Husets vackraste rum, planer och ännu mer spänning

Ett rätt typiskt inlägg om jobb, böcker och vänner.

---

 

Staken är redan på plats på mitt nya kontor. Det är det enda som finns där, förutom möblerna.

En och en halv vecka har jag varit på mitt nya jobb. Det vore synd att säga att jag har jobbat, det vill säga utfört arbetsuppgifter, varje dag, men nu börjar jag komma igång. Efter gårdagens stabsmöte kände jag att jag hade chefernas uppbackning att jag är på rätt spår i tillvaron. Efter att ha ägnat ett par dar åt att läsa igenom och klottra på befintlig kommunikationsplan och -policy skred jag till verket: jag började skriva den nya. I morse vaknade jag och hade en sån briljant idé till inledningstexten. Sen när jag kom till jobbet tyckte jag inte att den var så lysande längre – eller också mindes jag inte mina nyvakna tankar direkt. Hur som helst började ajg skriva, men först hjälpte jag C att tömma hennes gamla kontor, det som ska bli mitt. Och det är nog husets vackraste rum, det där kontoret på hörnet på första våningen. Nu är det tömt på allt utom en adventsljusstake och de möbler jag ska ha. Jag jagade lokalvårdarna utan framgång idag, men sen… Sen ska jag flytta in och göra det till Mitt Kontor!

Det finns andra fördelar med mitt nya lokus också. Ganska nära finns ett litet pentry med vattenkokare och kylskåp. Vägg i vägg finns… helpdesk?!? Eller är det… en toa..? Nåja, en tyst zon är det väl ändå..? Kommunikation är svårt!..

Tyst zon och helpdesk på toa, eller vad menas?

 

Det var lite sol idag.

Under dagens lunch hade jag fullt göra med att vara aktiv på sociala medier och läsa, så jag tog ingen bild på den goda vegetariska rätten med grönsaker, ris och halloumi. Du får helt enkelt föreställa dig hur färggrann och smaskig den var. Jag började läsa Emelie Schepps tvåa igår, för jag vann ju hennes nyutkomna trea på Instagram och den vill jag skriva lite mer om här än bara en vanlig bok. Men då måste ju böckerna läsas i ordning. Alltså försökte jag läsa i värsta matsalsoväsendet. Det var lite svårt att koncentrera sig, inte bara för oväsendet, utan också för att mina tre grannar vid bordet bredvid satt och snackade skit hela lunchrasten om en fjärde, naturligtvis frånvarande, person. Tröttsamt! En kan undra om inte vuxna människor borde ha lite mer mogna lunchsamtal…

Jag fångade i vart fall solen på bild bakom en trädkrona på vägen tillbaka till jobbet. Sen satt jag och skrev och skrev och skrev tills det var dags för eftermiddagskaffe och jag skulle ut och möta vännen H i rondellen. Vi kunde sitta utomhus och fika och prata och äntligen blev det tillfälle att överlämna den fjärde och sista skyddsängeln jag fick från vännen Sister of Pain. Nu har jag gett fyra kvinnor, som jag vet har det kämpigt på ett eller annat sätt, var sin ängel. Och faktum är att änglarna tycks göra… underverk… Jag själv fick min ängel till jul. Den är starkt misstänkt för att ha fixat mitt nya jobb. Jag som slutade tro på mirakler för tre år sen…

Den fjärde och sista skyddsängeln, vars pärla går lite åt grönt, fick nytt hem hos vännen H idag.

Liksom igår kom slutet på arbetsdan plötsligt. Jag åkte nya vägen hem efter att ha kontrollerat att bilkön inte var onormalt lång. I morse åkte jag förresten genom stan. Snabbaste och kortaste vägen, men hur miljövänligt är det för stadsluften?! Hemma i postboxen i New Village låg ett brunt paket igen, denna gång med minst lika spännande innehåll som sist: en nyutkommen bok. Idag kom Martin Falkmans Tunneln i slutet på ljuset. Den ligger nu trea att läsas, det vill säga efter de två Emelie Scheppböckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dags att publicera det här inlägget, ta en dusch, äta macka och förbereda och tidsinställa ett inlägg för morgondagen. Då ska jag nämligen på avdelningskonferens på eftermiddagen med avslutande buffé om aftonen. Vidare med till krogen följer jag emellertid inte. Tofflan är kvällstrött och det lär bli senare än vanligt i morgon ändå.

Ha en skön onsdagskväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blått, blött, gott och blandat

Ett högst varierande inlägg.

---

 

Att köra bil just nu är som att omkring i en sunkig disktrasa. Detta blåa exemplar, upphittat på jobbet idag, får illustrera min känsla.

Tänk att det snart är Lucia! På söndag, när det samtidigt är den tredje advent, är det Lucia-dagen. En kan inte påstå att det känns så särskilt vintrigt och juligt. Nån snö har vi knappt haft här och de senaste dagarna bara regnar det. Det känns som att åka omkring i en sunkig disktrasa när jag sätter mig i bilen och kör. I kväll tog jag för övrigt vägen över stan för att kasta av NK* i farten. NK är duktig och cyklar varje dag, men idag var hojen på reparation. Själv är jag lat och kör bil. Att åka buss undviker jag, som bekant, så mycket jag bara kan och nån fungerande cykel har jag inte. Däremot har jag försökt hitta folk att samåka med. Det är svårt. Människor vill helst slippa passa andras tider – och ibland går det ju inte.

Jag är nöjd med dagens arbetsinsatser för jag har både textredigerat och lay outat. Lay out-programmet strulade (nej, inte jag!), så jag gjorde som jag brukar hävda att jag ska säga när jag får rycka in i Helpdesk: en omstart. Efter det funkade det plötsligt att stava av ord… Lite översättningar av webbtexter hann jag också med under tiden jag väntade på att få nytt att sätta tänderna i. Jag fick dessutom en stund över till att gå igenom mina mappar och kunde då konstatera att det faktiskt finns saker som snart blir helt färdiga.

Jag har en lattjo-lajban-låda på jobbet. Har du???

På tal om webb läste jag i Journalisten igår att myndigheter och statliga bolag är rätt dåliga på att ha sociala-medier-policy… polycies… polycier… riktlinjer. Men en del av dem som faktiskt existerar är till och med vilseledande och flera innehåller sånt som kan uppfattas som att arbetsgivaren begränsar anställdas yttrandefrihet och meddelarfrihet, enligt fackförbundet ST:s jurist Veera Littmarck. Det är ST:s tidning Publikt som har gjort undersökningarna, Journalisten bara rapporterar om dem. Om myndigheten där jag arbetar har nån policy för sociala medier vet jag inte. Det kanske är

farligt

för mig om jag lägger ut en bild jag tog idag på min lattjo-lajban-låda. Men det är faktiskt inte alla förunnat att ha en sån låda och jag vill gärna visa upp min.

Trots att vi inte ser att det är jul omkring oss sker juliga saker. Idag kom en kollega ut med en djup tallrik full med godis, nåt som ju är typiskt juligt. Min karaktär är svag, men min ekonomi likaså. En gång kostade mig en Rollokola en halv förmögenhet i form av en dyr tandläkarräkning. I landet där jag bor anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför tog jag ingen kola idag utan enbart en (1) Geisha (mjuk chokladkaramell) och en (1) Marianne (sugkaramell). Nästa gång jag passerade tallriken var den tom.

En Rollokola som syns mitt i bilden gav mig en dyr tandläkarräkning en gång. I Sverige anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför väljer jag mjuka karameller eller såna som det går att suga på.

I kväll blir det inget godis utan sedvanliga rostade mackor till middag. Men först en varm dusch för här i lägenheten är det kallt som 17… grader, ungefär. Jag och ansvarig för värmen i bostadsrättsföreningen har olika uppfattning om min inomhustemperatur, men varmt är det INTE. Och jag vet bäst för jag bor här i kylan. Igår tog jag en tur i bilen för att värma mig före läggdags. Då passade jag på att träffa Fästmön också och prata klappar och pussas.

Har DU fått nåt godis, några klappar eller några pussar??? Och har DU nån lattjo-lajban-låda??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag tvagar mig eller äter!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »