in i november! Året har gått i ett rasande tempo – på flera sätt för min del. Turerna har varit många, det har varit ömsom omtumlande bra, ömsom omtumlande mindre bra. Ändå sitter jag fortfarande här. Vissa dar ifrågasätter jag varför jag fortsätter och hur jag orkar. Kanske är det för att jag ser slutet närma sig? Och så har jag slutat att fråga hur andra orkar, för jag får nästan aldrig frågan tillbaka. Eller så möts min fråga med tystnad. Tystnaden är talande, jag förstår budskapet, vet när jag inte är önskvärd. Men nu råkar jag finnas här och tänker så vara – ett tag till.

Jag skrattade lite åt väderappen i morse. Den visade nämligen sol. Det visade emellertid inte vädret IRL utanför mitt fönster. Det är mörkt och jag har lampor tända hela dan. För en stund sen kom regnet. Men jag har i alla fall en intention att ta en promenad idag och rensa och sortera de senaste dagarnas intryck. Dessutom behöver jag gå ut med diverse soppåsar.

Min dags första vakna timmar har jag gått som på räls och sökt ett par jobb. Bara för att. Bara för att… jag hittade ett par intressanta, men också för att jag måste redovisa sökta jobb i min aktivitetsrapport, grunden för att få ersättning från a-kassan. Rapporten ska jag ägna mig åt en stund i helgen, tyvärr.

Svarta oliver tas fram på bordet.

Jag tänkte annars försöka ägna mig åt ren och skär epikurism och kärlek i helgen. Inga planer för helgen är fastlagda ännu mer än att jag tänkte servera god mat för en gångs skull. På fredag kokar jag potatis och ställer fram oliver, syltlök, cornichons och pfeferonis till racletten. Osten grillas vid bordet och allt kommer att stinka ost – köket, kylskåpet, våra kläder och Fästmön och jag. Men gott är det när man äter det! Och jag tror att jag har svårt att misslyckas med den här rätten. En flaska chilenskt vitt vin har legat tillräckligt länge på kylning nu, så den serverar jag till.

Till lördagen har jag tänkt laga min kyckling i lergryta, en högst personlig variant av Coq au vin, tror jag bestämt. För pippin tillagas med lök, kantareller, vitlök – och så rödvin, förstås. Men det är kryddningen som gör det – och den är hemlig! Annars är kyckling i lergryta, min version, en ganska billig maträtt – till skillnad från raclette… Måltidsdryck till kycklingen blir innehållet i guldpåsen. Jag tror att det passar alldeles utmärkt! Lergryta är för övrigt en fantastisk och underskattad gryta för matlagning!

En fantastisk och mycket underskattad matlagningsgryta.

Skräck och drama har jag tillräckligt av i livet just nu, men det blir nog ändå en del fiktivt sådant via DVD eller TV. Jag noterade en och annan film som verkar lovande på TV i helgen. Och Tokerian har extrapris på godis, så man behöver inte tugga på naglarna om man blir rädd…

Har DU några planer för helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svettigt bland dammråttor och sekiner

Ett svettigt inlägg.

---

 

Idag var det utbetalning från a-kassan.

Idag var det utbetalning från a-kassan. Jag har just suttit med mina räkenskaper och det var svettigt, kan jag meddela. Men det gick ihop sig även denna gång. När månadens alla räkningar, inklusive ett linsinköp, var klara stod jag på plus minus noll. Min glädje var tämligen stor när jag loggade in på banken och såg arvode för skrivuppdrag motsvarande det a-kassan dragit av på dagens utbetalning samt en insättning från inkomstförsäkringen. Jag trodde att mina dagar var slut på den senare och jag känner mig stenrik! En del av dessa pengar ska jag leva på den här månaden, resten går till katastroflådan. För nästa månad blir det lika svettigt igen. Om det inte sker några mirakler. September har inte visat upp några mirakler, men jag har goda vänner som har supportat mig och det är jag evigt tacksam för! I framtiden lovar jag att återgälda – på nåt sätt.

När man är arbetslös får man inte skaffa sig nya kreditkort och det är rätt och riktigt. Några korta lån per mobilen vill jag inte heller ta – det är ju inte ens säkert att jag får. Och min id-kortslösa lilla mamma vill jag inte heller be om pengar. Jag har emellertid alldeles nyss telefonerat med henne och om ungefär en vecka får hon åka till polisen igen och kvittera ut sitt nya id-kort. Fråga mig inte hur farbror Blå har ordnat detta, men ordnat det har han! Det har varit rejält svettigt och oroligt kring detta också, så jag är så tacksam för hjälpen. Alternativet hade varit att jag hade åkt 60 mil för att intyga att mamma är mamma. Eftersom jag har lite dåligt med pengar (!) hade det varit ganska svårt. Men jag har ett plastkort för bensin och räkningen kommer i efterskott. Så det hade gått. Men hjälp, så onödigt!

Den fasta telefonen hos Telia ryker nog.

Idag har jag suttit och funderat över hur jag ytterligare ska försöka få ner mina kostnader. Det troliga är att mitt fasta telefonabonnemang ryker. För jag tycker i ärlighetens namn att Telia, där jag är kund, inte har rimliga priser. Detta kvartals räkning från Telia var på 688 kronor. Av dessa är 664 kronor abonnemangsavgifter inklusive nummerpresentation och fakturaavgift (trots att jag har autogiro och kostnaden dras direkt från mitt konto). Jag har alltså använt min fasta telefon för 24 kronor. Nej, abonnemangs-avgifterna står inte i paritet med hur mycket jag använder min fasta telefon, Telia!

Jag har städat också i eftermiddag och det har trillat in ett Officepaket i min postbox med produktnyckel och hej å hå så att man ska ladda ner saker och ting från Microsofts webbplats. Inte vet jag vilket av dessa som har gjort/gör mig mest svettig. Men duscha och tvätta håret behöver jag och sen måste jag få i mig lite mat. Nudlar hade jag tänkt först, nu blir det thaisoppa och bröd i stället.

En liten present ska det bli till den som går i pension.

I morgon ska jag inhandla en liten present av nåt slag till pensionsavtackningen jag ska på tisdag kväll. Frågan är bara vad man köper till nån när man dels har en väldigt begränsad budget, dels vet att den här personen har typ ”allt”… Det är i alla fall fredag i morgon, jag har gått ner några kilon i veckan men fredag = helg och då får man svulla. I morgon festar jag på micropopcorn från köksskåpet och öl från kylskåpet!

 
 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »