Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krig’

Ett inlägg om årets nya ord.


 

Krig och terror präglade 2015 och med detta även våra nya ord. På måndagsförmiddagen presenterades årets nyordlista. Listan är sammanställd av Språkrådet och Språktidningen. Jag har tittat närmare på listan och lyfter här ut några ord som jag tycker är intressanta av olika skäl:

  • douche = otrevlig eller osympatisk person
  • dumpstra = söka efter och använda sådant som andra slängt, i synnerhet mat
  • EU-migrant = EU-medborgare som tillfälligt uppehåller sig i ett annat EU-land för att förbättra sin materiella eller sociala situation
  • funkis- = som har att göra med (personer med) funktionsnedsättning
  • geoblockering = teknisk spärr som hindrar innehåll på internet från att visas i ett visst geografiskt område
  • groupie = gruppbild där fotografen själv är med på bilden
  • klickokrati = ett samhälle där journalistik och politik styrs av vad internetanvändarna föredrar, till exempel genom att klicka på gilla- och delaknappar på nätet
  • rattsurfa = använda mobiltelefon eller annan utrustning som begränsar uppmärksamheten vid bilkörning
  • svajpa = styra till exempel en dator eller en mobiltelefon genom att dra med fingret på skärmen
  • svischa = använda en app för att föra över pengar
  • trollfabrik = organisering av nättroll och bloggare som har till uppgift att sprida propaganda
  • ögonkramp = kramp i ögat som bland annat kan orsakas av att man tittar för nära och för länge på en mobiltelefon

Jaha vad säger en om dessa ord, då? Föga förvånande kommer många från engelskan och har införts med försvenskad stavning  som svajpa och svischa. Men det är också intressant att se att många av orden har funnits länge fast med en annan betydelse, till exempel funkis och groupie. Ärligt talat är jag väl inte så impad. Eller, för att citera NK*:

Jag är inte nöjd. Jag lägger in mitt veto.

 

Och nu vill jag förstås veta vad DU tycker. Har du nåt favoritord bland nyorden? Är det nåt nyord du inte gillar? Är det nåt nyord du inte har sett tidigare? Skriv gärna några rader i en kommentar.


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

The Empire strikes backIgår kväll var det dags igen. Jag har insett att jag verkligen har missat nåt under mina yngre år – även om science fictiongenren inte riktigt är min grej. Star Wars… I fredags såg jag den första filmen, igår såg jag uppföljaren Rymdimperiet slår tillbaka (1980) på Kanal 5.

Den här gången trappas kriget upp och de onda leder. Luke Skywalker beger sig ut för att söka Yoda – och träna sig till Jedi, krigare. (Yoda är en lustig liten farbror som pratar underligt och som påminner om Fästmöns kattungar, för övrigt.) Medan Luke är iväg och tränar anfaller Darth Vader Han Solo, prinsessan Leia och de andra – allt för att locka dit Luke. Och Darth Vader lyckas. Luke ger upp sin träning för att rädda sina vänner. Men frågan är om han klarar livhanken…

The Empire strikes back heter filmen på engelska och det klingar i mina öron mer storslaget än den svenska titeln. Annars tycker jag inte att den här filmen är så storslagen. Tvärtom är den ganska svart. Det känns lite som om Luke Skywalker är en av de ensammaste människorna – på film, alltså.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Citrus och Yoda

Lika som bär? Nja… inte riktigt, kanske. Yoda och Citrus – eller tvärtom…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag är obildad. Jag har inte sett Star Wars. Inte en enda av filmerna – förrän i kväll. Kanal 5 visade den allra första Star Wars-filmen från 1977. Och jag tog chansen att bättra på mina filmkunskaper.

Star wars

Luke Skywalker, prinsessan Leia och Han Solo. Notera sessas kanelbullar vid öronen.


Precis som titeln säger
handlar det om krig bland stjärnorna. Det godas kamp mot det onda. Och så mitt i det hela Luke Skywalker, som av en händelse kommer över ett par robotar, droider, som bär på planerna över den onda rymdstationen. Så småningom utkristalliserar sig ett uppdrag som Luke Skywalker får. I detta uppdrag ingår också att rädda prinsessan Leia. Förutom själva galaxen, dårå.

Det här är inte en alltigenom spännande science fiction-film. Den är faktiskt rätt rolig också. Droiderna är till exempel väldigt mänskliga, Luke går från att bära en judodräkt till en hockeyutrustning och prinsessan har gigantiska kanelbullar vid öronen. Bullar, som mot slutet blir en bajshög ovanpå huvudet. Och pungsvetten i hockeutrustningen… Jag vågar knappt tänka tanken om lukten under inspelningen…

Nåja, nu ska vi inte förirra oss in i tramset. Det här är fortfarande en bra film, sin ålder till trots. Den är bra gjord, den är både spännande och rolig och den innehåller förstås lite kärlek.

Toffelomdömet blir högt. Den här filmen njöt jag av att se.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Vredens dagEn halv tegelsten landade för ett tag sen i min postbox. Det var Magnus Alkarps första thriller Vredens dag (blanda inte ihop den med Tegenfalks Vredens tid eller John Steinbecks Vredens druvor!!!). Boken är så ny att den ännu inte hade kommit ut i handeln när jag läste den. Med första recensionsdag den 5 september var det otroligt svårt att låta bli att publicera en recension för tidigt av boken. Men så fick det bli. Det här inlägget är alltså tidsinställt för publicering nästan tre veckor i förväg. Stort TACK till Historiska Media för recensionsexemplaret!

Boken utspelar sig 1973, men även 1944. Historien bakåt i tiden för handlingen framåt. Sakta men säkert får läsaren svar på de frågor som uppstår. I början av augusti 1973, samma år som Norrmalmstorgsdramat och Gustaf VI Adolfs sista sjukdom och död, kidnappas Simon Krezenzky i Stockholm. Han förs till en stuga där han hålls som gisslan och förhörs. Fast understundom känns det mer som om Simon förhör sina fångvaktare.

Magnus Alkarp har tidigare skrivit skönlitterära verk med historisk touch. Den här thrillern är inget undantag. Det är inte nån snäll historia, emellertid, utan en synnerligen grym. Vredens dag är dagen utan plats i almanackan och boken handlar om det krig som aldrig tog slut.

Det tar ett tag för mig att koppla ihop alla trådar som författaren lägger ut. Tidigt blir jag orolig för att han inte ska ro detta i hamn, den gode Alkarp. Men det gör han! Han överlistar till och med mig. Nästan. En sak klurar jag ut i förväg. En. Slutet blir – tack och lov! – en överraskning. För det är så en riktigt bra deckare/thriller ska vara. Jag, som läsare, ska kämpa med att komma på hur saker och ting hänger ihop, men inte lyckas. Så sedd genom mina läsglasögon är detta ett mästerverk i genren.

Nåt negativt då? Nåt måste jag ju hitta att peta i. Det skulle vara de understundom väldigt långa meningarna. Jag tror att den på sidan 135 är den längsta – 59 ord. Trots detta klarar jag av att läsa meningen och begripa den – skiljetecknen är nämligen helt korrekt utsatta.

Jag gillar den här boken! Jag uppskattar författarens skämtsamma glimt i ögat mitt i allt allvar. Som när han skriver på titelbladet att detta visserligen är en roman, men att berättelsen i sig inte behöver vara fiktiv. Och förtjust fnissar jag åt de gökande arkeologerna på sidan 254. En hel del Uppsalareferenser är det också i boken och det tycker jag som bor här är roligt. Nån bor i studentkorridor, Gamla Uppsala poppar upp, några träffas på Ofvandahls (fast det heter inte kafé Ofvandahls, det heter Ofvandahls Café och Hovkonditori) etc. Men allra roligast är nog de slängar Sjukstugan i Backen får på sidan 346. Där framkommer att en av personerna i boken jobbar som AT-läkare på Sjukstugan, varpå en annan karaktär säger:

Typisk dum brud, […] Hon tjänar det dubbla i USA. […]

Men frågan är om läkare verkligen var så underbetalda 1973, som resten av vårdpersonalen alltid har varit… [Min åsikt!]

Toffelomdömet blir det högsta. Den här boken har det mesta som intresserar mig: en historisk vinkling, spänning och en viss typ av he he he-humor.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


OBS! Onsdagen den 9 september klockan 18 på Studentbokhandeln i Uppsala är det release för Magnus Alkarps bok Vredens dag. Alla är välkomna!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en picknick i Gamla Uppsala.


 

Himmel och gräs liggande

Tillvaron är uppochner.

Vissa dar är bara uppochner från början. Som om kropp och själ känner på sig. Eller också är det erfarenheten, den dyrköpta, som bor i mig sen sex och ett halvt år tillbaka, som ger utslag. Denna spänning, detta att alltid vara taggad, laddad, beredd – på det värsta. Det bästa kommer inte till mig.

Så jag bröt ihop redan på förmiddagen, trots att jag inget visste då. Sen förbarmade sig min fästmö över mig. Vi åkte till Gamla Uppsala. Jag tog med picknickfilten, Anna tog med picknicken – inklusive silvergaffel till smörgåsmaten! Jo, hon har klass, min älskade.

Framåt eftermiddagen kunde jag peta i mig två ostmackor, ett par salta kex och några chokladpraliner. Mitt under mackan kom telefonsamtalet. Jag fick den bästa återkopplingen nånsin – och det talade jag om. Men besvikelsen är min. Bara min. Trots att min mamma också grät. Jag är en besvikelse för henne. En börda. Precis som jag är för Anna.

Efter samtalet började flygövningarna igen. Började och började… De har hållit på sen i fredags, dag som natt, men det var inte förrän Stockholmsborna klagade på oljudet i natt som det blev känt för mig att det var en övning. En övning här strax utanför Uppsala. Så för min del har det inte varit tal om lite förstörd skönhetssömn i natt. Både nätter och dagar har understundom trasats sönder av oljud. Jag tänker på dem som kommer från kriget. Vad kände de? Jag kan inte ens föreställa mig… I Gamla Uppsala, på filten, kunde vi nästan inte föra nåt samtal med varandra, Anna och jag. Sex klagomål har inkommit till försvarsmakten. Nån information har jag, som bor ganska nära start- och landningsbanor, ICKE fått. Trots detta säger Anders Persson, ansvarig övningsledare, till Radio Uppland:

[…] Det har getts information på alla tänkbara vis. Vi har skickat information till olika tidningar, nyhetsredaktioner och här lokalt så har vi delat ut informationslappar i brevlådor […]

Jag måtte ha varit blind. Nu är jag hörselskadad också. Tur att jag kan lite teckenspråk. Annars är jag inte särskilt mycket för kommunikation för tillfället. Orkar inte svara på frågor och kommentarer, orkar inte läsa fler dåliga ursäkter. Säg som det är, i stället! Jag är för fan en diamant. Hård, men inte hårig.

Här är några bilder från Gamla Uppsala:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Den som vill
 lägga lite mer kulor på eftermiddagsfika kan snart åka till Lady Hamilton i Gamla stan i Stockholm snart för afternoon tea. Lördagen den 12 september börjar hotellet servera sin afternoon tea-buffé igen på lördagar och söndagar. Det är två sittningar, klockan 12.30 och 15, fram till mitten av december. Men det går inte bara att ramla in, en måste boka per telefon 08-506 401 04 eller e-post info@ladyhamiltonhotel.se Numera är priset 349 kronor per person (439 kronor för den som vill ha champagne också). När vi var där i november 2010 kostade det 195 kronor, så en viss prishöjning har skett. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är lika gott idag som då.

Personligen är jag helt tillfreds med det eftermiddagsfika jag fick idag. Tack, Anna!


Och HÄR hade jag kunnat fråga DIG hur DU helst fikar om eftermiddagarna. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg eller nåt i stället. Prova att prata med väggarna, det gör jag ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

The Woman in blackI nio fall av tio brukar jag tycka att en bok är bättre än en film. I början av juni läste jag den lilla skräcknovellen Kvinnan i svart av Susan Hill. Jag tyckte att den var bra, men blev inte riktigt… uppskrämd av denna spökhistoria. Kanske berodde det på att den sommartid då nalkades. I natt var förutsättningarna bättre. Mörkret hade sänkt sig, det enda som hördes i huset var brummandet av nåns tvättmaskin (ja, det måste visst alltid tvättas om nätterna här…) och då och då dånet av flygplan (är det nån sorts övning eller blev det krig, kan en undra, för det har fortsatt nu på morgonen och förmiddagen..? Jävigt olustigt!). Och kanske är spökhistorier ibland bättre som film. Jag såg The woman in black (2012) på TV4.

Precis som i boken får en ung advokat, här spelad av Harry Pot… jag menar Daniel Radcliffe, i uppdrag att bege sig till en håla. Där har en gammal dam avlidit. Advokatens uppdrag är att bringa ordning i dödsboets alla papper, av vilka de flesta finns i damens ensligt belägna hus vid ett träsk. Det gamla huset ruvar på hemska hemligheter, förstås. Advokaten själv är änkling med en liten son och mycket sorgsen. Han blir varnad, i princip hotad, för huset. Byborna vill att han ger sig av. Men advokaten är plikttrogen…

Som spökfilm är detta lysande! Stämningen är hela tiden läskig, nästan alla scener är omhöljda i dimmor. Daniel Radcliffe spelar alldeles utmärkt den lojale, men sorgsne advokaten. Och den mystiska kvinnan i svart… Ja, jag erkänner: jag blev riktigt uppskrämd flera gånger! Därför glädjer det mig enormt att filmen har en uppföljare, The Woman in Black 2: Angel of Death (2014). För om en film kan vara bättre än en bok, är säkert en uppföljare helt OK!

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SkospännetJag betar av Agatha Christie så gott det går nu i sommar. I eftermiddag läste jag ut Skospännet, en av de många böcker jag har fått av vännen Agneta. Tack!

Äntligen är Hercule Poirot med i handlingen! Att det är krig 1940, det år boken gavs ut, är synnerligen tydligt i handlingen. Denna gång råkar Hercule Poirot gå till tandläkaren. Strax därpå är tandläkaren död, till synes självmord. Snart uppdagas det emellertid att mr Morely, tandläkaren, är mördad. Hercule Poirot nystar och nystar, bland suspekta unga män, kvinnor med tvivelaktig identitet och tänkbara spioner.

I denna bok är såväl ton som handling ovanligt politiska. Detta är föga förvånande eftersom den kom ut i början av andra världskriget. Tyvärr överskuggar denna krigsstämning en hel del av deckarspänningen och boken blir aldrig riktigt ruskig på det där klassiska Agatha Christie-sättet.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »