”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livat i Limbo

Ett inlägg i vilket Tofflan inte skryter, men berättar vad hon har gjort. Har du problem med det, kan du sluta läsa. Nu.

---

 

Livet i Limbo – och då menar jag inte dansleken limbo utan det där tillståndet mellan himmel och helvete – suddar ut gränserna mellan vardag och helg. Mina lördagar och söndagar är ofta likadana som vardagarna, med den skillnaden att jag inte kliver upp senast klockan sju, som jag gör måndag – fredag, på helgerna. Idag var jag rädd för hur ryggen skulle vara, men jag sov ändå så länge som till klockan åtta. När jag slog upp mina blå utbrast jag nästan

halleluja!

Att ha gått från en smärtnivå på nio i en tiogradig skala till en nivå på tre var helt fantastiskt. Jag är så tacksam att min vårdplanering fungerade! (Och kanske för att en och annan godvillig hade ett finger med i spelet…)

En dag utan vettig sysselsättning är en förlorad dag. Sen kan man ha lite ont i ryggen i alla fall. Jag gav mig därför på projektet plantera om krukväxter. Eftersom det innebär att stå gissade jag att det skulle fungera med ryggen. Det gjorde det. Jag planterade om 18 krukväxter av kökets 20 (jag har 17 i fönstret, en på en bokhylla och två på golvet). De två golvväxterna lät jag bli. Det fanns inte en chans att jag skulle försöka mig på att lyfta dem till varken nån köksbänk eller till duschen i badkaret. Mina växter skulle nämligen inte bara få ny jord, de skulle duschas i badkaret också. Nån dagstidning har jag inte haft råd (eller lust) att ha sen 2013 (mer än två korta gratisprenumerationer), men det fanns gott om reklamblad i returpapperskassen som jag kunde använda för att skydda en av mina köksbänkar. Jord hade jag köpt häromdan och tack och lov inte burit ut den tunga påsen i förrådet. Men i förrådet hittade jag en påbörjad påse, dessutom.

Nån nytta ska man väl ha av reklamblad?! Här använde jag dem för att skydda en av bänkarna i köket när jag planterade om krukväxter idag. Olivträdet och dragonen var två av 18 växter som fick ny jord idag.

Men sen var det ju det här med fönstren. Jag putsade alla mina fönster – även emellan – till jul, när mamma skulle komma. Fast det struntade ju fåglarna i. De hade käkat rönnbär innan de bestämde sig för att använda en ruta i köket som toalett. Och eftersom regnet låg på fönstren åt baksidan bestämde jag mig: köksfönstret (egentligen tre fönster) skulle putsas. Allt gick bra, ryggen var samarbetsvillig, men det svåraste var förstås att ta ner den långa gardinstången samt sätta upp den igen med en ren och nystruken gardinkappa på. Att stå vid strykbrädan var helt OK för ryggen.

Stå vid strykbrädan och stryka gardinkappa gick bra.

När jag lyfte ner stången klev jag på en pall och höll på att ramla. Jag rev med mig lite torkade rosor på vägen ner – i övrigt blev det inga skador varken på inredning eller mig (som om nån bryr sig).

Däremot kunde det ha gått illa om det inte vore för att jag har ett strykjärn för glömska personer (50-årspresent från min mamma). Det varnar nämligen när det inte har rört på sig inom vissa minuter. Och efter åtta minuter slår det av. Jag släpade fram brädan (där gnällde ryggen lite), fyllde vatten i järnet, satte i kontakten i gästrummet – och sen jag gick ut i köket för att äta lite fil till frukost (klockan 13). Eh… ja…

Men sen strök jag och balanserade upp stången med den nystrukna gardinkappan på, flyttade tillbaka alla krukväxter och startade en maskin med tvätt. Och nu kan jag njuta av ett (egentligen tre) rent köksfönster och uppfräschade krukväxter. Det kan vara riktigt livat i Limbo om man vägrar att vila på några lagrar. Jag har ingen lust att bli kallad lat också bland allt annat jag kallas. (En del människor är rätt makalösa som tar sig rätten att fälla omdömen om personer de aldrig har träffat…)

Mitt köksfönster är rent, krukväxterna är uppfräschade och en nystruken gardinkappa hänger på plats.

 

Vad har DU gjort idag, dårå???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ätbart och vårtecken

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar mat, men även jagar vårtecken.

---

 

Med Fästmön ivägskjutsad till jobbet fann jag mig plötsligt ensam igen. Eller plötsligt och plötsligt… Jag visste ju att Anna skulle jobba. Världens vackraste vårdag är det, så jag funderade i alla fall på att ta en liten promme. Men först ringde jag lilla mamma för att kolla läget. Mamma ska iväg på 98-årskalas nu i eftermiddag och laddade för det. Jisses! Tänk att fylla 98 bast och ha kalas! Det är mammas faster E i ett nötskal, det!

Raclette med potatis och tillbehör blev gårdagens middag.

Min mamma är ute oftare än jag. Hon är duktig och går ut minst en gång om dan. Mamma blir 80 i sommar. Jag fyller 53 nästa månad. Men för att jag ska gå ut vill jag gärna ha ett mål. Nån mat behövde jag inte handla. Igår åt vi rester från frysen – racletteost som hade blivit över sen i höstas. Osten går alldeles utmärkt att frysa i grilltjocka skivor. Till den serverade jag mig själv kokt potatis. Anna fick broccoli, blomkål och vad det nu var mer för nåt i blandningen. Lite inlagda grönsaker som cornichons, pfeferoni, syltlök och oliver är gott till samt pepparmix på osten.

Chardonnay Pays d’Oc var inget höjdarvin.

I glasen hällde jag vad jag trodde var ett säkert kort – ett torrt chardonnayvin. Men det föll mig inte alls på läppen, så det enda serverade glaset blev det för min del.

Min middag idag blir lite kallskuret köpt till extrapris samt mimosasallad. Till Melodifestivalsfinalen dukar jag fram ostar (ett samlat hopplock från våra kylskåp), kex (till mig), finncrisp (till Anna) och var sitt glas rött av nån sort från vinskåpet.

Dammen var frusen och solen speglade sig i isen.

Men… jag skulle ju UT idag… Jag beslöt mig trots allt för att gå en sväng till MM-affären och Tokerian. Jag behövde lite städgrejor och så nåt litet lördagsgodis. Jag tog Skogsvägen dit och passade på att fota näckrosdammen som fortfarande var frusen. Solen speglade sig vackert i den – som synes här intill (bilden är inte Photoshoppad alls, mer än storleksförminskad).

Fast jag ville ju jaga vårtecken! Jag såg solen och hörde fåglarna, men fanns det inga blomknoppar nånstans? Ärligt talat, det vanligast förekommande vårtecknet under min lilla promenad till Tokerian var… inte hundbajs, men skräp. Överallt i gräs, buskar och träd såg jag plastpåsar, chipspåsar, godispapper, kakförpackningar, McDonaldsförpackningar och annat smått och äckligt. Jag irriterade mig enormt, för i det här lilla skogspartiet finns en stor soptunna centralt placerad. Hur svårt kan det vara att slänga sitt skräp där?!

En krokig trädgren – och en massa plastpåsar i bakgrunden, tyvärr.

Vårtecken i form av små näpna blomknoppar var det dåligt med. Jag såg mest skräp, som sagt. På hemvägen tog jag Den långa vägen. Där var det soligare än inne i skogen och då… äntligen såg jag… tussilago! Årets första för min del! Jag ställde ifrån mig kassen och krälade nere i förnan för att ta en bild. En kvinna glodde på mig så att hon höll på att ramla av cykeln hon trampade på.

Årets första tussilago för min del.

Och nu vill jag förstås veta om DU har sett några vårtecken och i såna fall vad! Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyår och doktorn som inte svimmade

Ett inlägg som BARA handlar om min mamma och mig, mina vänner, mina bonusbarn och vad vi har gjort.

---

 

Vi har firat ett stilla nyår med god mat och film. Ingen partajade direkt i området och det var lagom med fyrverkerier och smällare. Inte som förra året, när man var rädd för att gå och lägga sig. Däremot har jag haft nätter med dålig sömn och det beror INTE på hostan – hostan är nästan borta nu, det är bara stämbanden som inte riktigt vill vara med.

Nyårsdagen blev det tabberas på den av julmat som fortfarande levde. Kalkonprinskorvarna hade antagit en grön färg i kylskåpet och gick därför nästan på egna ben till komposthinken. Men mammas kycklingköttbullar hade överlevt fint i frysen och värmdes i min en gång så svindyra stekpanna.

En och annan promenad har vi tagit och ett och annat blodvite har uppstått. Min lilla mamma lyckades nämligen ramla inne i en affär. Som tur var fanns jag ganska nära och dålig rygg till trots lyckades jag lyfta upp henne från golvet. Inga ben var brutna, men mamma hade skurit sig väldigt illa på ena handen. Jag brukar svimma när jag ser blod. Den här gången höll sig ”doktorn” på benen och kunde inte enbart lyfta upp sin mamma utan även plåstra om henne inne i affären. Som tur var sålde affären plåster och jag ryckte åt mig ett paket efter att jag hade tryckt en ren näsduk jag hade i min jackficka mot såret. Senare köpte jag strips och bättre plåster på apoteket och kunde kolla såret igen samtidigt som jag knep ihop jacket på handen. Nu försöker jag hålla lite koll på mamma. Precis innan hon ramlade var hon lite förvirrad och jag blir självklart orolig. Det är inte lätt att vara gammal. Det är inte lätt för en dotter att se sin lilla mamma bli gammal. Tjatigheten kan jag klara mig utan (mitt huvud får reparera sina hål snart), men oron är väldigt tärande. Hur ska det bli sen?

Vi har ätit pizza i kväll. Jag har inhandlat en ny väggalmanacka till köket med blommor på. Amaryllisen från L har skjutit upp en ny stängel, men den växer väldigt snett. Och så njuter jag av min fotfil, som jag fick av bonusbarnen och min nya uppladdningsbara tandborste, som jag fick av mamma i julklapp. Fästmön har jobbat väldigt mycket, men idag på förmiddagen telefonerade vi en stund.

Innan jag bjuder på några bilder vill jag tacka alla vänner och min familj för gott stöd som jag har fått och får. Och jag lovar er som vet vad jag menar att jag står fast vid det jag har lovat att göra efter alla helger (utan att ni som vet vad det handlar om kommenterar det vid det här inlägget). Det är inte fegt att ta hjälp, jag har förstått det nu.

Här är några bilder från de senaste dagarna. De är garanterat blodfria!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt att tänka på

Ett funderande inlägg.

---

 

Kungsängsliljor på grattiskortet från mammakusinen B och hennes A.

Idag har uppvaktningarna fortsatt. Det har strömmat in gratulationer via postboxen och per telefon. Här intill en bild på ett av korten, det från mammakusinen B och hennes A som har både egna barn och barnbarn att tänka på och som ändå kommer ihåg mig. Värme! 

Och inte blev jag ledsen heller när faster E, i förra månaden 97 år fyllda, ringde för att gratta. Dessutom var hon fullt medveten om att hon ringde två dagar försent. Men se, hon hade ramlat natten till fredagen och var aningen justerad. Inte ett ben brutet, tack och lov, men bulor och blåmärken här och var. Och med det efternamn hon besitter, det efternamn min mamma föddes med och mammakusinen B, följer en viss… envishet. Kan själv. Den 97-åriga damen hade hasat sig in från hallgolvet till sovrumsgolvet. Först då, när krafterna inte räckte till för att ta sig upp i sängen, larmade hon. Envishet stavas BERG.

Utöver detta har jag i afton skrivit en text mot betalning samt fördrivit en humla ut ur sovrummet. En humla stor som en gråsparv. Med Fästmöns hjälp. Vi har ätit kallskuret och röror och körsbärstomater och svarta oliver.

Och så tänker jag. Jag har fått ett erbjudande som jag ska lämna svar på i morgon. I morgon eftermiddag ska det avslöjas. För mig är det… inte idealiskt, men en lättnad. Därför att jag inte brinner. Det finns ingen eld inuti mig. Klockan går och jag bromsar inte längre visarna. Tänker. Rätt beslut vore att acceptera och köpa mig ytterligare lite… tid…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 1: Sova och Söva

Jo jag vet. Det var torsdag igår. Men jag är faktiskt konvalescent och sjukskriven och då kommer saker och ting när jag orkar. Nu kommer veckans höjdpunkter (Sova) respektive lågvattenmärken (Söva). Det är inte svårare än så här:

Sova

• Så skönt att ha Fästmön här! (Jag får hjälp, pepp, stöd och sällskap – och bättre aptit!)
• Alla goa vänner och släktingar som har brytt sig under hela den här sjukdomsresans gång med blommor, böcker, nyponsoppa och på andra sätt – ingen nämnd, ingen glömd! (Jag kan inte nog tacka er för er omtanke!)
• Annas snälla mamma (som har brytt sig och bryr sig – och bjuder på underbar lunch, bara så där!)
• Wordfeudkamperna med Anna (jag får så fina tillmälen när det går bra för mig!)
• Statistiken från WordPress liksom årsstatistiken (som ger mina uppdragsgivare bättre hum om hur många som besöker den här bloggen)
• Stjärnorna på Slottet (en jättebra serie, SvT!)
• American History X (Otroligt stark film bland allt det lätta under helger och mellandagar…)

Söva

• Alla som började bry sig efter flera veckor (Nej, ni behöver inte överanstränga er. Jag mådde riktigt jävla dåligt, men nu tänker jag inte bara överleva utan bli frisk! Och det går alldeles utmärkt utan er.)
• Ett elakt ex, en av Uppsalas största skvallerkärringar (åsikt!), som jag tyvärr påminns om då och då.
• Högljudda grannar/lyhört hus (Nej, jag vill inte höra när ni kissar, grälar, pratar om infertilitet, leker etc. Men för den skull knackar jag inte i nån jävla vägg!)
• Karlidioten på Stormarknaden (som verkade ha som sport att få mig att ramla)

Livet är kort.

Read Full Post »

Vinter var det, ja…

Som alla andra måste jag ju förstås diskutera vädret. Jaa, det är vinter. Det har snöat mycket. Igår kväll började det dessutom blåsa hos mig. Detta skapade enorma snöhögar utomhus – den största låg utanför min garageport i morse. Vaktis var annars ute före klockan sju och plogade. Det blev glashalt, men jag slog inte ihjäl mig, till somligas förtret säkert. Jag bröt inget ben i kroppen heller. Nej, jag ramlade inte ens. Däremot gick jag som en gammal tant ut till garaget. Medan jag skottade undan snöberget utanför mitt garage tänkte jag på lille pappa som fick skotta och skotta och skotta, sin dåliga rygg till trots. Det var ju inte alltför ofta som Tonårs-Tofflan hjälpte till med skottning, liksom…

Det var mycket trafik och långa köer till jobbet i morse. Där hastigheten är 70 enligt vägmärkena gick det i cirka 30. Så det tog sin lilla tid att komma fram. Nu har jag jobbat en god stund och fått mycket gjort. Därför unnar jag mig att skriva ett blogginlägg på min fikarast.

Nog har det kommit en del snö här, alltid. Den här bilden har jag tagit genom ett fönster i slutet av korridoren på baksidan på jobbet.

Jag har fått ”min” första folder levererad. Den blev väldigt fin! Det känns konstigt att kalla den ”min”, jag har varit mellanhanden mellan beställaren och den duktige grafiske formgivaren. Jag försåg formgivaren med underlag och beställaren och jag korrekturläste och granskade. Det var lite struligt eftersom beställaren så sällan är på sin arbetsplats, men slutresultatet blev verkligen bra och jag tror att alla är nöjda.

Redan med ytterkläderna på, i princip, gav jag lite hands on-hjälp till en forskare som har jobbat med sin personliga hemsida efter en kurs med mig. Forskaren hade problem med inloggningen, så vi tvingades ha en liten kurs vid min dator. Det var den gången jag skrek

Klicka inte på publicera! Klicka INTE på publicera!!!

Tiden går fort och det var ett tag sen. Teknikerna har väl

jobbat på problemet

för igår kunde han äntligen logga in och börja arbeta med sin sida.

Dagen för övrigt idag innebär en del nyheter som jag ska skriva till institutionens intranät. Det är rätt mycket pyssel och tar sin lilla tid eftersom alla sidor ska ha en engelsk speglingssida också. Och jag stavar som en kratta på engelska!

Undras om jag fixar att pulsa bort till Thaistället för kycklingspett idag… Det blev varken lunch eller middag igår, så jag borde verkligen se till att äta nåt idag. Jag jobbade rätt intensivt under dan. Efter jobbet var det ju handling och sen hann jag precis sätta mig vid datorn hemma när mamma ringde. På det samtalet följde ett nytt till Fästmön.

Vad gäller julen är det fortfarande som sist: mamma och jag firar på var sitt håll. Jag har ännu inte fått nån kallelse till operation, det kan ju komma en återbudstid före jul. Annars är det så att jag ser fram emot att fira jul ensam. Jag har köpt mig några julklappar som jag faktiskt har slagit in så att jag ska ha nånting att öppna på julafton. Men även familjen fick en del julklappar igår också! En sak är emellertid säker och det är att det inte alls blir många julklappar i år. Min häl, även om den är bättre, fixar inte att skutta omkring i affärer. Ett eller två paket per skalle blir det – med vissa undantag.

Nu börjar kaffet i muggen (nej inte toaletten, kaffemuggen!) ta slut liksom min rast. Snön blåser omkring utanför mitt fönster och trots att det bara är sex minusgrader idag känns det mycket kallare än när det var neråt minus 18,19 grader.

Har du mycket snö hos dig???

Livet är kort. Gå och kör försiktigt!

Read Full Post »

Vackert väder, cykelturer och verkligheten

I morse låg jag länge och var halvvaken. Låg i nån sorts dvala och hörde på långt håll en turkduva och hur nån tömde en glascontainer. Fästmön väckte mig sen med en puss en kvart i sju. Hon hade sovit ännu mindre än jag och jag såg på henne att hon nästan var gråtfärdig av trötthet. Först klockan 14 slutar grottekvarnen för dagen för hennes del och då bär det av till Stormarknaden för att storhandla – i kväll kommer nämligen barnen och de brukar vara hungriga.

Vädret ser ut att bli strålande, den här helgen! För dem av oss som – ta i trä! – inte är överkänsliga mot pollen, dårå. För de överkänsliga lär det bli jobbigt.

Den här bilden på björken utanför mitt arbetsrum tog jag för några minuter sen. Grönt är skönt, eller hur?

                                                                                                                                                           Jag är så glad att jag är förskonad och kan njuta av våren och allt som händer. Eller rättare sagt, jag försöker njuta, men det är svårt för en sån som jag som inte har nåt värde eller berättigande att trampa den här jorden. Ja, det är så det känns.

Morgonen håller fortfarande på att vakna, men jag har hunnit med en del bestyr redan. Jag är tvättad och klädd, Anna är skjutsad till jobbet, sängen bäddad och en tvättmaskin maler runt ett gäng mörka kläder. Tvättmedelsflaskan är påfylld, gårdagens disk undanplockad – och HOPPSAN, KERSTIN, så duktig jag låter då! Det är jag inte. Jag bara gör. Det är mycket jag bara gör nu för tiden. Som en robot. Bara gör. Gör. Ingen känsla i det. Glömsk. Det är ett helvete att inte kunna planera framåt för en planerare av format som jag. Det existerar nämligen inte nån framtid för mig. Känns det som. Rätta mig om jag har fel.

Efter storhandlingen åker vi till Himlen för att ha helg med barnen. Kanske Elias vill prova sin nya cykel som hans pappa så gentilt införskaffade åt honom i veckan. Jag minns en annan liten pojke, i ett annat liv, som jag var med och lärde att cykla. Vi hade skruvat på nån sorts pinne, stång, på cykeln som den medföljande vuxne skulle hålla i medan gossen trampade på. Och han trampade på. Han trampade på utan ett spår av rädsla, helt livsfarlig, var han, ungen! Och sen vet jag inte hur det gick, för jag var inte med i hans liv när nästa cykelsäsong kom.

Själv lärde jag mig cykla när jag när jag var runt sex år, tror jag. På en fotbollsplan med gräsgolv nära vår sommarstuga. Inte helt optimalt för en vinglig liten kicka på sin första illröda cykel, självklart inköpt av en älskad morfar. Och på den tiden använde man inte heller hjälm på barn. Fast det gjorde ju mindre ont att ramla på gräs än att ramla på asfalt, som jag gjorde hemma i stan. Nu är både morfar och cykeln borta, men i mitt kallförråd hänger en rostig treväxlad Crescent, också given av morfar. Den cykeln är snart semi-antik, kan jag meddela. Jag fick den när jag fyllde tio år…

På den här gräsplanen lärde jag mig cykla. Förra sommaren var mamma och jag dit och tittade.

                                                                                                                                                      Nej, nu har jag snöat in på gamla minnen alltför mycket. Dags att ”fejsa” verkligheten, dagen idag. Den fortsätter med att studera lokalblaskan för att sen övergå i att samla ihop sopor för färd till soprummet samt att packa för färd till Himlen. Snart är det kväll och då får jag blunda och sova bort verkligheten en stund utan att det är konstigt eller onormalt. Jag vill kliva av den här cykeln. Vill kliva av. Av.

Read Full Post »

Kaffe är färgen för dagen!

Kaffe är färgen för dagen! Om det finns nåt ät- eller drickbart som jag inte kan vara utan så är det kaffe. Det ska vara hett, starkt och så svart som möjligt. Kaffe har jag druckit sen jag var liten kicka. Min snälla mormor, hon som sa att djävulen satt under bordet när man spelade kort, lärde mig att dricka kaffe med mjölk – och sockerfri kringla till (mormor var ett kakmonster med diabetes).

Det har snöat i natt. Sån där blöööt snööö. Det är moddigt på vägarna och på vissa ställen är svårt att ta sig fram och bilen halkar runt i rondellerna. Uppsala har ju de senaste åren blivit Rondellernas stad – på gott och ont. Hellre rondeller än trafikljus, men baske mig om folk som har körkort har lärt sig köra i rondeller! Därför en liten lektion:

Man ska lämna företräde åt den som redan är inne i rondellen. Och så ska man använda blinkers när man svänger ut ur en rondell.

Två enkla regler som uppenbarligen inte lärs ut på trafikskolorna nu för tiden!..

Vädret är kasst idag, alltså!  Det snöar inte längre, utan är mera åt regn och så blåser det. Temperaturen ligger runt nollan. Därför tog jag på mig ett par av de nyinköpta strumporna i morse – för att matcha. Och tror mig – dessa strumpor är FÄRGGRANNA för att vara mina!..

Dagens strumpor är färggranna för att vara mina!

                                                                                                                                                              Igår hade jag fruktansvärt skav i vänster öga, idag skaver det i höger. Antagligen är det nåt skit skräp på linsen, så jag ska strax resa mig och försöka spola av skiten skräpet med koksalt.

Fästmön är skjutsad till jobbet och nåt spännande händer inte alls idag mer än att vi ska åka på ett par ärenden efter hon har slutat jobba.

På tal om jobb har jag lagt om strategi: för varje nej på ett sökt jobb söker jag ett nytt jobb inom tolv timmar. Det är ungefär som när man var liten och lärde sig cykla. Då hände det ju rätt ofta att man ramlade och slog sig. Om man inte var uppe på cykeln strax igen hann det gå för lång tid och så blev man rädd att cykla. Byt ut ”cykla” mot ”söka jobb”, ungefär, så ska du se att det stämmer! Men fortfarande är det så att jag bara söker jobb jag vill ha och jobb jag har kompetens för. Vad annat ska jag göra??? Så igår kväll, ganska sent, sökte jag ett jobb i en bokaffär. Butiksbiträde. Jo jo!

Nu ska jag gå och bädda och sen ska jag fixa linsen innan jag sätter mig med lokalblaskan. Dagens Nyheter lyser fortfarande med sin frånvaro! Skitdåligt! Jag ska aldrig mer låta mig luras att prenumerera på den tidningen!

Read Full Post »