Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jämförelse’

Ett tyst och hyssjande inlägg.


 

Apa som håller för öronen

Jag vill ha tystnad!

Igår läste jag en krönika om tystnadEllinor Skagegård på lokalblaskan avnjöt två dagars tyst retreat och kände en sällan uppnådd frihet. Jag håller med henne fullständigt när hon skriver att det i dagens bruskultur är

[…] ett privilegium att kunna välja bort buller, prat eller mobilsignaler. Det handlar inte om total tystnad, utan om att kunna höra fågelkvitter, vinden i träden, knakandet i ett gammalt hus, mina egna hjärtslag. […]

Vidare beskriver Ellinor Skagegård som jämförelse och kontrast ett besök på Stadsbibliotekets barnavdelning. Där var det allt annat än tyst, det stojades, lektes och sprangs omkring. Inget ställe för barn som bara vill sitta stilla i tystnad och läsa en stund. Vad jag förstår har det tidigare i sommar pågått en diskussion om huruvida det ska råda tystnad på våra bibliotek eller om biblioteken ska vara nån sorts allaktivitetshus. Den diskussionen har jag missat, troligen för att jag aldrig går på bibliotek längre. Skälen till detta är mycket enkla och två:

  1. jag måste in till stan och det kostar pengar och energi (ifall jag ska åka kommunalt)
  2. jag trivs inte på Stadsbiblioteket i Uppsala för där är inte tyst

Hade jag deltagit i diskussionen är jag emellertid osäker på vilken ställning jag hade tagit. Jag är fullt medveten om att det saknas mötesplatser i verkliga livet idag. Ställen där vi kan träffas utan att det kostar nåt. Men det saknas också ställen där vi kan få ro och få uppleva tystnad tillsammans med andra människor. För det finns nåt som heter social gemenskap även i tystnad…

Pojke i porslin s håller för öronen

Det är plågsamt att bo i flerfamiljshus med alla ljud.

I morse höll jag på att bli smått nipprig på ett utdraget och entonigt ljud utifrån. Ja, man har ju öppna fönster lite här och var så här års. Det lät som om jag hade besök av ett mobilt tandläkarteam som borrade i varenda tand i huset. I själva verket var det en sommarjobbande ungdom som med en trimmer höll på att ta bort ogräs kring tennisbanan på baksidan. H*n hade förstås hörselskydd, det hade inte jag. Gissningsvis var det fler än jag som inte uppskattade hans arbete som startade strax efter klockan sju. Jag hade då varit vaken och uppe sen sextiden, men jag satt och skrev. Och det blev plötsligt väldigt svårt på grund av oljudet. När jag skriver behöver jag nämligen tystnaden som enda sällskap. Jag kan inte ens skriva till favoritmusik, det måste vara tyst. Med detta sagt kan du kanske ana hur plågsamt det är för mig att bo i ett flerfamiljshus..? Allt smällande i dörrar, spikande, mobilpratande, musikspelande, borrande, slipande, pratande, gullande med småbarn, skrikande, klampande, dundrande i trappräcket… Det gör ont i mig. Kunde jag så skulle jag flytta, helst till en stuga i skogen.

Märkligt nog är det vid ett enda tillfälle jag verkligen uppskattar ljud. Som svagt, svagt bakgrundsljud vill jag ha TV:n på i sovrummet för att kunna somna. Jag försöker vänja mig av med detta och det går bra ibland, ibland inte. Men jag kan inte låta bli att undra om jag är ljudskadad…

Hur är DU??? Vill DU ha tystnad eller behöver DU ljud??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.


 

Regnstänk på bilfönstret

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

  • som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
  • klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
  • överlevt en skilsmässa
  • överlevt operationer
  • vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
  • rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

  1. jag ska leva med mig själv resten av livet
  2. jag ska dö
Domkyrkotornen

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En brittisk undersökning visar att hälften av alla kvinnor inte vill vara med på bild. Det handlar om att kvinnor avskyr sitt utseende. Eller framför allt sitt leende. Intressant nog är det ett tandkrämsföretag som gjort undersökningen…

Vad ska man säga om trovärdigheten för en sån här undersökning? Klart tandkrämsföretaget vill ha nya kunder, kunder som förstås vill ha vita tänder.

Coach Elizabeth, som jag bloggade om igår, har också några funderingar. I Pravda Aftonbladet, där hon dessutom även har blivit krishanterare, säger hon:

[…] Undersökningar har visat att kvinnor ofta har en helt felaktig uppfattning om till exempel sin kroppsstorlek och vi är bra på att fokusera på det negativa. […]

Hon menar att vi kvinnor har uppfostrats negativa. (Vadå negativ? Jag? 😈 )

Coach Elizabeth fortsätter:

[…] Men vi hänger också upp oss på de där missfärgade tänderna i stället för på det tjocka håret eller de supersnygga benen. […]

(Får människan betalt för att säga sånt här? Snacka om utseendefixerad!)

Ett skäl till att man inte vill vara med på bild är att man inte vill att ens fula nuna ska dyka upp i sociala nätverk som Facebook. Men sociala nätverk har även en mer motsatt funktion: självbekräftelse. Många kvinnor publicerar på sig själv för att höja sin självkänsla och tävla om uppmärksamhet.

Kloka (ehum…) Elizabeth igen:

[…] Det finns en helt ny möjlighet till jämförelse. Vi får kontakt med människor vi känt i barndomen som ser jättefräscha ut och här går jag med mina rynkor. Facebook har uppfyllt ett enormt behov hos människor om att bli sedda och det är ett jäkligt ytligt forum, man tävlar om uppmärksamhet. Det funkar precis som snabbmat – du blir mätt för stunden men hungrig snabbt igen […]

(Facebook = snabbmat? Snabbmat är gott, juh… 😉 )

För mig behövs det inga undersökningar som talar om själklarheter – att skälet till att vi inte vill visa upp bilder på oss själva är för att vi är missnöjda med utseendet – på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är hemskt att dessa tankar redan slår rot hos våra unga, som ju på många sätt är fina och vackra och alldeles bra. I VÅRA ögon.

Och som vanligt är ju jag snyggast… NOT!


Inte ens en peruk hjälper… Skämt åsido, jag gillar mitt hår. Mitt RIKTIGA hår, alltså!

Read Full Post »

Läser en alldeles lysande debattartikel, signerad Hans G Karlsson, Förändringsakademin, Uppsala, i dagens lokalblaska. Hans G Karlsson menar, enkelt uttryckt, att dåliga chefer får bra medarbetare att sluta. Han hävdar också att alltför många chefer inte kan skapa ledarskap omkring sig. Och en chef som inte är nån bra ledare innebär en risk för företaget, en risk som kan kosta pengar.

Det är bara så logiskt! Dåliga chefer får duktiga medarbetare att sluta. De medarbetare som blir kvar har mindre ambitioner, menar Hans G Karlsson.  Detta i en tid när företag och organisationer gång på gång, i annonser såväl som i styrdokument skriver att personalen är företagets/motsvarande viktigaste resurs. (Snudd på floskelvarning här i styrdokumenten!!!)

Hans G Karlsson ställer den intressanta frågan som jag tycker att så många inte vågar ställa:

Varför ställs det inte högra krav på ledarskap?

Hans G Karlsson menar nämligen att

[…] motivation och engagemang bland chefer och medarbetare är de viktigaste drivkrafterna. Det ska vara kul att jobba! […]

Och så gör han den vågade jämförelsen chefer – maskiner. De senare har ju allt som oftast serviceavtal på företag. Men det har inte chefer och medarbetare…

Vad är då en bra chef? Enligt Hans G Karlsson är det en person som kan och vågar fatta

[…] beslut som förstås och accepteras i en organisation, även när det inte alltid passr den enskilde individen. Ett fungerande ledarskap är en symbios mellan gott chef- och medarbetarskap, där respekt för respektive roller är en självklarhet. En chef med ledarkompetens lyssnar, värderar och bygger sina beslut på dialog med berörda parter. Det ger medarbetare möjlighet att förstå och acceptera beslut som från början kanske kändes negativt. […]

Det här innebär också att den som inte kan acceptera ett beslut inte heller kan vara kvar i sin roll. Att chefen klarar av att avveckla med respekt och förståelse.

Hans G Karlsson avslutar sin debattartikel med dessa ord:

[…] Motiverade chefer och medarbetare presterar. Har vi råd att inte ha kul på våra arbetsplatser?

Jag har lite svårt att se den jättetäta kopplingen där mellan motivation och att ha roligt på jobbet. Men det klart att om man har roligt på jobbet, om man gillar att vara där, presterar man mycket troligt därefter: BRA, alltså. (Om man nu inte tramsar sig genom arbetsdagarna och låter andra, till och med externt, utföra arbetsuppgifterna…)

Men om man är en chef som fegar med att fatta beslut och skaffar sig förtrogna bland medarbetarna för att sen spela ut desamma mot varandra, då kränker man människor. Man ska inte leka med folk på det sättet. Har man betalt för att vara chef ska man också våga vara ledare. Och vågar man inte det utan att spela spel då ska man kliva av. Förhoppningsvis får man hjälp av ledningen ”att kliva av”. Om nu inte ledningen har svårt att agera ledare också… Vi ser tyvärr alltför ofta exempel på än det ena, än det andra.

Read Full Post »