Husets vackraste rum, planer och ännu mer spänning

Ett rätt typiskt inlägg om jobb, böcker och vänner.

---

 

Staken är redan på plats på mitt nya kontor. Det är det enda som finns där, förutom möblerna.

En och en halv vecka har jag varit på mitt nya jobb. Det vore synd att säga att jag har jobbat, det vill säga utfört arbetsuppgifter, varje dag, men nu börjar jag komma igång. Efter gårdagens stabsmöte kände jag att jag hade chefernas uppbackning att jag är på rätt spår i tillvaron. Efter att ha ägnat ett par dar åt att läsa igenom och klottra på befintlig kommunikationsplan och -policy skred jag till verket: jag började skriva den nya. I morse vaknade jag och hade en sån briljant idé till inledningstexten. Sen när jag kom till jobbet tyckte jag inte att den var så lysande längre – eller också mindes jag inte mina nyvakna tankar direkt. Hur som helst började ajg skriva, men först hjälpte jag C att tömma hennes gamla kontor, det som ska bli mitt. Och det är nog husets vackraste rum, det där kontoret på hörnet på första våningen. Nu är det tömt på allt utom en adventsljusstake och de möbler jag ska ha. Jag jagade lokalvårdarna utan framgång idag, men sen… Sen ska jag flytta in och göra det till Mitt Kontor!

Det finns andra fördelar med mitt nya lokus också. Ganska nära finns ett litet pentry med vattenkokare och kylskåp. Vägg i vägg finns… helpdesk?!? Eller är det… en toa..? Nåja, en tyst zon är det väl ändå..? Kommunikation är svårt!..

Tyst zon och helpdesk på toa, eller vad menas?

 

Det var lite sol idag.

Under dagens lunch hade jag fullt göra med att vara aktiv på sociala medier och läsa, så jag tog ingen bild på den goda vegetariska rätten med grönsaker, ris och halloumi. Du får helt enkelt föreställa dig hur färggrann och smaskig den var. Jag började läsa Emelie Schepps tvåa igår, för jag vann ju hennes nyutkomna trea på Instagram och den vill jag skriva lite mer om här än bara en vanlig bok. Men då måste ju böckerna läsas i ordning. Alltså försökte jag läsa i värsta matsalsoväsendet. Det var lite svårt att koncentrera sig, inte bara för oväsendet, utan också för att mina tre grannar vid bordet bredvid satt och snackade skit hela lunchrasten om en fjärde, naturligtvis frånvarande, person. Tröttsamt! En kan undra om inte vuxna människor borde ha lite mer mogna lunchsamtal…

Jag fångade i vart fall solen på bild bakom en trädkrona på vägen tillbaka till jobbet. Sen satt jag och skrev och skrev och skrev tills det var dags för eftermiddagskaffe och jag skulle ut och möta vännen H i rondellen. Vi kunde sitta utomhus och fika och prata och äntligen blev det tillfälle att överlämna den fjärde och sista skyddsängeln jag fick från vännen Sister of Pain. Nu har jag gett fyra kvinnor, som jag vet har det kämpigt på ett eller annat sätt, var sin ängel. Och faktum är att änglarna tycks göra… underverk… Jag själv fick min ängel till jul. Den är starkt misstänkt för att ha fixat mitt nya jobb. Jag som slutade tro på mirakler för tre år sen…

Den fjärde och sista skyddsängeln, vars pärla går lite åt grönt, fick nytt hem hos vännen H idag.

Liksom igår kom slutet på arbetsdan plötsligt. Jag åkte nya vägen hem efter att ha kontrollerat att bilkön inte var onormalt lång. I morse åkte jag förresten genom stan. Snabbaste och kortaste vägen, men hur miljövänligt är det för stadsluften?! Hemma i postboxen i New Village låg ett brunt paket igen, denna gång med minst lika spännande innehåll som sist: en nyutkommen bok. Idag kom Martin Falkmans Tunneln i slutet på ljuset. Den ligger nu trea att läsas, det vill säga efter de två Emelie Scheppböckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dags att publicera det här inlägget, ta en dusch, äta macka och förbereda och tidsinställa ett inlägg för morgondagen. Då ska jag nämligen på avdelningskonferens på eftermiddagen med avslutande buffé om aftonen. Vidare med till krogen följer jag emellertid inte. Tofflan är kvällstrött och det lär bli senare än vanligt i morgon ändå.

Ha en skön onsdagskväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det ÄR inte rättvist, livet

Ett inlägg om livet.

---

 

Ingen glass på bild, men väl solen bakom ett träd.

Det blev lite livat här i huset på eftermiddagen och då tyckte jag inte att det var så roligt att sitta på ballen*. Det är inte andras fel att jag har en liten familj som dessutom inte är särskild samlad eller att jag har goda, men få vänner, på viss distans. Men en känner sig extra ensam när en hör hur andra människor… underhåller gäster. Jag ringde därför lilla mamma och pratade en stund tills nånting inuti mig vände. Ja, jag har haft ont i magen idag, men efter… omvändelsen kändes magen helt OK. Mamma satt på sin balle och försökte göra som jag, läsa. Vi pratade en lång stund.

Solen var fortfarande kvar där ute, men jag orkade inte höra vuxna människor skrika när de pratar. Jag tog bilen till Gamla Uppsala och köpte en mjukglass.

Gamla Uppsala högar var fulla av klättrande folk, men här lyckades jag ta en bild utan störningsmoment.

 

Backsippa kvar uti backarna står…

Tyvärr kunde jag inte fota glassen eftersom Odinsborg, kafé och restaurang, hade slut på servetter!!! (Jag ville ju inte kladda ner mig.) Hur ett sånt ställe kan ha slut på servetter övergår mitt förstånd. Likaså undrar jag varför ingen i personalen – jag såg fyra personer – kunde ta sig till närmaste affär (tio minuter med cykel, fem med bil, 20 minuter med buss) och KÖPA ett jävla paket servetter. Därför får du glo på ett träd bakom vilket solen tittar fram, de tre högarna och en backsippa (nej, Agneta, jag har INTE plockat den, den är ju FRIDLYST!..)

Av nån anledning kom jag att tänka på min vän H när jag promenerade runt högarna efter att ha ätit glassen, fotat trädet, högarna och backsippan. Jag har en liten sak till H som jag tyvärr inte har hunnit lämna över än, så medan jag satte mig en stund på en bänk slängde jag iväg några rader i ett sms efter att ha beundrat Uppsalasilhuetten.

Uppsalasilhuetten med slottet och Domkyrkan.

Svaret dröjde en liten stund. Sen läste jag orden och blev så ledsen, så ledsen. Det är min väns födelsedag idag och natten till idag hade vännens mamma gått bort. Nä, livet ÄR inte rättvist. Hur kunde jag få en sån fin födelsedagspresent, medan min vän fick sorg? Och det spelar ingen roll att dödsfallet nog inte var helt oväntat, sorg efter en förälder är alltid en sorg. Och just som jag läste svaret från min vän och försökte tänka ut nåt vettigt att skriva tillbaka (utan brillor, dessutom) steg en drake till väders. Upp, upp, upp mot solen…

En drake steg till väders just som jag läste att min väns mamma hade gått bort.

Jag gick ner mot bilen och gjorde en avvikare hos Antikmannen med de två arga små tikarna. Behövde tömma min skalle på tankar om orättvisa. Beundrade en brosch i solskenet…

Broschen blev vackrare i solskenet.

Jag såg soldater som aldrig skulle dräpa nån. Då kändes det lite bättre inuti.

Soldater som aldrig dräper nån.

Innan jag for hem till ensamheten stannade jag och köpte med mig en vegetarisk pizza hem. Nej, jag veeet! Det är inte det bästa jag kan äta just nu, men det var det jag var sugen på. Och så smockade jag i mig pizzan i sällskap av Helgonet och en starköl på ballen. Jag är så tacksam att mitt liv är gott just nu, men jag blir ledsen när andra människor inte har det lika bra som jag. Det är inte rättvist, livet…

Pizzan var god och vegetarisk, men livet ÄR inte rättvist!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slut på gnissel och blås

Ett tyst och oblåst inlägg.

---

 

Jag passade på att läsa medan jag väntade på bilverkstan.

I morse blev det till att stiga upp före tuppen. Eller nja, jag var ju förstås redan vaken. Det cirkulerar jobbsaker i Tofflans skalle under morgontimmarna. Ibland cirkulerar de så snabbt att jag vaknar extra tidigt. Denna dag bar det av till bilverkstan före jobbet. Jag hade fått en tid klockan sju och jag skulle få sitta och vänta medan mina bromsrör tektylades och fläktremmen byttes. När jag bokade tiden fick jag veta att det skulle ta en halvtimme. När jag kom idag och skrev in Clark Kent* skulle det ta en timme. Det tog i själva verket 45 minuter. Nu tassar Clark fram så tyst som en katt. Han varken gnisslar eller tjuter.

Tiden medan jag väntade ägnade jag åt att läsa (min bok på gång heter Vänaste land och trots typ tio år på nacken har den ett högaktuellt tema) och fundera över hur illa vuxna människor beter sig. Det dök nämligen upp en gammal bekant från ett annat liv. Men jisses så farlig jag måtte vara, för se det gick inte att varken hälsa eller sätta sig ner i vänthörnan. Utan att berätta vem, vad och varför vill jag bara säga att det inte var jag som skämdes utan personen ifråga. Jag hoppas att h*n har ett bra liv. Min kamp att få min osäkra tillvaro att gå ihop pågår fortfarande. Det snackades om personen att h*n var extremt lat. Konstigt då att h*n fortfarande har sitt på det torra medan jag plaskar med tårna i väta, så att säga. Nä, livet är inte rättvist. Men jag har kommit så långt att jag har accepterat att det inte går att ändra på vissa saker – hur fel och orättvisa de än är.

Nio minuter efter arbetsdagens start var jag på jobbet. Så nu ligger jag cirka 35 minuter på plus. Jag hade nämligen jobbat över lite i förväg. Det behövs vissa dar. Det är svårt att bryta mitt i nånting också. Jag trodde inte att jag skulle hinna med ett jobb idag eftersom jag inte fick underlaget förrän 20 timmar försent. Men det gick. Det är jag nöjd och stolt över. Sen var det som vanligt en massa konstigheter här och var, med avbrott för torsdagssoppa och dito pannkakor till lunch i restaurangen med NK**. I eftermiddags hann jag ikapp lite administration och dessutom påbörjade jag en textgranskning. Jag säger som Jesus när han for på arslet nerför Oljeberget:

Här går det undan!

Undan går det dessvärre inte för Telia. Igår skickade jag en fråga till deras support angående mitt starkt minskade antal ringminuter på mobilen. De ska ha 72 timmar på sig att svara, har jag fått veta. Alltså 72… Maj gadd, jag hinner ju åka på radonmöte i Italien under tiden… Vi får se om Telia slår SL som ännu inte har svarat på en fråga jag skickade till kundtjänst i augusti…

Jag hinner!

Två paket var jag och hämtade efter jobbet. Det ena var mina och mammas julklappsböcker, det andra en klapp till en annan familjemedlem. Jag gillar att vara ute i god tid, vis av erfarenheterna från 2012. Passade på att handla lite också på ICA Heidan, så jag åkte en annan väg hem från jobbet.

Jag börjar trivas på mitt nya kontor, men avståndet till NK är för stort med tanke på hur tätt vi jobbar. Dessutom är rummet lika kallt som mitt förra. Idag tog jag emellertid till ett gammalt knep. En har ju jobbat ett antal år inom offentlig verksamhet och vet att internkuvert är bra till mycket. Visst har elektronisk post ersatt mycket annan post, men se e-post kan inte stoppa utblåst kalluft från en ventil. Det kan däremot internkuvert. Nu blåser det inte!

Här är det inte blåst längre.

Ha en fin torsdagskväll!

*Clark Kent = min numera mycket tystgående bilman
**NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bubble ball – den enda boll som intresserar mig

Ett bubblande inlägg.

---

 

Ibland när jag vaknar bubblar det i mig. Som i morse. Då låg jag och tänkte på… sport. Fotboll är verkligen inte min grej. Jag tittar inte på det, jag har knappt spelat det. Men jag har ett visst bollsinne. På yngre stenåldern I min ungdom använde jag det mest till bordtennis. Fast nu på äldre dar har jag faktiskt fascinerats av en nyare bollsport: bubble ball.

Inuti en sån här, du…

Det ser så himla… knäppt och roligt ut när vuxna människor är instängda i bubblor och sen försöker ägna sig åt den seriösa (?!) sporten fotboll. Att bubble ball har norskt ursprung visste jag inte, men kunde ana – norrmän har ofta en härlig sorts humor som många av oss svenskar är befriade ifrån. Och det är nog just den här att man driver med nåt så allvarligt som en sport som många tar så sjukt allvarligt som gör att jag blir tilltalad.

Nu kanske jag inte ska säga för mycket med tanke på den stundande högtiden (!), men man kan faktiskt boka bubble ball till speciella tillfällen som till exempel födelsedagar, svensexor/möhippor, kick offar för företag etc. Det finns kontor på tre ställen i Sverige – Umeå, Stockholm och Malmö – vilket gör att man kan spela nästan var som helst i landet.

Bubble ball kan vara del av en fyrkamp, men också en egen aktivitet. Priserna varierar med antal inblandade personer och tidslängd, men för en grupp på åtta till 14 personer som ”bubblar” en timme kostar det 375 kronor per person. Självklart går det att boka via nätet och arrangören tar hand om allt runt omkring (plats, musik, spelplan, domare, planering etc). Det enda deltagarna behöver tänka på att träningskläder är lämplig klädsel eftersom det kan bli lite svettigt. Skaderisken är minimal när man tacklar varandra eftersom bubblan är mjuk och det är den man landar på, inte fötterna. Låter toppen för mig som är emot alla former av våld och bävar för idrottsskador.

Så… är det nån som skulle vilja testa bubble ball med Petite Moi???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam i mitten

Ett trött, men nöjt inlägg.

---

 

Ensam i mitten…

Det är bra att träna på saker som man tycker är svåra. Igår var en hemsk dag. Eftersom jag är En Hemsk Människa passade jag på att vara hemsk mot mig själv. Och det gick alldeles utmärkt. Dessutom överlevde jag att gå på bio ensam, att sitta solo precis i mitten av alla stolsrader. För jag upptäckte att jag inte var ensam. Det kom flera som skulle se filmen och en och annan var, liksom jag, ensam. Men det var jag som satt ensam i mitten. HA! 

I natt blev det alldeles för lite sömn. Ändå vaknade jag åtta minuter före larmet klockan sju. Klockan elva hade jag en inbokad tid. Jag hann utföra sedvanliga arbetsuppgifter, duscha och slänga i mig en skål med fil innan det var dags att ge sig iväg i snön. Ja, det kom snöblandat skit i förmiddags och vid lunchtid från ovan. Dagens möte avlöpte bra. Jag blev lyssnad på, det antecknades, jag fick bekräftat saker, till exempel förtal (jag är inte helt dum i huvet alltså!) och vi diskuterade hur vi skulle gå vidare. Det är fortfarande jag som sitter ensam i mitten, så att säga. Jag som måste bestämma hur jag vill gå vidare. Men jag får hjälp.

Efteråt hade jag en klumpvärk som hette duga. Man får det när man pratar om vuxna människor som beter sig sämre än barn. Barn är liksom inte alltid medvetna om att de är elaka, till skillnad mot vuxna människor. Hemma blev det macka, mjölk och en huvudvärkstablett samt därefter ett samtal med min vackra fästmö (idag är hon extra vacker!).

Jag är oerhört trött, men väldigt nöjd. För nu sitter jag ensam i mitten och stolarna i salongen rämnar inte, båten kapsejsar inte. Jag har tagit ansvar och jag har kommandot. Är det nån jag måste lita på nu så är det mig själv. Den här gången viker jag inte. Och jag är fortfarande stolt över att mina ord berör!

Du som läser just dessa ord får emellertid inte beröra mina ord. Samla i stället dina åsikter om dem i dina egna tankar. Det kan du kanske behöva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rättvisa

Ett rättvist inlägg.

---

 

Nej. De får varken sin döde far/make/morfar tillbaka eller miljoner. Men de får upprättelse. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom i målet kring sjukhus-dokusåpan. Organisationen döms för brott mot tystnadsplikten och ska nu betala 20 000 kronor varder till tre anhöriga.

Hovrätten anser att organisationen inte bara har brutit mot tystnadsplikten utan även åsidosatt sjukvårdssekretessen. Enligt Radio Uppland fick filmteamet tillåtelse att

[…] filma då patienten hade akut andnöd och då sjuksköterskorna pratade om att de skulle ringa patientens hustru eftersom det inte fanns något ytterligare som kunde göras för honom. […]

Två dagar senare var patienten död. Och när de anhöriga såg avsnittet på TV kom det som en chock. Anledningen till att de drev frågan genom två rättegångar var att de inte vill att nån annan ska drabbas av samma lidanden. Man ska kunna komma in akut till sjukhus utan att behöva fundera över om där finns filmkameror som filmar.

Men tro nu inte att organisationen reagerar med empati. Dess chefsjurist säger bland annat till Radio Uppland att han inte vet om organisationen ska överklaga domen eller inte. Han säger bland annat

[…] jag vet att det här har varit väldigt jobbigt för hela [organisationen]. Många i vår personal har känt med de anhöriga […]

Eh ja. Man kan inte uppfostra vuxna människor att visa hyfs och respekt för andra, men man skulle ju kunna medieträna dem. För tänk efter… Vilka har det egentligen varit värst för? Vilka har lidit mest? Knappast personalen…

Och så tillägger chefsjuristen att organisationen inte behöver betala varken skadestånd eller rättegångskostnader, det gör produktionsbolaget. Produktionsbolaget Titan, som vid ett tillfälle erbjöd de anhöriga en middag på en Stockholmskrog som ”kompensation” för det lidande bolaget hade utsatt dem för. Kan man vara mer oförskämd?

Nej, när Sjukstugan i Backens ledning inte vågar visa sig i media och låter hälsa via sin kommunikationschef, som inte visar sig i bild, på TV4-nyheterna

Vi beklagar det lidande som de anhöriga fått utstå

är det inte utan att orden klingar synnerligen falskt i mina öron. Synnerligen! För medan somliga illa kvickt fick miljoner för sitt lidande när de tvingas sluta en tjänst efter att ha brutit mot dåvarande arbetsgivares värdegrund och kränkt vissa medarbetare när de anhöriga i dokusåpamålet, som utsatts för ett lidande utdraget över nästan sju år (avsnittet filmades och visades 2007), får 20 000 kronor var (totalt 60 000) då skorrar det lite… falskt..?

Så nä. De gjorde det inte för pengarna, de anhöriga, det har jag synnerligen svårt att se. De gjorde detta för sin döde far/make/morfar och för att andra förhoppningsvis ska slippa gå igenom det lidande som de har gjort. Starkt och modigt gjort. De har fått upprättelse. Rättvisa är skipad.

Amen.

 

Läs mer här:

Centrum för rättvisa

TV 4 Uppland

UppsalaNyheter

Dagens Nyheter

Aftonbladet

Radio Uppland

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det gör ont

Ett gnällinlägg.

---

 

Tyvärr är det slut nu med friden. Jag har fått ha en lugn och skön vecka, när jag har kunnat njuta av tystnaden ganska bra och framför allt inte blivit sjuk.

Matlagning på hög nivå till frunch.

Människor förstår inte. En del ifrågasätter när jag säger att jag blir sjuk. Men hallå! Vems luftrör är det – dina eller mina? Jag fattar att alla inte vill ha kokt ägg till frunch, men… Jag överraskade mig själv idag med att använda spisen. Undrar om spisen eller jag blev mest förvånad.

Idag har jag inte alls mått bra. Jag har varit yr och det har varit svårt att andas nästan hela dan. Som om jag har känt på mig i förväg att friden skulle vara slut.

Mackor med ost och makrill, garanterat rökfria.

Till middag lagade jag… äh, jag hittade en burk makrill i skåpet (nej, inte den norska, den sparas!). Gjorde knäckemackor med makrill och ost på. Hann precis slänga i mig innan grillen och vattenpipan nedanför tändes. Jag bad snällt att mannen skulle flytta grillen. Han undrade vart han skulle flytta den. (Kan människor inte tänka själva?) Jag föreslog sidledes. Innan dess hade jag stängt fönstren i gästrummet och i arbetsrummet samt dörren till sovrummet. Han flyttade grillen sidledes. Det funkade ett tag. Jag kunde liksom inte be honom flytta vattenpipan också. Den står precis under min balkong.

Jag gick in. Det är jätteskönt – NOT! – att sitta inomhus med alla fönster och balkongdörren stängda när det är 34 grader utanför och 29 här inne. Men jag orkar inte bråka med fler grannar. (Jag anses bråkig och besvärlig för att jag har svårt att andas.) Jag orkar inte ha lektion med vuxna människor om att rök stiger. Jag orkar inte förklara att taskiga luftrör är osköna att dra ner rökluft i. De flesta tycks ju inte ens förstå vad taskiga luftrör betyder. Att det känns som att ha glas i rören. Att det gör ont. Ont att andas.

Det är jobbigt att hela tiden behöva försvara sig och förklara sig. I den bästa av världar visar vi varandra hänsyn. Min granne gjorde sitt bästa idag. Tyvärr räckte inte det.

Men snart… Snart sticker jag härifrån och dricker regnbågsvatten.

Regnbågsvatten..,

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Partaj, EU-val och Mors dag

Ett rätt grinigt inlägg.

---

 

Jag hade inte några partyglajor på mig igår.

Idag är det såväl EU-valdag som Mors dag. Kanske var det därför jag vaknade redan klockan 7.14 i morse..? Nja, mer troligt är väl värmen. I natt var det första gången för säsongen som vi sov med takfläkten på. Det gick nämligen inte att ha balledörren* öppen eftersom grannarna under partajade.

Serial Bitch är mitt namn…

Partajet började ordentligt vid 19.30-tiden. Då gav jag mig iväg för att tanka och för att hämta Fästmön från jobbet. När vi kom hem höll vuxna män på att skrika till varandra (för att överrösta den entoniga musiken), grilla med två kolgrillar samt flyga nån sorts radiostyrd leksak som lät illa. Och som grädde på moset bubblade och bolmades det på två gigantiska vattenpipor vars skumma dofter svepte in oss på ballen**. Anna är mer tolerant än jag, men det var faktiskt hon som började prata om ett eget hus där bara vi kan vara. Jag längtar mer än nånsin! Jag orkar inte med folk, jag blir trött av ljud, hatar när det luktar illa och får svårt att andas av rök. Den här gången tänker jag inte ens försöka prata med Vuxna Människor heller. Vis av erfarenheten vet jag hur det kan bli. Så jag fortsätter min vana trogen att gnälla av mig i min egen blogg.

Det gick inte att sitta där ute, för vi hade heller ingen lust att skrika åt varandra. Efter att ha delat en påse prästostbågar och tagit var sin svalkade öl gick vi in. Jag stängde dörrar och fönster mot baksidan och sen tittade vi på kvällens avsnitt av Mr Selfridge som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Hade ljudet på via vardagsrumsstereon för att stänga ute andras oljud. Det funkade hyfsat. Det gick också bra att sova, men med stängda dörrar, förstås. Det var väl, som sagt, värmen och brist på luft trots takfläkt som gjorde att jag vaknade så tidigt.

Envisa-Lisa traskade iväg till sitt arbete tidigt i morse utan att låta mig skjutsa sig. Gissar att hon var svettig och go när hon kom fram. Men jag hade erbjudit mig! Jag har ju haft två sovmorgnar den här veckan – i fredags och igår – så jag kunde mycket väl ha klivit upp.

Jag har rivit ur sängarna, för jag ska bädda rent och jag har faktiskt startat en maskin lakanstvätt redan. Kan grannarna låta illa, så kan jag. Det vill säga min tvättmaskin. Och jag skiter högaktningsfullt i att

De har sena vanor,

som en annan granne uttryckte det. Bor man i ett flerfamiljshus borde man fatta att man ska man visa hänsyn. Vill man inte fatta det får man ta konsekvenserna. Vill man ha fest här, finns en förnämlig festlokal med tillhörande utegrill att hyra för en billig penning! Om man vill visa hänsyn.

En märklig, men bra grej, är att Gaphalsarna tycks ha lugnat ner sig lite grann. Det är inte alls lika mycket vuxenskrik på barnen längre, även om Anna hörde hur en av de vuxna hånade (!) ett av de små barnen häromdan. Man undrar vad det är för slags människor…

Hur kunde jag nästan glömma bort EU-valet?!

Igår insåg jag att jag minsann inte kan ta en slapparedag idag. Förutom tvätt och renbäddning måste jag ju gå och rösta! Hur kunde jag nästan glömma bort det?! Men vallokalen ligger nära och det får bli en skön liten promenad sen när tvätten är färdig och hängd och jag själv ren och klädd.

Jag har fått dispens av Mor själv att ringa idag före klockan 14, eftersom jag ju vid den tiden ska åka och hämta Anna. Min mamma har fått ett rosa kuvert med posten och ska, som sagt, få ett telefonsamtal. Annas snälla mamma ska få ett besök på Slottet av Anna och mig. Det är liksom lite närmare till Slottet än till Metropolen Byhålan. Och jag kände att jag inte var riktigt välkommen till min egen mamma. Det känns så ibland. Och inte mig emot. Min rygg slipper gärna långkörning och med två spruckna framdäck tror jag att Clark Kent*** också gör det. Men mamma har skickat ett grönt kuvert till mig. Det var utan frimärke, men kom fram ändå. Dessutom var det nästan öppnat! Men det låg ett kort inuti… Hon kom ihåg att jag har namnsdag nästa vecka! Det gjorde knappt jag själv…

Ska du partaja, rösta och fira Mor idag? Eller vad händer hos dig? Skriv gärna några rader och berätta om du har orkat läsa det här inlägget ända till slutet!

*balledörren = balkongdörren
**ballen = balkongen
***Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag pinnar på… genom livet…

Ett påpinnande inlägg.

---

 

Det är alldeles sant det som står i rubriken. Jag pinnar på genom livet. Genom mitt liv. I de mest märkliga ställningar plöjer jag min bloggs texter och bilder. En del foton pinnar jag på Pinterest. (Du kan bara se om du har konto där, tror jag.) Det är ett tidskrävande jobb, men skönt att hålla på med nåt där man inte behöver tänka så mycket. Och där man kan ändra ställning – sitta, ligga, stå. Ligga är bäst.

Mina anslagstavlor på Pinterest handlar om böcker, natur, mig själv, mat, roliga saker, byggnader och diverse.

Jag pinnar från nån av mina datorer. Vid den ena kan jag sitta eller stå, den andra kan jag använda när jag ligger ner i bästefåtöljen.

Men det är inte bara bilder jag tittar på och sparar. Jag läser mina gamla texter. Vissa delar ska användas till min bok. Det är skönt att ha en digital dagbok där jag kan kolla fakta. Fast jag kollar förstås av med Fästmön också. Hon har ju varit med mig under den här resan. Senast idag frågade jag om jag hade mått illa på det här viset ett visst år, eller huruvida jag mådde illa på ett annat sätt då. Stackars Anna… Men koll har hon!

Onda lårkan i slutet av juli 2010. Jag minns…

Det har blivit så viktigt för mig att spara, komma ihåg, göra iordning. Man kan nästan tro att jag håller på med nån sorts bokslut över livet! När jag läser mina tidiga bloggtexter slås jag av hur många intressanta ämnen jag hittade och som jag skrev om! Idag blir det mest gnällinlägg om eländiga ryggar, taskiga magar, onda fötter och så vidare. Den enda åkomman jag gnällde om i början av bloggen är faktiskt tromboflebiten – den som kom och den som återvände. Sen blev det ju Aliengnället…

Men jag skriver inte just nu. Det kräver att jag sitter ner och det klarar jag inte. En varm dusch gjorde emellertid ryggen gott. Så gott att jag mötte upp Anna när hon slutade jobba och skjutsade henne först för att köpa mat och sen hem. Jag har ett sånt behov av hennes närhet just nu! Det sved att vända bilen hem till New Village igen. Skjutbanan, kanske dess nya namn är.

Det är si och så med aptiten. Jag fick i alla fall i mig frukost vid 15.30-tiden. Illamåendet är tillbaka och dessutom talar magen om för mig att jag inte kan äta mer eftersom den redan är full. Fast det är den inte.

I morgon är det måndag  och jag ska jobba. Det slog mig att förutom ordinarie jobb har jag visst köksvecka på jobbet dessutom. Hur jag nu ska kunna klara av att böja mig ner och fylla eller tömma diskmaskinen efter vuxna människor som man undrar har beträtt ett kök tidigare… (<== ironi)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Doft eller lukt..?

Ett inlägg om en språkfråga.

Min pappa föddes i Finland. Även om han talade svenska hemma hos sin mamma och pappa, påverkade naturligtvis finskan honom. När han så småningom överlevt både kriget och tiden som krigsbarn bestämde han sig för att bli journalist här i Sverige. Det var nämligen i Sverige hans familj bosatte sig i fredstid. Pappa var perfektionist. Han både talade och skrev nästan perfekt svenska med tiden. Det var bara vissa uttryck som fortfarande hängde kvar och som avslöjade honom lite.

Pappa lärde mig en hel del, bland annat om svenska språket, dårå. Till exempel var han väldigt tydlig med skillnaden mellan orden doft och lukt:

Doft är nånting som doftar gott, lukt är nåt som luktar illa! Kom ihåg det!

sa han.

Och det gjorde jag! Doft låter ju helt enkelt mycket… trevligare och positivare än lukt, så särskilt svårt är det inte.

Doftljus skoltoalett, L’odeur des toilettes d’école…

Därför fnissade jag extra mycket när jag i köket på jobbet hittade två doftljus, som vi fått i gåva. Doftljusen heter Skoltoalett – eller  L’odeur des toilettes d’école, som det också står på förpackningen, förvillande lik en parfymdito, för övrigt… L’odeur på franska låter ju ännu värre än lukt på svenska, för övrigt. För jag tror nämligen inte att dessa doftljus doftar, de luktar. Eller stinker, snarare…

”…doften av en misslyckad offentlig upphandling…”

På baksidan kan man läsa om syftet med ljusen: att presentera en doft som symboliserar en misslyckad offentlig upphandling där man har försökt köpa städning så billigt som möjligt. Ett köp som gör att många elever undviker att gå på toa i skolan och hellre håller sig en hel dag. En hel dag… det skulle inte jag palla!.. Samtidigt kan jag dock meddela att även kontorstoaletter luktar illa. De städas emellertid oftare, men frågan är om det hjälper. På så gott som alla arbetsplatser jag har varit – och särskilt minns jag den i Stadens Sandlåda i Uppsala – har vuxna människor inte klarat av att varken spola eller städa efter sig. Men det handlar ju inte om upphandling utan om hyfs och vett och uppfostran…

Livet är kort.

Read Full Post »