Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘känslosamt’

Ett inlägg som delvis går ut på att en ska inte ska skjuta upp saker till en morgondag som kanske inte finns. Fast vissa saker kan vänta.


 

Diamond Dogs David Bowie vinylLP

Diamond Dogs…

När du ser bilden här intill tror du säkert att jag ska skriva om en stor idol, RIP och en massa sånt. Det ska jag inte. David Bowie var inte en av mina stora idoler, men varken hans musik, filmer eller hans död har lämnat mig oberörd. Jag tycker till exempel inte att en ska dö när en nyss fyllt 69 år, en kan vänta ett tag. Vinylplattan Diamond Dogs är min enda LP med David Bowie. Jag lyssnade inte så mycket på hans låtar när jag var ung. Inte förrän jag kom till England och bosatte mig där ett tag. David Bowie var stor i England. Mina främsta musikaliska minnen från den tiden omfattar bland annat Ashes to ashes. För övrigt tycker jag att min yngsta bonusdotter skrev så fint på Instagram om sitt förhållande till David Bowies musik och vad han har betytt för henne. Den som följer henne där kan läsa. (Jag länkar inte eftersom det tyvärr finns nånting som kallas för troll.)

Så i stället för att jag skriver storvulet och känslosamt, som jag inte kan i det här fallet, väljer jag att citera Ashes to ashes här. Och glöm inte bort att en sak är säker: vi ska alla dö. Det är bara det att vissa dödar gör mer ont än andra.

[…] Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom’s a junkie
Strung out in heaven’s high
Hitting an all-time low […]



Igår var det söndag 
och jag hade en synnerligen lat sådan. Det snöade inte så mycket, men jag hade ingen lust att gå ut i blåsten. Nån promme i Gamlis med Fästmön blev det inte, men vi har bokat in en dejt framöver. Jag intog en sen frukost, klockan var närmare 14 när jag slog mig ner vid köksbordet för att äta ägg, rostat bröd och de sista bitarna av mammas inlagda julsill.

Söndagsfrukost

Söndagsfrukost. Brödet, som inte syns i bild, är i rosten.


Största delen av dan ägnade jag åt att läsa. 
Jag fick tio böcker i julklapp. De fyra jag har läst hittills är alla jättebra. Den femte, som jag läser just nu, är helt… underbar… Jag vill inte göra nånting annat än att läsa… Och betänk att den inte är nån deckare, utan utspelar sig i… en bokhandel…

Bok och tänt ljus

Läsning av julklappsbok med julklappsbokmärke i samt tänt ljus = min söndag!


Framåt seneftermiddagen telefonerade jag med mamma. 
Jag skrapade veckans Trisslott – och tänk, vi vann! För vinstpengarna, 60 kronor, blir det två nya lotter.

Trissvinst 60kr

Trissvinst!


Ingen större lust att laga mat hade jag
 (ovanligt, va?!) så jag dukade fram en ädelostbit som var kvar sen i julas samt en chèvre och en cambozola vitlök inköpta till lördagskvällen. Då var magen emellertid full. Vilken tur att den som spar hon har – nåt riktigt gott! Ett glas Amarone blev det till ostarna samt fikonmarmelad, som jag liksom ädelosten hittade i kylskåpet. Det gottiga intogs medan jag kollade Gengångare.

Söndagsmiddag

Söndagsmiddag av Toffliansk sort.


Resten av kvällen läste jag,
men så fastnade jag för en dokumentärfilm som pågick ända till 22.35 och då var det dags att lägga sig. Tvätteriverksamheten hade paus i natt, vilket gjorde att jag kunde somna ganska snabbt. Däremot körde den igång framåt halv sex-/sex-tiden i morse. Det är nu tydligt och uppenbart att den som tvättar i huset dessa underliga tider inte kan läsa vilka tider det ska vara tyst. Stackars människa! Jag menar, att inte kunna läsa… Så hemskt…

I morse snöade det och fortsatte att göra så hela dan – till dess att det började regna… Kollegan E och jag hann med att lägga några ord i Wordfeud under dagens raster. För tillfället leder jag och jag är revanschsugen efter att ha fått stryk lite för mycket och ofta den senaste tiden.

Kollegan E spelar Wordfeud

Kollegan E försöker hitta ett ord som ger många poäng.


Självklart hade jag med mig Fikry till jobbet,
men eftersom jag har fullt upp med arbetet hann jag bara läsa en kort stund i samband med ett toabesök. Så gissa vad jag ska göra nu..?

Livet enligt Fikry på hylla

Fikry fick mest ligga på hyllan på jobbet idag.


I mina fönster står stakar och hänger stjärnor.
Men det är inte tjugondedag Knut förrän på onsdag. Kanske plockar jag bort dem ändå redan i morgon. I kväll vill jag läsa. Vad gör DU i afton??? Har du inget bättre för dig kan du alltid skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-program.


Lördag igår
och dags för oss TV-tittare att kolla in nästa stjärna på slottet. Värd för gårdagskvällens program var Leif Andrée, en skådespelare jag inte visste så mycket om. Tills jag blev påmind om hans utomordentligt läskiga roll och lysande prestation i Kaninmannen

Leif Andrée

Leif Andrée pratade om sina olika faser i livet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det blev gott om ord
i gårdagens program, men också gott om tårar. Leif Andrée berättade om sitt livs olika faser. Det var så tunga ord att medstjärnorna nästan inte hade några följdfrågor. Tyngst att lyssna till var nog när Leif Andrée berättade om sin barndoms flyttar mellan olika ”föräldrar”. Ett mycket älskat barn med hela tre pappor och två mammor, men separationerna satt fastetsade trots att många år har passerat. Den älskade nallen fick för övrigt vara med. Hjärtskärande!

Men även en tung dag fick sina lättsamma stunder. Leif Andrée drog in sina gäster i inspelningsstudion där de spelade in en ny version av en låt han gjorde som trummis i punkbandet Pizzoar.

Man kan tycka att det var ett alltför känslosamt program Leif Andrée hade värdskapet för. Men hur skulle det kunna vara annorledes när livet är så hårt för vissa människor?

Toffelbetyget blir som vanligt det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Nästa gång är Maria Lundqvist värdinna. Henne har jag sett mer av, både i komiska roller och i mer seriösa. Jag är mycket nyfiken på henne!

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Malena Ernmans dag.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om iOS 7.0, mobiltelefoni och om fast telefoni. 


Den här veckan
handlar Tofflan undrar i högerspalten om mobiltelefoni och fast telefoni. Det skrev jag ett inlägg om när jag la ut frågan, som vanligt på söndagen. Fast det tycktes inte Nån förstå som har lämnat en kommentar om frågan är ny eller inte. Läs min blogg, goddammit!

Men det var inte den frågan som jag skulle avhandla nu utan hur fläng i huvudet jag själv är. I eftermiddags installerade jag ju iOS 7.0. Jag har inte hunnit kolla så väldigt mycket på den, men det finns sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Generellt sett tycker jag – och Fästmön, som också uppgraderade i kväll – att gränssnittet är rätt fult. Barnsligt, på nåt sätt. Jag kan inte komma på nåt bättre ord. Färgerna är för starka och det går inte att förändra dem till mildare och snyggare. Till och med orange appar blir riktigt skrikiga och… jaa, fula. Mapparna, som man kan samla appar i, har däremot blivit gråa och trista.

secondColumn

Fult. (Detta är en exempelbild och inte alls hur min iPhone ser ut.)


Kalendern i iPhonen
har blivit fulare och mer svåröverskådlig också. Jag tycker att det är svårt att hitta vissa funktioner. Det är ett helt nytt sätt att stänga apparna på. Som tur var kom jag på det ganska snabbt – påslagna appar drar ju batteri.

Men är det nåt bra med iOS 7.0 då? Jag tycker att saker och ting svarar snabbare och det är ett klart plus. Vidare kan man ställa in så att appar uppdaterar sig självt när det kommer nya versioner. Ringsignalerna och varningsljuden har blivit fler och coolare. Jag har länge saknat en signal som jag hör ordentligt – och jag ville inte ha ”gammal telefon” för den har Anna. Det blir ju lite jobbigt om man inte vet vems mobil som ringer, liksom…

Mina första intryck av iOS 7.0 är alltså rätt ful, sämre kalender, men snabbare samt coola ringsignaler. Jag återkommer vid ett senare tillfälle när jag har testat lite mer! Här kan du läsa vad Jerry tycker om iOS 7.0 också.

Och nu till det o-vettiga. För egentligen är det så ordet i rubriken borde stavas… Anna och jag hade just avslutat middagen när min mobil ringde. Jag lyckades förstås inte svara utan avvisade samtalet. Jag vet fortfarande inte hur jag gjorde… Men jag klurade ut hur jag skulle se vem som ringt. Det var Pe och jag ringde upp direkt och bad om ursäkt för att jag är så klantig att jag inte ens klarar av att svara i min egen mobil…

En stund senare kom Pe förbi med en bok jag ska recensera för Uppsalanyheter nästa vecka! Spännande, eftersom det är en bok jag inte själv skulle ha valt.

Sen blev jag ju tvungen att kolla hur man gör för att svara. Det var naturligtvis inte svårare än med iOS 6.0…

Det är emellertid inte bara mobiltelefoner jag har problem med. Anna och jag satt och glodde på sista avsnittet av Broadchurch i kväll. Det var mycket spännande och känslosamt mot slutet, men ett pipande ljud störde oss. Jag upptäckte att en av lurarna till fasta telefonin visade upptaget. Stängde av den. Gick sen ut i köket för att kolla lur nummer två. Den var påslagen – och hade så varit i över tre timmar… Jag undrar vem vi har ringt till och vad den har hört av våra privata konversationer och vårt tramsande här hemma. Jag TROR att vi har lyckats ringa till min mamma… 😳 Jag VET INTE om jag vågar ringa och kolla i morgon… Men först måste jag ladda upp luren som ringde för det pipande ljudet kom från den – den hade laddat ur…


Livet är kort. Jag är o-vettig när det gäller telefoner.

Read Full Post »

Näst sista programmet av Stjärnorna på Slottet den här säsongen var Johan Rheborgs. Jag har inte haft nån direkt relation eller så till honom. Vet bara att han är nån sorts komiker. Och såna har jag… en viss distans till.


Johan Rheborg in person.


Dagen inleddes med sedvanlig frukost.
Ganska omgående kände jag att Johan Rheborg, uppväxt i Täby, gav ett sympatiskt intryck. Främst kanske för att han visade stor självdistans. Det är en konst att inte ta sig själv på alltför stort allvar och att våga tala om sina tillkortakommanden – och såna människor tilltalar mig! Tyvärr var Kim Anderzon tvungen att ställa intima frågor om… ja, gissa vad? Sex, förstås! Har hon inget annat i tankarna, eller? Tröttsamt och pinsamt – det blir för mycket.

Sen skuttades det upp på en sorts rullmaskiner, segway. Johan Rabaeus klantade sig omedelbart, medan de andra klarade sig bra. Tyvärr fick man inte se så mycket av själva rullandet – förrän Stjärnorna mötte landslaget i segway…

Christer Lindarw höll en lite låg profil i början, men ställde sen en ganska tuff fråga kring om Killinggänget och huruvida gänget var så märkvärdiga som de låtsades vara. Johan Rheborg hade svar på tal och stämningen var inte det minsta fientlig, Christer Lindarws fråga kändes adekvat och intressant.

Riktigt känslosamt blev det när Johan Rheborg berättade om sin mammas alzheimer. En fruktansvärd sjukdom. När mamman kommit till ett bra vårdhem, fick pappan cancer och dog. När Johan Rheborg beskrev sin sorg och ett par av de sista ”utflykterna” med föräldrarna var nog ingens tårar långt borta. Johan Rheborg själv fick gå ifrån middagsbordet.

Dagen avslutades med att stafettpinnen – och en sovtröja – överlämnades till den sista stjärnan, Johan Rabaeus. Det var för övrigt Rabeaus på sovtröjorna…

Högsta betyg!!!

Read Full Post »