Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘onödigt’

Ett gott inlägg.


 

Räkmacka med dill

En räkmacka med hopplock från olika kylar, frysar och Tokerian.

Då och då händer det att människor undrar hur jag kan leva som jag gör utan nån inkomst. Jag har lust att svara

Det ska du skita i!

Men det gör jag förstås inte, jag är för väluppfostrad. Fast jag kan avslöja att mitt knep är att leva snålt nio gånger av tio och sen unna sig den tionde gången. Vissa dar äter jag middag för en femma. Då kan jag tillåta mig att köpa fyra goda viner – som igår. (Varav ett par av vinerna för övrigt var billiga viner.)

Fil med flingor blåbär o hallon

Blåbär och hallon till filmjölken blev det i morse.

Igår kväll kom Fästmön hit. Då åt vi räkmackor. Livet på vår räkmacka gick till så att vi samlade ihop det vi hade i våra kylar och frysar, så det enda jag behövde köpa var dill och en citron. Resten fanns redan, inköpt nån dag när det fanns pengar i hushållskassan. Och genom detta hopplock kunde jag köpa oss lite C-vitamin som vi behöver efter den hiskeliga influensan, eller vad det nu var, som vi drabbades av för ett par veckor sen.

Idag hade jag fått ett meddelande från a-kassan. Utan att ha läst det fick jag rusa in på toa. Jag reagerar alltid så när a-kassan mejlar att jag har ett meddelande att läsa på Mina sidor, så det hade inget med räkorna att göra. Det var en specifikation på en utbetalning jag får på torsdag. Den sista på ett tag. Jag får inte ens ut en tredjedel av vad jag tjänade på min senaste visstidsanställning. På specifikationen står att jag har 70 procent. Men min dagersättning har aldrig sänkts, för jag har en gång i tiden haft för hög lön. Att slå i det taket gör rätt ont. Nu menar jag inte att man ska bli rik av att gå på a-kassa, men faktum är att jag lever på ett par tusen under existensminimum varje månad, ungefär. Det går. Allting går om man bara ger sig den på det. Men jag är inte nåt kap längre för den som tror att jag är förmögen…

Jag berättar inte detta för att du ska tycka synd om mig eller för att stilla nåt dåligt samvete hos mig själv. Jag skriver om det i en konstaterande ton som jag hoppas att du uppfattar. Sen vet jag att det sitter kärringar framför allt och en och annan gubbe också och tycker en massa och har en massa synpunkter på mitt leverne. Varsågod och kom och byt liv med mig en vecka så får du se hur du klarar det! För ärligt talat har du ingen aning om saker och ting eftersom du ju inte är jag. En sak jag äntligen har lärt mig den hårda vägen de här sex djävulsåren är att… Eh nej. Det tänker jag inte avslöja. Jag har lärt mig många saker, om både mig själv och andra människor. En dag kanske jag dör som en snäppet bättre människa än den jag var 2009. Vem vet…

Nu på morgonen har jag rivit i mina garderober efter nåt helt och propert jag kan ikläda mig denna eftermiddag när vi ska fira en 60-åring i familjen. Det är OK att gå omkring i trasiga kläder här hemma, men baske mig inte när man ska bort på kalas. Kläder är ett nödvändigt ont ibland. De enda av den sorten som jag nu har tillräckligt av och som även är i gott skick är underkläder och strumpor. Men sånt visar man förstås inte upp på nåt kalas. Min gamla mamma sa häromdan att hon tänkte skicka mig en namnsdagspeng senare i månaden att använda till inköp av byxor. Jag vet inte det, jag. Byxor… Är inte det onödigt när jag inte ska nånstans direkt..?

Livet på en räkmacka i New Village har du fått lite glimtar av nu.  Hellre böcker än kläder är det som gäller samt goda viner och nyttig mat en gång på tio. Det bästa i livet är ändå gratis. Kärlek, till exempel, och goda vänner. Att titta på mina blommande växter i köket, växter som jag har fått av två goda vänner, är både gratis för mig och en ren och skär njutning. Tack för dessa skönheter, Agneta och Lucille! Se så vackra blommorna är:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självhäcklande inlägg med en pedagogisk (nåja…) instruktionsfilm.


 

Jag utlovade ett inlägg om gardinomtagen och det ska du få nu tillsammans med en instruktionsfilm så att du inte behöver göra bort dig lika mycket som jag…

Bakgrunden är följande: jag vill ha kolsvart i sovrummet när jag ska sova. Därför inhandlade jag, på den tiden jag uppbar lön, ett par mörkläggningsgardiner. Men jag vill ju inte ha dem fördragna på dagtid. Följaktligen satte jag en spik på ömse sidor om mitt sovrumsfönster och knöt upp gardinlängderna med sidenband. Detta skapade otrolig irritation hos Somliga. Sidenband är ju, som bekant, väldigt glidiga. Ja, jag behöver inte gå in på det närmare, jag tror du fattar.

För ett tag sen införskaffade jag två omtag med tofs och öglor för en synnerligen billig penning. Jättebra. Först. Sen var det krångligt med omtagen, för de bestod ju av dubbla öglor. Dumt och onödigt tyckte jag och krånglade genom att dra hela gardinerna i och ur båda öglorna morgon och kväll… Dessutom var spikarna för korta, för öglorna är rätt tjocka och ville gärna ramla ner. Jag skaffade krokar, men glömde plugga dessa så de åkte ur då och då – tills igår när jag gjorde som alla andra här i huset: bankade. Med plugg i hålet sitter krokarna betydligt stadigare, vilket jag stolt informerade min särbo om framåt kvällen. Men när Anna såg hur jag bökade med gardinen brast hon ut i ett riktigt flatskratt. Därefter demonstrerade hon hur jag BORDE HA GJORT FÖR LÄNGE SEN!!!

För att ingen ska skratta åt dig lika rått som Anna skrattade åt mig kommer därför här en instruktionsfilm. Som synes är jag ingen mästerfilmare. Det beror på att jag heller inte är nån bläckfisk – jag har bara två armar och det är liiite svårt att filma samtidigt som man ska agera. Så ta filmen för vad den är! Och du… Du får skratta åt mig, annars hade jag ju inte lagt ut The Movie

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svettigt inlägg.


 

pengar

Idag var det utbetalning från a-kassan.

Idag var det utbetalning från a-kassan. Jag har just suttit med mina räkenskaper och det var svettigt, kan jag meddela. Men det gick ihop sig även denna gång. När månadens alla räkningar, inklusive ett linsinköp, var klara stod jag på plus minus noll. Min glädje var tämligen stor när jag loggade in på banken och såg arvode för skrivuppdrag motsvarande det a-kassan dragit av på dagens utbetalning samt en insättning från inkomstförsäkringen. Jag trodde att mina dagar var slut på den senare och jag känner mig stenrik! En del av dessa pengar ska jag leva på den här månaden, resten går till katastroflådan. För nästa månad blir det lika svettigt igen. Om det inte sker några mirakler. September har inte visat upp några mirakler, men jag har goda vänner som har supportat mig och det är jag evigt tacksam för! I framtiden lovar jag att återgälda – på nåt sätt.

När man är arbetslös får man inte skaffa sig nya kreditkort och det är rätt och riktigt. Några korta lån per mobilen vill jag inte heller ta – det är ju inte ens säkert att jag får. Och min id-kortslösa lilla mamma vill jag inte heller be om pengar. Jag har emellertid alldeles nyss telefonerat med henne och om ungefär en vecka får hon åka till polisen igen och kvittera ut sitt nya id-kort. Fråga mig inte hur farbror Blå har ordnat detta, men ordnat det har han! Det har varit rejält svettigt och oroligt kring detta också, så jag är tacksam för hjälpen. Alternativet hade varit att jag hade åkt 60 mil för att intyga att mamma är mamma. Eftersom jag har lite dåligt med pengar (!) hade det varit ganska svårt. Men jag har ett plastkort för bensin och räkningen kommer i efterskott. Så det hade gått. Men hjälp, så onödigt!

En telefon som jag fick av en riktig arbetskamrat en gång. Hon var både snäll och rolig.

Den fasta telefonen hos Telia ryker nog.

Idag har jag suttit och funderat över hur jag ytterligare ska försöka få ner mina kostnader. Det troliga är att mitt fasta telefonabonnemang ryker. För jag tycker i ärlighetens namn att Telia, där jag är kund, inte har rimliga priser. Detta kvartals räkning från Telia var på 688 kronor. Av dessa är 664 kronor abonnemangsavgifter inklusive nummerpresentation och fakturaavgift (trots att jag har autogiro och kostnaden dras direkt från mitt konto). Jag har alltså använt min fasta telefon för 24 kronor. Nej, abonnemangs-avgifterna står inte i paritet med hur mycket jag använder min fasta telefon, Telia!

Jag har städat också i eftermiddag och det har trillat in ett Officepaket i min postbox med produktnyckel och hej å hå så att man ska ladda ner saker och ting från Microsofts webbplats. Inte vet jag vilket av dessa som har gjort/gör mig mest svettig. Men duscha och tvätta håret behöver jag och sen måste jag få i mig lite mat. Nudlar hade jag tänkt först, nu blir det thaisoppa och bröd i stället.

paket

En liten present ska det bli till den som går i pension.

I morgon ska jag inhandla en liten present av nåt slag till pensionsavtackningen jag ska på tisdag kväll. Frågan är bara vad man köper till nån när man dels har en väldigt begränsad budget, dels vet att den här personen har typ ”allt”… Det är i alla fall fredag i morgon, jag har gått ner några kilon i veckan men fredag = helg och då får man svulla. I morgon festar jag på micropopcorn från köksskåpet och öl från kylskåpet!

 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väskor och datorer. Bland annat.


 

Vilken dag det har varit! Den har varit lång och innehållsrik. När man inte har ett jobb att gå till måste man se till att fylla dagarna med vettiga saker ändå. Morgonens jobbsökeri slutade i ett enda jobb och frustration. Bloggade lite, surfade lite och sen stämde jag träff med Fästmön en timme tidigare än planerat. Fast jag gav bara tillfälligt upp jobbsökeriet, förstås.

Vännen Gunilla tycker att jag har så snigga handväskor. Jaa, jag har väl smak… Så idag åkte vi och tittade… på väskor. Bland annat. Den här fick dock stanna kvar i affären. In fact, ingenting alls följde med mig hem. Däremot kom Anna hem med en låda, men den får hon själv berätta om!

Döskalleväska

Den fick stanna kvar i affären.


Vi åkte ut till Himlen 
och Anna bjöd på knäckemackor och kaffe. Jag åt visst fyra stycken… Men det gick bra, magen till trots. Jag fick också en pratstund med den enda bonusdottern som är kvar hemma och vi ska eventuellt ses på tu-kvinna-hand i nästa vecka för ett eget samtal med frågor och svar. Tanken är att yngsta bonusdottern ska bli lite mer mediekändis än vad hon redan är… Minstingen kom också hem varm och svettig efter en idrottsdag i höstsolen. Jag tog en flukt i hans mattebok och ärligt talat fattade jag… ingenting inte mycket…

Vinstlotten som jag vann på Triss skrapades och jag köpte förstås en till Anna också. Givetvis var det jag som vann.

Tur i spel, men otur i kärlek..?

Vid 16-tiden kom jag hem till mitt och återupptog då jobbsökeriet med godkänt utfall poängmässigt sett. Jag skrev en text, jag skrev ett mejl, jag läste ett mejl och skrev bok fram till klockan 20. Då var det liksom dags att fixa middag. Idag blev det potatismos och kycklingkorv. Korven hade jag glömt att ta fram ur frysen, men den stektes och serverades nästan genomstekt. Jag åt en och en halv och lämnade en del mos. Det tog bara stopp – och det var bra.

Svart tangentbord

Jag skriver om tunga saker.

Dagens arbete blev förskjutet till eftermiddag – kväll, men faktum är att det gick bra ändå. Däremot är det tunga saker att ta sig igenom. Underlaget är dessutom stort. Men det blir nånting. I skrivande stund har jag elva kapitel – eller ramen för, i alla fall – till den första boken.

Efter maten skulle jag sätta mig en stund igen vid datorn, men då började den att krångla. Först ville den inte alls skriva ut det sista kapitlet och sen tvärhängde den sig. Den bara stod och tuggade. Jag försökte med alla kommandon, men till sist återstod bara att stänga av den hårt. Jag höll andan när jag startade den efter en stund… Den frågade om jag ville starta som vanligt och det ville jag. Spänningen var olidlig… Den gick igång!!! Sen körde tre utskrifter igång också och det var väl mindre bra, eller i vart fall ganska onödigt. Innan jag gjorde nåt mer sen säkerhetskopierade jag filer till min externa hårddisk. Det gäller att vara försiktig – även med nya datorer, uppenbarligen…

Tänk att vi redan är tre dagar in i september! Hösten har bara kommit. Snart är det dags att täcka in ballen* på nåt sätt. Jag vill ju inte att min fina trall ska bli förstörd i vinter. På fredag när Anna kommer ska vi äta kräftor. Jag har bestämt att min mage tål det. Det blir ett good bye till augusti, välkommen till september.

Men det är bara torsdag än så länge i morgon. Och om några timmar fortsätter mitt arbete. NU ska jag ta en surfrunda bland mina kickor & pluttar!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett granskande, men kort inlägg.


ÖgonPå Twitter kan man ha
en liten presentationsbild av sig själv. Eller nåt annat som har med en själv att göra. Eller vaffan man vill. Några har tecknade figurer, jag har samma presentationsbild som jag har till bloggen här. Jag borde nog byta ut den eftersom jag har bytt frisyr. Men somliga, som A, kände visst igen mig ändå. Kul! Och tack för mejlet, svar är på väg!

En del har kroppsdelar som presentationsbilder. Vissa såna bilder kan jag leva utan, men de med ögon är väldigt snygga. Lite roligt blev det dock i mitt Twitterflöde när dessa tre presentationsbilder (avatarer eller gravatarer, som de också kallas) hamnade efter varandra – se bilden till vänster!

När jag spelar spel via mina appar har jag ibland en presentationsbild, ibland inte. Det känns liksom onödigt att ha en bild på sig själv när man bara ska spela med okända, kanske. I ett av spelen har jag till och med laddat upp en ansiktsbild på ett stentroll med en enda gigantisk påmålad tand och hår som svinto… Eh… ja… man kan inte säga att jag förskönar mig i alla fall…

Vad skulle DU ha för presentationsbild – om du hade nån???


Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan skriver om hur hon fick ordning på sin balle* och köpte färgglatt att ha under.


Lördag och Fästmön är ledig – KORS I TAKET!
Finväder dessutom. Så idag hade vi inget att skylla på utan det blev en promenad. Men först ringde jag faster E och därpå stegade vi iväg till Tokerian för att inhandla middagsmat. På Tokerian såg vi galningar i shorts – jäklar varmt är det inte! Jag plockade ut medicin på apoteket i samma veva. Vi passade också på att titta in till Arge Kaj. Somliga skulle köpa trosor, men kom inte ihåg sin storlek. (Jaa, jag börjar bli fundersam över mitt minne på allvar… Medicinen tycks ju inte hjälpa…)

Vi passerade hemmet och slängde satte in varorna innan vi fortsatte ut i vårsolens glans. Fotas skulle det göras, förstås…

Anna fotar
Min rödluva fotar.


Jag var lite rädd
att jag skulle få ont i hälen, men hade jag fått det, skulle jag bara ha vänt hemåt igen och Anna kunde ha fortsatt på egen hand. Det gick i bra att gå och hälen höll sig lugn.

I trädgårdarna höll folk på att göra fint. Ett gäng försökte få ner ljusslinga från ett träd. Onödigt, tycker jag. Snart vänder det ju igen och blir mörkt.

En skopa sand
Mycket sand är det här och var.


Solen värmde,
men vinden var kall. Himlen var härligt blå och det var bara lite moln. Vi promenerade i bara luvatröjorna och såg säkert riktigt muppiga ut – Anna, som är kvinnan i familjen, i sin röda Puma-tröja, jag, som är mannen i familjen, i min svarta dito.

Blå himmel o bara lite moln
Blå himmel och bara lite moln idag.


På ett ställe
såg vi en riktigt fin gammal bil. Jag tror bestämt att det var en gammal polisbil eftersom den hade extrautrustning i form av strålkastare på taket.

En gammal Volvo
En gammal polisbil?


Efter ungefär 40 minuter
vände vi hemåt. Vi passerade mitt kallförråd och hämtade balkongbordet som hade bott där över vintern. I vanliga fall brukar mina balkongmöbler få stå kvar på ballen över vintern med en presenning över sig. Men i år skulle där ju förvaras fönster på senhösten. Stolarna och pallarna fick plats i lägenhetsförrådet, bordet fick jag släpa bort till kallförrådet. Det var jätteskönt att få hjälp att bära tillbaka det nu!

 Balkongbord
Balkongbordet hämtades.


Sen kunde jag förstås inte låta bli
att göra i ordning på ballen. Jag dammsög och hämtade in stolar och pallar, torkade av möblerna, la på en duk och dynor. Nu är det randigt (dynorna till pallarna), rutigt (dynorna till stolarna) och blommigt (duken till bordet). Ja ja, allt går i blått i alla fall. Alltid något.

Anna kokade kaffe och bredde sig en knäcke och tog en banan. Sen skulle vi premiärfika på ballen. Jag skulle just sätta tänderna i min kexchoklad när mamma ringde. Så jag fick vänta med chokladen en stund, trots att jag var så sugen. Det går liksom inte att prata i telefonen och äta kexchoklad samtidigt.

 Kexchoklad o kaffeKexchoklad och kaffe till mitt premiärfika på ballen.


Anna tyckte att det var lite kallt
och hade med sig sin sjukfilt. Under den satt hon i luvatröja. Till och med luvan åkte på, så jag undrade om jag fikade med tomten, eller…

Tomten
Tomten?


Så kom jag på
att vi hade goda ostar till kvällen, men inga druvor. Slängde därför på mig jeansen och tog en ny runda till Tokerian. Tittade också in till Kaj och inhandlade tre par färgglada trosor – i rätt storlek (jag tittade efter hemma i lådan).

Färgglada trosor
Färgglatt värre.


Det ena paret
hade chihuahuor, rosa BH:ar och noter påtryckt, det andra hade serietidningsljud och det tredje paret hörlurar. Inte bara färgglatt utan rätt fantasifullt också, alltså.

Nu vilar jag ut en stund innan jag ska ställa mig vid spisen och steka Kalle till middag. Det blir en soft kväll i kväll, med god mat och dryck och förmodligen Unge kommissarie Morse – den senare tycker Anna är så skön att sova till i soffan.


*balle = balkong


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »