Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trampa’

Ett hårt inlägg.


 

Stenar

Stenig är vägen jag går på.

Vilken dag! En kan verkligen säga att jag trampar på

a rocky road

just nu. Och ja, jag erkänner. Det gör ont att ingen enda frågar. Det finns ju andra sätt att fråga och svara än genom den här bloggen där även trollpackor och annat oknytt läser. Men se mejl går inte. Sen igår har Spray legat nere och det är där jag har mina home.se-e-post-adresser. Det är mycket frustrerande att inte kunna nås eller nå ut.

Båda mina telefoner fungerar emellertid. Det vet jag för min mamma ringde mig i eftermiddags på mobilen när jag hade ett litet möte på mitt kontor. Hon undrade om jag hade ringt tidigare under dan… Ja ja, jag SKA ringa i kväll, vill bara andas och komma ner på jorden lite först.

Denna dagen ett liv

Denna dagen, ett liv, kan jag konstatera – precis som titeln på boken jag började läsa igår kväll.

Det har varit en intensiv jobbdag. Jag får mycket att göra och det gillar jag. Däremot fick jag veta att jag inte får följa med på avdelningsdagar i mitten av månaden. Inte trodde jag att det skulle bekymra mig, men när jag tänkte efter gjorde det mig faktiskt lite ledsen. Så jag får försöka fortsätta hålla distans och gråta när ingen ser eller hör. Jag börjar bli allt hårdare och bättre på att bita ihop. Jag är snart lika stenig som vägen jag har slagit in på…

Nåt bra har dagen i alla fall fört med sig. Jag träffade S, en kollega från en tidigare arbetsplats. H*n började jobba på min nuvarande arbetsplats igår. Det var ett roligt och kärt återseende. Dessutom vet jag att min arbetsgivare har gjort ett riktigt kap – S är både trevlig och kompetent.

Vidare blev det så att jag utförde lite av en hård, men god gärning nu på tidiga kvällen. Jag har räknat upp 500 spänn mest i mynt i en systempåse som ska överlämnas till NK* i morgon. Och jag tänker inte berätta varför. (Vem bryr sig förutom de inblandade?)

500 spänn

En hård, men god gärning.


 

*NK = Närmaste Kollegan
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kort (?) inlägg.


 

Allting tar slut en dag. Förr eller senare är det liksom bara… över… Jag skulle kunna skriva om så många saker vad gäller både

slut

och

över

men jag brukar få så mycket skit då i sociala medier, till exempel. Jag pallar inte det. Inte har jag det värst – varken då eller nu. Fast lite svårt är det att förstå hur världens vackraste bara… liksom torkade ihop, föll av till en matta av sylvassa spikar under mina sargade fotsulor…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Två timmar tog det
från plundring till och med återställning av golvlampa. Sen gissar jag att jag lär skrika då och då några månader framöver för att jag trampar på nåt sticksigt. Granbarr kryper verkligen in överallt.

Jag jobbade halvdag idag och det var tur. Tur var det också att jag fick hämta mig lite mellan jobben hos min frissa. Dessutom fick jag lite ordning på skallen. Till nästa gång. Jag har tagit reda på tvätt och flyttat kläder och kastat gran och sopat och sugit… I morgon – eller möjligen sent i kväll – tar jag resten av julsakerna. Jag har också ett viktigt dokument att författa under morgondagen, samtidigt som jag överväger ett lockande erbjudande jag fick idag. Varför ska det vara så svårt med alla val en ställs inför i livet? Och varför kommer alltid pest och kolera hand i hand precis som godis och gott???

Nu blir det en stund framför lokalblaskan, det är ju sista dan jag har tillgång till den i pappersedition. Sen ska husdjuren matas, jag själv utfodras (resterna från nyårsmiddagen) och så äntligen… bästefåtöljen med nåt litterärt alternativt dokumentärt.

Vad har DU för dig idag, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta när du har garvat färdigt åt mig nedan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar mat, men även jagar vårtecken.


 

Med Fästmön ivägskjutsad till jobbet fann jag mig plötsligt ensam igen. Eller plötsligt och plötsligt… Jag visste ju att Anna skulle jobba. Världens vackraste vårdag är det, så jag funderade i alla fall på att ta en liten promme. Men först ringde jag lilla mamma för att kolla läget. Mamma ska iväg på 98-årskalas nu i eftermiddag och laddade för det. Jisses! Tänk att fylla 98 bast och ha kalas! Det är mammas faster E i ett nötskal, det!

Raclette med potatis och tillbehör

Raclette med potatis och tillbehör blev gårdagens middag.

Min mamma är ute oftare än jag. Hon är duktig och går ut minst en gång om dan. Mamma blir 80 i sommar. Jag fyller 53 nästa månad. Men för att jag ska gå ut vill jag gärna ha ett mål. Nån mat behövde jag inte handla. Igår åt vi rester från frysen – racletteost som hade blivit över sen i höstas. Osten går alldeles utmärkt att frysa i grilltjocka skivor. Till den serverade jag mig själv kokt potatis. Anna fick broccoli, blomkål och vad det nu var mer för nåt i blandningen. Lite inlagda grönsaker som cornichons, pfeferoni, syltlök och oliver är gott till samt pepparmix på osten.

Chardonnay Pays doc

Chardonnay Pays d’Oc var inget höjdarvin.

I glasen hällde jag vad jag trodde var ett säkert kort – ett torrt chardonnayvin. Men det föll mig inte alls på läppen, så det enda serverade glaset blev det för min del.

Min middag idag blir lite kallskuret köpt till extrapris samt mimosasallad. Till Melodifestivalsfinalen dukar jag fram ostar (ett samlat hopplock från våra kylskåp), kex (till mig), finncrisp (till Anna) och var sitt glas rött av nån sort från vinskåpet.

Damm med is och speglande sol

Dammen var frusen och solen speglade sig i isen.

Men… jag skulle ju UT idag… Jag beslöt mig trots allt för att gå en sväng till MM-affären och Tokerian. Jag behövde lite städgrejor och så nåt litet lördagsgodis. Jag tog Skogsvägen dit och passade på att fota näckrosdammen som fortfarande var frusen. Solen speglade sig vackert i den – som synes här intill (bilden är inte Photoshoppad alls, mer än storleksförminskad).

Fast jag ville ju jaga vårtecken! Jag såg solen och hörde fåglarna, men fanns det inga blomknoppar nånstans? Ärligt talat, det vanligast förekommande vårtecknet under min lilla promenad till Tokerian var… inte hundbajs, men skräp. Överallt i gräs, buskar och träd såg jag plastpåsar, chipspåsar, godispapper, kakförpackningar, McDonaldsförpackningar och annat smått och äckligt. Jag irriterade mig enormt, för i det här lilla skogspartiet finns en stor soptunna centralt placerad. Hur svårt kan det vara att slänga sitt skräp där?!

Trädgren krokig

En krokig trädgren – och en massa plastpåsar i bakgrunden, tyvärr.


Vårtecken i form av små näpna blomknoppar 
var det dåligt med. Jag såg mest skräp, som sagt. På hemvägen tog jag Den långa vägen. Där var det soligare än inne i skogen och då… äntligen såg jag… tussilago! Årets första för min del! Jag ställde ifrån mig kassen och krälade nere i förnan för att ta en bild. En kvinna glodde på mig så att hon höll på att ramla av cykeln hon trampade på.

Tussilago

Årets första tussilago för min del.


Och nu vill jag förstås veta om DU har sett några vårtecken och i såna fall vad! Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett matigt inlägg.


 

Tulpaner från Rippe

Underbar tulpanbukett från Rippe.

Vid 16-tiden plingade det på dörren. Det var Lucille. Hon levererade blommor som blombudet inte hade orkat leverera utan lämnat mitt i trappan upp till min lägenhet. Det är andra gången det händer att ett blombud inte orkar gå upp för en trappa till min dörr. Nu ringde jag blomsterhandlaren för att klaga. Folk kan ju trampa sönder dyra blommor! Redan i morse när de ringde för att säga att jag skulle få blommor nån gång under dan sa jag att de skulle säga till budet att inte lägga blomman i trappan. Då skrattade tjejen och tyckte väl att jag var knäpp. Men när jag ringde på eftermiddagen tyckte hon inte det längre utan skulle ta budet i örat. Hur som helst, Lucille hade inte trampat på den fina tulpanbukett som jag och Tofflemamman fick av den snälla Rippe! Och det var ju det viktigaste. Tack snälla Rippe, min vän, vad du är gullig!

Eftermiddagen och kvällen har gått i ett. Jag, som är van att vara ensam och inte orkar göra många knop, har nu fått försöka vara alert. Förhoppningsvis sover jag gott i natt av utmattning.

På förmiddagen gjorde jag en laxröra. Riksfärdtjänsttaxin anlände bortåt halv två, två-tiden med mamma. Vi har fikat, jag har lyssnat så örona snart trillar av, kraxat lite till svar. Mamma skulle lägga in sill idag och det blev nån sorts samarbete där jag gjorde det mesta. Därefter skulle kalkonen griljeras. I år kom mamma ihåg att ta bort nätet. Även där samarbetade vi, det vill säga jag rörde ihop ägg och senap och mamma penslade på. Till middag har jag serverat våfflor, för det visste jag att mamma hade längtat efter.

Det känns skönt att mamma har kommit fram säkert, men så var det ju en bosnisk chaufför som jag kunde tacka på hans modersmål. Vi har all mat klar nu utom kycklingköttbullarna som mamma ska trilla och steka i morgon medan jag tar en tripp till Förorten för lite klappar och kyssar.

Här kommer några matbilder från vår dag. Hur har det gått med DIN mat? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett soligt inlägg.


 

Sol i ett träd

SOL idag!

Det är ett helt fantastiskt väder idag! Jag har varit ute och trampat i solens sken, med solbrillor på nosen. Märkligt nog var det inte mycket folk ute. Men två barnbarn blev flitigt lekta med av mormor och morfar /farmor och farfar. Idag gjorde de glada skratten inte ont inuti. De öppna ansiktena borgade för att paret ur den äldre generationen är goda förebilder för de små. Tänk om det vore så i alla familjer!

Mycket vettigt har inte blivit gjort idag, förutom promenaden. Men även en sån som jag behöver dagar när jag bara kokar soppa i solen och får känna mig ledig. Jag ska slå mig ner med den lokala gratistidningen som delas ut en gång i veckan, för jag har just telefonerat i 36 minuter med mamma och behöver vila lite.

Jag ser fram emot kvällens middag och jag är helt säker på att det inte är nån soppa Fästmön bjuder på. Räkcrèpsen, som jag hade tänkt lyxa med idag, håller sig finfint till nästa vecka.

Vad står på ditt middagsbord i kväll???

Röd hink med blött innehåll och spade

En riktig soppa?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag och dags för en redovisning av den gångna Tofflianska veckans toppar (Japp) respektive dalar (Megamupp). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Japp 


Megamupp

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om krav.


 

Idag står det 

skriva för egen del

på min agenda. Fast först är det först ett antal

ska bara

som måste utföras.

Det började regna igår kväll och har regnat hela natten. Jag klev upp före halv sju och skjutsade min älskade till jobbet. Sen har hon bestämt sig för att idag ska hon promenera hem. Vi får se hur det blir med den saken. Promenad är kanske inte det man har mest lust med när man har varit på fötterna i vården mellan klockan 7 och 16… Jag själv, som rör minimalt på mig numera, kände av ett ont ben igår och fick smörja in mig med lite värdelös salva. Värdelös för att den knappt lindrar. Jag tänker inte be om förnyat recept på den.

Igår blev det en massa skrivet om och för andras räkning. Med förberedelsetid och efterarbete tog det ungefär totalt sex, sju timmar – och då la jag ändå inte in och ut text och bild själv. Lite svider det att jag inte får en krona för det arbetet. Men jag känner att mitt arbete uppskattas på olika håll och det blir jag förstås väldigt glad över. Fast uppskattning betalar ju inga räkningar. Jag måste ha ett jobb med lön!

Soluppgång i september

Soluppgången var förstås snyggare i verkligheten i morse.


Idag på morgonen
har jag ringt min a-kassa för att fråga hur det ligger till med nya ersättningsdagar eller inte. Och som vanligt när jag ringer dit blir jag konstigt bemött. Inte blir jag mycket klokare heller. Idag sades det mig att mina gamla dagar tickar på eftersom jag påbörjade en ersättningsperiod igen inom tolv månader efter att jag sist hade a-kassa (förra hösten). Men när dagarna är slut gör a-kassan en ny prövning om jag är berättigad till nya dagar. Enligt vad jag hörde från en kollega i en liknande sits skulle jag vara berättigad till en ny ersättningsperiod, men det svaret fick jag alltså inte av a-kassan. Det enda som är säkert är att a-kassan prövar min rätt till nya dagar. Inga garantier, alltså, och ny oro i magen att jag inte ska uppfylla kraven när det blir så dags. Naturligtvis är mitt mål att få ett nytt jobb SNART, men det verkar ju inte precis som om jag kan styra det själv, trots att jag söker mycket aktivt.

Vad gäller a-kassans bemötande ägnade sig personen i andra änden av luren åt att fnysa när jag berättade att jag ringde för att få klarhet och för att andra i liknande situation sagt att jag skulle få nya ersättningsdagar.

Det är så många som kan allt om a-kassan fast de inte jobbar här

sa människan bland annat. Eh ja… som arbetssökande lär man sig ju ett och annat utan att jobba vid a-kassan.

  1. Det första man lär sig är att informationen på a-kassans webbplats inte är begriplig eller undermålig.
  2. Det andra man lär sig är att de flesta som arbetar på a-kassan är otrevliga. Damen idag var dessutom ganska sarkastisk. Och det tycker jag är under all kritik! Man är inte sarkastisk mot en person som ringer och som uppenbarligen är i underläge eftersom den efterfrågar information om regler för sin tillfälliga försörjning.

Min dag är nu inledd med frustration och oro. Men jag har lyckats söka jobb, ringt a-kassan och snart skrivit dagens första blogginlägg. På väg till Annas jobb lyckades jag också att inte köra över en cyklist som for ut framför nosen på bilen eller in i två bilar som svängde in precis framför min bilnos. Det fick mig att undra om alla ute i trafiken i morse var potentiella självmordskandidater. Starkast kandidat för det epitetet var nog cyklisten som ju satt helt oskyddad på sin sadel och trampade, troligen med musik i lurarna, men utan nån vit käpp (det vill säga inte synskadad).

Jag ska nu fortsätta med att lätta på mina bördor genom att skriva bok. Därefter blir det dusch och så lite inköp av förnödenheter på Tokerian. Det är ju tisdag. Tofflan är vanemänniska. På tisdagar kommer nämligen TV-tidningen, det vill säga Expressens. Den är bäst. Jag måste också ett ärende in på apoteket samt inhandla skrivarpapper. Det går åt en del när man skriver…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg, bara.


 

Det känns som om jag håller på att tappa fotfästet. Faller, fast jag borde ha en förvärvad betongklump runt fötterna. Och inte bara jag. Det gör ont att se människor runt omkring mig falla och tappa fotfästet. Duktiga, smarta, vänliga människor. Snart är det bara robotar och ja-sägare kvar. Tyvärr är det så att nån ja-sägare blir jag aldrig. Lyckades inte DLF* banka vett i mig kring detta, lyckas ingen annan heller. Jag är vuxen. Jag står för mina handlingar. För övrigt kan jag erkänna när jag har fel också – vilket ju inte är särskilt ofta (<=== ironiskt skämt!).

Kvällshimmel i juni enkel

Himlen utanför mitt arbetsrumsfönster hemma igår kväll.


Även om jag försöker förklara 
hur det känns kan jag inte göra det fullt ut och i öppna ordalag. Det finns flera skäl till det. Ett av dem är att jag skulle hänga ut andra människor då. Människor jag tycker om och som behöver få bestämma själva om de vill blotta sig eller inte. För egen del har jag inte så mycket att dölja, egentligen. Det handlar mest om att jag inte vill blotta mig totalt. För övrigt finns det ju människor som tror att de känner mig bara för att det läser (vissa av) mina blogginlägg och kanske har gjort så under lång tid. Men vi har inte träffats i verkliga livet, vi har inte umgåtts, vi har inte delat saker. Det är bara jag som har delat med mig av vissa känslor och upplevelser – på bloggen. Det är inte du som läser. Du har, på din höjd, kommenterat. Men du har också trampat på mina känslor och upplevelser ibland – kanske för att jag inte skriver ut ”allt”.

Jag har också trampat. Jag har trampat, hånskrattat, raljerat, spytt galla över… många. Men glöm inte bort att den jag allra mest har misshandlat är mig själv. Har du inte sett det, då har du inte förstått det jag har skrivit. Eller då har mina ord inte nått fram på rätt sätt till ditt hjärta.

Livegenskapen närmar sig… Varje gång dör en liten del av mig. För varje dag tappar jag en bit av den som var jag. Från att ha varit en ilsken – men glad – person med stor självkänsla och hyfsat självförtroende har jag blivit en grå gammal människa som inte tror sig ha nån framtid. Jag har åldrats 50 år under fem år. Och nej. Jag kommer aldrig att tacka DLF för det, trots att h*n en gång trodde det.


*DLF = Den Lille Fjanten, en obehaglig person som jag delade alltför mycket tid med i ett före detta liv

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett blommande inlägg.


 

Jag älskar blommor. Verkligen. Och nu blommar det – men faktiskt inte enbart utomhus…  När vi kom hem från biltvätten låg blommor halvvägs upp i trappan till min lägenhet. Budet orkade visst inte gå ända upp. Vilken tur att ingen unge hade trampat på blommorna eller nån hade snott dem!..

Blommor mitt i trappan

Blommor mitt i trappan ovanför den rosa pilen. Vid orange pil, Fästmöns snigga ben.


Inne i lägenheten
blommar båda mina porslinsblommor, men också den här vita blomman. Kanske Belgiska Anna kan säga vad blomman heter???

Vit blomma

Vit blomma – men vad heter den???


Plötsligt skrek Anna till!
Det visade sig att polkaamaryllisen blommar, den som jag fick av Anna till julen…. 2012, tror jag…

Polkaamaryllisen blommar den 22 maj 2014

Polkaamaryllisen blommar den 22 maj 2014 – ungefär ett och ett halvt år efter jag fick den!


Dessutom är det inte
bara en klocka, utan tre… Än så länge…

Polkaamaryllisen blommar den 22 maj 2014

Tre klockor har slagit ut!


Men vad var det nu i blompaketet
som låg i trappan? Det var en alldeles jättesöt, gosig hund och en bukett underbart doftande pioner.

Pioner och hund från fru Klon

Pioner och hund från den omtänksamma fru Klon.

 
Tusen, tusen tack, snälla fru Klon! Du är så snäll och omtänksam som tänker på mig trots att du själv har det så skruttigt. 

Nu känner jag mig inte alls sur eller uppretad längre utan bara glad! Och varm! Så hopp in i duschen med mig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »