Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘återvända’

Ett inlägg om en bok.


 

Deckarnas svenska landskapEn bok om deckarförfattare och hur dessa använder landskap och natur i sina böcker… När boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland kom ut förra året hamnade den högt på min önskelista. Jag läser mycket deckare och fascineras av pusslandet och bevissamlandet fram till upplösningen i dessa böcker. Men också av skildringarna av det som är både mitt i handlingen och runt omkring, som karaktärer och miljöer. Kerstin Bergman har varit redaktör för boken och har tillsammans med ett antal skribenter – litteraturvetare och journalister – fått ihop ett kapitel om varje landskap. Tack vare ett förmånligt namnsdagserbjudande (!) från CDon kunde jag köpa den här boken i början av månaden!

Att det mördas otroligt många människor litterärt sett på Gotland kände jag till sen tidigare. Men det mördas även ganska bra fiktivt i resten av Sverige också. I den här boken presenteras olika författare som representant för var sitt landskap och hur de har använt landskapet i sina böcker. Samtliga texter är välskrivna, om än tämligen torra! Tänk, den här boken hade kunnat göras hur spännande som helst! Ett större antal bilder som komplement hade till exempel på ett enkelt sätt förstärkt texterna och lyft fram dem. Nu blir det understundom rätt… trist och tråkigt.

Samtidigt får jag en del aha-upplevelser och naturligtvis många lästips. Det slår mig också hur många författare som har lämnat sina hembygder – men återvänt till dem i sina böcker! Alla var ju inte som Maria Lang som var sitt Nora/Skoga trogen genom hela livet tack vare dubbel bosättning under de yrkesverksamma åren i Stockholm! Kapitlet om henne läste jag för övrigt först. Full av intryck från trippen till Nora blev jag ganska besviken. Kanske mest för att kapitelförfattaren refererar till en mordvandring hon gjorde där för tre år sen. Det känns som lite gammal skåpmat. När det gäller Maria Lang finns det ju massor att ösa ur och systersonen Ove Hoffner, som 70+ i ålder ju fortfarande leder mordvandringarna, är naturligtvis en av de främsta källorna.

I övrigt gillar jag formen på boken, som är inbunden i danskt band med flikar på omslagets pärmar. Pappret är behagligt lätt gultonat, vilket mina ögon uppskattar.

Trots min något kritiska hållning ovan ger jag ändå den här boken högt betyg. Den håller vad rubriken lovar. Men den kunde ha gjort så mycket mer!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min sista hela dag i Metropolen Byhålan den här sommaren. Tror jag.


 

Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona

Kul titel på en bok jag såg idag. Jag tog det som ett tecken att det är dags att fara hem nu.

Mina dagar i Metropolen Byhålan är snart slut. I morgon åker Clark Kent* och jag hem till oss igen. Den här gången har jag haft väldigt fina dagar här. Jag har umgåtts med lilla mamma, men jag har också träffat goda vänner och varit en tur ner till Småland. Samtidigt känner jag förstås att det är skönt att komma hem. Min hemvaktare förvarnades igår, så jag gissar att h*n har städat idag efter alla vilda fester i mitt hem. Närå, jag är övertygad om att hemmet är i samma skick som när jag lämnade det, att alla mina krukväxter lever och att jag har fått nån roligare post än bara fönsterkuvert. Hemma är alltid bäst och hemma är sen 1982 Uppsala.

Det blev en tur på stan på eftermiddagen. Jag gjorde några ärenden åt mamma. Innan jag träffade vännen FEM hann jag med att botanisera i stans bokhandel. Den är fortfarande lika välsorterad som förr, men ack så trist Nilssons bokhandel blev när den först transformerades till Bokia och nu senast till Akademibokhandeln. Men… ryktet säger att ägarna längtar tillbaka till sina gamla lokaler. Jag hoppas att de återvänder. Då ska jag handla där så mycket jag kan när jag är här. Idag tittade jag bara.

 Tofflan och FEM

Tofflan och FEM. Fast den här we-fien är inte ny utan togs i maj. När jag tittar närmare på oss ser det ut som om vi är på väg att göra pirayaminen båda två…

FEM och jag gick till Ubbes för att fika. Eftersom ingen av oss rollar kunde vi ta oss ner till den bekväma avdelningen, den med skinnfåtöljer. Där fick jag veta det mesta om FEM:s kommande äventyr i höst. Jag är så glad för hennes skull och håller tummarna för att det blir bra!

Det verkar emellertid som om jag aldrig lämnade stan, för jag såg två huvuden som lutades mot varandra och två personer som kuckilurade inne på Ubbes. Ett av huvudena visade sig tillhöra en gammal bekant som jag för det mesta träffar på under Pride. I år blir det inget Pride i Stockholm för min del, men AS ska dit och jag vet att det nog är årets höjdpunkt för AS. För övrigt såg jag att det anordnas Pride i Metropolen också, nu på lördag. Det hade nästan varit lite roligt att delta, men se det hade nog inte lilla mamma accepterat!..

En liten tur tog FEM och jag till Återvinningen. Där luktade det väldigt illa när man klev in, men bokavdelningen var i fint skick och böckerna i bra ordning. Detta till trots fick alla stå kvar där. Nu måste jag försöka hålla i mina sekiner.

Mamma hade som vanligt skickat med fikapengar och en slant till en flaska vin. Vi hade nämligen tänkt äta ostarna vi köpte från Skafferiet till dessert i kväll, men vi orkade faktiskt inte. Jag hämtade mat från Ming och vi blev proppade. Den här gången tog vi inte vår vanliga rätt utan friterade jätteräkor. Såsen var lika stark och god som vanligt.

I kväll ägnade jag mig lite åt min bok på gång medan mamma såg sjuhundrafyrtioelva väderprognoser, nittiotre nyhetssändningar och femtiosjutton sportnytt på TV. Men vi pratade däremellan. Och så tog vi en skön promenad längs med sjön medan solen och maten sjönk.

Snart har den här måndagen i Metropolen blivit tisdag i Uppsala. Dagarna har gått fort och jag har haft det väldigt bra. Mamma är nöjd också och det är väldigt viktigt för mig. Jag kör försiktigt hem i morgon, jag lovar. Det är bara ”alla andra” som inte kör lika bra som jag.

Här är några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om att åka ifrån en stund.


 

Blå himmel med rök och strålar

På väg i luften, mot ljuset.

Idag är det en glädjens dag för ett visst par i Stockholm som säger ja till varandra. För andra är det en sorgens dag. För egen del kan jag åka ifrån en stund. Det är en fin och solig junilördag, jag är tillsammans med min älskade och vi ska göra en utflykt på landet, i annan riktning än igår.

Det finns stunder när jag kan fly och låtsas att det är Som Vanligt, eller Som Det Var Då. Jag njuter av dessa stunder. Inte heller bryter jag ihop när jag återvänder till verkligheten – så länge Anna är hos mig.  Då blir min verklighet klarare och mer meningsfull än den gråa massa jag lever ensam i.

En resa med bilen, ljus och luft… Det stärker mig mer än du som läser kan förstå.

Jag önskar dig en fin lördag och så lite smärta som möjligt. Vissa saker går inte ta bort eller förändra, men varma tankar fortsätter att strömma i sydlig riktning.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.


 

Regnstänk på bilfönstret

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

  • som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
  • klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
  • överlevt en skilsmässa
  • överlevt operationer
  • vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
  • rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

  1. jag ska leva med mig själv resten av livet
  2. jag ska dö
Domkyrkotornen

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sorgligt inlägg.


 

tårarPå annandag jul var det tio år sen den fruktansvärda tsunamikatastrofen i Khao Lak. Det var en riktigt hemsk händelse och som vid de flesta såna minns jag på ett ungefär vad jag gjorde då: jag var hemma hos föräldrarna för att fira jul och jag var förkyld och beklagade mig över detta… När katastrofen var ett faktum slutade jag gnälla. Det var ett hemskt uppvaknande ur självömkan, men det var inte svårt att få andra perspektiv på andras lidande och mitt eget, rätt futtiga.

Det var så många människor som fick sätta livet till och så många vars bostäder och livsverk blev förstörda. Många turister dog också. Från Sverige total 543 personer. Den svenska regeringen fick mycket kritik för att den inte hade nån katastrofberedskap. Den som stod för detta utåt sett blev Fritidsresors Lottie Knutson. Hon tog verkligen ett enormt ansvar även om hon egentligen bara representerade ett resebolag… Men där ser man hur viktigt det är med kommunikation – Lottie Knutson var ju vid tillfället Fritidsresors kommunikationsdirektör.

Annandagen 2014 var det många anhöriga som reste till Khao Lak för att delta i minnesceremonier. En del av dessa människor hade varit med om katastrofen på plats, till och med, men överlevt. Dessa människor, som rest dit för att ha semester med familj och vänner och som sen reste hem utan delar eller kanske hela sitt sällskap…

Blött löv med droppar på markenJag hade inte rest tillbaka. Jag har inte heller rest tillbaka till den plats där min pappa drunknade. Där var jag en gång – för att hämta hem min mamma och pappas saker. Jag gick inte ner till vattnet då, jag ville inte se själva… platsen. Jag skulle aldrig kunna förmå mig till det. Däremot såg jag min pappas döda kropp innan han skulle begravas. Först då fick jag svart på vitt att min pappa verkligen var död. Oåterkalleligt. Sorgen hanterade jag sen på olika sätt. Det tog lång tid innan jag släppte fram den, för jag var tvungen att vara stark för mammas skull. Ordna med det praktiska och sånt… Det är mycket praktiskt när en anhörig dör.

Vi hanterar sorg på olika sätt, det är bara att konstatera. Jag har svårt att se framåt utan låta bli att snegla bakåt. Tänka ”om…” eller ”om inte…”. Men pappa är borta nu. Han kommer aldrig tillbaka. Jag, däremot, är här.

Händer ovanpå varandraDan efter annandagen, det vill säga igår, fick vi svenskar veta att det inte blir nåt nyval – eller extraval – i mars nästa år. Ja, livet går ju vidare, vare sig vi vill det eller inte, oavsett om flera hundratusen människor får sätta livet till eller 500nånting eller en. Personligen tycker jag att det känns skönt och rätt att det inte blir nåt nyval. Vad hade det liksom inte kostat? Nu kan pengarna användas till vettigare saker i vårt samhälle, förhoppningsvis.

Viktigast av allt var att blocken med gemensamma krafter kväste det lilla uppstickarparti som i princip har en enda fråga på sin agenda. Ett riktigt otäckt parti, i mina ögon. Men ett parti som i senaste mätningen hade 16 procent av svenskarnas röster. Även sossarna hade gått framåt, så gissningsvis måste Alliansen ha tappat väljare. Hur som helst, nu blir det en svag regering i mångas ögon. Men ändå en regering som står enad mot ett parti som för mig representerar ren och skär ondska. Och jag tänker också att de 13 procent som gav partiet sina röster i valen i september är en del av den ondskan. Jag har mycket svårt att fördra och förlåta. Men nu tänker jag försöka se framåt och hoppas på det bästa.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Änglarnas tårar

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Hvala, Anna, för fin läsning!


Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »