Bultande huvud och snurrande tankar

Ett alldeles för långt inlägg.

---

 

Tredje dan med huvudvärk…

Tredje dan med huvudvärk. Roligare kan en ha. Men det finns ju en fördel med att ha huvudvärk: då vet en att en har ett huvud. Sen finns det andra som mår f*n så mycket sämre än jag, så jag ska verkligen inte klaga. I stället tänker jag positivt (”jag har ett huvud”) och så gissar jag att det handlar om att en massa spänningar håller på att släppa. Att ha levt med kropp och själ i katastrofberedskap i sex år och lite mer än åtta månader – i alla fall periodvis – tar ut sin rätt. Nu får jag snart en frist, en stunds vila. Det tackar jag för.

Det är naturligtvis också massor som snurrar i skallen. Funderingar om hur det ska bli och naturligtvis, om jag verkligen ska klara detta. När en har varit sjukskriven en längre tid fasas en in i arbete försiktigt och under övervakning. När en har varit långtidsarbetslös kastas en in i åtta timmars arbetsdag och förväntas prestera. Men klarade jag det 2011 klarar jag det nu, det vet jag.

Jag kanske får kasta en liten sten på handläggare så hon läser sina mejl…

Sen är det en massa praktiska saker att ta tag i också. Boka om möten och evenemang, till exempel, och försöka få tag i handläggaren på Arbetsförmedlingen. Jag mejlade henne  i onsdags eftermiddag, så snart jag hade fått beskedet. Idag är det fredag och jag har ännu inte fått nåt svar. Förhoppningsvis hör hon av sig och så görs det nån sorts paus. Sen måste jag ju på’t igen, för det här är ju bara ett kortare uppdrag. Eller rättare sagt, jag får naturligtvis fortsätta att söka jobb även medan jag jobbar. Men kanske koncentrera jobbsökeriet till nån eller ett par kvällar i veckan eller en dag i helgen.

En kan väl säga att mobilen och jag har varit väldigt tajta sen i onsdags. Det messas och rings och visst är det roligt att vänner hör av sig när det går bra för en i livet. Men med svarta stunder och nästan total tystnad i färskt minne har jag lärt mig läxan en gång till: jag måste kunna lita på mig själv, att jag kan hantera det svåra på egen hand, för stöd och hjälp är ofta långt borta. Att lära andra vuxna är inget jag vill syssla med. Jag tar det som lärdomar för egen del. Att säga till nån som är i en akut kris, ungefär…

Jag ser dig, jag ser hur du mår, men jag ska bara resa bort några dar/göra lite annat/göra en massa andra saker först en stund, SEN hör jag av mig

… det funkar inte. Livet och döden funkar inte så. Ens ord kan vara avgörande för om en människa hoppar framför tåget eller väljer att fortsätta stångas med livet.

Den här hyresgästen vet ALLA detaljer.

Men… jag blir glad när referenter hör av sig och jag blir glad att jag lyckades tvinga stackars vännen att ringa mig på gamm-telefonen, för jag ville PRATA och FÖRKLARA och BERÄTTA DETALJERNA, allt det som alla inte inte för höra, se eller läsa. Och jag blir extra glad för mejl som mammakusinen B:s igår, allra helst efter vårt ganska deprimerande telefonsamtal i förra veckan. Och så lilla mamma… Efter anmälan har hennes mardrömmar upphört, men hon har inte kunnat sova ändå för att hon är så glad för min skull! Jag önskar så att jag hade lön varje månad så jag kunde köpa henne den där höj- och sänkbara sängen och en ny TV, till exempel. Men nu när jag snart får lön igen måste jag lägga pengar på vinterdäck, annars får jag inte köra bilen i vinter, tandläkaren och optikern. Jag fick en sån generös… uppmaning av fantastiska Karl-Bertil häromdan att gå till optikern, så bara jag får veta när jag ska börja jobba ska jag ringa och boka tid för synundersökning.

Jag lämnar deckargenren en stund för Kristina Sandbergs Maj-trilogi.

I morse klev jag med bultande huvud ur sängen, tog en tablett och skjutsade min kära i ösregn till hennes jobb. Hemma igen klev jag tillbaka i sängen och unnade mig en stunds läsning. Jag har just påbörjat den första delen av Kristina Sandbergs Maj-trilogi, Att föda ett barn, som Uppsalaewa var så vänlig och gav mig som bonus när vi utbytte vinster. Det har inte blivit så mycket läst de senaste dagarna, varken böcker eller andra bloggar. En bok för recension är också på väg in, en bok av ytterligare en Uppsalaförfattare.

Känslan av att få unna sig en stunds läsning i sängen en vardagsmorgon…

Idag står på mitt schema att fortsätta göra några ombokningar, att ta hand om tvätt, att gå och handla och att hämta och skjutsa hem Anna till Himlen. Minstingen kommer hem idag och jag låter mor och son få fredagsmysa på egen hand. Själv ska jag se det sista avsnittet av Broadchurch, som jag spelade in på DVD-hårddisken igår kväll. Men i morgon joinar jag familjen i Himlen för räkfrossa med vitt vin.

Jag ska på räkfrossa i Himlen i helgen alltså, men vad ska DU göra??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.

---

 

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

• som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
• klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
• överlevt en skilsmässa
• överlevt operationer
• vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
• rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

1. jag ska leva med mig själv resten av livet
2. jag ska dö

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »