Bland stakar och lussekatter

Ett inlägg om andra advent.

---

 

Citrus på bordet fast hon inte får.

Om det är nåt en skulle kunna tro att det är brist på i mitt liv så är det stakar. Men faktum är att jag har sett så många såna ”live” idag att det räcker och blir över. Eller nej. Den typen av stakar som jag har sett är visserligen av det levande slaget och såna en tänder på, men de har samtliga haft ljus. Andra advent har jag firat ganska storslaget med såväl stakar som lussekatter. Sötaste lussekatten var nog den här intill.

Men först var jag lite huslig här hemma. Tvättade, bäddade rent, hade syjunta stoppade en och annan strumpa och sökte ett jobb. Innan jag åkte och hämtade Fästmön ringde jag mamma. Framåt eftermiddagen fick regnet en ny skjuts och det fullkomligt vräkte ner ett tag. Anna och jag åkte och handlade och på väg ut till Förorten var det som om himlen öppnade sig. I stället för att köra 70 fick jag hålla 40 fram till bensinmacken.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äldste bonussonen var snäll nog och kom och mötte oss vid parkeringen i Himlen samt bar vår medförda last. Anna hade nämligen handlat ett och annat till Luddskallarna* och sånt är tungt. Jag lider fortfarande av påssjukan från igår – mina axlar är riktigt onda. Knävärken vill inte heller ge med sig, irriterande nog. Anna fick inte äta utan tvingades koka kaffe till mig. Till kaffet hade vi pepparkakor och lussekatter, de senare även av det levande slaget. Och trots att katterna fick mat – av Mommisen** – hade vi fullt sjå att freda oss från deras nyfikna och söta nosar. Inte kan de vara stilla heller så en kan ta bra bilder på dem…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma i New Village var det mörkt. Det blev till att tända… en stake, förstås. Denna gång blev det hästastaken från vännen M i vardagsrummet. I skenet från dess två ljus intog jag min middag – de goda ostarna och fikonmarmeladen som jag inte åt igår samt ett glas rött. Ibland är livet bara så… gött…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Luddskallarna = katterna Mini, Lucifer och Citrus
**Mommisen = Tofflan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Soligare skrivande och högtidsdagar

Ett soligare inlägg än igår.

---

 

Jag fick beröm för mitt skrivande igår och det gjorde mig glad!

Att göra-listan idag är lång. Och så sitter jag här och skriver i stället. Nåja, listan omfattar en del skrivande och visst sånt har jag klarat av. En liten bock framför en av punkterna, alltså. Nu återstår bara resten. Men att skriva ser jag som ett rent nöje – för det mesta. Allra helst när man som jag igår fick höra så fina och berömmande ord om hur jag skriver. Jag blev så otroligt glad. Tack G!!!

Visst ser jag i statistiken att bloggen har många läsare, men det är inte många som kommenterar mina öppna inlägg. Och då vet jag ju inte varför man läser mina ord. De lösenskyddade inläggen får desto fler kommentarer. Där förs oftare en livligare dialog, i skydd från ovälkomna läsare. Jorå, såna envisas med att finnas kvar, en person har bitit sig fast i fem år. Nån som är fixerad på nåt sätt, eller? (Nog för att jag är långsint, men…) Du vet, typen som läser ”allt” och gärna dessutom rapporterar vidare – med syfte att håna, kränka och näthata. Så sent som igår stötte jag på en olyckssyster i detta. På sätt och vis är det gott att inte vara ensam, men samtidigt är vi några som börjar bli rejält trötta och riktigt förbannade på detta, på ren svenska.

Solen finns!

Men nu skulle det här inlägget visa sig lite soligare än gårdagens. Det är en underbar dag idag vädermässigt sett. Solen skiner och där jag sitter i arbetsrummet ser jag inte ett moln på himlen. Det känns om den här dan blir full av ös och vettiga aktiviteter. Gårdagen var dyster och ledsam, dagen idag har alla möjligheter att bli tvärtom.

En del av dan ska jag ägna åt rensning och arkivering. Det är sånt man bör göra då och då i sitt liv, tycker jag. Det underlättar för andra. Nånstans mitt på dan ska jag grotta ner mig i lite siffror. Sen ska jag ut och få sol på min bleka näsa och ansiktet, där bruna fläckar indikerar brist på solvitaminer. Nyckeln ska till grannen, väskan ska packas och listor prickas av. När jag åker till mamma gäller det att få med sig det man ska – det går ju inte precis att gå hem och hämta sånt man har glömt. Det irriterar mig lite att jag har bestämt mig för att skriva en rapport i morgon bitti. Men samtidigt vet jag att jag känner en stor lättnad sen när det är gjort. Då kan jag fokusera på både viktigare och roligare saker.

I sommar fyller min mamma 80 år. Jag kan inte fatta det! Men så är det. Jag tänkte höra lite fint med henne nu när jag kommer på besök om det finns några önskemål kring själva firandet. Jag tror inte att mamma vill ha gäster, nämligen, men jag vet inte. Jag är inte så bra på kalas, men självklart vill jag ordna födelsedagen så att mamma blir nöjd och glad.

Före mammas födelsedag infaller två stycken nästa månad. En helg mellan de två ska ägnas åt firande av nåt slag. Det blir nog väldigt stilla firande, men på nåt sätt ska det firas. Drömmen vore en resa, nåt som dessvärre inte är möjligt just nu. Jag får fortsätta resa med Stagnelius och med alla andra som berättar om sina upplevelser.

Har du nåt att fira framöver??? Eller ska du göra nån spännande resa??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

Och tyvärr måste jag fråga igen: finnes någon här i närheten som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med en längre utskrift eller två??? Jag betalar efter bästa förmåga. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyår och doktorn som inte svimmade

Ett inlägg som BARA handlar om min mamma och mig, mina vänner, mina bonusbarn och vad vi har gjort.

---

 

Vi har firat ett stilla nyår med god mat och film. Ingen partajade direkt i området och det var lagom med fyrverkerier och smällare. Inte som förra året, när man var rädd för att gå och lägga sig. Däremot har jag haft nätter med dålig sömn och det beror INTE på hostan – hostan är nästan borta nu, det är bara stämbanden som inte riktigt vill vara med.

Nyårsdagen blev det tabberas på den av julmat som fortfarande levde. Kalkonprinskorvarna hade antagit en grön färg i kylskåpet och gick därför nästan på egna ben till komposthinken. Men mammas kycklingköttbullar hade överlevt fint i frysen och värmdes i min en gång så svindyra stekpanna.

En och annan promenad har vi tagit och ett och annat blodvite har uppstått. Min lilla mamma lyckades nämligen ramla inne i en affär. Som tur var fanns jag ganska nära och dålig rygg till trots lyckades jag lyfta upp henne från golvet. Inga ben var brutna, men mamma hade skurit sig väldigt illa på ena handen. Jag brukar svimma när jag ser blod. Den här gången höll sig ”doktorn” på benen och kunde inte enbart lyfta upp sin mamma utan även plåstra om henne inne i affären. Som tur var sålde affären plåster och jag ryckte åt mig ett paket efter att jag hade tryckt en ren näsduk jag hade i min jackficka mot såret. Senare köpte jag strips och bättre plåster på apoteket och kunde kolla såret igen samtidigt som jag knep ihop jacket på handen. Nu försöker jag hålla lite koll på mamma. Precis innan hon ramlade var hon lite förvirrad och jag blir självklart orolig. Det är inte lätt att vara gammal. Det är inte lätt för en dotter att se sin lilla mamma bli gammal. Tjatigheten kan jag klara mig utan (mitt huvud får reparera sina hål snart), men oron är väldigt tärande. Hur ska det bli sen?

Vi har ätit pizza i kväll. Jag har inhandlat en ny väggalmanacka till köket med blommor på. Amaryllisen från L har skjutit upp en ny stängel, men den växer väldigt snett. Och så njuter jag av min fotfil, som jag fick av bonusbarnen och min nya uppladdningsbara tandborste, som jag fick av mamma i julklapp. Fästmön har jobbat väldigt mycket, men idag på förmiddagen telefonerade vi en stund.

Innan jag bjuder på några bilder vill jag tacka alla vänner och min familj för gott stöd som jag har fått och får. Och jag lovar er som vet vad jag menar att jag står fast vid det jag har lovat att göra efter alla helger (utan att ni som vet vad det handlar om kommenterar det vid det här inlägget). Det är inte fegt att ta hjälp, jag har förstått det nu.

Här är några bilder från de senaste dagarna. De är garanterat blodfria!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snällträning, men dumträning då..?

Ett snällt och lite dumt inlägg.

---

 

Konsten att vara snäll – nåt jag behöver träna på, enligt somliga.

Vad tar man för bok ur att-läsa-högen när man just har slagit ihop pärmarna till en vidunderligt vackert skriven bok? Jag nappade åt mig Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Det är nämligen sånt jag behöver träna på, enligt somliga. Jag är ju så elak. Boken har några år på nacken (den kom ut 2005), men det har ju jag också. Jag läste inledningen igår kväll och i morse började jag på ett kapitel om etik och moral, begrepp som ursprungligen betydde samma sak. Intressant…

Men idag ska jag inte läsa bok. Som vanligt har jag inlett min vardag med att söka tre jobb. Ett av dem hade jag redan sökt… Ja, jag skriver ner alla jobb jag söker i en Excelfil, men uppenbarligen hittade sökfunktionen inte detta jobb. Så nu har jag antingen dubblat mina chanser att få den sökta tjänsten – eller minskat dem drastiskt. Finns det nån bok i dumträning, tro???

Jag skjutsade Fästmön till jobbet i morse genom dimmiga gator. Dagarna brukar börja så för att sen framåt lunch bli riktigt soliga och varma. Min hälsporre mår gott av att jag håller mig ganska stilla, så kanske kan jag ta upp mina promenader nästa vecka. Nåt simkort har jag ju inte råd med förrän möjligen nästa månad. Fast då behöver jag köpa linser. Risken finns att jag måste välja mellan att simma tio gånger eller se under tre månader. Valet blir inte svårt… Men promenader är gratis!

På tal om val skrev Jerry igår på sin blogg och undrade när valaffischerna ska plockas ner. När vi åkte till Annas jobb såg jag ”kvarglömda” affischer från Kristdemokraterna, Folkpartiet och Vänstern. På vägen hem noterade att jag Kristdemokraterna hade varit ute och städat.

I kväll ska vi storhandla, så gott det nu går, för Anna ska flytta hem till sig i två veckor nu när de yngsta barnen kommer i morgon. Det är inte mycket som skramlar i våra plånböcker och det finns inte mycket i min kyl och frys. Ett paket thaisoppa hittade jag i alla fall, så det blir kvällens middag. Sen ska jag köpa mer nudlar – jag har 120 kronor i min plånbok och 170 kronor på ICA-kortet. Ett paket nudlar kostar 3.90 på Tokerian och det blir en helt OK middag som jag blir mätt på. Jag kör med Anders variant och slänger ner en näve frysta blandade grönsaker i koket. Med en rostad macka och ett glas mjölk till är måltiden komplett. Det kan jag leva på fram tills a-kassan behagar betala ut ersättning. När det blir vet jag inte, men jag hoppas att det blir fredagen den 26 september.

Ja, det är tufft att leva på marginalerna, men det är bra träning för mig. Träning på att inte ta nåt för givet. Träning på att inse att det finns både snällhet och dumhet här i världen. Det är inte lätt när man behöver träna på båda.

Nu blir det en djupdykning ner i bokskriveriet. Idag ska jag skriva texten till kapitel 17. Texten handlar om förra hösten, den tiden jag inledde med gott mod, fann mig överväga att hoppa framför tåget och till slut hamnade i Märsta.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så jag har nåt roligt/intressant att läsa när jag tar paus i mitt eget skrivande!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sverige är sömnigt och ledigt

Ett sömnigt inlägg.

---

 

Sverige har semester.

Det märks att Sverige är sömnigt idag. Här hos mamma brukar det vara livat sen tidig morgon. Människor som ska iväg till jobb eller skola eller dagis, bilar som kommer och åker. Mamma bor ganska nära ett boende för äldre med restaurangverksamhet. Dit brukar trafiken vara tät. Men idag är allt stilla. Sverige är sömnigt, för Sverige har semester.

Mamma har inte semester, men är ledig permanent. Hon ska rolla över vid lunchtid och beställa mat för hämtning för måndag – fredag. Det är då restaurangen har öppet. Hur de gamla får mat lördagar, söndagar och helgdagar vete 17. Vi köpte några Findus-rätter till mamma igår. Inte mycket näring, men bättre än inget alls.

Fast alla har ju förstås inte ledigt eller semester även om det känns så i Sverige just nu. Idag börjar nån jobba efter sin sommarledighet och en annan jobbar sin sista vecka före ledigheten. Själv är jag tvångsledig, med den där inbyggda oron och piskan att hitta ett jobb. Då är man inte alls ledig, oavsett vad människor tror. Sömnig är jag däremot…

Min favoritfåtölj hos mamma är skön att sitta och läsa i, men mindre skön att skriva i.

I morse vaknade jag strax efter sju och hade rejält ont i ryggen. Kände mig som Hundraåringen som inte alls med stora svårigheter kunde resa sig från bädden på golvet. Men jag var ju tvungen. Här hos mamma har jag inget bra ställe att sitta och skriva jobbansökningar på, inte ens blogginlägg. Jag sitter just nu i favoritfåtöljen, helt snett med ena axeln och armen. Inte bra. Men jag tog mig i alla fall upp ur bädden! Jag har också letat lediga jobb att söka. Det finns fyra intressanta tjänster som jag ska knåpa ihop ansökningar till. Det sparar jag tills jag kommer hem idag eftersom ergonomin är bättre där.

Vädret här är tveksamt soligt. Det gör ju inte så mycket om solen inte steker idag när jag har resdag och ska fara hem till Uppsala. Nu på morgonen har jag läst ett mejl från Mammakusinen B om blåbär och smultron på deras ö, men också om gräs som ska klippas och rabatter som ska rensas. Samtidigt som jag förstår att det är väldigt mycket jobb, låter det härligt. Själv får jag vara glad om mina växter hemma har överlevt, för Lucille med familj kom inte hem och kunde vattna förrän igår, söndag.

Tagetes som stora solar vid graven.

Några som verkligen har gjort ett bra jobb vad gäller blommor, plantering och skötsel är Motala Griftegårdsförvaltning. Det mejlade jag dem om häromdan. Jag är nämligen av den åsikten att man inte enbart ska klaga på saker och ting som man tycker är fel eller galna. Man ska också ge positiv återkoppling. I morse fick jag svar från Lasse som är griftegårdschef. Han lovade att framföra mitt och mammas tack till sina medarbetare.

Nu på förmiddagen ska jag packa ner några klädespersedlar som hänger på galgar. Sen är det bara necessär, dator och router som ska kopplas ur och ner stoppas i väska respektive perfekt påse. Innan jag svänger ut på riksväg 50 norrut måste jag tanka, men jag gissar att det bär hemåt Uppsala nånstans mitt på dan. Så nästa gång vi hörs sitter jag nog i mitt sedvanliga arbetsrum, omgiven av mina böcker och knackar ner ord på en blogg nära dig. Om Gud vill. Det är alltid spännande att se om man kommer hem helskinnad eller inte.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Värme

Ett varmt inlägg.

---

 

Nej jag tänker inte klaga på värmen! Jag njuter – även om omständig-heterna tvingar till mest inne-sittande. Det blev en stunds sittning på ballen* igår kväll. Där var ganska tyst och stilla. En ballong svävade fram mellan husen.

Tack och lov grillade ingen! De flesta barn verkade också trötta och loja i värmen.

Men ett litet drama utspelade sig på tennisbanan:

Två små flickor, vi kan kalla dem Rosa och Grön, kom åkande med var sin kickbike in på tennisbanan. Nånting gick snett och Grön gjorde sig illa. Hon började förstås grina. Torr-grina, som vi brukar säga. Med det menas gråt som upphävs för att få uppmärksamhet, inte för att man är ledsen eller har ont. Rosa försökte trösta, men tappade snart intresset varpå Grön tystnade. Men så passerade några småpojkar utanför tennisbanan, varpå Grön gav hals igen. De söta småpojkarna (ja, de var verkligen söta!) gick då fram till den lilla Grön-flickan och tröstade henne samt hämtade kickbiken hon hade slängt ifrån sig. Friden sänkte sig åter över området och jag tänkte för mig själv:

Jaa, det finns fortfarande små gentlemen! Värme till dem!

Recension på gång!

Jag satt med blyertspenna och boken jag ska recensera. Fast jag ville ju helst sitta vid nya datorn… Det är bara att erkänna: jag är kär! Den är liten, behändig och snabb som tusan! Dessutom är den tyst. (Så tyst att jag hör för mycket av vad som pågår utanför mitt fönster…) Att jag har en snabb lina underlättar förstås, liksom det faktum att datorn är ganska tom än så länge. Men det är en sån fröjd att kunna skriva utan att datorn till exempel måste stanna upp och hämta andan, ungefär – nåt som medför att den liksom står stilla. På senare tid har Storebror** haft flera såna vaken-apnéer. Det har medfört att även jag har hållit andan: har den tappat det jag skrev eller finns det kvar???

Igår kväll bad jag om tips på bildbehandlingsprogram här på bloggen, men också via Twitter. På bloggen fick jag ingen respons (vilket var väntat eftersom den har en viss målgrupp), men på Twitter fick jag snabbt svar. Det blev ett och annat tips på gratisprogram att ladda ner från nätet. Samtidigt fick jag även en signal om att det finns ett Photoshop med licens tillgängligt tack vare min nästanbror. Jag ska ringa senare och kolla upp det, för hur det än är så är jag mest van vid Photoshop.

Så eventuellt blir det en tur ut i verkligheten idag igen. Det är nog dessa turer som gör mig tröttast och inte värmen. Samtidigt är jag ju glad att människor vill umgås med mig, bryr sig om mig och vill hjälpa mig. Felet ligger hos mig. Jag skäms och är rädd att jag ska tråka ut folk med det jag säger. Bland annat. Det tar kraft och energi att bara försöka vara. Just nu gör jag så gott jag kan.

Storebror får flytta ut i förrådet.

I övrigt ska jag släpa ut Storebror i förrådet, för se kasta honom kan jag inte! Inte än… Dessutom behöver jag ta ut moderkortet, eller vad det heter, så att jag inte lämnar ut saker jag inte vill ska lämnas ut – ifall nån nu skulle råka bli sugen på att kika närmare på datorn.

Vi har fått akut sjukdom i familjen och jag finns lite på stand by om det är nåt jag kan hjälpa till med. Fästmön sköter kontakterna i såna fall.

Annars är det läsning på ballen idag som gäller. Jag har sökt mina första jobb via nya datorn, men sätter mig säkert en stund senare igen och letar. Recensionen måste vara klar innan jag åker till mamma och dessutom vill jag läsa ut min bok på gång. Jag tycker att den lilla boken är tung att ta sig igenom och jag läser den inte med glädje eller fladdrande hjärta, snarare med tunginthet. Nej, den passar mig inte att läsa just nu, egentligen. Men självklart ger jag inte upp och tänker att lite av det tunga kanske beror på att det är så varmt..?

*ballen = balkongen
**Storebror = min gamla stordator

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Besvikelse, korkat och ändå… hopp

Ett långfredagsinlägg.

---

 

Igår seneftermiddag och kväll hade jag kunnat jobba. SÅ bra var ryggen. Därför slog besvikelsen ner som en tung sten i huvet i morse när jag vaknade: ryggen värkte värre än värst. Precis som personen i huset som skrek värre än värst åt sitt barn. Jag blir nästan lika tokig på både ryggen och personen, men jag kan inte göra så mycket åt nåt av dem. Det blev till att lägga sig på köksgolvet i 20 minuter och glo upp i taket. Och fota lite.

Vinskåpet fotat från mitt golvläge.

Jag passade på att fota mitt vinskåp från det underläge jag befann mig i. Det fick jag till en födelsedag av ett gäng jag tillfälligt tillhörde. Är det nåt jag ångrar så är det att jag just lät mig tillhöra det gänget. Man ska inte blanda ihop vänskap med kärlek. Nu finns ingenting kvar – mer än lusten från annat håll att smocka till mig för alla dumheter jag har sagt och gjort. Jag har haft tur som haft skydd av andra eller inte varit hemma när den smockan har hängt i luften. Oavsett – jag tror inte på att ta till nävarna. Att prata är bättre, men kräver förstås ett visst mod. Och det har inte jag heller alltid haft.

Vinerna i vinskåpet får stanna hemma när jag far till Blåkulla Himlen idag. Det blir öl och snaps till påskbordet i morgon i stället. Vi är fyra vuxna som ska äta tillsammans och då tycker jag att det är OK att snapsa lite. När bonusbarnen var yngre var det sällan sprit på bordet vid de högtider jag deltog. En gång drack jag snaps till midsommarsillen. Därpå höll jag en lååång föreläsning om hertig Magnus i Vadstena. Den påminns jag fortfarande om – och jag skäms varje gång, samtidigt som jag ändå skrattar lite, det var ju ett ganska harmlöst beteende, att ge barnen en historielektion.

Snaps och barn är en korkad kombination. Och korkar kan man spara i en damejeanne i stället.

Jag tycker att sprit och barn är allt annat än en harmlös kombination, det är kort och gott en korkad kombination. Vid tidigare påskar letades det ägg i stället i Himlen. Och på påskafton blev det en tur ut till morfar och hans påskbord. Nu är tre barn vuxna och det minsta ska till sin pappa, så vi stannar i Himlen. Och tar en snaps, möjligen två. Det innebär att jag inte kan ta min medicin i morgon kväll. Stark medicin och alkohol är nämligen heller inget annat än en korkad kombo. Jag får försöka klara mig utan kvällsmedicinen. Alkoholen är för övrigt lite lurig vid smärta. För jag vet också att den många gånger lindrar inflammationsvärk. Tur att jag är stark nog att vara måttlig.

Det är fyra saker jag ska fixa innan jag åker och hämtar Fästmön från jobbet: bädda, gå ut med sopor, vattna krukväxter och duscha. Just nu har jag så ont att ingetdera lockar. Men en varm dusch och sen en promenad till soprummet kanske är bra. Doktorn sa ju att lätta promenader är läkande. Vidare sa naprapaten att min smärta, som ju inte går ner i benen utan i ljumskarna, tyder på att det inte är diskbråck. Däremot indikerar smärtan, som kom tillbaka i samband med en infektion, att det kan bli en lång väg till tillfrisknandet. Det ger mig ändå ett visst hopp – jag ska bli frisk! Det blir inte alla ryggmänniskor, nämligen.

Nu ska du ha en riktigt fin påsk! Datorn följer med till Himlen, men det är inte säkert att det blir så mycket skrivet. Idag är det ju långfredag och man ska hålla sig stilla (som om jag gör nåt annat…). Jag är så gammal att jag faktiskt minns hur stilla det var på långfredagarna på stenåldern. Det var faktiskt inte förrän 1969 som man lyfte förbudet för offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet på långfredagen… 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 19 mars 2014

Ett inlägg om ord som påverkar.

Jag läser en vidunderlig liten bok just nu. Den kan tyckas liten till formatet och har ett trevligt utseende. På omslaget promenerar en kvinna och hennes hund i skogen.

Det är Annika Östbergs bok Se ljuset i det svarta. Och orden kastar sig på mig, nästlar sig in i det allra innersta. Lite mer om boken kommer vid ett senare tillfälle. Nu bjuder jag bara på detta citat:

[…] Att älta det som har hänt och som jag ändå inte kan göra något åt, vore att göra mig själv blind, döv och förlamad inför det jag upplever nu. Saker som redan skett står absolut stilla, förändras inte och kan aldrig göras ogjorda. […]

Livet är kort. Tack för att du sa till mig att det är en gåva, Annika!

Read Full Post »

Ibland undrar jag så…

Ett till undrande inlägg.

Ibland undrar jag så vilka alla ni är som läser min blogg ganska ofta, men aldrig kommenterar. Ni har säkert era skäl till att aldrig tycka nånting om mina inlägg, men jag blir så otroligt nyfiken. Jag ser ju regelbundna besök från ställen jag aldrig har besökt eller knappt känner till, möjligen har sett i en kartbok…

Därför utmanar jag dig från till exempel…

• Vallda
• Matfors
• Jordbro
• Härnösand
• Trelleborg
• Östersund
• United Kingdom
• Söderhamn
• Lausanne
• Hörby

att ge dig lite, lite till känna. Bara för att stilla min nyfikenhet! Jag bjuckar ju rätt mycket på mig själv här, kan inte du bjucka på en liten hälsning i en kommentar? Snäääällaaaa..???

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet är nu!

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.

Uppdatering: Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.

Redan när jag öppnade kuvertpåsen den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är verkligen nu.

Boken består av nio kapitel som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

Livet är kort.

Read Full Post »