Ett inlägg om det förflutna IGEN, men också om knoppar som ska brista i framtiden.
Jagad av det förflutna? Knappast jagad, men nog har det förflutna poppat upp mer än en gång den senaste veckan. Igår hände det igen, denna gång i form av ett kärt återseende. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och vi åkte till Årstahallen för att köpa middagsmat. Och där, plötsligt, bland ostarna, träffade jag E. Det var över sju år sen vi sågs, men E och I var de enda av dåvarande kollegorna som hörde av sig efter Det Som Hände. Den hälsning de skickade mig har suttit på mitt kylskåp ända sen dess. Den betydde – och betyder fortfarande – så mycket. Så ja, det var sannerligen ett kärt återseende av det förflutna igår.
Hälsningen från E och I har suttit på min kylskåpsdörr i över sju år.
Jag insåg plötsligt att jag handlar alldeles för sällan på ICA. Det fanns gott om pengar på kortet/kontot eftersom jag har en automatisk överföring dit varje månad. Därför kunde vi handla en massa smaskens vid delikatessdisken. Vad notan slutade på talar vi tyst om. Fördelen med att handla färdigmat igår var att Anna kunde välja det som passar henne och den kost hon äter och jag kunde göra detsamma. För min del blev det kycklingspett, grekisk sallad, tzatziki och fetaost. Av den grekiska salladen åt jag mest fetaosten och tomaterna, gurkan rörde jag inte. Det är ju riven gurka i tzatziki, men eftersom det antagligen är skalet jag inte tål så bra kände jag mig inte orolig. Vi åt middag tidigt och jag öppnade en flaska Amarone från vinskåpet. Flaskan har nog legat där ett tag, jag minns varken priset eller när jag köpte den. (Systemet har inte längre 2011:an som vi drack igår, men däremot 2012:an.) Det blev ett glas till maten och ett glas lite senare på kvällen. Magen tog emot det väl.
Lördagskvällen förflöt i slappaste laget. Anna hade haft en tuff dag på jobbet och min mage är fortfarande lite sisådär, så det kändes helt OK. Vi glodde på Mr Selfridge, förstås, innan läggdags. Jag hade tänkt ligga och läsa ett tag innan jag somnade, men ögonlocken var förvånansvärt tunga.
Jag bytte bok igår, det vill säga jag läste ut en Ruth Rendell-bok och grep mig an nästa. Lustigt nog visade sig den nya boken inte vara ytterligare en Wexford-deckare somjag trodde utan en av författarens mer psykologiska thrillrar. Idag på förmiddagen läste jag ungefär en tredjedel av boken och jag är mycket imponerad! Det här är ännu bättre än Wexford-serien! (Kommunalrådet hade helt rätt!)
Bokbyte igår från den översta till den understa.
Kaffe på sängen – fast på nattduksbordet, förstås.
I morse var det väldigt folktomt på gatorna när Anna och jag tuffade till hennes jobb i Clark Kent*. Jag noterade dock några enstaka cyklister, de flesta kvinnor, som troligen var på hemväg efter nattjobb, kanske i vården. Vilka beundransvärda kvinnor! Själv kröp jag tillbaka ner i sängen när jag kom hem och drog täcket över huvudet. Två timmar senare vaknade jag… Ovanpå det intog jag kaffe på sängen och läste i ett par timmar. Det känns som om jag laddar inför nåt stort och spännande samtidigt som jag också hämtar tillbaka krafterna efter såväl gallstensanfall som tarmvred.
En liten, liten knopp i S:t Paulian.
Det var kyligt i morse och runt nollan. Aningen rädd var jag med tanke på att Clark Kent nu har sommartofflorna** på, men det var inte halt. Lite varmare har dan blivit sen dess, fast inte mer än knappa sju grader. En kan undra vart våren tog vägen. Tog den time out – så där som politiker gjorde innan sociala medier fick dem att avgå mer permanent?
Här i hemmet brister i vart fall knoppar och här avsätter vi ingen. Det började med amaryllisen, fortsatte med orkidén. Igår noterade jag att en av porslinsblommorna blommar också och i S:t Paulian, som jag köpte till jobbet i höstas för ett presentkort från Elliot Hund och tog med hem när jag slutade, hittade jag en liten, liten sak, minsann!
I övrigt dyker det upp märkliga åkommor här. Den senaste är hudutslag. Ja ja, jag jobbar på att överleva. Har jag överlevt Det Som Hände klarar jag av såväl det förflutna – jag har inget att dölja eller skämmas för, till skillnad från vissa andra – som den dumma kroppen.
Min söndag fortsätter i lugn takt. Jag ska hämta min kära efter arbetsdagens slut samt frakta hem min stege från Förorten och så ska mamma få sitt helgsamtal. Söndagen avslutas med Springfloden. I morgon är det en ny vecka, med nya möjligheter. Och den veckan blir jag ett år äldre, dessutom, och ska ha kaffekalas för några av de närmast sörjande.
Jag önskar Dig en skön söndag med lagom mycket på agendan!!!
*Clark Kent = min lille bilman
**sommartofflor = sommardäck
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 