Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skogsparti’

Månpocketsläpp i september

Ett bokligt inlägg.


 

Snart är det september! Jag ser fram emot hösten, för ofta kommer det ut en massa bra böcker då. Dessutom känns det mer tillåtet att kura inomhus med god läsning.

Ett förlag som alltid ger ut bra böcker, oavsett årstid, i pocket är Månpocket. Idag trillade det in ett nyhetsbrev. Jag har glott, läst och gjort ett litet urval ur de Månpocketböcker som släpps i september:

BlickenBlicken av Åke Lasson
Den här boken handlar om livet på en kirurgavdelning i nutid i Sverige. I centrum för berättelsen står den unge läkaren Rickard Falck, som möter många utmaningar när han kommer till det stora universitetssjukhuset. Han har svårt att komma in i arbetsgemenskapen och känner sig ofta otillräcklig. Men det är i mötet med svårt sjuka patienter som Rickard ställs inför sitt allvarligaste prov: Hur berättar man för en människa att hon snart ska dö? Hur kan man ge hopp i hopplösa situationer? De drabbades blickar lämnar inte Rickard någon ro.
Att den här boken är realistisk tvivlar jag inte ett ögonblick på. Åke Lasson har nämligen arbetat som kirurg i 35 år. Nu har han också debuterat som författare.

 

LivslägenLivslägen av Julian Barnes
Boken handlar om livets olika tillstånd, om det som lyfter oss och det som får oss att falla. Och om att förena två saker eller två människor och sedan skilja dem åt.
Här blandar Julian Barnes essä, fiktion och egna minnen i tre texter som alla reflekterar varandra. Han skriver om fotografen och uppfinnaren Félix Nadar, som på 1800-talet kombinerade fotografi och ballongflygning och tog de första flygbilderna av jorden. Han berättar en uppdiktad historia om en kärleksrelation mellan skådespelerskan Sarah Bernhardt och den engelske resenären och äventyraren Fred Burnaby. Slutligen skildrar han naket och ärligt sorgen efter en älskad hustru som plötsligt rycktes bort.
Den här lilla boken, på endast 120 sidor, tror jag kan ge läsaren mycket!

 

Redan dödRedan död av Stephen Booth
En deckare måste självklart vara med! Den här boken är en psykologiskt spännande kriminalgåta, som utspelar sig i det dramatiska landskapet Peak District. Där samsas bedrägerier och hot med ond bråd död.
Ett envist regnoväder har lamslagit avkroken Edendale. I ett vattendrag som löper genom ett skogsparti hittas en död man. Han är naken och kläderna ligger prydligt hopvikta. Den döde är inte fyrtio år fyllda, ungkarl och plikttrogen tjänsteman på traktens försäkringsbolag.
Karriärsugna Diane Fry får i uppdrag att leda utredningen. Kollegan Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid. Han har nyligen förlorat sin fru i en mordbrand, men sorgearbetet har han skjutit på framtiden. Han är fast besluten att leta rätt på och sätta dit alla som kan ha varit inblandade i branden. Det blir en mycket riskabel jakt där såväl Coopers karriär som förnuft står på spel.

 

NödropNödrop av Lottie Knutson
För tio år sedan gick Lottie Knutson rakt genom TV-rutorna i ett vinterkallt och chockat Sverige. Flodvågskatastrofen drabbade många tusen svenskar på plats i Thailand och Sri Lanka och än fler påverkades indirekt. Nästan hela Sveriges befolkning berördes känslomässigt.
Som informationsdirektör på ett av de stora reseföretagen var det bland andra Lottie Knutsons uppgift att hantera den fruktansvärda situationen. Men redan före tsunamin hade hon yrkesmässig erfarenhet från massuppsägningar, Gottrörakatastrofen, halvfärdiga hotell och bussolyckor. Efter tsunamin följde svin- och fågelinfluensor, SARS och askmolnet som ställde till det för hundratusentals européer 2010.
I den här boken ger Lottie Knutson sin högst personliga bild av vad som hände bakom kulisserna, främst under tsunamin men också vid andra kriser. Hon möter människor, drar lärdomar och ger verktyg inför den dag läsaren hamnar i en kritisk situation. Vilka krafter sätter stora trauman igång? Hur reagerar myndigheter och politiker, och vad händer med dem som drabbats personligen? Vilka redskap kan man använda när man själv utsätts för hård press?
Det här verkar vara en riktigt intressant bok, särskilt för den som är intresserad av kriskommunikation!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bästefåtöljer och ett inlägg som andas frisk luft men inte särskilt mycket skryt.


 

Idag är onda vänsterfoten bättre. Det tackar jag för. Fast onda hälsporren på högerfoten är sämre. Ryggen är som den är, det vill säga mittemellan. Jag är glad och tacksam för att jag för cirka åtta år sen använde mina hårt ihoptjänade och sparade tusenlappar till att köpa bästefåtöljen, en så kallad reclinerfåtölj, på IKEA. Notera, jag fick inte fåtöljen, jag som är så bortskämd (!), jag sparade ihop till den av mina lönepengar. Det tog några år och det var dyrt – fåtöljen kostade 6 000 kronor då. Men mina onda fötter, ben och rygg tackar mig för inköpet! Det gjorde även min nyopererade kropp 2012 när jag sov i fåtöljen mången natt eftersom den gav bästa kroppsläget för minst smärta. Idag skäms jag inte för bästefåtöljen, men du ska veta att jag till och med rådfrågade min mamma huruvida jag skulle unna mig inköpet, då för åtta år sen…

Med andra ord är bästefåtöljen ett av mina bästa köp till hemmet. Nu sitter jag i bästefåtöljen mest om kvällarna för att se på TV eller läsa – eller när jag har ont. Jag sover i den då och då när jag har väldigt ont. Idag har jag inte väldigt ont. Dessutom lyste aprilsolen så lockande mitt på dan – och avslöjade alla ränder på mina nyputsade fönster. Eftersom jag hade glömt att inhandla en och annan hygienartikel samt lite annat igår på Tokerian tog jag Vägen Genom Skogen dit.

Skogen, det är Lerdammsparken här i New Village. Och tyvärr är den parken fortfarande en sorglig historia. En gång i tiden fanns här näckrosor i dammen, ett spännande fågelliv och levande träd. Nu börjar träden se allt mer döda ut. I dammen såg jag inte ett spår av nån näckros. Den enda fågel jag observerade var en ensam andhane som simmade maniskt fram och tillbaka.

I skogspartiet åt andra hållet, närmare Tokerian, hade nån försökt anlägga en bäck. Där fanns inte mycket till vatten… Här är träden om möjligt ännu mera döda. Men om jag ska säga nåt positivt upptäckte jag här New Villages egen vikingagravhög! Och en husse med en söt hund.

På Tokerian köpte jag bland annat bröd till min älskling, som kommer hit på fredag, kycklingfärs på extrapris och ett kilo kräftor (billiga) som ska ätas på min födelsedag eller där omkring. Idag kom jag ihåg att visa upp rabattkupongen!

I kväll sitter jag i bästfåtöljen och lyxar och känner mig faktiskt lite bortskämd eftersom jag läser om andras fina och antika hem. Sen ser jag på När livet vänder klockan 20 i SvT 2, förstås, och kommer ner på jorden. Missa inte programmet! I kväll handlar det om kvinnomisshandel.

 

Här är några bilder från dagens Toffeltur i aprilsolen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar mat, men även jagar vårtecken.


 

Med Fästmön ivägskjutsad till jobbet fann jag mig plötsligt ensam igen. Eller plötsligt och plötsligt… Jag visste ju att Anna skulle jobba. Världens vackraste vårdag är det, så jag funderade i alla fall på att ta en liten promme. Men först ringde jag lilla mamma för att kolla läget. Mamma ska iväg på 98-årskalas nu i eftermiddag och laddade för det. Jisses! Tänk att fylla 98 bast och ha kalas! Det är mammas faster E i ett nötskal, det!

Raclette med potatis och tillbehör

Raclette med potatis och tillbehör blev gårdagens middag.

Min mamma är ute oftare än jag. Hon är duktig och går ut minst en gång om dan. Mamma blir 80 i sommar. Jag fyller 53 nästa månad. Men för att jag ska gå ut vill jag gärna ha ett mål. Nån mat behövde jag inte handla. Igår åt vi rester från frysen – racletteost som hade blivit över sen i höstas. Osten går alldeles utmärkt att frysa i grilltjocka skivor. Till den serverade jag mig själv kokt potatis. Anna fick broccoli, blomkål och vad det nu var mer för nåt i blandningen. Lite inlagda grönsaker som cornichons, pfeferoni, syltlök och oliver är gott till samt pepparmix på osten.

Chardonnay Pays doc

Chardonnay Pays d’Oc var inget höjdarvin.

I glasen hällde jag vad jag trodde var ett säkert kort – ett torrt chardonnayvin. Men det föll mig inte alls på läppen, så det enda serverade glaset blev det för min del.

Min middag idag blir lite kallskuret köpt till extrapris samt mimosasallad. Till Melodifestivalsfinalen dukar jag fram ostar (ett samlat hopplock från våra kylskåp), kex (till mig), finncrisp (till Anna) och var sitt glas rött av nån sort från vinskåpet.

Damm med is och speglande sol

Dammen var frusen och solen speglade sig i isen.

Men… jag skulle ju UT idag… Jag beslöt mig trots allt för att gå en sväng till MM-affären och Tokerian. Jag behövde lite städgrejor och så nåt litet lördagsgodis. Jag tog Skogsvägen dit och passade på att fota näckrosdammen som fortfarande var frusen. Solen speglade sig vackert i den – som synes här intill (bilden är inte Photoshoppad alls, mer än storleksförminskad).

Fast jag ville ju jaga vårtecken! Jag såg solen och hörde fåglarna, men fanns det inga blomknoppar nånstans? Ärligt talat, det vanligast förekommande vårtecknet under min lilla promenad till Tokerian var… inte hundbajs, men skräp. Överallt i gräs, buskar och träd såg jag plastpåsar, chipspåsar, godispapper, kakförpackningar, McDonaldsförpackningar och annat smått och äckligt. Jag irriterade mig enormt, för i det här lilla skogspartiet finns en stor soptunna centralt placerad. Hur svårt kan det vara att slänga sitt skräp där?!

Trädgren krokig

En krokig trädgren – och en massa plastpåsar i bakgrunden, tyvärr.


Vårtecken i form av små näpna blomknoppar 
var det dåligt med. Jag såg mest skräp, som sagt. På hemvägen tog jag Den långa vägen. Där var det soligare än inne i skogen och då… äntligen såg jag… tussilago! Årets första för min del! Jag ställde ifrån mig kassen och krälade nere i förnan för att ta en bild. En kvinna glodde på mig så att hon höll på att ramla av cykeln hon trampade på.

Tussilago

Årets första tussilago för min del.


Och nu vill jag förstås veta om DU har sett några vårtecken och i såna fall vad! Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Lerdammsparken där vi promenerade idag.


Utanför mitt bostadsområde
finns ett skogsparti som heter Lerdammsparken. Det har funnits där så länge jag har bott här. Många gånger har jag promenerat där – när det har varit möjligt. De senaste åren har snötippen satt stopp för de flesta promenader. Det har helt enkelt varit för blött. Idag tog vi en tur och tittade på… eländet…

I skogen hittade vi detta anslag på en tunna:

Ua kommun rustar Lerdammsparken

Uppsala kommun rustar upp Lerdammsparken.


Där står vad kommunen ska göra
under vår och sommar och höst. Men det står inte vilken vår, sommar eller höst. Det här anslaget har suttit här ett bra tag, nämligen. Det står att stigar ska röjas och döda träd ska tas bort…

Anna på oröjd stig i skogen

Här var det ju inte så värst röjt… 


Döda träd
fanns det gott om. Riktigt sorgligt att se…

Dött träd

Ett väldigt dött träd.

Döda träd kan visserligen också vara vackra att titta på, men jag föredrar dem levande…

 Naket träd

Inte ens barken lever på det här trädet…


Ett träd
såg ut som en stämgaffel.

En stämgaffel

Ett träd som såg ut som en stämgaffel.


Nä du, Uppsala kommun…
Så värst röjt och undanplockat var det ju inte i Lerdammsparken. Vilket år gjorde du det, påstår du???

Fästmön undrade vad allt skit i snöhögen gör med dammarna som finns där. Dammar, där det förut fanns ett rikt liv av fåglar och fiskar. All växtlighet vi såg i dammarna var döda. I en damm kom ett helt gäng ändor mot oss, säkert i tron att vi medförde nåt ätbart – vilket vi tyvärr inte gjorde. I en annan damm var denna and väldigt ensam. Vattnet ser ju allt annat än fräscht ut, så särskilt konstigt är det inte. Gissningsvis har det runnit salt och smuts och grus och f*n vet vad från snötippen ner i dammarna…

En and

En ensam and simmade i smutsigt dammvatten.


Men vi såg mer liv än ändorna,
tack och lov! På ett ställe hade fåglarna ordnat ett fält med solrosor.

Solrosor

Solrosplantering av fåglarna.


Vi noterade en del svamp
som inte var ätlig, men vilda hallon som var det.

Vilda hallon

Vilda hallon.


Kaveldun
,
som indikerar kväverikt område, fanns det mycket av. Och kaveldun är faktiskt ätbart och ansett som överlevnadsföda!

Kaveldun

Kaveldun finns det mycket av i Lerdammsparken.


Och några stigar
var väl upptrampade och röjda.

Upptrampad stig

En väl upptrampad stig såg vi i alla fall.


Vackrast och mest levande
var ändå Anna!

Anna i augustisolen

Vackrast och mest levande.


Har du bara suttit inne och ugglat idag eller vad har du gjort??? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns tre vägar från mitt hem till Tokerian:

  1. Raka vägen (tar fem minuter)
  2. Omvägen genom skogspartiet (tar tolv minuter)
  3. Långa vägen (tar 13 minuter)

Igår tog jag Omvägen, idag Långa vägen. Vad gör man inte för att få lite omväxling? (Ironi, för den som inte fattar.) Senila Damen Tofflan glömde köpa vissa nödvändigheter till morgondagen igår…

Före allt detta hade jag telefonerat med Mammorna. Fästmöns mamma är den bästa förhoppningsvis blivande svärmor man kan ha! Hon ställer alltid upp när hon kan – även för såna som mig som inte riktigt är familj än. När jag tvagade min hals ringde min egen mamma – på minuten samma tid som igår. Idag, annonserade hon igår, skulle hon ringa

senare, framåt kvällen.

Vad jag kan se är det inte kväll än, men det gjorde ingenting. Det är skönt att veta att min mamma bryr sig om mig, ledsamt att hon alltid ska behöva vara orolig för sitt endabarn, sorgebarnet Tofflan.

Och nu en lång parentes som inte för handlingen vidare
i detta inlägg, men som jag ändå vill ha med:

(Andra sorgebarn finns det här i huset. Före klockan åtta i morse var det ett herrans liv ute i trapphuset, nån som tjongade i trappräcket ett par gånger så det lät som The Bells of S:t Mary, en ytterdörr slängdes igen fem gånger och en port kastades igen en gång. Ja, för jag vill ju tro att det är just barn som inte har bättre vett när det gäller hänsyn, och inte deras så kallade vuxna föräldrar. En söndagsmorgon före klockan åtta ska det vara ganska tyst i huset, tycker jag. Men när ylkonserten körde igång fem över åtta gav jag upp…)

Stärkt av mammornas röster och beväpnad med en hyfsat tydlig handlingslapp spatserade jag iväg. Hälen var rätt OK, den började göra djävulusiskt ont först på hemvägen och då tog jag Raka vägen. Såg en tant som satt på sin rollator i solens sken utanför containerrummet och tänkte att så där vill jag också kunna sitta när jag blir gammal. Jag vill bli… gammal. Lite till gammal än vad jag är idag, i alla fall. Det vill säga… jag vill inte dö. Inte än. Så jag travade på och försökte tänka positivt.

”Rött guld igår…”


När man går Långa vägen
går man i en tunnel under gatan. På sidorna av tunneln finns det kullerstenar. Kullerstenar är fina, men inte sköna att gå på när man har en ond häl. Även det faktum att kullerstenarna låg på sidan av gladde mig. (Mer jävla positivt tänkande!)

Kullerstenar vid sidan av gång- och cykelvägen är fint.


Solen lyser lika starkt idag
som igår mot en jätteblå himmel. Vackert! Och det var skönt att få både frisk luft (nåja…) och ljus.

Höstsol med en jätteblå himmel.


När man kommer från baksidan
ser Tokerian inte särskilt öppen ut. Men den har faktiskt öppet till klockan 21 – alla dagar!

Öppet alla dagar till 21.


En lagom promenad blev det.
Och nu har jag vilat hälen medan jag har skrivit dessa rader så att jag orkar stå vid strykbrädan en stund. Senare ska jag kolla om Anna har tid och lust att prata en stund med sin nervösa fästmö. Den senare, som försöker se solens strålar mellan höstdöda grenar…

Sol mellan höstdöda grenar.


Vad håller du på med idag då?


Livet är kort. Jag glömde köpa nåt till middag. Och ändå spelade jag inte Wordfeud inne på Tokerian idag…

Read Full Post »

Den här helgen har jag på sätt och vis valt avskildhet – på tal om just det… Jag är så där übertrött att jag varken kan sova eller vara alert. Gissar att min kropp bekämpar än det ena, än det andra.

I morse, nånstans mellan vakenhet och dvala, låg jag och kände/lyssnade till mina pulsslag, mitt hjärta medan jag försökte mota bort illamåendet. Det senare kommer i vågor, ofta helt oannonserat och utan att jag har ätit.

Mitt hjärta..?


När jag mår så här
är jag bara tråkig att vara med. Förkyld och hängig, seg. Därför är jag med mig själv och Fästmön får en helg på egen hand med sina barn. (Därmed inte sagt att jag inte vill träffas, jag är en av de behövande som köar till Anna, just nu… Vill vara med henne jämt och hela tiden, samtidigt inte skrämma bort med min tråkighet, skröplighet…)

Ska försöka ta det lugnt idag – eller tja, det är inte svårt, jag orkar inte mycket. Det finns tvätt att ta reda på och tvätt att tvätta. Från himlen strålar solen på alla de vackra höstträden. Jag tänkte försöka ge mig ut till Tokerian och då ta omvägen över skogspartiet för att fota lite. Måste handla hem lite prylar i förebyggande syfte till måndag. Och testa hur mycket hälen pallar, den som har varit rätt OK i ett par, tre dar nu…

Mamma ska få ett samtal senare, men största delen av dan ska jag ägna åt att läsa, tror jag. Det är vad jag orkar just nu. Ungefär. Men kanske är frisk luft bra och gör mig piggare…

Vad ska du göra en dag som denna???


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi har visst en timma friskvård i veckan. Jag gjorde en liten kombination idag när jag tog en promenad på området efter lunchen (som blev ett litet impromptu-möte med den übersnälla L och kollegan A – nu får du lov att kommentera, L!!!) med mobilkameran i högsta hugg. Kunde inte gå så långt på grund av hälen, men här finns så mycket vackert att se och fota på nära håll…

Grönt är helt klart den dominerande färgen i naturen just nu.


Jag älskar ju träd och fotar mer än gärna sådana!
Och blå himmel och… och… grönt. Grönt är den dominerande färgen just nu och den står bra mot de gamla husen. För det byggs inte bara nytt här på området, här finns en del fina äldre byggnader kvar också!

Baksidan av Syltan med Loftet ovanpå.


Jag rörde mig på delvis bekanta stigar.
Bland buskarna hittade jag denna enkla, men vackra vitrosa nyponros.

Enkel, men vacker.


Jag passerade stigen
där LG och jag brukade trampa varje morgon, i alla fall under tre månader. Så annorlunda här ser ut nu jämfört med lerig höst och halkig vinter. En bild av svensk sommar.

En stig – och en bild av svensk sommar.


På ett ställe hade nån lämnat
kvar kabelrullar. De såg ut som gigantiska trådrullar…

Gigantiska trådrullar?


Jag tog inte den lilla stigen tillbaka till jobbet
utan gick en vända runt, genom ett skogsparti. Man kunde nästan föreställa sig att man befann sig i en John Bauer-skog…

Lite John Bauersk skog (och lite photoshoppad också…).


Varmt. Längtar faktiskt efter ledighet.
Semester. Att få tillåta mig själv att vara ledig – med gott samvete. Men det var också ganska skönt att krypa in i huset igen, med sin air condition. Och så upptäckte jag husets kiosk också! Men jag har faktiskt lyckats avhålla mig från att handla där. Än så länge… Det var ju en friskvårdsstund…

Husets kiosk.

Read Full Post »

Older Posts »