Somrigt

Ett försök till ett somrigt inlägg.

---

 

Inte vet jag vad som är somrigt för dig, men för mig är det att slippa bylta på sig ytterkläder när man ska ut. Det kan också vara att lyssna till smattret av ett ösregn eller åskan eller att promenera längs med vattnet i Metropolen Byhålan. Att sitta inne i en lägenhet jag alltid sitter i är inte särskilt somrigt, men min verklighet. Så jag tittar ut för att få se nåt annat än väggarna.

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden sommaren 2014.

Det är visst inte bara jag som inte ska till Pride i år. Det verkar inte vara några partiledare heller och inte statsministern. Den senare är bortrest och nån är ju föräldraledig lite då och då. Vad de andra gör kan jag bara spekulera i. De gör väl nåt som just de tycker är somrigt. Vi har ju olika referensramar och för mig är Pride både somrigt och viktigt, uppenbarligen är det inte det för våra politiker.

Artisten Robban Broberg avled i natt. För mig är han ordlekaren med en stor portion somrigt i sina låtar. Dessutom är han kära minnen från min första tid här i Uppsala. Det är synd. Det är synd att så många artister som det var nåt med går bort för tidigt.

Somrigt är också det faktum att stan blir full av vatten, för att citera Robban Broberg. Fast dessvärre är det kastat vatten och inget färskvatten. På sommaren fylls våra parker av kiss och bajs, nämligen. Här i Uppsala har kommunen fått sanera Mikaelsparken, Vasaparken, Observatorieparken och vid S:t Pers kyrka på Kvarntorget från människobajs. Och så har det ställts ut fler tillfälliga toaletter. Men både sanering och baja-major kostar, förstås. Synd att inte friluftskissare och dito bajsare grips och kan ställas till svars för sina handlingar. Det är olagligt att kissa på allmän plats eftersom det klassas som förargelseväckande beteende. Straffet är böter på mellan en hundring och ett par tusenlappar. Själv anser jag att nöden inte har nån lag ibland, men urin och avföring stinker faktiskt… Sen april får man för övrigt inte längre som båtägare tömma sitt avfall direkt i vattnet utan i stället använda sig av speciella tömningsstationer. Det trodde jag var självklart tidigare, men uppenbarligen inte…

Kasta inte vatten här!

En brukar ofta säga att sommaren är svart trafikmässigt. Med det avses att antalet trafikolyckor ökar. MC-olyckorna ökar sommartid eftersom MC-åkning ju är somrigt och samtidigt ett väldigt oskyddat sätt att färdas. Trots många svåra olyckor hittills i år minskade ändå antalet dödsolyckor i Sverige under det första halvåret. Alltid något, om man ska tänka positivt.

Idag har jag lärt mig nåt nytt som är både somrigt och kärleksfullt. I Metropolen Byhålan fanns förr i tiden nåt som hette Sista kyssen. Det var en sorts gräns i stan mellan affärsmännen och hantverkarna i stan och industriarbetarna vid verkstan. En både sorglig och söt historia, den om Sista kyssen. Framför allt en bild av samhällsutveckling, men även livslång kärlek…

Inte Sista kyssen, men fin ändå. Klicka på länken i textstycket ovan så får du veta vad Sista kyssen är! Eller vad det var, rättare sagt.

Slutligen nåt riktigt positivt i sommar. Det har kommit upp ett staket på ett ställe vid järnvägsspåret där många har tagit och tar livet av sig. Ludmillas dotter var en av dem som tog livet av sig där 2008. Först sju år och ett antal andra självmord senare kom staketet upp. Att sätta upp hinder där det är möjligt är bra sätt att förhindra att fler tar livet av sig. Det känns lite mer… effektivt än att rita eller tatuera ett semikolon på sin handled.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.

---

 

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

• som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
• klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
• överlevt en skilsmässa
• överlevt operationer
• vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
• rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

1. jag ska leva med mig själv resten av livet
2. jag ska dö

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill ha… mer höst… Mer höst!

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.

De flesta tycker att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.

I skrivande stund vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.

Ibland efter regnet kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Bilden ovan, på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.

Vid samma tillfälle fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.

Hösten är emellertid en sorgeperiod för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.

Lite sorgligt var det också att se idag att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, fler nej och stimulans

Ett inlägg om att försöka hålla humöret uppe och sånt.

Igår regnade det av och till hela dan. Rejält, dessutom. Bara en stund mitt på dan var det uppehåll och då passade jag på att gå till Tokerian och köpa körv med tillbehör. Ja, som du ser är inte matlagningskonsten på topp när jag ska stå vid spisen… Men körv är gött och vi blev mätta på chorizo – en åt en smalisvariant (inte jag), den andra åt en kycklingvariant (jag).

Det regnade även vid läggdags. Här en bild från sovrumsfönstret, lite photoshoppad.

Fästmön jobbade över igår och jag blev ju försenad av internetavbrottet, så dan bara gick, känns det som. Plötsligt var det kväll och vi hade ätit. Satt vid var sin dator en stund och skrev, spelade Wordfeud och Quiz Battle (jag åker på däng hela tiden!) och så glodde jag på näst sista avsnittet av Top of the lake. Det är en märklig historia, jag ska ärligt säga att jag inte riktigt begriper den. Men jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker om den när serien är avslutad.

Anna var så fruktansvärt rolig igår med sina sångstunder. Det var härligt att få brista ut i ett riktigt gapflabb! Jag skrattade till och med när vi gick och la oss. Hon kan verkligen vara rolig, Anna. Rolig på det sättet jag gillar – det vill säga det är inte alltid planerat…

Här försöker vi vara lite roliga båda två.

Det är viktigt att få ha lite roligt när livet i övrigt mest känns som en kamp. Nåt annat som är viktigt är återkoppling på ens ansökningar. Igår kväll kom nej på två tjänster jag har sökt hos ett företag. Jag bad om återkoppling för att få veta vad jag saknade för tjänsten, men än har jag inget hört. Nu har jag totalt fått fem nej och bara två företag, Kaplan och Proffice har lämnat återkoppling. Dessutom sparar de mina handlingar för eventuellt kommande uppdrag/tjänster och Proffice vill definitivt ha mig kvar i kandidatbanken.

Tre arbetsgivare – Hammer & Hanborg, Upplands Väsby kommun och Oxenstierna & Partners har inte gett nån återkoppling trots att jag bett om sådan. För mig som arbetssökande är det viktigt att förstå varför jag blir bortsållad och jag tycker att det inte vore så svårt att skriva två rader om det i ett mejl. Men uppenbarligen är detta nånting som vissa arbetsgivare inte prioriterar. Och då blir man ju som sökande inte särskilt sugen på att återkomma med några nya ansökningar. Dessutom pratar i alla fall jag med mina vänner och bekanta om jobbsökeriet. Detta innebär att jag pratar om arbetsgivare som är intressanta och verkar bra och om arbetsgivare som jag upplever vara det motsatta. Man är inte mer än människa!

Det är fortfarande fuktigt i luften idag. Jag somnade till regnets smatter på taket. Anna är ledig idag. På seneftermiddagen ska jag klippa mig och därefter tänkte vi försöka få biljetter och gå och se Monica Z-filmen. Jag har presentkort som jag har fått via jobbet och till min 50-årsdag kvar, så det kostar oss inte ett smack. Tror till och med att vi kan besöka nåt matställe av budgetvariant före filmen!

I skrivande stund känner jag mig ostimulerad och lite låg. Det är känslor jag ska mota bort. Typ NU!

Ska du göra nåt kul idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Blött, blött, blött…

Ett inlägg i vilket Tofflan konstaterar… väta.

Det regnar. Det regnar blött. Det regnar som fan. Ja, ursäkta, men det går inte att uttrycka det på annat sätt. Vi hade ju halvt om halvt planer på nån utflykt idag. Jag hade tänkt ta med picknick och filten från bilen. Men glöm det!

Sovmorgon ända till klockan nio idag! Jag hoppas att gossen kommer i säng i bra tid i kväll. Annars får jag nog lite skäll… Men det är svårt att natta den yngre generationen när det är både ljust och varmt. Elias är ju emellertid så stor nu och han säger själv till när han vill lägga sig. Nån nattning är det ju inte fråga om i egentlig mening. Bara bädda upp, fixa läsbelysning om så önskas, tjata (knappt det, ens…) om tandborstning och lite sånt, du vet…

Efter frukost tog jag en välbehövlig dusch i mitt duschrum. Sen var det Elias tur. Han duschade i mitt badkar, där det också finns en dusch. Vi har vårt speciella knep för att det inte ska rinna vatten och schampo i ögonen och det funkade även hemma hos mig!

En renhårig gosse, om än lite störd av smattret från regnet.

När Elias var ren, torr och påklädd klev vi ut ur badrummet bara för att konstatera att det fullkomligt vräkte ner. Eller vräker, som sagt. Presens är det som gäller.

Blött på baksidan. De djupa spåren i gräsmattan kommer från kranen som flyttade upp de nya fönstren.

Jag tänker inte gå ut om det regnar så här mycket!

sa Elias.

Nej, inte jag heller!

sa jag.

Men i hallen står tre soppåsar och stinker och väntar och jag måste över till Tokerian eftersom jag insåg att toapappret är slut. Eller rättare sagt… Jag hade lyckats köpa med mig hushållspapper, extra tjockt som inte går att spola ner, i stället för toapapper. Hushållspapper går det inte åt så mycket av här hemma, det är toapappret som har strykande åtgång. Så nu när sista rullen sitter på måste det handlas. Sen vill jag förstås kolla storvinsten på Lotto – fat chance… En annan tanke jag hade var att införskaffa blommor till ballen*. Det känns inte så… kul i skrivande stund.

Fast… det där är ju saker som kan vänta lite. Det som inte kan vänta är att vi ska åka till Elias pappa i kväll – oavsett väder. Så då om inte förr måste vi verkligen ut. Och innan dess hade jag tänkt att vi skulle åka och äta söndagsmiddag nånstans.

OCH NU KOM VÄRLDENS ÅSKKNALL OCKSÅ! 

Vi får väl sitta vid våra datorer – synd om oss! – men eftersom det åskar nu också var Elias smart och stängde av sin dator. Själv sitter jag vid Storebror och den kan jag ju inte stänga av eftersom den inte vill starta då.

Jag har gjort lite research inför telefonintervjun på torsdag. Det finns vissa saker som är spännande med tjänsten, annat som oroar mig. Det sistnämnda handlar mest om personer som jag kan tänkas stöta ihop med. Personer jag inte vill gärna vill möta. Men ämnet har jag saknat! För även om jag trivs där jag jobbar nu, saknar jag humanmedicin, ett område inom vilket jag har jobbat med informations- och kommunikationsfrågor i nästan 23 år. Det är det jag är bäst på. Jag har ändå haft stor nytta av de 23 åren i mitt nuvarande jobb. Somligt går att översätta till animalmedicin och forskning kring miljöfrågor, men inte allt.

Igår kväll pratade jag lite med Fästmön. Det är alltid gott att höra Den Mest Älskades röst! Lite senare på kvällen fick jag emellertid veta att de hade blivit väldigt, väldigt besvikna och modstulna. Jag hoppas verkligen att dagen idag blir bättre för dem!

Vad sysslar du med en söndag som denna, när det i alla fall här i Uppsala är blött?

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

”Å vilken underbar morgon, å vilken underbar daaag…”

Äntligen sitter Tofflan vid en fungerande jobbdator. Bara det att System 7 och  jag inte riktigt kommer överens och min webbläsare ser helkonstig ut och saknar toolbar. Nu har jag fått till det hjälpligt – det gäller att inte vara datahandikappad en sån här kort arbetsdag när knappt en käft är på jobbet. Mer än E och jag på min våning. Vi sitter i var sin ände av korridoren, men jag hör smattret från tangentbordet, liksom E säkert hör mitt. Jag ska faktiskt försöka få lite gjort idag. Bland annat väntar jag på att en forskare ska ringa så vi kan planera en sida på svenska och en på engelska till webben kring hennes spännande projekt i Kenya.

Igår hann jag göra färdigt mitt första egna lilla pressmeddelande. Eller nåt pressmeddelande är det väl egentligen inte, snarare en inbjudan till press och allmänhet till en del av en kongress i nästa vecka som vanligtvis är helt sluten. Det ska bli spännande att se om det blir nåt napp!

Smarrigt fredagsfika brukar det vara här i princip varje vecka, men jag tror inte det är nåt smaskens på gång idag. Jag och E får väl gå och ta en kopp om en stund, i alla fall.

Vår kloka kaffeautomat har en Väck-mig-knapp!

                                                                                                                                                              Jag är fortfarande väldigt trött idag, Fästmön var ännu tröttare än jag i morse. Hon har ju haft sovmorgon varje morgon, men i gengäld jobbat kvällar. Jag väckte henne försiktigt i morse och jag sjöng verkligen inte rubriken på detta inlägg för henne!!!

Igår kväll åkte jag ut till Himlen med tre matkassar. De räcker nästan till två dagar. Nu visade det sig att det blir manfall i familjen i helgen. Frida är hos en kompis och hälsar på och Johan ska vara borta på lördag. Kalas-Killen, det vill säga Elias, har kalas både lördag kväll och söndag eftermiddag. Man undrar vad föräldrarna tänker på när det förläggs två kalas på en och samma helg… Det är också lite tokigt, tycker jag, att förlägga kalas till fredags- och lördagskvällar. För Annas del – och säkert även för pappa Jerry! – är det kanske inte så kul att första kvällen man får hem Kalas-Killen efter en vecka hos dan andra föräldern ska grabben iväg igen på kalas. Ingen myskväll med familjen, liksom.

Här dansar Kalas-Killen loss inne i en klädaffär på sommarlovets sista dag när vi var iväg och köpte skor, tröja och ryggsäck han och jag.

                                                                                                                                                                 Igår kväll fick jag i alla fall en pratstund på tu man hand med Johan. En vecka har han jobbat på praktik på ett slakteri. Det är ett tungt jobb och jag skulle tycka att det var lite läskigt att jobba med döda djur, men Johan klarar av det. Han är där för att lära och för att få omsätta sina ganska teoretiska kunskaper i praktiken. Eller nja, styckning har han ju ägnat sig åt förut. Men inte allt runt omkring. I början av december ska man sen diskutera en eventuell fortsättning. Självklart hoppas han på en anställning, för aktivitetsstödet går ju inte att leva på. Personligen tycker jag att 130 kronor om dan är att jobba gratis… Jag är emellertid glad för Johans skull att han har fått den här möjligheten och så får vi hoppas att det är en väg ut i arbete. Han säger själv att allt förstås inte är roligt och att arbetet kan vara mycket tungt, men det är bra mycket bättre att jobba än att sitta vid datorn hela dagarna. Och tro mig, jag vet och jag håller med! Jag tycker att han är duktig som kör detta tunga praktikjobb på heltid. Lång resväg är det också, men han tar första bästa buss till jobbet. Jag håller alla tummar jag har för att det ska bli nåt bra av detta! Johan är en duktig kille, jag vet det. Sen är han inte världsbäst på att städa, fast det är nåt han har blivit betydligt bättre på det senaste året.

Read Full Post »