Ätbart och vårtecken

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar mat, men även jagar vårtecken.

---

 

Med Fästmön ivägskjutsad till jobbet fann jag mig plötsligt ensam igen. Eller plötsligt och plötsligt… Jag visste ju att Anna skulle jobba. Världens vackraste vårdag är det, så jag funderade i alla fall på att ta en liten promme. Men först ringde jag lilla mamma för att kolla läget. Mamma ska iväg på 98-årskalas nu i eftermiddag och laddade för det. Jisses! Tänk att fylla 98 bast och ha kalas! Det är mammas faster E i ett nötskal, det!

Raclette med potatis och tillbehör blev gårdagens middag.

Min mamma är ute oftare än jag. Hon är duktig och går ut minst en gång om dan. Mamma blir 80 i sommar. Jag fyller 53 nästa månad. Men för att jag ska gå ut vill jag gärna ha ett mål. Nån mat behövde jag inte handla. Igår åt vi rester från frysen – racletteost som hade blivit över sen i höstas. Osten går alldeles utmärkt att frysa i grilltjocka skivor. Till den serverade jag mig själv kokt potatis. Anna fick broccoli, blomkål och vad det nu var mer för nåt i blandningen. Lite inlagda grönsaker som cornichons, pfeferoni, syltlök och oliver är gott till samt pepparmix på osten.

Chardonnay Pays d’Oc var inget höjdarvin.

I glasen hällde jag vad jag trodde var ett säkert kort – ett torrt chardonnayvin. Men det föll mig inte alls på läppen, så det enda serverade glaset blev det för min del.

Min middag idag blir lite kallskuret köpt till extrapris samt mimosasallad. Till Melodifestivalsfinalen dukar jag fram ostar (ett samlat hopplock från våra kylskåp), kex (till mig), finncrisp (till Anna) och var sitt glas rött av nån sort från vinskåpet.

Dammen var frusen och solen speglade sig i isen.

Men… jag skulle ju UT idag… Jag beslöt mig trots allt för att gå en sväng till MM-affären och Tokerian. Jag behövde lite städgrejor och så nåt litet lördagsgodis. Jag tog Skogsvägen dit och passade på att fota näckrosdammen som fortfarande var frusen. Solen speglade sig vackert i den – som synes här intill (bilden är inte Photoshoppad alls, mer än storleksförminskad).

Fast jag ville ju jaga vårtecken! Jag såg solen och hörde fåglarna, men fanns det inga blomknoppar nånstans? Ärligt talat, det vanligast förekommande vårtecknet under min lilla promenad till Tokerian var… inte hundbajs, men skräp. Överallt i gräs, buskar och träd såg jag plastpåsar, chipspåsar, godispapper, kakförpackningar, McDonaldsförpackningar och annat smått och äckligt. Jag irriterade mig enormt, för i det här lilla skogspartiet finns en stor soptunna centralt placerad. Hur svårt kan det vara att slänga sitt skräp där?!

En krokig trädgren – och en massa plastpåsar i bakgrunden, tyvärr.

Vårtecken i form av små näpna blomknoppar var det dåligt med. Jag såg mest skräp, som sagt. På hemvägen tog jag Den långa vägen. Där var det soligare än inne i skogen och då… äntligen såg jag… tussilago! Årets första för min del! Jag ställde ifrån mig kassen och krälade nere i förnan för att ta en bild. En kvinna glodde på mig så att hon höll på att ramla av cykeln hon trampade på.

Årets första tussilago för min del.

Och nu vill jag förstås veta om DU har sett några vårtecken och i såna fall vad! Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Wern: Inte ens det förflutna

Ett inlägg om en spännande TV-serie.

Under två kvällar den här veckan har TV4 visat Maria Wern: Inte ens det förflutna. TV-serien är baserad på Anna Janssons bok med samma titel. Men som vanligt följer TV-serien inte boken slaviskt. Fästmön och jag har nu tittat på båda avsnitten och vi tyckte att det var… kusligt bra!

Maria Wern letar kompisar. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

Den här gången är Maria Wern förföljd. Stalkad. Hon får anonyma telefonsamtal och nån smyger på henne i buskarna. Det blir bestämt att hon ska fly fältet ett tag. Därför tackar hon ja till en återträff med gamla studentkompisar. Återträffen sker på Stora Karlsö, efter säsongen. Detta innebär att tjejgänget är ensamma på ön. Eller är de det? En efter en mördas de. Mördaren måste finnas bland dem eller ingår det i mördarens lek att få dem att misstänka varandra?

Stämningen är kuslig under hela serien. Framför allt på ön, där det, när det blir spännande, blir dåligt väder. Regnet vräker ner, det blåser och blir dimmigt. Som gjort för att spela in en spännande TV-serie.

Det här är ingen djuping, men det är spännande och gav en stunds underhållning. Toffelbetyget blir högt. Inte det högsta, eftersom boken är bättre än filmen – som så ofta.

Livet är kort.

Read Full Post »

Upphittat!

Ett påhittigt inlägg, om jag får säga det själv.

Nu har jag sett den ligga bland buskarna ett antal dagar. Frågan är var ägaren håller hus. Alltså ägaren till denna Jacko-hatt…

Nån Jack-o’-lantern som saknar sin hatt?

Ägaren kan kontakta mig för vägbeskrivning till hatten!

Livet är kort. Ibland kan till och med jag skratta.

Read Full Post »

Det snurrar…

Ett inlägg om en snurrig Toffla.

Som vanligt var det skönt att komma ut och få luft och ljus! Men jag kände mig inte helt OK, så det blev inte mer än 2,5 kilometer idag. Det snurrade ganska rejält, jag kände mig svag och kallsvettig och händer och fötter var liksom avdomnade och tunga. Märkligt! Men kanske är det så att jag har lite många tankar och känslor att sortera nu. Nästan lika många som det här trädets alla färger…

Lönn i många olika färger.

Det är som att det som finns inuti också är på väg att skifta färg. Jag menar, när till och med silverpilen går mot gult…

Silverpilen går mot gult.

Jag gick längs en väg där landskapsarkitekterna verkligen tänkt till! Buskarna skiftar i så granna färger på hösten, man blir helt bedårad, stum…

Höstbuskar i olika färger är planterade längs vägen.

Passerade ”Pepparkakshuset” och noterade för första gången att buskarna även har en vacker baksida – vid en damm. Fast jag tror inte att jag skulle vilja bada här, precis…

Höstbuskarnas baksida vid en damm.

Många tankar drog i mig. Är det bra? Är det dåligt? Blir jag utvald? Väljs jag bort igen? Tänk om den här mardrömmen kunde ta slut nån gång…

Höstträd i gult och svart.

Jag försöker tänka mjukt för att kunna landa mjukt. Men rosa är inte min färg.

Rosa är inte min färg, men busken klär fint i den.

Nej, det är mera explosivt inuti. Är det min tur nu? Är det min otur?

Explosivt!

Så många frågor. Tills i slutet på veckan får jag ge mig till tåls. Då får jag svar på en i alla fall. Vinke, vink…

Vinke, vink…

Livet är kort. Det är förunderligt, märkvärdigt, svårt och en gåva också.

Read Full Post »

Kulturnatten 2013 – djupt ur en snedtrampad toffla

Ett inlägg om min upplevelse av Kulturnatten 2013.

Det blev nog så att nån la en förbannelse på mig sen jag skrivit kritiskt häromdan om Kulturnatten. Men min åsikt är fortfarande att jag tycker att den bör förnyas lite. Straffet för mina ord lät inte vänta på sig – jag trampade i ett hål i gatan och gjorde en volt. Faktum är att jag inte bara kunde ha brutit nånting eller slagit ut tänder, jag kunde faktiskt ha slagit ihjäl mig. Nu gjorde jag mest illa min friska fot. Idag känner jag emellertid att det ömmar lite mer här och var, till exempel i vänster armbåge. Men… tack och lov är foten bättre!

Jag kanske borde välja mina ord bättre, så jag inte drabbas av nåns vrede… Här en manisfestation för ordet utanför Walmstedtska gården igår.

Igår kväll när vi kom hem och jag hade fått av mig skorna började foten värka och göra förskräckligt ont. Jag var osäker på om jag skulle kunna kunna skjutsa Fästmön till jobbet idag, men det gick! Kanske sände den rare Danny* en bön till vår Gud för mig efter att jag beklagat mig när vi sågs utanför kyrkan! (Det gjorde mig väldigt glad att få veta att Danny har kyrkan, jag är så rädd att han ska känna sig ensam i det här landet.)

Man skulle ju kunna tro att jag har gedigen hålvana. Visserligen parerade jag snygg och rullade ihop mig som en boll, men det gjorde jävligt ont och jag ville helst grina. Nu kämpade jag på resten av kvällen, för se vända och åka hem går ju inte! Vi stappl… nej, inte Anna jag stapplade, upp till bokborden på gågatan. Där var en väldig trängsel, precis som det ska vara en kulturnatt. Men man behöver kanske inte stå stilla och lägga sitt dasslock till hand över ett gäng böcker i en låda samtidigt som man ringer och pratar med sin mamma, eller hur?! Pucko!

Erik Lallerstedt lagar fiskbullar, men det fick han fortsätta göra i boklådan. Ingen bok följde med hem!

På Svartbäcksgatan träffade vi en före detta granne med bror och son som pratade MYCKET med oss. Jag vet fortfarande inte vad h*n heter, men det spelar ingen roll. Vi tittade in i nån affär när vi kommit loss. Där trodde en gubbe att en fin klocka kostade 75 kronor. Han fick lägga till ett par nollor på priset.

På Galleri Uppsala 1810 träffade vi Monica och Kitty. Just när vi var där sålde konstnären en tavla. Om du missade utställningen kan du se Kittys tavlor varje dag mellan klockan 13 och 18  till och med den 19 september.

Kitty Lindsten har just sålt en tavla.

Vi var båda lite nyfikna på Linnéträdgården och halt… nej, Anna gick, jag haltade… in där. Kvällen till ära var det fri entré. Det här med entréavgift har man nyligen infört och det är skit, tycker jag! Möjligen skulle jag kunna tänka mig att betala entréavgift för Botaniska trädgården. Möjligen!..

Men tänk att det fortfarande blommar saker! Vi blev väldigt förvånade.

Orange blommor är alltid fina!

En och annan naken tjej fanns att beskåda också…

Venus i Linnéträdgården.

Och nu vet vi var vi ska sno pumpor för att göra Jack-o’-lanterns till Halloween! Här fanns det många att välja på!..

Pumpor! Det vill säga presumtiva Jack-o’-lanterns.

Vi såg till och med…. gröna avlånga… Kan detta verkligen vara en pumpa? Det ser ju mer ut som en gigantisk sugar snap…

Grön, avlång pumpa eller gigantisk sugar snap?

Vanliga, snigga orange pumpor fanns också. Här ett exemplar som skulle bli en fin Jack…

Ett exemplar som skulle bli en fin Jack.

Det var flera blommor som fortfarande blommade. Underbart vackra färger!

Tagetes.

En del buskar blommade också.

Lila blommor på en buske. De såg så mjuka ut att man ville röra vid dem.

En och annan grönsak såg vi också. Visst är dessa skockor häftiga?!

Kronärtskocka på gång!

Ja, det heter skocka och inte kocka! En kocka är ingen växt utan en människa.

Skocka. Till vänster i blått, vid orange pil, skymtar en duktig kocka dock!

Vi hade gärna velat besöka museet, men när man på ett otrevligt sätt avkrävde mig min ryggsäck vände vi och gick ut. Aldrig i h-e att jag skulle lämna ifrån mig ryggsäcken som sen skulle vara obevakad en kväll som denna, med massor av människor i rörelse! Dåligt, Linnémuseet, dåligt!

Vi gick över ån efter mat. På en av broarna hittade vi kärlekslås.

Kärlekslås på en av stans broar.

På väg till maten såg vi ordmanifestationen (se första bilden i det här inlägget!) samt linedance. Och jag hejade på G, h*n som inte heller förstod vad som hände för fyra år sen. Vi pratade inte nu, bara hejade.

Utbudet av gatumat visade sig bestå av nån enstaka korvmoj och thai. Det blev thai. Därefter gick vi på jakt efter dessert…

Chokladståndet erbjöd fin dessert.

Vi traskade mot Drottninggatan där jag ville besöka en bokhandel. Den visade sig vara stängd. En kulturnatt! Dåligt! Men i stället fick vi syn på mer linedance och vem skuttade där i ledet om inte före detta kollegan Majsan??? Roligt!

Linedance med Majsan vid orange pil.

Vi hade inte köpt nån dryck till maten, så det blev dags att inhandla sådant. Vi hoppade (inte jag, men Anna) upp till Terrassen och tog var sin öl. Jag vågade knappt känna efter hur foten mådde, men…

Anna med en öl ser väldigt sur ut, men det var hon inte. Det var jag som surade över foten.

Efter ölen beslutade vi oss för att inhandla godisremmar och sen ta bussen hem. Det var då jag träffade Danny. Jag tror nog att han la ett gott ord för mig…

Dags att släcka och gå hem.

Vi var nog hemma till strax efter klockan 21. Jag satte upp foten och vi mumsade på kulturnattsgodis. Min jordnötschokladbit såg ut som Sverige. Jag åt Skåne och kanske en bit till, men det mesta finns kvar.

Fötterna i högläge och choklad, som ser ut som Sverige, i knäet. Jag åt Skåne igår, så det finns kvar!

Foten värkte och gjorde ont och vi la oss efter att ha försökt titta på nån urtråkig deckare på TV. I morse skulle vi upp tidigt, Anna började klockan sju. Eftersom vi träffade på en från hennes jobb på Terrassen var det bäst att komma i tid så det inte spekulerades i om vi satt för länge och drack öl…

Idag är det söndag och vilodag för min del. Den helgar jag med att städa. Och rösta i kyrkovalet, förstås!!!

*Danny = en av doktoranderna på mitt förra jobb

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan och Toffelmamman på våffeljakt. Och lite annan jakt…

Idag var det bestämt att Tofflan och Toffelmamman skulle ut på våffeljakt. Men först åkte vi för att utföra några andra småärenden. Det höll på att bli en liten jakt i sig. Det som var mest svårt att få tag i på vår inköpslista var RÄTT TV-tidning. Medan mamma vilade ut i bilen på hamnparkeringen – ja, jag tog några rundor inne hos Bok-Anna, men ska göra ett nytt besök på egen hand i morgon – knallade jag upp till stan. Men iiiingen TV-tidning, Jag letade till och med i buskarna.

I buskarna hittade jag bara ett kyrktorn som stack upp.

                                                                                                                                                             Bredvid stationshuset fanns det förr i tiden en kiosk dit Tofflan och hennes morfar brukade promenera för att inhandla kvällstidning. Vi for dit. Kiosken var riven sen länge, men inne i stationshuset var det kiosk i stället för biljettförsäljning. Misstänker starkt att den ursura gubbe som jobbade där förr i tiden skrämde bort alla som ville köpa biljett. Huset i sig var under renovering, så jag tog i stället en bild på det vackra tingshuset mitt emot. Det används inte längre som tingshus, men nånting försiggår där inne, tror jag, eftersom jag såg nån trimma häcken.

Vackert hus, men inget ting längre.

                                                                                                                                                            Mamma hade blivit tipsad om Mallbodens kafé. Det skulle ligga nånstans i närheten av Motala verkstad, lite osäkert var exakt. Vi snurrade och irrade lite och dåligt skyltat var det, men till slut nådde vi vårt mål.

Mallboden – inte bara kafé utan vandrarhem också.

                                                                                                                                                                Vi hittade stolar som funkade för mamma att sitta i och jag gick in och beställde kaffe och våfflor för 100 riksdaler jämnt för två personer. Det var bordsservering på porslin, men vi behövde inte vänta så länge.

Våffla på Malboden.

                                                                                                                                                               Våfflan var stor och till den serverades sylt och grädde. Kaffet smakade gott.

Mamma, den enda i hela Byhålan som hade jacka på sig, lät sig väl smaka.

                                                                                                                                                                Vi satt som i en trädgård och hade utsikt över Göta Kanal och delar av Motala verkstad samt en docka.

Dockan.

                                                                                                                                                            Utanför på kanalen gick flera båtar förbi. Bland annat passerade Kung Sverker.

Kung Sverker kom förbi.

                                                                                                                                                             Den som hade velat kunde sitta inomhus, men det ville ingen denna lite mulna, men kvalmiga dag. Mallboden har även konferensverksamhet och öppet för planeringsdagar, bröllop,, begravningskaffe, dop och liknande.

Mallboden interiör med lite märklig konst på väggarna.

                                                                                                                                                            Efter fikat tog vi en promenad i omgivningarna. Det gick faktiskt ganska bra för mamma att rolla runt på stigarna.

Promenadväg på området som funkade för rollatorburna personer.

                                                                                                                                                                Vi tittade lite på vandrarhemmet, men tyckte väl inte att det såg så väldigt inbjudande ut från utsidan. Säkert kallt och dragit på vintern, tänkte jag…

En del av vandrarhemmet.

                                                                                                                                                         Motala verkstads gamla lokaler höll på att renoveras och står sen till uthyrning. Man kan ju inte säga annat än att läget är vackert…

Motala verkstads lokaler renoveras och uthyres.

                                                                                                                                                               En ilsken jycke skällde ut mig och alla andra i sin närhet. Inte ens ett dopp i kanalen fick tyst på honom. Ett synnerligen nervöst exemplar, alltså. Jag hade inte pallat att vara matte nån längre stund… Den ilskna jycken var inte värd att fotas, så här en bild över kanalen i stället.

Göta kanal på ett av de ställen där den är som vackrast.

                                                                                                                                                                 På väg tillbaka till bilen insåg jag att det verkade vara populärt att fira jul(i) i Metropolen Byhålan.

Först en julgran…

                                                                                                                                                               Nu är det liksom jul(i) igen…

Sen en jultomte…

                                                                                                                                                               Nu hade vi bestämt oss för att göra ett riktigt våffeltest och bege oss till NÄSTA våffelställe vid sluskarna slussarna i Borenshult. På vägen dit blev jag bara tvungen att stanna och fota det gamla Konsumhuset!

Ett av kooperationens första, numera bostad.

                                                                                                                                                                Vi var inte ensamma i Borenshult. Kaffe och våfflor serverades i en kiosk intill första slussen från stan sett. Det var svårt för mamma att ta sig upp på den trälagda ”kioskverandan”, så jag fick putta på lite. Vi satt på träbänkar. Tyvärr skymdes utsikten mestadels av ett gäng varav en gubbe hade tuttar och en tant hade inga. Tuttar, alltså.

Passade på att fota lite när sikten inte var skymd en stund.

                                                                                                                                                               Slussarna är märkliga saker. Och just det här stället kallas för Skilsmässodiket. Det förstår man när man ser – och framför allt hör – paren som kommer och ska slussa sina båtar…

Längst ner mynnar kanalen ut i sjön Boren. Där uppträdde min mamma i sin ungdom med figursimning med facklor, berättade hon!

                                                                                                                                                                   Kaffe och våfflor kostade här endast 60 kronor för två personer. Det bordsserverades på pappersporslin och med plastbestick, grädde och sylt vid sidan av våfflan. Våfflan var visserligen något mindre än den på Mallboden, men ärligt talat var både kaffe och våffla minst lika goda i Borenshult som på Mallboden!!!

Våfflan i Borenshult var något mindre än den på Mallboden, men smakade minst lika bra – och till ett bättre pris.

                                                                                                                                                                   Mamma tyckte likadant och avnjöt dagens andra våffla.

Mamma gillade våfflan i Borenshult.

                                                                                                                                                                  Vi tog en liten åktur innan vi vände hemåt för att vila en stund innan vi ska ge oss ut på middag. Måste ju försöka få lite aptit till klockan 19… Mamma åker färdtjänst, jag har bestämt mig för att promenera. Våfflorna måste ”bort”, liksom…

Men helt klart en lyckad våffeljakt!!!

Read Full Post »

Tidig tisdag i juni

Gårdagskvällen blev seg. Jag kände mig rastlös. Inte ens middagen – tre kycklingchorizos med bröd – gjorde mig lugn. Eller mätt. Det var till och med rastlöst i magen, den ville ha mer att äta. Ibland funderar jag om jag inte har nån inneboende där. Nån jag kan skylla på när jag vill goffa

eller

Men vad vet jag… Det är väl som vanligt MIG det är fel på… Det slutade med att det blev lite av den översta bilden och sen en skål cornflakes och mjölk. Jag försökte glo lite på TV, men det var inte nåt att glo på som jag tyckte var intressant, så jag hade mest TV:n på för det sällskap ljudet ger under tiden jag påbörjade Sockerdöden av Unni Lindell. (HJÄLP vilken hiskeligt lång mening!) Det är en bok som jag fick av vännen Rippe i födelsedagspresent. Alltså jag fick ett presentkort och sen skickade jag efter ett roligt bokpaket. Bättre present än så kan inte jag få! TACK igen!

Jag telefonerade också med Fästmön en stund på kvällen medan jag satt vid pusslet. Har väl knappt fått till halva pusslet, efter hav och strand kommer träd, buskar, en båt och ett hus och en del av det har jag fått till.

Slängde mig i fåtöljen och skulle just greppa min senaste pin up-fotobok när den kära fru Hatt ringde. Hon är mer levande än 1940- och 1950-talets pinuppor så det blev ett uppfriskande samtal! Fru Hatt besitter ett antal spännande förmågor. Att laga god mat är en av dem, men det där Sjätte sinnet, att känna på sig när ens (lilla)syster har nåt som trycker hennI är en annan.

Jag läste ut pin up-boken sen efter jag hade pratat med fru Hatt.

                                                                                                                                                                  Det blev hyfsat tidig sänggång med Unni Lindell och sovrums-TV:n påslagen med Criminal Minds i rutan. Tänk att jag sover så bra till otäcka mordserier!

Och idag blev det tidig uppgång! Hade i ett svagt ögonblick lovat Anna att hämta henne och Elias tidigt idag och skjutsa dem till Viking Lines busshållplats inne i stan. De tu tänker nämligen åka fram och tillbaka över Ålands hav. Verkligen en härlig dag för det! Himlen är blå och det är varmt. Men det är inte helt fel att sitta inne framför datorn heller. LIAR ME!

Min dag är ganska blank. Jag ska över till Tokerian lite senare för inhandling av TV-tidning samt de utlovade chilibågarna! Men veckans höjdpunkt blir i kväll när det är säsongspremiär för mitt favoritprogram. Och då snackar jag INTE det där gräsliga skrål sångprogrammet från Kungliga Hufvudstaden som ska få en skåning som programledare, utan Morden i Midsomer, förstås!

Jag har lite tvätt att ta reda på och ska även bädda rent i gästsängen inför mammas besök, men täcke, kuddar och filt är på vädring just nu.

Igår brände jag mig lite på övre delen av ryggen och axlarna – den lilla stund jag satt med Anna och Elias på en filt, i skuggan under ett träd i Storvad. Det gör mig inget, jag är mest förvånad över att solen tar så! Det som är lite mer oroande är att jag kände av tromboflebit-lårkan i morse. Jag pallar inte en sommar till med detta elände! Kommer proppen tillbaka tänker jag åka till akuten och parkerar mig där tills de tar bort skiten!

Så här såg lårkan ut i början av augusti förra året när tromboflebiten började läka ut…

Read Full Post »

Jag skulle vilja…

Jag älskar mitt kök. Men det har ett fel. Jag skulle vilja… Jag skulle vilja slippa se huset mitt emot utanför fönstret. Jag skulle vilja se… en köksträdgård, buskar, träd, en gräsmatta… En dörr direkt ut från köket till hela härligheten…

”…direkt […] till hela härligheten…”

                                                                                                                                                           Jag skulle vilja slippa höra ungar som skriker, ungar som släpar landbandymål över tennisbanans asfalt. Slippa ha före dettingar till grannar, slippa ha grannar som vänder sig bort för att slippa. Mig.

Jag skulle vilja bo i ett hus i skogen, ja. Jag skulle vilja bo där med ”min” Anna inklusive barnen ibland och odla grönsaker och blommor och skriva böcker och inte bekymra mig för räkningarna därför att jag kan leva på mitt skrivande. Och koka äpplemos och svartvinbärssaft!

Jag skulle vilja att inga operationer ställdes in i sista minuten, att antalet diagnoser förminskades, att den som har kränkt andra inte blev miljonär, att den som hellre fokuserar på andras problem i stället för sina egna skulle drabbas av ett uns självinsikt att ta tag i sitt eget liv…

Jag skulle vilja vakna och skratta. Så där hjärtligt som när jag ser på Anna och kärleken bara strömmar igenom kroppen och själen.

Önska, önska runt i ring. Önska kostar ingenting…

Read Full Post »

Stjärnorna på slottet – finis med Marie!

En kvinnas bästa ålder är 43.

Det konstaterade Marie Göranzon när hon hade sin dag, den dag som också blev säsongsavslutningen på SvT 1:s Stjärnorna på slottet. En underbar avslutning på en serie program som har varit helt fantastiskt bra TV-underhållning.

Fem fantastiska stjärnor har fått  arrangera var sin dag på slottet – på TV.

                                                                                                                                                       Marie Göranzon, östgöte så klart, bjöd verkligen på sig själv. Begreppet självironi fick en ny klang under programmets gång. Och just därför kändes det hela så äkta. Marie Göranzon är en fantastisk stjärna och en skådespelare med många strängar på sin lyra – självinsikt är en.

Många skratt blev det under kvällen, kanske mest när Marie Göranzon gör entré i en för dagen sydd röd sidenklänning, sjungades (nåja…) opera med Malena Ernmans röst från buskarna först. Sedan blir det så här:

Tänk dig en massa vackra rosor – och så kommer nån och klipper av allihopa…

Skratt blev det också när Marie Göranzon imiterar sin make, den inte helt okände Jan Malmsjö…

Men också tårar och vrede, framför allt när Lars Norén nämns. Denne regissör som sårat Marie Göranzon så djupt att hon inte kan tänka sig att titta på nånting han har regisserat.

Ett värdigt slut fick denna säsong av Stjärnorna på slottet – med tal och med en specialöversatt sång.

Jag väntar med spänning på nästa gäng stjärnor! Det här är riktigt bra TV!!!

Read Full Post »

Katter, kallt, kaffe …och vitt vin

Vet du att i morse var det den första morgonen jag behövde skrapa vindrutan fram på Clark Kent*?! Det var liksom inte bara kondens utan det satt hårt. In i bakluckan för att riva efter skrapor, Fästmön och jag hjälptes åt. I natt blir det till att plocka fram det lilla gråa täcket till rutan. På fredag får vi vår parkeringsplats i Himlen. Det ska bli skönt att slippa pynta 30 pix per dygn varje gång jag sover hos Anna. Nu delar vi i stället på en månadskostnad på 153 spänn. Hemma i stan har jag både parkeringsplats och garage, så nu när jag är hemma under dan får min lille kille stå inomhus och värma sig lite.

Strax före Annas jobb höll jag på att köra över en katt! Den sprang ut rakt framför bilen. Men som tur var är det bara 30 i området och jag hade sänkt hastigheten ytterligare eftersom jag närmade mig en vidrig korsning där man inte ser typ nånting utan att köra rakt ut och riskera livet… (Buskar, träd, häckar och staket skymmer sikten totalt. It’s a disgrace!) Jag hade antagligen inte kört ihjäl katten utan bara skadat den, men jag hade definitivt inte kunnat ta livet av den ens av barmhärtighetsskäl. Nu gick allting emellertid väl. Katten lever och här sitter jag vid min dator och bloggar.

Min hemmaarbetsplats. Notera senapsmuggen från Höganäs till vänster som jag använder till mitt kaffe samt päronglasspinnen med gåtan som ingen lyckades lösa ovanför tangentbordet!

                                                                                                                                                          Igår kväll hade jag lite mejlkontakt med en relativt ny god vän vars bekantskap jag gjorde i år. Vi ska försöka få till en fikadejt i nästa vecka. Och visst är det väl lite märkligt hur man bara klickar med en del människor?! Den här tjejen var som en riktigt gammal vän redan första gången vi sågs! Jag tycker om att möta nya människor. På så vis har jag ett öppet sinne, även om somliga inte skulle klassa mig som über-social. Och en del nya bekantskaper blir kvar, medan andra bara är kontakter

en passant

Ett tag trodde jag att min intuition vad gäller människor – vilka som är goda och bra för mig och vilka som är mindre goda och dåliga för mig – var totalt off. Men denna tro blåstes bort igår. Det känns som om jag långsamt är på väg att resa mig, mot alla odds. Och den som reser sig är en mycket starkare människa än hon nånsin varit tidigare. Därmed inte sagt att det är en färdig människa. Jag har långt kvar till förlåtelse, mycket långt vad gäller vissa…

Igår mottog jag för övrigt en fin och spännande inbjudan till en vinprovning i Stockholm i morgon kväll. Det handlar om ett nytt vitt vin som lanseras och som har säljstart på Systembolaget på fredag. Nu är det emellertid så att jag inte kan delta i detta evenemang. Jag har frågat en person om h*n kan tänka sig gå i mitt ställe, men fick inget svar. Så nu kastar jag ut en länk där du kan anmäla ditt intresse att bevista denna vinprovning torsdagen den 30 september klockan 18 – 19.30 på Katarinavägen 20 i Stockholm. Eftersom det är en premiär får deltagarna en goodiebag! Men skynda, skynda, för antalet platser är få – endast 20!

Nu ska jag fylla på senapsmuggen med java och ägna mig åt lokalblaskan innan jag hoppar in i duschen. Har redan gått en runda med vattenkannan samt betalat en räkning, men det ska bli en tur över till Tokerian sen också. Det är en kall dag, men den ser ut att bli solig!..

                                                                                                                                                        *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »