Det är april…

Ett skämtfritt inlägg.

---

 

April i fotoalmanackan representeras av ett surt aprilbarn i vagn, fotat av pappa.

Det är april. Den första april, skämtens dag. Jag tänker inte skämta i det här inlägget, för i skrivande stund finns inget skämtsamt i min tillvaro. I morse gick inget mobillarm igång klockan 6.30. I stället vaknade jag prick en minut efter klockan sju och började fundera på hur jag skulle lägga upp min dag. När jag skriver dessa första rader har jag varit vaken en timme och 14 minuter. Jag klättrar redan på väggarna.

En liten stund låg jag kvar i sängen och försökte läsa om Leffes liv och leverne (202 spänn på Bokus, 15 kronor på Myrorna, som ett tips på var en kan köpa böcker i bra skick billigt…). Men det är liksom inte sånt jag gör en vardagsmorgon. Ändå känns det nog inte lika jobbigt idag som det lär göra på måndag när en hel arbetsvecka startar och jag inte får vara med på den.

Jag rev ur sängkläderna för idag ska jag bädda rent. En maskin jobbar redan frenetiskt med min tvätt. Har en inget bättre för sig kan en nämligen alltid ägna sig åt hushållsarbete. Vårsolen är som bekant skoningslös och jag såg i dess obarmhärtiga strålar hur otroligt skitiga mina fönster är – och vilken jädra dammig spis jag har… Sen vände jag blad i min fotoalmanacka och såg den enda bilden i den som jag inte har tagit själv. Bakom kameran stod min pappa och motivet på bilden är jag, sur, i min vagn. Ja, jag är ett ju ett aprilbarn och det sägs att vi är som aprilvädret – ömsom sol, ömsom regn. Vid fotograferingstillfället var humöret uppenbarligen inställt på regn. Eller kanske sol, för jag gillar ju regn.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli åtta gjorde jag ett toabesök. En av fördelarna med att inte jobba var i detta läge att jag slapp Toalettjakten. Här fanns inte nån upptagen toalett. Men nackdelarna överväger naturligtvis. Det går åt betydligt mer toapapper och kaffe när en går hemma och är arbetslös. Dessutom är det jävligt ensamt trots att folk i huset ägnar sig från allt från att spela plåga fiol till att renovera så här på morgonen. Ja, jag drömmer fortfarande om en stuga i skogen, kan du förstå det? (<== retorisk fråga).

Två minuter över åtta ringde jag så till Arbetsförmedlingens kundtjänst, som det egentligen inte heter numera enligt ställets webbplats, men ändå. Det var dit jag skulle ringa och påanmäla min arbetslöshet, enligt min handläggare som tar över ett dygn på sig att besvara ett kort mejl. Och tro det eller ej, men…

• jag slapp vänta i telefonkö
• jag fick prata med en trevlig Bodil

och

• min handläggare hade gett mig korrekt information, det var hit jag skulle ringa.

En tröstpresent till mig själv igår.

Vad ska jag göra nu då? Klockan har just passerat halv nio. Kuvertet till a-kassan ligger tjockt av alla papper igenklistrat och frankerat i hallen. Det ska jag gå ut och posta lite senare och samtidigt utföra ett ärende åt Fästmön. Ja självklart ska jag surfa runt och kolla om det finns några lediga jobb att söka, för jag kan ju inte gå till brevlådan så länge tvättmaskinen jobbar. Sen ska jag duscha, bädda rent och kanske unna mig en stunds läsning. Igår levererades, förutom en felaktig faktura, även en bok från Bokus (ordinarie pris: 201 kronor, mitt pris 171 kronor). Jag väntar på ytterligare ett bokpaket därifrån och senare under kvällen igår fick jag en signal om att det är skickat. Senare idag levererar jag en rapport om huruvida jag lyckades uppnå mitt bokmål för mars månad.

Det blir nog Den Långa Vägen till brevlådan, för aprilsolen lyser just nu lyste nyss och jag behöver ljus och luft. Jag har nämligen lovat mig själv att gå minst en promenad varje dag. (Fy så jobbigt och tråkigt att göra ensam, men bra och nyttigt.) Jag tänker på NK* och saknar redan otroligt mycket. Det blir nog ett sms om nån halvtimme när det är förmiddagsfika på jobbet.

Det här med att se framåt är inte alltid så lätt. Det är grundläggande svårt när framtiden är oviss – jobb eller inte? Men i april månad är det två födelsedagar i familjen (du som vet eller kan gissa fattar att en är min), jag ska på en anställningsintervju, jag ska till tandläkaren och jag är inbjuden till en after work med några av mina numera före detta arbetskamrater.

Och nu får DU faktiskt roa mig genom att berätta om dina aprilplaner i en kommentar här. Sluta skyll på att det är svårt att kommentera från mobilen – gör det från en dator då. Eller övervinn svårigheterna och överraska dig själv!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Johann

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

För fjärde säsongen har jag och alla andra som kan se SvT2 möjligheten att få följa När livet vänder i åtta program. Anja Kontor är den som står både bakom och framför serien – och i allra högsta grad är mitt i den.

Anja Kontor är tillbaka och möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Johann Neumann berättade sin uppväxt, om sitt liv och om när livet vände.

I mina ögon är När livet vänder en av svensk TV:s bästa serier. Mina förväntningar var höga när jag äntrade bästefåtöljen och startade TV:n klockan 20. Premiäravsnittets huvudperson var Johann Neumann, kanske mera känd som Iprenmannen, vars föräldrar tänkte sälja honom till en cirkus.

I kvällens program blev det både tårar och skratt. Så där som… livet är. Det var hemskt att höra hur Johann gömdes i tvättkorgen, att han längtade efter att mamman skulle tvätta honom med sitt spott för då fick han känna närheten av henne. Många och tunga var stunderna av svartaste svarta mörker i Johanns liv, men där finns också ljusa tillfällen. Som när han kom till Stockholm för att spela teater. Och när han äntligen mötte kärleken på riktigt. I mitt hjärta finns han för alltid som Iprenmannen. Det var faktiskt nästan så att jag slutade köpa Ipren när reklamfilmerna med Iprenmannen upphörde…

En stark öppning, men som vanligt ger jag inte programmen i När livet vänder några omdömen i rosa toffelform. För vem är jag att betygsätta andra människors liv och svårigheter? Däremot ger jag högsta betyg till Anja Kontor. Framför allt gladde jag mig åt att hon var mer synlig i detta säsongens första avsnitt. Det var bara bra.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 8 april 2016).

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Intuition och intriger

Ett inlägg om såväl fiktiva som verkliga intriger – och intuition. För att inte tala om mat och vin…

---

 

Morgonsysslor – läsa och dricka kaffe i sängen.

Och vart tog den här dan vägen??? För min del inleddes den med läsning. Jag hade inte tänkt ligga i sängen och läsa (och spela Wordfeud) så länge, men HEPP! så hade jag slukat de 160 sista sidorna i Flickan framför muren. Fy te rackarns sicken bra deckare! Nu har jag påbörjat min tionde och sista julklappsbok – och det är faktiskt inte nån deckare. I stället har Eva Wiklund (kommunikatör hon också precis som Kristina Appelqvist och yours truly, för övrigt!) skrivit en bok baserad på Anna-Lena Vikströms upplevelser av sina… förmågor. Detta skulle jag vilja skriva mer om här, men nånting inuti mig säger att det är sånt en inte ska prata så högt om.

 

 

Snön finns kvar och den påverkar mig också negativt.

Att känna och veta, se och höra, saker som de flesta andra inte noterar är ganska jobbigt. Min intuition, som jag väljer att kalla den, har de senaste åren dessutom haft en stor störning – jag har gjort fatala missbedömningar av framför allt människor. Men en del bedömningar har varit helt korrekta. En av dessa människor… påverkade mig negativt idag, tyvärr. H*n skrämmer mig, kort sagt. Det är en person som gillar att skvallra och intrigera bakom ryggar, gärna ställa sig… von oben. I ansiktet är det sen oskyldiga blå ögon och en leende mun. Ibland önskar jag att jag inte kan se bakom ansiktet – alternativt att ”alla” skulle kunna det. Fast tillvaron ska ju som bekant inte vara enkel. Vi är här för att lära och det är genom svårigheter – och svåra människor – vi kommer vidare. (Kanske är det därför jag drar mig undan mer och mer till böckerna..? Med min nya bok på gång är jag i alla fall ytterligare ett myrsteg närmare mitt mål att läsa fler böcker av andra genrer än deckare…)

Det har varit en grå dag. Snön finns kvar och den påverkar mig också negativt, men tack och lov har det blivit varmare. I morse var det ett par, tre minusgrader, framåt dan har det varit runt nollan. Jag längtar efter barmark igen. Det behöver inte vara sol varje dag, bara jag slipper snön, kylan och halkan…

En grå dag. (Just dessa träd fotade jag i Himlen igår.)

Men jag har faktiskt inte bara läst och spelat idag. Jag har skrivit också. Nog hade jag velat skriva mer, men tyvärr blev det inte så. Jag tog en lång dusch och tvättade håret innan jag ringde mamma. Det var min tur att skrapa veckans Trisslott. Inte en spänn vann vi. Nu väntar en strykhög som jag gärna vill bli av med innan jag steker firren jag ska ha till middag. Igår provade jag förresten att steka kalkon i grillpannan. Det blev suveränt gott det också precis som laxen jag brukar grilla. Till kalkonen drack jag Zensa primitivo. Det gillar jag! Till kvällens middag blir det nog ett glas vitt. Mitt sällskap i afton blir, precis som igår, en bok.

Lördagsmiddag bestående av kalkonfilé med jumbo frites och ett glas Zensa primitivo. Mitt sällskap var ett tänt ljus och en bok.

Slutligen… det var en hel drös med folk från Uppsala som syntes i TV-rutan i torsdags kväll. Kan DU se några bekantingar här – förutom Anders och Knut Knutson???

Kan du se några bekantingar???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Liv till varje pris

Ett inlägg om en bok.

---

 

Så. Nu har jag slagit ihop pärmarna i den sista delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik, Liv till varje pris. I trilogins nästan totalt 1 500 sidor har jag följt Maj och hennes make Tomas i deras vardagsliv genom ungefär 30 år från 1930-talet och framåt. Ett stort och varmt TACK till bloggvännen Uppsalaewa för dessa ”bonusböcker”!

Liksom i de två första böckerna kämpar Tomas mot alkoholen och Maj för tillvaron, den hon håller ordning på genom matlagning och städning. Barnen blir tonårstjuriga och släktingar dör. Med familjeföretaget går det som det går, men genom alla svårigheter står Maj och Tomas ändå på nåt sätt eniga. Jag undrar om dagens par hade klarat det.

Det är nog först nu när jag har läst alla tre böckerna som jag förstår varför Kristina Sandberg fick Augustpriset förra året för Liv till varje pris. Boken är den klart starkaste i trilogin. Det är här författaren har drivit sitt sätt att skriva de här böckerna till snudd på fulländning. Den enda lilla negativa kritik jag har är att hon då och då droppar lite för övertydliga hintar om typiska företeelser för tiden hon skildrar.

Toffelomdömet blir det högsta. Jag saknar redan Maj och hennes familj och kan inte låta bli att undra hur det går med Anitas bebis och Tomas hosta och… Maj själv, förstås…

Här kan du läsa vad jag skrev om de två första delarna i Maj-trilogin:

Att föda ett barn

Sörja för de sina

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Våga prata om döden en del av livshjälpen?

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!

---

 

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.

Det här är oerhört tunga frågor. År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.

Även om livskraften är en stark kraft hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.

---

 

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

• som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
• klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
• överlevt en skilsmässa
• överlevt operationer
• vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
• rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

1. jag ska leva med mig själv resten av livet
2. jag ska dö

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Misslyckat besök i vården

Ett misslyckat inlägg.

---

 

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan talar ut: Saker jag inte gillar att öppna

Ett självutlämnande inlägg.

---

 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

En öppnad ost, redo att skivas.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tips!

Ett tipsande inlägg.

---

 

Full rulle ska det bli idag.

Det brukar inte vara alltför svårt för mig att vara ensam, men nu börjar det bli jobbigt. Egentligen kanske det inte handlar så mycket om att vara ensam. Det handlar om att jag klättrar på väggarna här hemma. Igår pratade jag med två personer – dels killen från Bring som plingade på med mitt bokpaket, dels en granne (ja, det finns grannar som BÅDE hälsar och pratar med mig!). Men det räcker inte. Därför har jag bestämt mig för att utsätta mig för folk ordentligt idag: jag ska till Stormarknaden. Det är ett bra tips, nämligen att utsätta sig för det som är svårt. I alla fall funkar jag så, eftersom jag i nio fall av tio klarar av svårigheterna då. Och vilken stolthet jag känner efteråt!

Dagens utflykt går alltså till Gränby centrum. Jag har diverse olika ärenden som kräver ett antal andra butiker än de som finns på andra sidan rondellen här hemma. Utflykter av denna art brukar gå OK om Fästmön är med. Men Anna jobbar och tillbringar dessutom all ledig tid med sina barn den här veckan och nästa. Gissningsvis blir det varken nåt strosande eller nån fika för min del idag. I stället blir jag ett under av effektivitet och har säkert klarat av alla mina ärenden på 60 minuter blankt. Full rulle, alltså. Vi får se om jag överlever…

Inför min shoppingtur idag skulle jag emellertid behöva ett tips av dig. Vet du nån bra film eller DVD-box som du kan rekommendera? Jag och Anna vill ha nåt spännande, gärna lite läskigt att titta på när höstens enda långhelg närmar sig! Skriv gärna ditt tips i en kommentar, för iPhonen följer ju med till Stormarknaden.

I gengäld tipsar jag dig som har konto på Twitter om ett smart verktyg: TweetDeck! Jag tycker nämligen att Twitter har blivit alltmer… rörigt. Med Tweetdeck får du ordning på dina flöden. Fyra kolumner är uppställda som standard: ditt vanliga flöde, dina notiser, dina direktmeddelanden och andras aktiviteter. Ibland är man ju intresserad av ett flöde, ibland av ett annat – och ibland av flera. Tweetdeck gör det hela väldigt lättöverskådligt. Jag ska under dagen försöka kolla runt lite mer på hur det funkar och vilka ytterligare möjligheter som finns. Men redan nu i början är jag mycket nöjd. Här kan du se en skärmdump av mitt TweetDeck nyligen:

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor bevisar det: Alla människor har en historia

Ett inlägg om människor och en TV-serie.

 

Anja Kontor intervjuar åtta människor som drabbats av det ofattbara. (Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

I kväll är det säsongspremiär igen för När livet vänder. Den här gången blir det åtta halv-timmeslånga program där Anja Kontor intervjuar människor som har drabbats av det ofattbara, enligt SvT:s webbplats.

Förra gången serien gick blev jag helt fast. Anja Kontor bevisade det jag länge hade hävdat: alla människor har en historia. Men hon visade också att vissa människor som har drabbats av svåra händelser faktiskt klarade att överleva. Anja Kontor säger själv om första säsongen:

Jag var helt oförberedd på all tittarkontakt, trots att jag jobbat med bland annat Go’kväll och Karlavagnen. Jag tog emot starka berättelser som bekräftade det jag redan visste, att tittarna ville höra om andra människor som varit med om det otänkbara och får kontakt med livet igen.

Vad är det som gör att vi vill höra andra människors historier då? Jag kan bara tala för egen del, förstås. För mig handlar det om att möta överlevare, människor som kravlat sig igenom ofattbara svårigheter och överlevt. Många av förra säsongens program gav mig personligen både hopp och kraft att gå vidare.

Jag tror att det är viktigt att den som har varit med om nåt svårt och som klarat sig igenom det berättar sin historia – både för personen själv, men också för andra. För såna små frön kan bli yttepytte ljuspunkter i en för övrigt svart tillvaro. Och de kan gro till att bli projekt. Såsom att skriva en bok eller så…

Anja Kontor var alldeles lysande som intervjuare förra omgången. Hon lyssnade, avbröt inte, men kom med frågor som ledde berättaren vidare. Det är få journalister som är så duktiga. Därför är jag övertygad om att den här säsongens program blir minst lika bra som de förra.

Och om jag själv finge intervjua nån om den personens historia är valet inte alls svårt – och detta trots att jag både har läst böcker och lyssnat på en föreläsning av henne: Annika Östberg.

Läs vad jag tyckte om förra säsongens program:

När livet vänder: Ulrika

När livet vänder: Börge

När livet vänder: Per

När livet vänder: Inger

När livet vänder: Monika

När livet vänder: Tomas

När livet vänder: Jonas

När livet vänder: Anita

Livet är kort.

Read Full Post »