Igår, idag, i morgon

Ett inlägg som delvis går ut på att en ska inte ska skjuta upp saker till en morgondag som kanske inte finns. Fast vissa saker kan vänta.

---

 

Diamond Dogs…

När du ser bilden här intill tror du säkert att jag ska skriva om en stor idol, RIP och en massa sånt. Det ska jag inte. David Bowie var inte en av mina stora idoler, men varken hans musik, filmer eller hans död har lämnat mig oberörd. Jag tycker till exempel inte att en ska dö när en nyss fyllt 69 år, en kan vänta ett tag. Vinylplattan Diamond Dogs är min enda LP med David Bowie. Jag lyssnade inte så mycket på hans låtar när jag var ung. Inte förrän jag kom till England och bosatte mig där ett tag. David Bowie var stor i England. Mina främsta musikaliska minnen från den tiden omfattar bland annat Ashes to ashes. För övrigt tycker jag att min yngsta bonusdotter skrev så fint på Instagram om sitt förhållande till David Bowies musik och vad han har betytt för henne. Den som följer henne där kan läsa. (Jag länkar inte eftersom det tyvärr finns nånting som kallas för troll.)

Så i stället för att jag skriver storvulet och känslosamt, som jag inte kan i det här fallet, väljer jag att citera Ashes to ashes här. Och glöm inte bort att en sak är säker: vi ska alla dö. Det är bara det att vissa dödar gör mer ont än andra.

[…] Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom’s a junkie
Strung out in heaven’s high
Hitting an all-time low […]

---

Igår var det söndag och jag hade en synnerligen lat sådan. Det snöade inte så mycket, men jag hade ingen lust att gå ut i blåsten. Nån promme i Gamlis med Fästmön blev det inte, men vi har bokat in en dejt framöver. Jag intog en sen frukost, klockan var närmare 14 när jag slog mig ner vid köksbordet för att äta ägg, rostat bröd och de sista bitarna av mammas inlagda julsill.

Söndagsfrukost. Brödet, som inte syns i bild, är i rosten.

Största delen av dan ägnade jag åt att läsa. Jag fick tio böcker i julklapp. De fyra jag har läst hittills är alla jättebra. Den femte, som jag läser just nu, är helt… underbar… Jag vill inte göra nånting annat än att läsa… Och betänk att den inte är nån deckare, utan utspelar sig i… en bokhandel…

Läsning av julklappsbok med julklappsbokmärke i samt tänt ljus = min söndag!

Framåt seneftermiddagen telefonerade jag med mamma. Jag skrapade veckans Trisslott – och tänk, vi vann! För vinstpengarna, 60 kronor, blir det två nya lotter.

Trissvinst!

Ingen större lust att laga mat hade jag (ovanligt, va?!) så jag dukade fram en ädelostbit som var kvar sen i julas samt en chèvre och en cambozola vitlök inköpta till lördagskvällen. Då var magen emellertid full. Vilken tur att den som spar hon har – nåt riktigt gott! Ett glas Amarone blev det till ostarna samt fikonmarmelad, som jag liksom ädelosten hittade i kylskåpet. Det gottiga intogs medan jag kollade Gengångare.

Söndagsmiddag av Toffliansk sort.

Resten av kvällen läste jag, men så fastnade jag för en dokumentärfilm som pågick ända till 22.35 och då var det dags att lägga sig. Tvätteriverksamheten hade paus i natt, vilket gjorde att jag kunde somna ganska snabbt. Däremot körde den igång framåt halv sex-/sex-tiden i morse. Det är nu tydligt och uppenbart att den som tvättar i huset dessa underliga tider inte kan läsa vilka tider det ska vara tyst. Stackars människa! Jag menar, att inte kunna läsa… Så hemskt…

I morse snöade det och fortsatte att göra så hela dan – till dess att det började regna… Kollegan E och jag hann med att lägga några ord i Wordfeud under dagens raster. För tillfället leder jag och jag är revanschsugen efter att ha fått stryk lite för mycket och ofta den senaste tiden.

Kollegan E försöker hitta ett ord som ger många poäng.

Självklart hade jag med mig Fikry till jobbet, men eftersom jag har fullt upp med arbetet hann jag bara läsa en kort stund i samband med ett toabesök. Så gissa vad jag ska göra nu..?

Fikry fick mest ligga på hyllan på jobbet idag.

I mina fönster står stakar och hänger stjärnor. Men det är inte tjugondedag Knut förrän på onsdag. Kanske plockar jag bort dem ändå redan i morgon. I kväll vill jag läsa. Vad gör DU i afton??? Har du inget bättre för dig kan du alltid skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Andra planer

Ett inlägg om hur det aldrig blir som man har tänkt sig.

---

 

Visst kan jag vara flexibel, men det finns vissa gränser.

Nog kan jag var flexibel, men det finns gränser. Igår kväll ringde en man från naprapat-mottagningen och meddelade att jag inte kan få komma idag. Skälet är att ”min” naprapat har slutat. Eh..? Slutat? Från dag till dag? Det finns inget som heter uppsägningstid i naprapat-världen? Nån ny tid hos annan naprapat kunde jag få i nästa vecka. Och då går det ju inte. Måndagar och torsdagar har mottagningen kvällsöppet. På måndag ska jag börja jobba och behöver kanske jobba över eftersom jag har varit sjukskriven i två veckor. Och på torsdag är det röd dag. Mitt jobbkontrakt sträcker sig enbart april månad ut, så fredagen den 2 maj hade kanske funkat. Men fredagar är alltså de dagar som den naprapat som nu har slutat har ansvarat för. Nej, det blir aldrig som man har tänkt sig.

Nu finns det personer som tycker att jag ska gå till doktorn. Det har jag gjort. Det enda som händer är att jag blir sjukskriven – och det fungerar inte på grund av att jag vill avsluta mitt jobbkontrakt – och att jag får mediciner som inte fungerar: antingen är de verkningslösa eller så är de så starka att jag inte kan jobba. Jag har alltså varit hos doktorn, tro inte att jag inte har försökt få hjälp.

Den organisation i länet där jag bor som ansvarar för invånarnas hälso- och sjukvård har endast slutit ett (1) avtal med en naprapatmottagning i Uppsala där jag bor. Då är det ju liksom inte så konstigt att det blir så här. Och när den mottagningen heter Glädjeliv – fast på ett annat språk – och uppenbarligen hires & fires sin personal hur som helst, tja, då känns det inte riktigt seriöst. Som vanligt undrar jag hur Den Stora Organisationen tänker och gör när man upphandlar sjukvårdande behandlingar. Jag tror inte att man tänker alls. Eller också väljer man att sluta avtal med mottagningar som behandlar sin personal precis som man gör själv..?

Jag känner mig ungefär som den här kycklingen jag ritade som fyraåring.

Just idag, just nu, är min rygg inte lika jävlig som igår morse. Däremot har jag väldigt ont i magen och jag blir mer och mer övertygad om att de båda kroppsdelarna hänger ihop. Ja, jag vet – den ena tillhör min framsida, den andra min baksida. Men jag får väl hota igen med amputaion och bli en huvudfoting.

I morse vaknade vi runt sju.  Fästmön har veckans enda lediga dag idag och så pass länge som till sju höll gaphalsarna i huset sig ganska tysta. Sen börjades de skrika på sina barn, spika, flytta möbler och göra allt annat som de brukar göra tidigt på morgnarna. Nej jag överdriver inte. De ägnar sig verkligen åt allt detta, vanligen mellan klockan 6.15 och 7.45 varje morgon.

Men för min del gör det inte så mycket. Trots det avbokade besöket i vården ska jag ta mig med buss (!) in till stan och bjucka min äldste bonusson på försenad födelsedagslunch. För det har jag lovat. Samtidigt ska jag leta upp ett apotek med lite större sortiment än det som finns nära mig. Jag har fått ett tips på ett receptfritt läkemedel/behandling som kanske kan funka för ryggen. Jag är nämligen flexibel och testar olika saker. Tro inte att jag inte gör det. Är det nåt jag har lärt mig genom livet är ett att planer ändras. Ingenting är säkert – bara det faktum att vi alla ska dö.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

2014 – ett bärande år?!

Ett Gott Nytt År-inlägg med såväl tramsiga inslag som allvarliga.

Jag har varit en tur till Tokerian. Det fick mig att slå ner rumpan på min trasiga skrivbordsstol framför datorn och författa några rader. Det var nästan lika mycket folk på Tokerian idag som igår. Nästan lika hysteriskt. Och nästan alla såg… arga ut. Eller bar på… annorlunda saker.

Arg portföljbärare?

Det blev ett tecken för mig. Ett tecken för att 2014 ska bli

ett bärande år.

För mig och för dig. Det ska inte brista. Det ska bära. Tänk på det.

Tack till dig som har följt med mig under hela min resa eller under delar av min resa – även om jag ju inte har bloggat för läsarnas skull utan för min egen. De flesta av er som läser har lyft mig många gånger när andra har slagit mig till marken. Jag vill tacka för stödet samtidigt som jag önskar de nedslående ett bättre och framför allt ett eget liv än att hänga på min blogg, som ju skildrar mitt liv.

Ett riktigt gott slut på 2013 och ett riktigt gott nytt år 2014!

Livet är kort. Och bara en enda sak är säker: vi ska alla dö.

Read Full Post »