Ett inlägg som BARA handlar om min mamma och mig, mina vänner, mina bonusbarn och vad vi har gjort.
Vi har firat ett stilla nyår med god mat och film. Ingen partajade direkt i området och det var lagom med fyrverkerier och smällare. Inte som förra året, när man var rädd för att gå och lägga sig. Däremot har jag haft nätter med dålig sömn och det beror INTE på hostan – hostan är nästan borta nu, det är bara stämbanden som inte riktigt vill vara med.
Nyårsdagen blev det tabberas på den av julmat som fortfarande levde. Kalkonprinskorvarna hade antagit en grön färg i kylskåpet och gick därför nästan på egna ben till komposthinken. Men mammas kycklingköttbullar hade överlevt fint i frysen och värmdes i min en gång så svindyra stekpanna.
En och annan promenad har vi tagit och ett och annat blodvite har uppstått. Min lilla mamma lyckades nämligen ramla inne i en affär. Som tur var fanns jag ganska nära och dålig rygg till trots lyckades jag lyfta upp henne från golvet. Inga ben var brutna, men mamma hade skurit sig väldigt illa på ena handen. Jag brukar svimma när jag ser blod. Den här gången höll sig ”doktorn” på benen och kunde inte enbart lyfta upp sin mamma utan även plåstra om henne inne i affären. Som tur var sålde affären plåster och jag ryckte åt mig ett paket efter att jag hade tryckt en ren näsduk jag hade i min jackficka mot såret. Senare köpte jag strips och bättre plåster på apoteket och kunde kolla såret igen samtidigt som jag knep ihop jacket på handen. Nu försöker jag hålla lite koll på mamma. Precis innan hon ramlade var hon lite förvirrad och jag blir självklart orolig. Det är inte lätt att vara gammal. Det är inte lätt för en dotter att se sin lilla mamma bli gammal. Tjatigheten kan jag klara mig utan (mitt huvud får reparera sina hål snart), men oron är väldigt tärande. Hur ska det bli sen?
Vi har ätit pizza i kväll. Jag har inhandlat en ny väggalmanacka till köket med blommor på. Amaryllisen från L har skjutit upp en ny stängel, men den växer väldigt snett. Och så njuter jag av min fotfil, som jag fick av bonusbarnen och min nya uppladdningsbara tandborste, som jag fick av mamma i julklapp. Fästmön har jobbat väldigt mycket, men idag på förmiddagen telefonerade vi en stund.
Innan jag bjuder på några bilder vill jag tacka alla vänner och min familj för gott stöd som jag har fått och får. Och jag lovar er som vet vad jag menar att jag står fast vid det jag har lovat att göra efter alla helger (utan att ni som vet vad det handlar om kommenterar det vid det här inlägget). Det är inte fegt att ta hjälp, jag har förstått det nu.
Här är några bilder från de senaste dagarna. De är garanterat blodfria!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Fina bilder och skönt med lite positivt tänkande!
Du fixar det ska du se!
Njut av dagarna med Anna sen och så tar vi nya tag!
Sänder styrka och energi och en massa kramar!
Jag har ägnat mig åt att pyssla om mamma. Sen när hon har åkt får jag försöka pyssla om mig. Det blir några dar hos Anna, men jag är lägenhets- och husdjursvakt nu, så jag kan inte vara borta för länge.
Tack för styrka, energi och kramar!
Go Tofflan, jag är imponerad av din insats med Toffelmamma, det är inte lätt när man inte gillar att se blod! Jag själv t ex, kan för mitt liv inte ta ut stickor på mina barn! Jag som sticker nålar och annat otäckt i folk left right and center, men där går min gräns 🙂 Det gör mig spyfärdig och gråtfärdig, och bara går inte. Ta hand om dig! Kram påre!
Första tanken i mitt huvud var: ”Hur i h-e ska jag få upp henne från golvet?” Men jag böjde knäna, tog ett grepp och som tur är är hon lätt. Fast hon är väldigt benskör också, så jag tackar Gud att det inte blev nån fraktur!!!
Blodskräcken sitter i sen en sjukhusvistelse 2010. Får väl se det som att jag har KBT:a mig lite genom att utsätta mig för det jag tycker är svårt. Men jag är osäker på om inte handen måste sys… Nu sitter glipan med strips och mamma har ont, men det är ett rejält blåmärke där också. Håll en tumme, en OBLODIG tumme!! Och du… stickor är inte att leka med! Fyyy… 😥
Kram och ta hand om dig, syster Vit!
Skönt med positivt tänkande.
Njut nu med Anna när Mamma snart åker hem.
Du ska se att du får lite energi och positiv tänkande.
Många kramar till dig vännen .
Tänker på dig i din svåra situation vet inte vad det är för dumma människor som du kämpar mot detta är frukantvärt tycker en polisanmälan är helt okey.
Jag skulle absolut göra det, Det är ju rent förtal
Håller med dig i vått och torrt
Kram från mig
Grethe
Jag försöker tänka positivt, men jag inser att det inte är fel att ta hjälp med det. Anna har en förmåga att få mig att skratta åt elände och dumheter, men nu har vi ju inte träffats på ett bra tag.
Tack snälla Grethe för vänliga ord och kramar! Jag ringer dig, men troligen inte förrän efter trettonhelgen när jag har varit hos Anna. Jag vill veta hur det går för dig, med tanke på mejlet.
Kram!
Ibland är man på ställen i medvetandet där det enda alternativet är att släppa taget. Man tror att nu är det över och förbi, att marken inte bär. Vi är många som lyfter dig oavsett vart du hamnar. Det är mod att ta hjälp, även om man är livrädd för vad som då händer.
Kramar om länge!
Tack för ditt stöd, Jerry och dina värmande ord!
Det låter otäckt när din mamma ramlade i butiken, och någon i butiken borde väl kunnat hjälpa till, tycker jag. Hoppas det inte händer igen.
Övrigt vet jag inget om, och kan därför inte ha en åsikt.
Det var väldigt otäckt och ingen hjälpte till, jag klarade det själv.
Nej, du har ju valt att bara ta del av vissa inlägg, så hur jag mår med mera kan du därför inte veta nåt om.
Du får skälla på blomskrället! Jag läser med fasa vad som hänt och händer. Önskar jag kunde göra något. Kom tillbaka tii ”världen igår efter att ha blivit ivägskickad från diskbaljan och med ambulans förd till ett konstigt ställe och upp på operationsbordet på 20 min. Fem dygn med många olika operationer och jag vet att jag lever, ja i alla fall att tre veckor och alla helger passerat. När jag läser vet jag inte varför så många lever på att göra andra illa, de borde skämmas. Men antagligen är de för små för att ens ha plats för en atom empati. Vad som är deras mål är obegripligt liksom den smärta de åsamkar. Jag blir rädd eftersom jag är beroende av goda medmänniskor, som hen som kom och diskade den disken som blev stående när jag blev urakut sjuk. Bästa Toffla, jag tror på Dig och att se till att få hjälp med det du behöver. Jag tänker på dig och när jag kommer upp lite på benen ska jag försöka förstå vad som hänt dig. Till dess åt fanders med dessa onda blodsugande troll!!!
KRAM
Nej då, jag tror mer på att PRATA i vänlig ton med snedseglande Amaryllisar.
Det har varit lite mycket här, med mamma etc, men jag har tänkt på dig massor. Du står på min ringa-lista när mamma har åkt hem och jag har varit med Anna i några dar.
Målet är att jag ska sluta blogga. Men det gör mig bara mer bestämd att fortsätta till den dan jag dör. Så den som har extra bråttom med att få mig att sluta får väl ha ihjäl mig då. Men mord är definitivt straffbart.
Kram!
Jag är fortfarande för sjuk för att prata men jag lär vara tillbaka på överlevalistan. Men när du känner för det skicka några rader. Funderar fortfarande sedan jag läste idag var människors hyffs tagit vägen, man slår inte på dem som redan ligger, man slår faktiskt inte alls om man kan skilja på rätt och fel. Var rädd om Dig!
KRAM
Jag skriver ett mejl endera dan. Just nu är det lite rörigt innan mamma har kommit hem. Om du orkar kan du ju läsa de lösenskyddade inläggen.
Stackare, önskar att du vore närmare så hade jag kunnat titta in med en tidning och druvor eller nåt! 😛
Kram och krya på dig!