Det förflutna och det knoppande

Ett inlägg om det förflutna IGEN, men också om knoppar som ska brista i framtiden.

---

 

Jagad av det förflutna? Knappast jagad, men nog har det förflutna poppat upp mer än en gång den senaste veckan. Igår hände det igen, denna gång i form av ett kärt återseende. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och vi åkte till Årstahallen för att köpa middagsmat. Och där, plötsligt, bland ostarna, träffade jag E. Det var över sju år sen vi sågs, men E och I var de enda av dåvarande kollegorna som hörde av sig efter Det Som Hände. Den hälsning de skickade mig har suttit på mitt kylskåp ända sen dess. Den betydde – och betyder fortfarande – så mycket. Så ja, det var sannerligen ett kärt återseende av det förflutna igår.

Hälsningen från E och I har suttit på min kylskåpsdörr i över sju år.

Jag insåg plötsligt att jag handlar alldeles för sällan på ICA. Det fanns gott om pengar på kortet/kontot eftersom jag har en automatisk överföring dit varje månad. Därför kunde vi handla en massa smaskens vid delikatessdisken. Vad notan slutade på talar vi tyst om. Fördelen med att handla färdigmat igår var att Anna kunde välja det som passar henne och den kost hon äter och jag kunde göra detsamma. För min del blev det kycklingspett, grekisk sallad, tzatziki och fetaost. Av den grekiska salladen åt jag mest fetaosten och tomaterna, gurkan rörde jag inte. Det är ju riven gurka i tzatziki, men eftersom det antagligen är skalet jag inte tål så bra kände jag mig inte orolig. Vi åt middag tidigt och jag öppnade en flaska Amarone från vinskåpet. Flaskan har nog legat där ett tag, jag minns varken priset eller när jag köpte den. (Systemet har inte längre 2011:an som vi drack igår, men däremot 2012:an.) Det blev ett glas till maten och ett glas lite senare på kvällen. Magen tog emot det väl.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagskvällen förflöt i slappaste laget. Anna hade haft en tuff dag på jobbet och min mage är fortfarande lite sisådär, så det kändes helt OK. Vi glodde på Mr Selfridge, förstås, innan läggdags. Jag hade tänkt ligga och läsa ett tag innan jag somnade, men ögonlocken var förvånansvärt tunga.

Jag bytte bok igår, det vill säga jag läste ut en Ruth Rendell-bok och grep mig an nästa. Lustigt nog visade sig den nya boken inte vara ytterligare en Wexford-deckare somjag trodde utan en av författarens mer psykologiska thrillrar. Idag på förmiddagen läste jag ungefär en tredjedel av boken och jag är mycket imponerad! Det här är ännu bättre än Wexford-serien! (Kommunalrådet hade helt rätt!)

Bokbyte igår från den översta till den understa.

 

Kaffe på sängen – fast på nattduksbordet, förstås.

I morse var det väldigt folktomt på gatorna när Anna och jag tuffade till hennes jobb i Clark Kent*. Jag noterade dock några enstaka cyklister, de flesta kvinnor, som troligen var på hemväg efter nattjobb, kanske i vården. Vilka beundransvärda kvinnor! Själv kröp jag tillbaka ner i sängen när jag kom hem och drog täcket över huvudet. Två timmar senare vaknade jag… Ovanpå det intog jag kaffe på sängen och läste i ett par timmar. Det känns som om jag laddar inför nåt stort och spännande samtidigt som jag också hämtar tillbaka krafterna efter såväl gallstensanfall som tarmvred.

 

En liten, liten knopp i S:t Paulian.

Det var kyligt i morse och runt nollan. Aningen rädd var jag med tanke på att Clark Kent nu har sommartofflorna** på, men det var inte halt. Lite varmare har dan blivit sen dess, fast inte mer än knappa sju grader. En kan undra vart våren tog vägen. Tog den time out – så där som politiker gjorde innan sociala medier fick dem att avgå mer permanent?

 

Här i hemmet brister i vart fall knoppar och här avsätter vi ingen. Det började med amaryllisen, fortsatte med orkidén. Igår noterade jag att en av porslinsblommorna blommar också och i S:t Paulian, som jag köpte till jobbet i höstas för ett presentkort från Elliot Hund och tog med hem när jag slutade, hittade jag en liten, liten sak, minsann!

I övrigt dyker det upp märkliga åkommor här. Den senaste är hudutslag. Ja ja, jag jobbar på att överleva. Har jag överlevt Det Som Hände klarar jag av såväl det förflutna – jag har inget att dölja eller skämmas för, till skillnad från vissa andra – som den dumma kroppen.

Min söndag fortsätter i lugn takt. Jag ska hämta min kära efter arbetsdagens slut samt frakta hem min stege från Förorten och så ska mamma få sitt helgsamtal. Söndagen avslutas med Springfloden. I morgon är det en ny vecka, med nya möjligheter. Och den veckan blir jag ett år äldre, dessutom, och ska ha kaffekalas för några av de närmast sörjande.

Jag önskar Dig en skön söndag med lagom mycket på agendan!!!

*Clark Kent = min lille bilman
**sommartofflor = sommardäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utgående planer

Ett utgående inlägg om såväl trafik och hot. Och lite snusk, tror jag bestämt. Så läs försiktigt…

---

 

I kväll ska jag göra nåt som jag inte har gjort på år och dag: jag ska gå ut. Jag ska gå ut på krogen. Faktum är att det till och med skulle kunna vara ett After work jag deltar i. Och på sätt och vis är det ju det. Det är efter arbetet för min del, för min visstidsanställning tog ju slut den 31 mars. Det ska blir roligt och spännande att träffa ett gäng före detta kollegor i en viss konstellation. Det är inte jag som har bjudit in utan nån annan. Då är det alltid intressant att se vilken blandning av människor det blir. Ett par, tre stycken vet jag som ska dit, bland annat bästaste NK*.

Arcade, 29 år och tvspelsdesigner, tror att han är rätt bra på trafikregler. Läs mer på sidan 5 i UppsalaTidningen!

Det blir bussen in till stan framåt kvällen, för jag ska dricka öl. Dessutom behöver jag KBT:a mig vad gäller bussresor – det blev ju ingen sån till tandläkaren i förra veckan. För övrigt är Uppsala en hemsk stad att köra bil i. Ibland måste en ta bilen till stan och det är bara fruktansvärt. Det är svårt att få parkering och har en tur att hitta nån blir en ruinerad. Att det kostar 25 spänn i timmen är det vanliga priset. Ibland kostar det 30… Medan en snirklar runt för att hitta nån ledig plats att ställa bilen på får en försöka samsas med cyklister på stans gator. Nej, majoriteten cyklister tycks inte välja cykelbana framför gata. Dessutom verkar det som om flertalet av dem har planer på självmord. Vissa har ingen som helst insikt i trafikregler. Exempelvis gör en bilist nästan vågen om en cyklist visar tecken på att h*n ska svänga. Men detta tecken kan vara farligare än att det inte visas – många visar tecken och bara svänger – utan att se sig om! Nu ska jag emellertid inte klaga på cyklister enbart. Det finns livsfarliga bilförare och fotgängare också. Och NK tillhör kategorin cyklister som försöker följa trafikreglerna. För mig känns det tryggt eftersom jag gärna vill att NK ska finnas kvar i livet.

Min dag har börjat med jobbsökeri och tvätt. Jag sover dåligt om nätterna – det vill säga jag kan somna, men vaknar flera gånger. Klockan sex var jag så seg när jag vaknade. Ändå gick det inte att somna om, så jag låg kvar i sängen tills klockan var nästan åtta och läste min bok på gång. PD James har jag läst lite grann av tidigare. Nu läser jag visst den första boken i serien om polisen Adam Dalgliesh. Författaren skrev totalt 20 böcker. Eftersom hon avled 2014 blir det inga fler. Många av böckerna har jag sett som TV-serier, dock inte den jag läser nu. Boken kom ut samma år jag föddes – och det gjorde jag för snart 54 år sen.

Vädret är sisådär idag. Då blir det till att klura på klädsel för kvällen. Inte räcker det med en pikétröja under jackan. Jag ska gå ett varv med vattenkannan strax. Det tar sin lilla tid. Men jag är faktiskt inte uppe i 50 krukväxter än, bara 48.

Innan jag önskar dig trevlig helg har jag en fråga. Vad händer, liksom, när en blir penishotad??? Vågar du dig på en förklaring är du välkommen att skriva den i en kommentar. Men tänk på att jag är pryd…

Vad innebär det att bli penishotad???

Trevlig helg och se upp för penisar! Det låter inte roligt att bli hotad av dem.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjärtliga hälsningar

Ett tisdagshjärtligt inlägg.

---

 

Nä, tisdagar är inte mina favoritdagar. Den här dan började också lite bakvänt. I stället för att kliva upp och gå till badrummet blev det rusning till toa – med påföljd att jag glömde trycka på perkolatorn. Så när jag kom ut från badrummet möttes jag av… noll kaffedoft. Som bäddat för en dålig start med en massa morrande i bilen på väg till jobbet. Inte blev mina morranden mindre heller när en cyklist lekte vänstertrafik. Det har vi inte haft i Sverige sen 1967. Jag var livrädd att hon skulle svänga höger rakt framför min bil. Morrandena blev till skrik inne i bilen. Tjejen fick onda ögat. Fast jag tror inte att det hjälper. Vissa cyklister tror att de inte bara har egna trafikregler, de tror att de har nio liv också. Nä, det var inga hjärtliga tankar jag sände cyklisten. Som grädde på moset låg jag bakom fyra som cyklade i bredd de sista 100 meterna till jobbet. Ännu färre hjärtliga hälsningar från min sida.

Hjärtliga hälsningar – av nålar…

Dagens jobb fortsatte nere i vattnet. Det är inte helt enkelt att lägga ihop flera texter till en, men jag är nu färdig med fem av sex. Den sjätte hann jag påbörja innan jag gick hem. Jag avbröt emellertid, för skallen har bultat och gjort ont och koncentrationen sviker mot slutet av dan. Av NK* fick jag höra att nån tänker på oss och dessutom gott om oss. Det gjorde mig varm i hjärtat.

På tisdagar handlar jag efter jobbet. Denna tisdag var inte nåt undantag. Plötsligt stod jag där med tre (3) kassar vid kassan på Tokerian när nån ropade på mig. Jag såg inte vem det var och dessutom hade jag glömt ställa scannern i en hållare. Klarade jag av att betala? Ja. Då såg jag att det var Lucille som hade gastat och jag erbjöd henne skjuts hem, typ 50 meter. På så vis fick jag lite bärhjälp, fräck som jag är, samt lite skvaller. Tre julklappar fixade jag idag också, varav den ena till mamma.

Klappar ska ges med hjärtat.

Jag har nu registrerat mina varor, svarat på två enkäter och läst lite mejl. Fick en hjärtlig inbjudan till en disputationsfest strax före jul, men blev tvungen att tacka nej eftersom jag ju får en gäst. Inte heller kan jag gå på jobbets julfest, som är dan före disputationsfesten. Festligt värre – för andra. Vart tar tiden vägen??? Den kommande helgen ska jag försöka fixa lite fler julklappar, bland annat till Fästmön. En får passa på när hon jobbar. Måste också kika lite på nåt till resten av familjen. En del idéer har jag, men de är få och rör dessvärre inte alla. I slutänden brukar det emellertid lösa sig. Anna och jag har kommit överens om en nivå och ett visst samarbete. Det går inte att köpa julklappar till vuxna barn i samma mängd som när de var barn-barn, om du förstår vad jag menar. Därmed inte sagt att de inte får klappar givna med hjärtat…

Nu ska jag in i duschen och hoppas på att inte få vattenskador. Det är nämligen en epidemi av såna i området. Sen blir det mackmiddag och till den TV-tidningsfluktande innan jag bänkar mig för Veckans brott. Vad har DU för dig i kväll, dårå? Orkar du, så skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! 

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fartfylld fredag

Ett oj-är-det-redan-helg-inlägg.

---

 

Dagens gofika blev kanelbulle med pärlsocker på.

Men plötsligt blev det helg. Den här fredagen har gått i ett rasande tempo. När jag kom till jobbet i morse hade jag siktet ställt neråt marint håll. Det hann jag knappt påbörja förrän det flaggades rött för brådisjobb. Jag fick påbörja textgranskningen av en regeringsrapport. Lite pirrigt, men roligt jobb och framför allt, väldigt intressant. För övrigt är rapporten väldigt bra skriven, så jag håller tummarna för att den ger önskat resultat.

Min dag sprang alltså iväg. Det var först vid gofikat på eftermiddagen som jag insåg att jag hade jobbat så intensivt att jag petade i mig varenda sockersmula på bullen. Innan dess hade jag ett bra spontansamtal med min chef på plats. Jag vill ha rak kommunikation och känner att jag får det med den chefen – när h*n är på plats. Som alla chefer är även denna chef ofta ute på vift. Inte alltid en avundsvärd sits, chefstillägg i lön kompenserar faktiskt inte tid i verkliga livet, är min erfarenhet.

Mörkt och regnigt ute? Så bra! Då blir det legitimt att tända ljus och lägga sig i bästefåtöljen och läsa.

Så tittade jag upp från min granskning och klockan var över halv fem. Dags att åka hem! Det var kolsvart ute och jag hört nåt märkligt, trummande ljud. På väg ut tryckte jag i mig en banan så jag inte skulle tappa koncepterna vid eventuella närkontakter med cyklister. Sen stannade jag till för att fascinerad upptäcka att regnet fullkomligt vräkte ner. Det var det trummande ljudet jag hade hört. Jag hade sällskap ut och sa ursäktande till detta att min fläktrem nog vrålar i falsett när jag startar bilen, men jag har verkstadstid på torsdag. Fast remmen var tyst och Clark Kent* och jag tuffade hem i regnet och klarade oss dessutom från både vattenplaning och bilköer, denna fredagen den trettonde…

En mörk, blöt kväll som i afton gör det helt legitimt att tända ljus och ligga i bästefåtöljen och läsa. Det är inte många sidor kvar i deckaren jag läser just nu. Den ska sen avlösas av mer… litterär litteratur, kan en säga.

Helgen ska jag tillbringa med en av de få killarna i mitt liv. Vi har ett uppdrag att utföra i morgon, men sen ska vi bara lata oss, sitta vid datorerna, läsa och äta nåt gott.

Och nu vill jag förstås veta både om DU har haft otur denna fredagen den trettonde OCH vad du har för dig i helgen!!! Skriv några rader i en kommentar så blir jag glad!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att synas, men icke höras

Ett inlägg med ett visst mått av självironi, men mest en uppmaning att du ska vara rädd om dig.

---

 

Ängel eller djävul bakom ratten? Om du frågar min familj är jag det senare. Jag skriker och gapar, gör fula gester, kallar andra trafikanter för

Idiot!

och liknande. Men det hörs och syns förhoppningsvis inte så mycket utåt. Jag försöker lära mig att lägga band på mig och lyckas bättre och bättre, om jag får säga det själv. Fast jag är ju förstås jävig…

Även cyklar ska ha reflexer.

Allvarligt talat är det inte så farligt. Men jag har helt klart ett temperament när jag kör bil. Och det kanske inte är så konstigt när andra moderna bilar inte tycks vara utrustade med blinkers, men med mobiltelefoner. Eller cyklister, som tror att de har nio liv och, utan lysen i novembermörkret, korsar en gata mitt framför min bils nos. För att inte tala om alla fotgängare som tror att de är STJÄRNOR. Lysande, sådana. Bara det att det måtte vara osynligt ljus…

Igår kväll läste jag om två bilister som kivades mitt i centrala stan på självaste vilodagen – över en parkeringsplats! Men hallå! Den som först ger tecken – det vill säga blinkar att h*n ska svänga in och parkera borde vara den som har rätten till platsen. Att bråka högljutt offentligt och kanske slåss är sandlådenivå, enligt min mening. För jag sitter ju bara inne i min bil och gapar har synpunkter…

Och nu måste jag komma med en synpunkt i form av en pekpinne! Men faktum är att den handlar om omtanke om oss båda – mig i bilen och dig som cyklar eller går.

Snälla, snälla, använd reflexer!!!

Reklamreflexer är gratis. Dessa har jag fått från ett företag som arbetar med tandvård.

Så här i novembermörkret syns du nämligen inte, eftersom de flesta av oss är iförda för säsongen färganpassade – det vill säga mörka – kläder. Allra bäst är förstås reflexväst, men jag vet att det är töntvarning på det, så det begär jag inte. Samtidigt är det alldeles ypperligt om du går ut med hunden när det är mörkt eller cyklar en tur. Men reflexer… Små reflexer på armar och ben och gärna fötter – det är både billigt och kan vara livräddande!!! Om du syns ser jag dig!

Själv bär jag reflexband, två stycken, som jag slår om smalbenen när jag går till garaget i mörkret. De kostade ett par selmor på apoteket. Sen har jag ett hjärta i plast på en jacka och reklamreflexer (gratis!) i form av klämmor kompletterar den (jackan är svart). Mina vita gympaskor, som jag fortfarande går i, har påsydda reflexer. Så ja. Jag föregår med gott exempel.

Men nu vill jag veta vad har DU för reflexer på dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppfylla krav och sånt

Ett inlägg om krav.

---

 

Idag står det 

skriva för egen del

på min agenda. Fast först är det först ett antal

ska bara

som måste utföras.

Det började regna igår kväll och har regnat hela natten. Jag klev upp före halv sju och skjutsade min älskade till jobbet. Sen har hon bestämt sig för att idag ska hon promenera hem. Vi får se hur det blir med den saken. Promenad är kanske inte det man har mest lust med när man har varit på fötterna i vården mellan klockan 7 och 16… Jag själv, som rör minimalt på mig numera, kände av ett ont ben igår och fick smörja in mig med lite värdelös salva. Värdelös för att den knappt lindrar. Jag tänker inte be om förnyat recept på den.

Igår blev det en massa skrivet om och för andras räkning. Med förberedelsetid och efterarbete tog det ungefär totalt sex, sju timmar – och då la jag ändå inte in och ut text och bild själv. Lite svider det att jag inte får en krona för det arbetet. Men jag känner att mitt arbete uppskattas på olika håll och det blir jag förstås väldigt glad över. Fast uppskattning betalar ju inga räkningar. Jag måste ha ett jobb med lön!

Soluppgången var förstås snyggare i verkligheten i morse.

Idag på morgonen har jag ringt min a-kassa för att fråga hur det ligger till med nya ersättningsdagar eller inte. Och som vanligt när jag ringer dit blir jag konstigt bemött. Inte blir jag mycket klokare heller. Idag sades det mig att mina gamla dagar tickar på eftersom jag påbörjade en ersättningsperiod igen inom tolv månader efter att jag sist hade a-kassa (förra hösten). Men när dagarna är slut gör a-kassan en ny prövning om jag är berättigad till nya dagar. Enligt vad jag hörde från en kollega i en liknande sits skulle jag vara berättigad till en ny ersättningsperiod, men det svaret fick jag alltså inte av a-kassan. Det enda som är säkert är att a-kassan prövar min rätt till nya dagar. Inga garantier, alltså, och ny oro i magen att jag inte ska uppfylla kraven när det blir så dags. Naturligtvis är mitt mål att få ett nytt jobb SNART, men det verkar ju inte precis som om jag kan styra det själv, trots att jag söker mycket aktivt.

Vad gäller a-kassans bemötande ägnade sig personen i andra änden av luren åt att fnysa när jag berättade att jag ringde för att få klarhet och för att andra i liknande situation sagt att jag skulle få nya ersättningsdagar.

Det är så många som kan allt om a-kassan fast de inte jobbar här

sa människan bland annat. Eh ja… som arbetssökande lär man sig ju ett och annat utan att jobba vid a-kassan.

1. Det första man lär sig är att informationen på a-kassans webbplats inte är begriplig eller undermålig.
2. Det andra man lär sig är att de flesta som arbetar på a-kassan är otrevliga. Damen idag var dessutom ganska sarkastisk. Och det tycker jag är under all kritik! Man är inte sarkastisk mot en person som ringer och som uppenbarligen är i underläge eftersom den efterfrågar information om regler för sin tillfälliga försörjning.

Min dag är nu inledd med frustration och oro. Men jag har lyckats söka jobb, ringt a-kassan och snart skrivit dagens första blogginlägg. På väg till Annas jobb lyckades jag också att inte köra över en cyklist som for ut framför nosen på bilen eller in i två bilar som svängde in precis framför min bilnos. Det fick mig att undra om alla ute i trafiken i morse var potentiella självmordskandidater. Starkast kandidat för det epitetet var nog cyklisten som ju satt helt oskyddad på sin sadel och trampade, troligen med musik i lurarna, men utan nån vit käpp (det vill säga inte synskadad).

Jag ska nu fortsätta med att lätta på mina bördor genom att skriva bok. Därefter blir det dusch och så lite inköp av förnödenheter på Tokerian. Det är ju tisdag. Tofflan är vanemänniska. På tisdagar kommer nämligen TV-tidningen, det vill säga Expressens. Den är bäst. Jag måste också ett ärende in på apoteket samt inhandla skrivarpapper. Det går åt en del när man skriver…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En är lite trött…

Ett inlägg om en tröttig lördag.

En är lite trött så här års, det är bara att konstatera. Alltså att även den som inte arbetar är trött och sliten. Men att söka jobb i sig är nästan en heltidssysselsättning vissa dar. Nog om detta.

I morse såg jag två bilar, två cyklister och en fotgängare när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Det var verkligen tomt och ödsligt. Och tröttigt. Hemma i New Village satte jag på perkolatorn. Slängde mig sen i bingen igen för att göra en FEM (= återvända till sängen för att läsa) – men SOMNADE!!! Sov två timmar och vaknade alltså inte förrän klockan nio igen…

Satte mig vid datorn och skrev i ett par timmar innan det var dags för frukost. Badrummet och duschrummet/toan behövde fräschas upp så jag ägnade dem lite tid med svampar, trasor och rengöringsmedel. Försökte komma på alla möjliga skäl till att inte gå nån promenad, men till sist tog jag mig i kragen – samt sju (7) soppåsar i händerna – och gick iväg. Soppåsarna lämpade jag förstås av i soprummet innan jag började knata.

Jag har en favoritväg som jag brukar gå. Den är ganska lång och jag kände att jag inte riktigt hade tid. Det blev i alla fall en promenad om ungefär fyra kilometer på cirka 50 minuter.

Som vanligt på mina walkabouts träffar jag hundar och deras hussar. Den här sötnosen stannade jag och pratade med en stund:

Hund och husse på promenad.

Vädret var sisådär. Ganska grått och trist och mörkt, men inte särskilt kallt och inget regn just idag. Vissa träd har inte ett löv kvar på sina grenar…

Inte ett löv kvar…

Det var skönt att få frisk luft. Jag känner att jag mår gott av att röra på mig. Ljuset är minimalt så här års och jag tror att det är extra viktigt därför att vara ute en stund i dagsljus. Och så kan man ju stanna då och då och fota lite. För den som har följt mina promenader kan jag rapportera att madrassen i trädet är borta, men badbollen ligger kvar!

Höstlövat!

Hemma igen tog jag sista skvätten kaffe. Det smakade väl… knappt drickbart, perkolatorn hade ju stått på sen klockan sju i morse… Jag har telefonerat med mamma i en halvtimme. Nu ska jag strax kolla om det har hänt nåt i omvärlden! Har inte läst några nyheter sen igår…

En god nyhet fick jag emellertid på hemvägen. Det är nånting jag har hoppats på länge. Nu hoppas jag på att det sker snabbt. För man kan inte älska alla människor – vissa kan man inte ens fördra.

I afton blir det indisk kyckling med naan och mango chutney till middag. Det är åter en av Annas specialiteter, men jag tänkte att hon skulle få slippa stå vid spisen idag igen – allra helst som hon har jobbat 7 – 16.

I morgon på vilodagen ska jag damma och gå ett varv med dammsugaren. Sen får jag nog tvinga ut mig på en liten tur igen. Nån far har jag inte här på jorden att fira längre, men kanske åker vi till Annas pappa framåt kvällen.

Vad har du gjort idag??? Har du städat eller promenerat eller vafalls??? Skriv gärna några rader och berätta för en nyfiken en!

Livet är kort.

Read Full Post »

”Oh what a beautiful evening, oh what an awful morning…”

Ett inlägg om svängningarna i tillvaron. (Och för den som inte kan läsa mellan raderna kan jag berätta att jag är rätt förtvivlad. Jag bara försöker att inte tappa livsgnistan.)

Igår kväll anordnade Fästmön en riktig fest för oss! Och det var precis vad vi behövde båda två. Den här veckan har inte varit rolig. För min del har den inneburit tre nej och ett kanske som jag absolut inte vågar hänga upp mig på. Inte ett dugg.

Anna gjorde två läckra räksmörgåsar med aioli, tomat, sallad, dill, ägg och citron åt oss. Det var ljuvligt gott att kunna sitta på ballen* och avnjuta!

Läckert!

Och som av en händelse råkade det slinka med ett par flaskor vitt vin när jag var och köpte midsommarsnaps på Systemet! Det ena vinet skulle passa perfekt till vit fisk och skaldjur. And I can promise you, it did! (Jag är inte så bra på vita viner, så jag blev glatt överraskad.)

En chardonnay som slank ner fint.

Det var så gott att hela flaskan tog slut, faktiskt, vi som brukar vara så måttliga! Men Anna har ju semester och jag låtsades att jag hade det. Till och med fröken Pick & Joy gladdes för vår skull.

Fröken Pick & Joy.

Vi njöt på ballen av såväl mat och dryck som den tystnad som infann sig så småningom. Vi fick ingen vidare matro först, men vad kan man förvänta sig?

Jag fick en inbjudan av en färgrik (inte bara färgstark, den här gången…) person att spela Wordfeud. I samband med det bokade jag in en intervju tid med personen. En intervju som förstås ska bli en artikel till Uppsalanyheter.se nästa vecka!

Accessoar från vinflaskan som jag genast applicerade på mitt högra långfinger. Micket snigg sidenrosett!

Kvällen avslutades med ett TV-program om nordiska deckarförfattare, i och för sig intressant, men inte nåt som gav mig nån ny information.

Eller nej. Kvällen avslutades inte därmed. Jag fick ett sista uppdrag. Det är ju så att jag är tillsammans med en blondin. En vacker kvinna som gav sig ut i junisolen igår – utan att smörja in sig med nån solskyddsfaktor. Och kanske var det ryggfärgen som inspirerade till räkmackorna på kvällen? Ungefär samma färg hade de, i alla fall, räkorna och ryggen…

Min älskade blondins räkfärgade rygg.

I natt sov jag hela natten utan att nån elektrisk apparat på andra sidan väggen orsakade störningar på min klockradio mellan klockan fyra och sex som morgonen innan. Ändå var jag skittrött när jag vaknade. En ledig dag i morgon samt två till i och med lördag och söndag känns extra skönt! Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra, men som läget är nu försöker jag jobba tills jag stupar. Och slutar. Jag har dragit ut en blankett för Arbetsgivarintyg som jag tänkte be A fylla i åt mig så att jag kan ta med den när jag den 1 augusti traskar iväg till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Den ljusnande framtid är verkligen inte min…

Redan igår morse bytte jag ut Sarah Dawn Finer på musikanläggningen i bilen. Nu går Marilyn Manson i stället. Han passar min sinnesstämning mycket bättre just nu, ärligt talat. Jag är besviken, arg, ledsen och förstås väldigt orolig. Hur mamma mår ska vi inte tala om. Jag är en stor besvikelse och en enorm källa för oro. Vem vill vara det om man finge välja? Inte jag, i alla fall. Som vuxen hade jag hoppats kunna supporta mamma lite ekonomiskt med tanke på den usla pension hon har. Snart måste jag börja vända på varenda krona. Igen. Men jag är van, så det går. Det måste gå.

Den här morgonen började verkligen inte bra. Jag skriver ju ofta om mina mottrafikanter på morgnarna, men en del cyklister tar faktiskt priset! I morse var det en karl – en vuxen man, alltså, ingen barn eller tonåring eller ens en ung man – som cyklade mot rött och rakt ut framför min bil (som hade grönt). Jag hann bromsa och la mig sen på tutan. Karl’n klarade sig från att bli ett med Clark Kent**s lack – med nöd och näppe. Galning!

På jobbet ägnade jag ungefär den första halvtimmen åt att jaga en fungerande skrivare i huset så att jag kunde skriva ut några viktiga papper. Detta är fantastiskt – NOT! Jag har tillgång till fyra skrivare, ingen enda fungerade som den skulle. Män från IT alternativt Ricoh (ja, det tycks bara vara män som jobbar med skrivarreparationer) är här jag lovar dig VARJE DAG och grejar med skrivarna. Och när reparatörerna har gått fungerar skrivarna i typ fem minuter innan det är dags att braka samman igen.

Idag är min intention att gå två timmar tidigare. Jag ska ut till Förorten och hämta Anna och sen ska vi åka och handla helgmat. Vi får se hur det blir. Med min vanliga tur, så…

* ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens ord den 22 september 2012

Dagens ord kom ur Berit Hårds mun i boken Förkunnaren av Unni Drougge:

Cyklopat!

Och det är en snygg sammanskrivning av cyklist och psykopat, vilket ger beteckningen för cykeldåre, ungefär, på gammelsvenska.

Livet är kort. En del cyklopater förkortar både sina egna liv och andras.

Read Full Post »

Vecka 43: Ja tack och Nej tack

Torsdag inleds alltid på den här bloggen med höjning (ja tack) och sänkning (nej tack). Det är inte svårare än så här:

Ja tack

• Alla glada, varma, snälla grattis till vikariatet (Ni är fantastiska!)
• Sysslingen (Som jag ska träffa nästa vecka)
• Fästmön (Jag vill dela allt med dig!)
• The Laughing Lisbeth (Å vad jag gillar dina tokerier!)
• En ny omgång av Downton Abbey börjar på lördag (Åtta nya avsnitt! Äntligen nåt sevärt på TV på lördagskvällar!

Nej tack

• Mobilpratande bilförare och cyklister (Båda händerna på ratten/styret, tack!)
• SJ och det system vi har i Sverige att man kan köpa sig fri från rättegång (Fy!)
• ÄNNU mer olikhet inför lagen – kvinna – Juholt (Varför?)
• Finnar (det vill säga acne, inte finländare!)
• Hackare (Jag blir bara så trött… Har ni inget bättre för er än att sabba?)

Read Full Post »