Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘98-årskalas’

Ett soligt måndagsinlägg.


 

 Sol mellan träden

Sol hittade jag mellan träden i helgen. Idag finns den överallt, känns det som.

Tänk att en måndag kan vara så solig och vacker! Idag behöver jag inte jaga nån sol – den finns här och lyser klart och starkt. Det är inte ett moln på himlen utanför. Jag ska in till stan mitt på dan och träffa F. En gång var jag kund i F:s företag. Nu träffas vi, som vanligt när det gäller mig, alltför sällan. Men det blir riktiga långsittningar när vi väl träffas. Det lär inte bli nåt undantag idag. Lite märkligt, det där ändå, att man kan gå från ett företagare-kund-förhållande till två människor som gillar att prata om ”allt”. Det är en sån där guldkant i tillvaron jag sparar på.

Gårdagen blev en halvseg historia. Jag skjutsade hem Fästmön från jobbet när hon hade slutat på eftermiddagen eftersom hon åter skulle bli mamma på heltid – helgen blev bara en bonusvisit hos mig mellan arbetspassen. En timme efter skjutsningen var jag hemma i New Village igen. Av nån anledning kändes det väldigt ensamt just då. Detta, i kombination med andra tankar som tär, gjorde att humöret inte var det soligaste. Jag ringde i alla fall lilla mamma för att få höra om 98-årskalaset. Hon gav mig alla detaljer och jag lyssnade i 40 minuter. Sen hjälpte jag henne telefonledes med några räkningar. Och så fick jag två minuter att prata. Just igår önskade jag extra mycket att mamma var mamma – nån som lyssnade, sa nåt klokt och tröstande i stil med att:

Det ordnar sig! 

Castelforte Valpolicella ripasso

Det fanns ett glas Castelforte Valpolicella ripasso kvar till söndagsmiddagen.

Lagade till middag på rester från frysen. Det fanns ett glas rött kvar och det sköljde jag ner maten med. Sen parkerade jag mig i bästefåtöljen och läste 150 sidor ur min tegelsten på gång. Det är en spännande, men märklig historia om en man som kan resa i tiden. Hans primära uppgift med tidsresorna är att förhindra mordet på president Kennedy. Naturligtvis passar han på att ingripa på andra ställen i människors liv också – och det är inte alltid varken lätt eller så smart… Vad jag tror att författaren kort och gott vill säga med den här boken är att låta det förflutna vara just det förflutna, nånting vi inte kan, bör eller ska försöka ändra – det går ju inte. I stället ska vi se framåt. Det låter lätt och logiskt, men… Tja, du vet kanske själv hur det kan vara.

Kvällen i bästefåtöljen avslutades med ett par goa vänner per sms och därefter Arne Dahl samt Fortitude. Arne Dahl-filmerna är sisådär. Jag tycker i vart fall att de blir lite bättre för varje gång, trots att jag också tycker att alla pratar östgötska till slut. (Ska jag av alla människor säga…). Men Fortitude… jag blir bara mer och mer irriterad och ofokuserad och igår slutade det med att jag i stället för att sitta stilla och glo gjorde mig iordning för natten. Nej, jag tycker det är ursegt och rörigt. Jag la mig i sängen och glodde på Poirot på 7:an i stället.

Just som jag höll på att somna bzzade mobilen. Och jag är ju nyfiken, så jag blev tvungen att glo. Det slutade med att jag gjorde en systemuppdatering. Den som nån gång har gjort såna på sin mobil vet att det tar lite tid… Sen var jag klarvaken och fick läsa mig trött.

Nu ska jag sätta fart och fräscha till mig, slänga i mig en droppe fil och sen bussa in till stan. Det är alltid nervöst. Men jag har överlevt hittills. Idag är det ju dessutom en solmåndag, så jag är övertygad om att jag når mitt mål.

Vad händer hos DIG denna måndag??? Svischa inte bara förbi, skriv gärna några rader och berätta så jag har nåt att se fram emot att läsa när jag kommer hem i eftermiddag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan pratar mat, men även jagar vårtecken.


 

Med Fästmön ivägskjutsad till jobbet fann jag mig plötsligt ensam igen. Eller plötsligt och plötsligt… Jag visste ju att Anna skulle jobba. Världens vackraste vårdag är det, så jag funderade i alla fall på att ta en liten promme. Men först ringde jag lilla mamma för att kolla läget. Mamma ska iväg på 98-årskalas nu i eftermiddag och laddade för det. Jisses! Tänk att fylla 98 bast och ha kalas! Det är mammas faster E i ett nötskal, det!

Raclette med potatis och tillbehör

Raclette med potatis och tillbehör blev gårdagens middag.

Min mamma är ute oftare än jag. Hon är duktig och går ut minst en gång om dan. Mamma blir 80 i sommar. Jag fyller 53 nästa månad. Men för att jag ska gå ut vill jag gärna ha ett mål. Nån mat behövde jag inte handla. Igår åt vi rester från frysen – racletteost som hade blivit över sen i höstas. Osten går alldeles utmärkt att frysa i grilltjocka skivor. Till den serverade jag mig själv kokt potatis. Anna fick broccoli, blomkål och vad det nu var mer för nåt i blandningen. Lite inlagda grönsaker som cornichons, pfeferoni, syltlök och oliver är gott till samt pepparmix på osten.

Chardonnay Pays doc

Chardonnay Pays d’Oc var inget höjdarvin.

I glasen hällde jag vad jag trodde var ett säkert kort – ett torrt chardonnayvin. Men det föll mig inte alls på läppen, så det enda serverade glaset blev det för min del.

Min middag idag blir lite kallskuret köpt till extrapris samt mimosasallad. Till Melodifestivalsfinalen dukar jag fram ostar (ett samlat hopplock från våra kylskåp), kex (till mig), finncrisp (till Anna) och var sitt glas rött av nån sort från vinskåpet.

Damm med is och speglande sol

Dammen var frusen och solen speglade sig i isen.

Men… jag skulle ju UT idag… Jag beslöt mig trots allt för att gå en sväng till MM-affären och Tokerian. Jag behövde lite städgrejor och så nåt litet lördagsgodis. Jag tog Skogsvägen dit och passade på att fota näckrosdammen som fortfarande var frusen. Solen speglade sig vackert i den – som synes här intill (bilden är inte Photoshoppad alls, mer än storleksförminskad).

Fast jag ville ju jaga vårtecken! Jag såg solen och hörde fåglarna, men fanns det inga blomknoppar nånstans? Ärligt talat, det vanligast förekommande vårtecknet under min lilla promenad till Tokerian var… inte hundbajs, men skräp. Överallt i gräs, buskar och träd såg jag plastpåsar, chipspåsar, godispapper, kakförpackningar, McDonaldsförpackningar och annat smått och äckligt. Jag irriterade mig enormt, för i det här lilla skogspartiet finns en stor soptunna centralt placerad. Hur svårt kan det vara att slänga sitt skräp där?!

Trädgren krokig

En krokig trädgren – och en massa plastpåsar i bakgrunden, tyvärr.


Vårtecken i form av små näpna blomknoppar 
var det dåligt med. Jag såg mest skräp, som sagt. På hemvägen tog jag Den långa vägen. Där var det soligare än inne i skogen och då… äntligen såg jag… tussilago! Årets första för min del! Jag ställde ifrån mig kassen och krälade nere i förnan för att ta en bild. En kvinna glodde på mig så att hon höll på att ramla av cykeln hon trampade på.

Tussilago

Årets första tussilago för min del.


Och nu vill jag förstås veta om DU har sett några vårtecken och i såna fall vad! Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »