Fundersam och lite lurig

Ett inlägg om dagens svängningar.

---

 

NK vill inte vara med på bild i sociala medier, så jag lägger ut en bild på ett paket med rött snöre. Det är sån jag tycker att h’*n är, nämligen.

Den här torsdagen kan inte klassas som annat än… svängig. Jag är så glad att NK* finns i min närhet. H*n är min sparringpartner, samtalspartner, jobbpartner och jag vågar nog numera säga vän. Igår var det en sån tung dag på flera sätt, men den som gjorde nåt åt detta och försökte göra dagen lättare för mig var NK. Jag kan inte nog önska att alla människor hade en NK. Därför såg jag denna nya dag an med lätthet, trots att jag var så trött i morse att jag övervägde att snooza, nåt jag inte har gjort på typ 20 år. Men några nätters dålig sömn och ett par dars oro sätter sina spår.

Vid jobbdatorn har jag dykt ner i vatten på olika sätt. I vissa sammanhang handlar det om att försöka slutföra ett antal beskrivningar. I ett annat att påbörja en rapport. Det är viktiga saker jag får ta del av, men eftersom de inte är riktigt klara eller offentliga än kan jag inte säga mer än så här.

I morse blev det ett samtal med min ”nya” chef. Jag gillar att h*n tar sig tid att kommunicera ifall nåt känns oklart. Sen förstod jag inte riktigt ett budskap som h*n förde fram, men det är en annan historia och jag tänker ärligt talat inte grotta ner mig i den. Jag kan bara åter igen konstatera att jag har så många fina och duktiga kollegor på mitt jobb. Och tanken på att snart behöva lämna dem är inte allt igenom angenäm. Men jag tänker inte lämna alla, för det finns fler än NK som jag numera klassar som vänner och där jag vet att vi båda vill hålla kvar kontakten. Ja, du som kan läsa innantill förstår att jag har en del funderingar och att det pågår saker och ting som jag inte skriver öppet om här bland snokande farmödrar (jag vet inte vad det är med just farmödrar, jag tycks råka ut för illvilliga såna – jag, som hade den snällaste, snälla egna farmodern!).

Jag känner mig lite lurig – i positiv bemärkelse!

Dagens lunch bjöds jag på. Det var en återträff och den blev dagens riktiga höjdpunkt. Jag hoppas nu att det inte dröjer ytterligare fem år innan vi träffas igen. Jag fick höra många spännande saker och fick ännu mer att fundera över samtidigt som jag känner mig lite lurig – i positiv bemärkelse.

Min kväll innebär en annan höjdpunkt, Antikrundan. Men sen funderar jag på vad jag ska hitta på i helgen. I morgon kväll, fredag, ska jag ringa till en go dam som fyller hela 99 år. Inte vet jag om jag kan sjunga ”Ja må hon leva”, för jag vill ju att hon ska leva längre än 100 år. Ringa och prata en stund ska jag i vart fall göra. Sen har jag en strykhög att ta tag i innan den blir alltför enorm.

På lördag blir det ett varv med dammvippa och dammsugare. En river med sig en faslig massa grus utifrån och in. Dessutom noterade jag att en granne med vattenskada nu får sitt badrum renoverat – och hantverkarna storstädar inte precis i portuppgången och trappan, de gör tvärtom. Efter städningen ska jag åka och handla mat och dryck och kanske till och med att Clark Kent** får en dusch***. Han är i stort behov av en sån… Lite administration behöver jag ägna mig åt också, till exempel skaffa mig en ny e-postadress. Jag är trött på opålitliga home.se/spray.se 👿

På söndag ska jag vila mest och läsa, telefonera med mamma, förstås. Hon ska ju på kalas på lördag, så då får vi prata på vilodagen. Framåt kvällningen hoppas jag få sammanstråla med en go vän som har varit på en spännande resa som jag vill veta ALLT om – bara vännen orkar.

Min helg blir lite både och, det vill säga både nytta och nöje, alltså. Det enda trista är att Fästmön och jag inte kan ses, men så är det när vi jobbar olika och ”i kors”. När det blir vardag är det min tur att jobba och då ska familjen få en liten Lucy. (Den som fattar, fattar. Övriga får finna sig att inte förstå. Idag är jag lurig som fan!)

Men vad har DU för dig i helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*NK = Närmaste kollegan
**Clark Kent = min lille bilman
***dusch = biltvätt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag på jobbet

Ett inlägg om min dag på jobbet, mat och lite annat.

---

 

Det är fortfarande nytt och roligt på jobbet. Och det är fortfarande saker som inte är riktigt fixade. I morse tog jag min kollega till hjälp för att installera en webbkamera och försöka mig på ett videosamtal. Det gick… sisådär. Först såg och hörde jag min kollega, men kollegan såg inte mig. Sen såg jag ett frimärksstort jag och hörde inget. Ja, så där höll vi på ett tag tills det faktiskt funkade. Lite senare kunde jag ha mitt första riktiga videosamtal med huvudredaktören uppe i norr.

Det gick sisådär att videosamtala först… Och ja. Min skärm är dammig.

Jag levererade ju mitt första ”jobb” i fredags  och var lite spänd på hur huvudredaktören skulle ta emot det. Eller snarare om jag hade lagt mig på rätt nivå. Hade jag varit för petig, för okunnig eller för slarvig? Jag hade nog varit aningen för petig, sa huvudredaktören under videosamtalet, men jag fick godkänt per e-post:

Skärmklipp av huvudredaktörens omdöme per e-post.

När jag kom till jobbet i morse kände jag mig som en packåsna. Förutom jobbväskan hade jag två papperskassar med växter i krukor och så lax- och spenatlasagnen jag skulle äta till lunch i händerna. I väskan låg vattenflaska och kaffemugg – jag var så nöjd att jag kom ihåg det utan att skriva lappar. Märkligt, men det verkar som om minnet fungerar bättre ju mer jag har att göra och tänka på…

Nu blev det lite färg på kontoret! Den fina kaffemuggen fick jag för några år sen av äldsta bonusdottern i födelsedagspresent.

 

Jag trivs på mitt nya jobb! Fast den här selfien tog jag igår kväll i bästefåtöljen.

Största delen av min arbetsdag ägnade jag emellertid varken åt att videokonferensa, pyssla med växter eller dricka kaffe utan åt att påbörja en granskning av en megarapport. Rapporten lär sluta på nånstans mellan 800 och 900 sidor och jag fick de 200 första att läsa idag. När jag kommit till sidan 130 var klockan halv fem och det var dags för mig att åka hem.

Min tredje arbetsdag är avslutad och jag trivs fortfarande lika bra. Jag gillar att jobba med sånt jag vill tro att jag är bra på. Och med detta sagt gissar jag att en och annan som vanligt tycker att jag skryter. Fast jag gör inte det. Det är så mycket jag inte är bra på att det där lilla jag är bra på är en piss i havet.

Jag lekte med tomaten i lördags. Annars är det här med mat mest ett problem för mig.

Det är mest en sak som det är lite problem med just nu och det är maten. Jag försöker hitta billig färdigmat som jag kan micra på jobbet. Nån gång i veckan tänkte jag äta lunch i restaurangen och nån gång då och då besöka salladsbuffén på ICA. Men jag har inte särskilt gott om stålar. Jag får nämligen ingen full lön förrän i slutet av november. Som konsult släpar min lön en månad efter. Jag tidsrapporterar ju mina arbetade timmar och dessa får jag betalt för i efterskott. I slutet av oktober får jag alltså lön för fem dar och förhoppningsvis tretton dars a-kasseersättning.

 

 

A-kassan hade förresten hört av sig idag med ytterligare ett obegripligt meddelande om att min handläggare på Arbetsförmedlingen har anmält att jag har fått jobb från och med den 24 september. A-kassans meddelande skulle jag svara på senast ett visst datum in i oktober. Men jag fattade aldrig vad jag skulle svara på… Vad kan vara oklart? Kanske vill de att jag verifierar datumet. När jag tänker efter gjorde ju Arbetsförmedlingen fel en gång för mig i november 2013, vilket ledde till att jag förlorade ersättning för två dar. Men ärligt talat fattar jag varken hur Akassan Dimsyn Vision kan formulera sig så krångligt att en inte begriper vad de vill eller hur Arbetsförmedlingen kan anmäla fel datum. Hur svårt kan det vara, liksom???

Nu ska jag inta ett par rostade mackor och sen strosa över till Tokerian i förhoppning om att få lite inspiration till billig mat. Visst kostar det lunch och så småningom parkering att jobba, men jag lär spara in på kaffe och toapapper (de hänger liksom ihop) och elen, framför allt, eftersom datorn är avstängd om dagarna.

Glid inte bara förbi om du har läst ända hit – lämna gärna en hälsning i en kommentar och berätta hur DIN dag har varit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.

---

 

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

• som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
• klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
• överlevt en skilsmässa
• överlevt operationer
• vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
• rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

1. jag ska leva med mig själv resten av livet
2. jag ska dö

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt spännande liv: Trettondagen 2015

Ett rapporterande inlägg.

---

 

Nu är vinterns alla storhelger över. Den som går i skolan kan se fram emot februarilov och den som jobbar kontorstid kan längta efter påsken. Vi som befinner oss i tomma intet bara är.

Jag har bara varit i några dar. Det har varit helt rätt för mig. Sen tycker familjen kanske inte att jag är så rolig alla gånger, men jag har inte hört några klagomål öppet. Fästmön får mig att skratta och när jag har gråtit har hon funnits där.

Bajs på fingret? Det fick mig i alla fall att skratta.

Vi tog en gofika igår. Anna köpte fyra riktigt kladdiga chokladkakor, men vi orkade bara äta var sin. ”Barnen” fick inga, förstås. Vi har haft två ”barn” hemma.

Chokladkaka av kladdig sort.

Vi gjorde tabberas på Annas stympade och lemlästade pepparkakor. Vi åt kroppar utan huvuden och armar eller bara huvuden separat.

Lemlästade pepparkakor.

Nog trodde jag att min tomtesamling var stor, men Anna har nog baske mig en större. En del tomtar var söta, andra lite läskiga och den här lite… fjollig.

Fjollig tomte.

Före maten tog vi drink (öl) med tilltugg (torrostade jordnötter).

Torrostade jordnötter.

Som den kycklingexpert jag är ställde jag mig vid spisen och stekte filéer. Anna fixade sallad och gratäng. Jag stekte och stekte och stekte och till sist luktade hela jag stekt. Det blir en dusch och hårtvätt senare.

Jag stekte och stekte och stekte…

Anna dukade med finporslinet.

Annas finporslin.

Det var lite oklart hur många vi skulle bli till middagen, men vi blev alla mätta och magarna lika trinda som en av Annas tomtar.

Så här trinda blev allas magar, ungefär.

Jag pratade alldeles för länge i mobilen med en kompis. Hon ringde aldrig tillbaka sen. (Hon sa att hon skulle göra det, men jag förstår varför hon inte ringde igen.) Pratade en hel del med äldsta bonusdottern som var hemma över helgerna från studier i norr. I skrivande stund är hon på väg mot flyget.

Äldsta bonusdottern.

Vi myste med ljuslyktor. Slumrade lite. Pratade. Såg CSI Miami på FOX.

Ljuslykta som kunde ha blivit en julklapp till ett barn.

Vi blev nästan för trötta för att gå och lägga oss i sängen.

För trötta för att gå och lägga sig i sängen var visst även Marge och Tuppen.

I natt hade det snöat. Jag grät mig till sömns och vaknade med svullna ögon och kände mig som ett utskitet kvarglömt päron på vardagsrumsbordet.

Ett kvarglömt, rätt torrt päron.

Efter frukost grävde jag fram min bil, borstade av den och for till Tokerian för att köpa en liter mjölk och en liter fil. Jag har tittat till husdjuren jag vaktar, jag har sökt ett par jobb och jag ska glo i dagens papperstidningar som jag gratis-prenumererar på ett tag till. I kväll ska jag ringa min mamma för att kolla att hon inte har fått ont efter sitt fall och kanske har jag ork att ringa en av mina läsare också. Annars är jag väldigt, väldigt trött…

Jag är på sätt och vis stolt över att mina ord berör. Men det här inlägget är mest dravel. Till skillnad från den kärlek och omtanke jag kände under dagarna i Himlen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Syndafallet

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rekognoscering vid Fort Knox och nån som vill göra utrensningar

Ett luskande inlägg.

---

 

Nej, jag tänkte inte köra vilse i morgon när jag ska på anställningsintervju. Därför tog jag en tur idag mitt på dan för att kolla så att jag hittar till destinationen. Jorå, nog hittar jag. Men att ta sig in på området verkar vara lika lätt som att ta sig in i Fort Knox. Själva bilresan tar högst tio minuter, det är resten som nu känns oklart. Fast det får vi ta i morgon. Jag kunde ju liksom inte säga till grindvakten att

Hej! Jag är här och rekar lite inför en intervju jag ska på – i morgon.

Då verkar man rätt blåst. Det är jag ju i och för sig, tycker många. Men det gäller att inte verka vara korkad – när man ska söka jobb, i alla fall…

På hemvägen stannade jag till för diverse ärenden. Bland annat köpte jag jumbokräftor till vårt kalas på lördag. Hade tänkt köpa lite ostpaj också, men den var slut. Jag får väl göra ett nytt försök senare i veckan, jag ska ju ändå köpa nåt gott bröd till kräftorna.

Snart dags för skördefest!

Det blev inget möte med Kommunalrådet i eftermiddag. I stället hade jag balle-konferens* med Lucille. Hon har nämligen semester igen den här veckan. Vi satt en lång stund och avhandlade ett och annat. Lucille avslöjade att hon är sugen på att göra en utrensning. En utrensning bland mina krukväxter – eftersom jag ju aldrig byter jord och uppgraderar krukstorlekar… Ja ja, jag tänkte att det kan vara nåt att pyssla med om min ledighet blir långvarig. (Inget hört än från intervjuaren som hade semester förra veckan och lovade ringa igår eller senast idag.) Men mina paprikor på ballen** är fredade från Lucilles kastarfingar – de bär ju frukt. Det är faktiskt nästan rimligt med en skördefest snart!

Lucille berättade också om en annan idé – förutom den om utrensning bland mina krukväxter: en fest för oss i huset. Eh ja… jag är ju populärast (<== ironi), så jag får väl ta med mig en bok så jag har nåt att umgås med. Närå, jag ska göra mitt bästa och försöka vara social och trevlig. Om nu nån ens vill prata med mig. Jag får väl göra ett försök med de nya, finska grannarna. Men som Lucille sa kan det ju vara ett bra tillfälle att lära känna varandra. Att kommunicera med varandra utan att vara arga och irriterade…

För övrigt har det kommit några fjantiga störtskurar med regn. Det har varken gjort till eller från. En åskknall hörde jag mitt på dan. Solen är på väg fram igen och svetten rinner. Jag funderar på att läsa ut min bok på gång. Den har varit på gång lite för länge… Och så laddar jag naturligtvis för säsongsavslutningen av Morden i Midsomer i kväll klockan 21! Sen är sommaren utrensad, om du frågar mig.

Vad händer hos DIG idag???

*balle-konferens = en lååång pratstund på balkongen
**ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I natt drömde jag att jag bodde i Umeå

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.

---

 

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.

En fin kväll avslutade en fin födelsedag. Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilken dag…

Ett inlägg om en sannerligen välfylld dag.

Maj gadd vilken dag! Vilken arbetsdag, vill säga! Jag har jobbat som en gnu med diverse spretande uppgifter. Så snart jag har känt mig klar med en grej, har nästa hamnat på mitt bord. Ingen tid att hämta andan – eller typ gå på toa, ens… Visserligen älskar jag att jobba och jobba mycket, men idag blev det nästan too much. Speciellt som dan slutade med att jag blev mejlspammad av ett visst företag, vilket inte precis ökade mitt förtroende…

Igår kväll när jag åkte hem såg jag ett rådjur som just hade sprungit över vägen. Det hade precis kommit över till andra sidan när jag och Clark Kent* passerade. Jag blev lite uppskrämd av det, så just den sträckan, vägen ut till påfarten mot E4:an, var jag lite extra uppmärksam på i kväll. Inga rådjur denna gång, emellertid. Bara flera sms från olika håll. Och jag sms:ar inte när jag kör bil – det finns till och med en lag som säger att man kan straffas om man orsakar en olycka för att man har lattjat med mobilen och inte varit uppmärksam vid ratten…

Hjärnan känns mer kokt än stekt (vad menar jag med det, egentligen???). Jag ska försöka ladda om batterierna nu genom att tömma RAM-minnet i huvudet och kanske ta nån macka. Mamma måste få ett telefonsamtal sen och därefter är det dags att åka och hämta hem Fästmön från jobbet. Ja, kvällen är lika fullspäckad som arbetsdan, nästan.

Jag hann knappt innanför dörren hemma förrän jobbmobilen ringde. Faktum är att jag brukar ignorera den efter arbetstid (min arbetstid slutar klockan 17, fast egentligen klockan 16.18…). Men i kväll svarade jag. Samtalet blev inte långt och det var tur. Jag behövde ringa ett samtal från min egen telefon, nämligen, före klockan 18. Hann fram till Allers två minuter i. Jag fick nämligen post från dem idag igen…

Har visst blivit prenumerant.

För ett par nummer sen var jag med i en artikel i tidningen. Jag hade bett att få ett exemplar av just det numret av Allers. Det kom. Bara det att sen har Allers fortsatt att komma varje vecka… Och jag är inte särskilt intresserad av att läsa om sjukdomar, mat eller korsord. I vart fall vill jag inte betala för det. Så jag ringde för att fråga varför jag har blivit prenumerant. Det visade sig att tidningen bjuckar mig på 13 nummer. Oklart varför. Kanske för att de fick visa upp min sköna nuna i nummer 5/2014..?

I morgon bitti måste jag iväg på ett frukostmöte som jag försökte slippa från för jag har saker jag måste arbeta med. Nu blir jag i stället chaufför till mötet och får ett par passagerare. Hoppas bilköerna är korta i morgon så jag kommer fram i tid.

Har lagt fram kläder till i morgon och passade då på att fota mina två fina och nya par strumpor som jag fick av Anna igår. Det är tur att hon tar ansvar för strumpinköpen, jag glömmer sånt till dess att det är panik och katastrof på grund av hål i varenda par i strumplådan…

Mina nya par strumpor har bara hål i skaftet där foten ska trädas in.

Dags att kolla om det finns nån macka att ta. Jag vet att det i alla fall finns en kanelbulle… Ha en go kväll! Själv slocknar jag nog snart…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite mer tillfreds

Ett inlägg om livet, typ.

Vissa dagar känner jag en sån stor frustration och maktlöshet. Jag tycker att jag inte kan påverka min tillvaro nästan nånting. Livet bara rullar på och jag med det. Men just i den här stunden känns det som om jag är på väg att nå… inte toppen, men en smärre platå där jag kan stanna en stund.

En smärre platå där jag kan stanna en stund?

Det finns många saker som jag skulle vilja göra om. Dessvärre har jag inte makten att göra om allt. Men jag kan jobba med mig själv och få mig själv att bli ”bättre”. Utvecklas. Våga lite mer. Tro lite mer. På mig själv, framför allt.

Idag på förmiddagen hade jag ett bra samtal med min chef. Det är ofta svårt att få en stund med honom, för som alla chefer har han många järn i elden och hans närvaro är önskad både här och där. Att sitta i möte med honom är lite grann som att sitta på Centralstationen – en strid ström av människor passerar. Men vi fick till det i alla fall.

Min chef och jag är rätt lika, kunde vi konstatera idag. Nu gillar jag långtifrån allt med mig själv, men det jag gillar med chefen är att han, precis som jag, inte ger några falska löften eller förhoppningar. Vi gick igenom läget idag och diskuterade vad som är tänkbart i framtiden. Allting är mycket oklart, beroende på hur ledningen vill organisera saker och ting. Enheten där jag jobbar, till exempel. Men jag har sagt att jag är villig att jobba ytterligare ett tag till dess att rekryteringen  är klar. Vi får se hur och om det går att lösa. Jag söker ju andra jobb och måste börja söka mer intensivt. Det är också ett par, tre arbetsgivare som eventuellt återkommer i februari/mars.

Men hur det nu än är vill jag ha ett jobb jag brinner för. Och vad jag än tror så har jag faktiskt börjat… pyra lite kring detta. Det brinner lite grann. Inte för alla konstigheter som dyker upp utan för det faktum att jag vill göra ett jobb där vanliga människor har nytta av det jag gör. Och liiite så jobbar jag just nu. Därför brinner jag liiite. Eller pyr, då. Det är bara att erkänna att så är fallet.

Vill brinna – och gör det liiite.

Nackdelarna är att resten av livet står på vänt. Fortfarande. Jag vill till exempel kunna gå vidare med mitt förhållande till Fästmön. Ta det till nästa steg. ”Barnen” blir ju äldre och tre av dem är redan vuxna. Kanske börjar de sina egna vuxenliv på riktigt inom en snar framtid. Och kanske, kanske finns det nån arbetsgivare som vill ha mig på mer permanent basis. Det skulle underlätta när man, så att säga, vill erbjuda sin älskade lite mer än bara kärlek och luft. En fast inkomst är en fast inkomst och skapar andra möjligheter för så mycket mer än det som finns idag.

Jag känner att jag plockar ner drömmarna jag hade förra året igen. Plockar ner dem från ovan regnbågen till åtminstone ögonhöjd. Lite mer tillfreds idag än förra veckan och veckan före den…

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsliv: Träning på olika nivåer

Ett inlägg om vår lördagseftermiddag.

Det här inlägget går mest ut på detta:

LOL – Laugh Out Loud. En skojig strumpa på Elias fot.

På lördagseftermiddagen skulle Elias på biokalas. Vi lämnade honom i andras händer och marscherade hem till Jerry. Denne hade nämligen köpt en träningscykel. En omonterad träningscykel. För monteringshjälp kontaktade han Ingenjör O. Jag följde med lite på köpet, för jag vet ju att Jerry kokar så gott kaffe. (Jag hade förhandskollat att det var på gång.)

Anna satte sig direkt på golvet och började skruva och pilla. Själv parkerade jag mig nära kexen.

Anna skruvade ihop cykeln, medan jag höll mig nära kexen.

Vad cykelns ägare hade för sig är lite oklart, men gott kaffe gjorde han, som utlovat, i alla fall.

Vad cykelns ägare gjorde var något oklart. Vid pilen strålar en adventsstjärna. Månntro jag ska köpa en kalender till Jerry i juklklapp? Det är ju inte advent riktigt än, liksom…

En soffan låg en sjukling med Brorsorna Katt på magen. Vi spelade Wordfeud. Ja, Frida och jag, alltså. Brorsorna Katt var inte inblandade i spelet.

Frida och Kattbrorsorna.

Som vanligt gjorde jag ingen större nytta. I stället råkade jag förhäxa Jerrys dator så att den blev besatt av en poltergeist. Och jag petade inte ens på den, bara satt intill den…

Jerrys poltergeistdator.

Efter ungefär ett par timmar var cykeln monterad och gossen kunde äntra den och trampa sta. Ytterligare en stund senare kom vi på att Anna kanske skulle ha satt på sadeln…

Jerry trampade glatt. Vi förstod ganska snart att det var för att Anna hade glömt att montera sadeln.

När mörkret hade fallit över Morgonen traskade vi via ICA Solen hem till Himlen och lagade mat – tillsammans! Jag har nu lärt mig ytterligare en rätt: tärnad kyckling i chilicrème fraiche med ris och grönsaker. Resten i bandet är ju lite mesiga när det gäller kryddor, så jag hade på fyra teskedar sambal oelek enbart på min portion. Vad gör man inte för att rensa näsgångarna?

Det finns en film som heter Ett cykeläventyr i en filmdatabas nånstans i cyberspace… Fast den får du leta upp själv!

Här kan du läsa Jerrys version!

Livet är kort.

Read Full Post »