Helgplaner

Ett inlägg om helgen och om glädjen som saknas.

---

 

Jag satt här och läste… Som synes behöver jag tvätta håret OCH skaffa tandställning mot underbettet.

Jag satt här igår och läste min tidning… Ja, det vill säga jag läste pappersvarianten av QX, en tidning jag knyckte i Pride Park i lördags. Och sen läste jag förstås boken jag ska recensera. Den hinner jag inte ta mig igenom före helgen – helgen börjar ju för övrigt idag. Recensionen kommer därför nån gång under nästa vecka.

I eftermiddag ska jag åka till Förorten, skjutsa barn och grejor och hämta Fästmön. Efter nåt ätbart tar vi oss sen in till stan för att gå på konsert. Jag har inte varit i stan på hela sommaren, för jag räknar inte en bussresa till centralen som ett stadsbesök liksom inte heller besöket hos frissan – salongen ligger i utkanten av stan. Nej, jag häckar ju mest här i New Village. Vad ska jag i stan att göra? Bli irriterad på folk? Det kan jag lika gärna bli här hemma. Det är tröttsamt när människor inte förstår hur röster ekar i grytan som bildas av omkringliggande hus. Det gör att alla här hör deras fest, trots att vi inte är bjudna (för övrigt skulle jag aldrig frottera mig på ett party där Mr Besser-Wisser deltar). Och jag blir liiite grinig och hyssjar när jag genom mitt öppna arbetsrumsfönster har hört en unge säga

Det är en fluga!

sex gånger, högt, utan respons från nån förälder.

Vi ska lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan!

En har blivit folkskygg, det är bara att konstatera. Jag klarar fint av att umgås med en till två personer i taget, helst såna ur närmaste umgänget eller familjen. Sen tar det stopp. Därför blir det extra intressant att se hur det avlöper i kväll. Jag gissar nämligen att vi inte är ensamma om att lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan här i Uppsala. Biljetterna var en liten överraskning från Anna, som vet att Sarah Dawn Finer är det närmaste en idol för mig. Hon reser och far Sverige runt och ger konserter, hon reser utomlands och sjunger, är med i teateruppsättningar… jag blir trött bara jag tänker på hennes schema. Och jag förstår verkligen att hon numera nästan aldrig svarar på Tweets… Men i kväll ska vi lyssna på hennes ljuva stämma när hon och hennes tremannaband kör akustiskt. Det blir nog en magisk kväll, särskilt som solen har lovat att hålla sig framme.

Stadshuset i Stockholm ska vi kanske titta på. Den här bilden är dock från november förra året.

I morgon far vi sen iväg, Sar… Anna och jag, för att utnyttja två gratisnätter på hotell som Anna har fixat. Vi får ungefär två dar i Stockholm allt som allt (anländer lördag eftermiddag, åker hem måndag lunch). Lucille vaktar över mitt hem och får på så vis en fristad (utan att jag förklarar närmare). Det ska bli skönt att få tid tillsammans. Tid, när bara Anna och jag upplever saker. Det är för lite av den varan sen en tid tillbaka och det tär. Sen vet jag också att Anna alltid är mamma, att Anna jobbar när hon inte har semester och att jag är dotter (inte till Anna, förstås!) och har mitt skrivande. Men nu… Nu har vi två dar som ingen tar ifrån oss. Jag lämnar datorn hemma. Behöver jag skriva kan jag faktiskt göra som FEM och jag gjorde när vi var barn, eller som Kim M. Kimselius gör på sina resor – skriva för hand. Block och penna brukar finnas på hotellet. Jag vill vara närvarande den här gången, inte tänka på nästa text eller nästa blogginlägg eller om jag har fått nåt mejl.

Datorn får stanna hemma, alltså, du läste rätt. Visserligen är jag livegen, men jag har lagt på några extra kol och det jag behöver göra på måndag kan jag göra när jag kommer hem – bara det är före midnatt. Jag har tidsinställt några blogginlägg ifall du saknar mig förfärligt. Och du som finns på Instagram kan nog se en och annan bild som jag skickar upp – kopia går till Twitter också. Mejlen får vila helt. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till glädjen i skrivandet. Orden finns där, de kommer ut utan problem, men jag känner mig inte välkomnande eller glad över dem. Bara ledsen och sorgsen. Det är med andra ord rätt illa ställt.

Vad händer hos DIG i helgen??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar har jag nåt kul att läsa, det vet jag bestämt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Årsdagar

Ett inlägg om årsdagar.

---

 

Vid lunchtid for vi ut på landet. Det var faktiskt lite soligt då och vi var dessutom aningen uppklädda. Skälet till vår utflykt och klädsel var att vi ju skulle fira en 60-åring. Egentligen infaller Dagen i morgon, men firades idag. Inget att tjafsa om.

Inget tjafs ens på ölburken.

Vi inledde med sång och för det blev vi bjudna på kött och potatissallad och sallad med olika sorters dryck till. Jag körde bil och drack därför bubbelvatten utan alkohol men med smak av citron. Somliga drack både öl och vin och nån tog en likör till kaffet…Själv mumsade jag i mig en enorm bit tårta som H hade gjort (totalt sex stycken…). Den var så god att det bara smälte i munnen.

Den smälte i munnen…

Det var trevligt vid bordet där jag satt. Mina närmaste bordskamrater var Fästmön, H och Annas snälla mamma med man. Lite senare kom farbror Bosse (min blivande svärfar, fast han nog inte vet om det) och ett och annat barn och barnbarn till jubilaren. Nyaste barnbarnet var för övrigt bara 20 dagar ungt…

Men man ska inte sitta för länge när det är öppet hus. Vi for tillbaka till stan efter ett par timmar. Tog vägen om Gamla Uppsala och loppisen intill Mjödstugan. Jag såg en helt underbar kinesisk svart träask där, fast 150 kronor avgjorde att den fick vara kvar. I uthuset såg vi ett och annat. Jag kunde inte låta bli att undra över priserna på några gamla vinflaskor med innehållet kvar. Kom mig dock inte för att fråga, för jag skulle ju inte handla nåt.

En flaska Chateau Timberlay årgång 1959 var till salu.

Vidare såg jag en och annan fantastisk ljuskrona och en trattgrammofon med en tratt så turkos att jag nästan började gråta.

Tratten på grammonfonen var turkos. Ljuset i uthuset var för dåligt för att bilden skulle bli riktigt bra.

Sen for vi vidare till Black Brook först, därefter till Tokerian. Hittade middagsmat till i morgon för nästan halva priset. En godisbunke fick följa med i påsen. Anna bjöd på kycklingburgare och jag var lite hungrig eftersom jag ju inte åt köttet som serverades på kalaset.

Om sju år blir jag 60. Det låter gammalt, men T, som vi firade, är som en pojke fast farfar – och morfar – han är. Jag känner mig ändå äldre än de flesta. De senaste sex åren har tärt. Men jag tackar i alla fall WordPress för den fina badgen, trofén. Idag har jag bloggat här i sex år…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyår och doktorn som inte svimmade

Ett inlägg som BARA handlar om min mamma och mig, mina vänner, mina bonusbarn och vad vi har gjort.

---

 

Vi har firat ett stilla nyår med god mat och film. Ingen partajade direkt i området och det var lagom med fyrverkerier och smällare. Inte som förra året, när man var rädd för att gå och lägga sig. Däremot har jag haft nätter med dålig sömn och det beror INTE på hostan – hostan är nästan borta nu, det är bara stämbanden som inte riktigt vill vara med.

Nyårsdagen blev det tabberas på den av julmat som fortfarande levde. Kalkonprinskorvarna hade antagit en grön färg i kylskåpet och gick därför nästan på egna ben till komposthinken. Men mammas kycklingköttbullar hade överlevt fint i frysen och värmdes i min en gång så svindyra stekpanna.

En och annan promenad har vi tagit och ett och annat blodvite har uppstått. Min lilla mamma lyckades nämligen ramla inne i en affär. Som tur var fanns jag ganska nära och dålig rygg till trots lyckades jag lyfta upp henne från golvet. Inga ben var brutna, men mamma hade skurit sig väldigt illa på ena handen. Jag brukar svimma när jag ser blod. Den här gången höll sig ”doktorn” på benen och kunde inte enbart lyfta upp sin mamma utan även plåstra om henne inne i affären. Som tur var sålde affären plåster och jag ryckte åt mig ett paket efter att jag hade tryckt en ren näsduk jag hade i min jackficka mot såret. Senare köpte jag strips och bättre plåster på apoteket och kunde kolla såret igen samtidigt som jag knep ihop jacket på handen. Nu försöker jag hålla lite koll på mamma. Precis innan hon ramlade var hon lite förvirrad och jag blir självklart orolig. Det är inte lätt att vara gammal. Det är inte lätt för en dotter att se sin lilla mamma bli gammal. Tjatigheten kan jag klara mig utan (mitt huvud får reparera sina hål snart), men oron är väldigt tärande. Hur ska det bli sen?

Vi har ätit pizza i kväll. Jag har inhandlat en ny väggalmanacka till köket med blommor på. Amaryllisen från L har skjutit upp en ny stängel, men den växer väldigt snett. Och så njuter jag av min fotfil, som jag fick av bonusbarnen och min nya uppladdningsbara tandborste, som jag fick av mamma i julklapp. Fästmön har jobbat väldigt mycket, men idag på förmiddagen telefonerade vi en stund.

Innan jag bjuder på några bilder vill jag tacka alla vänner och min familj för gott stöd som jag har fått och får. Och jag lovar er som vet vad jag menar att jag står fast vid det jag har lovat att göra efter alla helger (utan att ni som vet vad det handlar om kommenterar det vid det här inlägget). Det är inte fegt att ta hjälp, jag har förstått det nu.

Här är några bilder från de senaste dagarna. De är garanterat blodfria!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Nya mönster och gamla

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Övervinna hinder…

Ett inlägg om att det är lite tufft.

---

 

På väg mot nya hinder?

Det är lite tufft just nu. Eller just nu och just nu… Det har det varit länge, tack vare somliga. Och mig själv. Mest för att jag har nån drift att säga sanningar. Inte så att jag måste säga sanningar hela tiden. Jag försöker alltmer välja mina strider. Men ibland har även jag gränser. Då spelar det ingen roll att jag börjar vänligt – jag blir ändå alltid skurken i slutänden. Eftersom det är så kan jag ju lika gärna bli skurk på riktigt, eller..?

Det är många hinder på min bana. Mycket att försöka ta sig över, kämpa med och emot. Inte har jag det värst bland människor, fast jag börjar känna att det snart räcker. Ska jag aldrig mer få känna mig trygg igen?

Igår fick jag två nej på jobb jag hade sökt. Ett av dem var för ett jobb jag verkligen ville ha. Ovanpå det försöker a-kassan och jag kommunicera. Det är svårt, de har för många kockar inblandade och jag är för ärlig. Det tär. Allting tär på mina krafter och min energi som jag så väl behöver till vettigare saker än att diskutera 20 minuters arbete. Mitt liv står stilla. Hindret, som ställdes upp framför mig 2009, står där fortfarande. Jag försöker och försöker komma över det, men puttas hela tiden ner till ett liv i nån sorts standby-läge. Jag kan inte ens gifta mig på grund av detta. Vissa dagar är jag frånvarande för att kraften bara har runnit ur mig. Andra dagar kommer jag igen. Men jag vet inte hur många gånger till jag orkar...

Att få höra att man inte bryr sig om sin omgivning gör ondare än du tror. För jag bryr mig om, det är bara det att jag inte alltid har kraft. Eller tid. Det tar nämligen tid att vara arbetssökande. Som arbetssökande ska du nämligen:

• aktivt söka jobb
• leta lediga jobb
• skriva skitbra ansökningar
• försöka kommunicera med a-kassan
• rapportera dina aktiviteter till Arbetsförmedlingen
• gå på intervjuer
• hantera nej på sökta jobb
• ta kontakt med folk och företag där det kanske kan finnas möjlighet till jobb

Med mera. Så du ser. Det är ett ständigt arbete att vara arbetssökande. Idag har jag i alla fall hittat och sökt tre jobb som verkar intressanta. Och så har jag tagit en kontakt med ett företag där jag en gång var kund (ja, det är lite ironiskt, men…). Jag önskar ingen en tillvaro som arbetssökande. Men att prova på hur det känns under en vecka tror jag skulle skapa en helt annan förståelse.

Igår fick jag inte bara nej, jag fick också veta att en före detta arbetskamrat hade gått bort. Nu är vi bara tre i livet av sex som en gång jobbade just där. De tre som har gått bort var relativt unga. Det är inte så konstigt att jag till exempel hatar rökning – den dödar ju faktiskt människor.

Nu ska jag samla ihop skärvorna av det som är jag och försöka skutta över ett av dagens hinder. Komma igen, bita ihop, inte bryta ihop, ta nya tag. Till middag ska jag laga lax och det blir man smart av, har jag hört… Kan behövas just nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Alla borde ha en Anna i sitt liv

Om det är nån som kan få mig att både tänka nyanserat och att skratta när många saker i livet är tuffa, så är det Anna. Anna, den mest älskade fästmön. Igår eftermiddag åkte vi in till stan för att äta tidig thaimiddag. Bra och prisvärda bufféer hittade vi på Thai Village mitt i stan. Däremot lämnade servicen ett och annat att önska…

Maten var supergod. Jag provade sesambollar och dumplings för första gången!

En i personalen var totalt ointresserad av sina arbetsuppgifter – periodvis. Samtliga gäster som anlände fick BE om att se menyn – alla ville ju inte ha buffé. Sen satt h*n och mobilsurfade mitt i restaurangen vid ett bord. Men hallå! Och när vi skulle gå hann vi knappt resa på oss innan Mobilsurfaren plötsligt fick eld i baken och trängde sig fram till vårt bord för att plocka disk. Vi är ju inte några små damer, så vi gav upp försöket att kränga på oss jackorna och tog med dem för påsättning utanför restaurangen. Ville ju inte riskera nån porslinskrossning.

Vaniljglass och konserverad frukt tog jag till dessert, men det fanns också friterade bananer.

Men som sagt, maten var supergod! Jag var modig och provade två för mig nya saker – sesambollar och dumplings med kyckling och grönsaker. Anna vågade först, sen vågade jag. Anna hade förresten en egen liten show. Hon är en sån… entertainer… Se bara!

Anna showar

Först äter vi lite…

Gott det här, ser du!

Sen äter vi lite till…

Banta? Va?

Och sen kan vi inte hålla oss för skratt för att fotografen inte vill sluta ta bilder när vi stoppar saker i våra små söta pussmunnar.

Ha ha ha!!!

Så anlände vi till biografen. Det var en lååång promenad på… två minuter. Våra biljetter och biogodiset betalades av vännen Karin, som inte längre finns bland oss, och fru Klon. Tack snälla båda! Jag är för övrigt säker på att Karin sitter på ett moln där uppe och läser varenda rad jag skriver och nickar förnöjt när hon nämns och skakar på huvudet åt stalkern (som hon berättade för mig är ökänd). För nej, vännen, jag glömmer dig aldrig!

Vi var först i den lilla biosalongen och fick de två bästa platserna. Jag hade gott om tid att studera mina jeans.

Mina jeans.

Faktum är att vi var först väldigt länge, så jag trodde att vi skulle förbli ensamma.

Tomt var det här.

Men sen dök det upp två välförberedda brudar som hade läst in sig (!) på filmen/boken. De var fullastade med popcornbunkar och jag sa till Anna att hon skulle vifta lite med sin vänstra armbåge och välta ut popcornen om de inte slutade vara så förnumstiga prata. Men de slutade prata, tur för dem! Vidare var det en genomförkyld människa som snorade och snöt sig och spred sitt jävla virus så nu blir väl alla tio som såg filmen sjuka lagom till påsk. Sånt där tycker jag är oförskämt! Man stannar hemma när man är smittsam. Basta!

Två som inte heller hade vett att stanna hemma var ett ungt par som skulle ha behövt silvertejp (jag säger inte till vad, initierade människor förstår). Vi såg de redan i lördags och de var liksom redan då limmade vid varandra. MEH! Hångla kan man väl göra hemma likaväl som man kan snora? Dessutom satt killen och fipplade med ena stolen nära min så att det både lät illa och skakade om hela stolsraden. Tjejen tyckte att det var helt OK att sätta upp fötterna – med skorna på – på armstödet i stolen framför. Uppfostran? Nej, inte tillstymmelse till nån.

Om filmen kan du läsa i ett separat inlägg. Jag frös under hela föreställningen, så när vi kom ut var det skönt att få sätta på sig dunjackan. Vi ville båda fota ett upplyst träd, men ibland får en del av oss… stå tillbaka…

Anna Ren?

Vi hann hem lagom till den sjunde delen av danska Brottet på SvT1. Tio delar ska det bli totalt och ärligt talat tycker jag att serien är lite seg. Det händer nästan ingenting som för handlingen framåt. Men så klart jag är nyfiken på att få veta vad som har hänt med den kidnappade lilla flickan och skälet till att hon kidnappades.

I morse var det dags att skutta upp och jobba. Anna har ju haft ryggskott ett tag, så det var nog lite ovant att kliva upp för en arbetsdag. En lång sådan, dessutom. Jag ska försöka plocka upp henne på vägen hem innan jag åker och köper påsköl.

I kväll blir det korv till middag. Mitt kylskåp är ovanligt välförsett – också ett tecken på att jag har en Anna i mitt liv. De veckor hon bor hemma hos sig kan man möjligen skymta en gurkburk, några öl, fil och en ostbit i min kyl.

Välförsett kylskåp.

På onsdag kommer så mamma för att fira påsk med mig. Jag ska vara ledig på torsdag, nu är det slut med att jobba gratis och extra och svara på mejl på kvällar och helger och publicera hemsidor efter klockan 16. Det ska bli skönt att få vara ledig, men samtidigt vet jag att jag måste tänka klart snart. Tänker ta delar av den här arbetsdagen för att ringa en del samtal, bland annat försöka få lite information från facket, vilket jag vet är i det närmaste omöjligt. Men jag måste försöka i alla fall. Vidare måste jag jaga nån på personal HR och så hoppas jag att jag får nån form av svar på det mejl jag skickade prefekten för en vecka sen där jag krävde ett förtydligande av anbudet, inte mera ludd. Men som sagt, det har gått en vecka och jag räknar inte med att få klara besked nånsin. Detta tär. Det tär så in i helvete.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dofter, jul och mörker

I morse när jag vaknade – ja, när det var lagom tid att vakna, jag hade ju vaknat i olagom tid först – tyckte jag att jag låg med näsan bland en massa gröna äpplen. Precis just gröna äpplen doftade det. Och när jag sen började sniffa på Fästmön tyckte jag att hon doftade… smågodis. Konstigt, det där med dofter…

Vaknade jag i den här korgen, månntro?

Vi åt frukost ganska länge, spelade ett parti Wordfeud till, bara fanns till. Sen blev det dags att tänka på Det Verkliga Livet. Vi for iväg till ICA Solen för att handla. Jag var på vippen att köpa kalkonsalami – men den var för gammal. Och när det gäller fågel köper jag inte gärna sånt som är efter bäst-före-datum. I stället inhandlade jag ett paket kycklingkorv, för här ska det bli kycklingkorv med bröd och räksallad till söndagsmiddag!

Hemma i New Village startade jag en maskin tvätt och perkolerade kaffe. Medan kaffet puttrade och bubblade pratade jag med mamma. Vi telefonerade visserligen igår också, men jag vet ju att hon känner sig extra ensam om helgerna. Igår blev det prat om julen igen – och jag känner bara för att rymma. Det senaste budet är att jag inte ska åka till henne, för det kan ju snöa… (Hur många gånger har jag inte kört de 2 x 30 milen för att fira jul i Metropolen Byhålan???) För mig är det gällande budet att jag inte kan bestämma nånting med nån eftersom jag väntar på en operation. Mamma vill ju komma hit till jul och jag har sagt att vi får vänta och se eftersom jag ju kanske är sängliggande/hospitaliserad. Jag kan inte hjälpa henne med lyft och allt möjligt när jag inte för lyfta knappt mitt finger. Om jag ens kan lyfta alls…  Den här juldiskussionen TÄR på mig, jag vill bara rymma från alltihop till en liten stuga i skogen med en sprakande brasa och massor av snö utanför. Typ.

Vätten som körde oss i släde till Tomtens stuga en gång…

Mörkret sänkte sig snabbt över den här dan. Det är därför jag inte gillar detta hattande hit och dit med sommartid och vintertid. För när det slår över och blir vintertid, det vill säga normaltid, igen blir kvällarna så långa och mörka. Jag ska ägna en stund åt att försöka läsa ut boken i ”bokprojektet” jag deltar i. Det är inte så många sidor kvar. Sen blir det tvätthängning och söndagsmiddag för att slutligen runda av med första delen av Arne Dahl: Upp till toppen av berget på SvT 1 klockan 21. Får hoppas att jag gillar den bättre än de två föregående Arne Dahl-avsnitten.

Mina köksstolar har varit på kalas i helgen och kommit tillbaka alldeles kletiga och smutsiga – som man kanske ska göra när man har varit på kalas. Vad har du gjort en söndag som denna???

Livet är kort.

Read Full Post »