Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bortvald’

Ett röjande inlägg.


 

Kylvaror på köksbänken

Potatis, lök, glögg och champagne – vad mer behöver en Toffla ha i sitt kylskåp?

Den stora röjningen av det som har varit fortsätter. Men först fällde jag en tår över nån som tagit tid på sig att fatta ett beslut. Min tolkning är att jag blev bortvald. För den som inte kan stå upp för det som är fel, den tiger och samtycker. Det är så människor gör i krig. När man själv inte drabbas, blundar man. För om man skulle öppna ögonen kan det ju hända att man skulle råka se nåt.

Den smärta detta orsakar är kall och vass och obönhörlig. Därför passade det bra att jag idag grep mig an nästa röjningsobjekt: kylskåpet. Det var faktiskt inte lika vidrigt som jag hade trott, men det behövdes likväl göras. Det blev rent och fräscht och jag skulle gärna välkomna Marie-Louise att ta några baktprover nu. (Hon skulle säkert hitta minst salmonella.)

Frys och kyl utsidor

Bara utsidorna kvar… Lulu, BLUNDA!

Igår kväll hade jag tagit in kylväskan från förrådet. Eftersom den stod i vägen i köket var det bara att sätta igång arbetet efter annat, sedvanligt morgonbestyr. Jag tryckte ner mjölk, fil, ost och smör i väskan och sen fick den stå på ballen* medan jag skurade inomhus. En del kylvaror fick bo på en köksbänk. Det var en märklig blandning matvaror, men potatis, lök, glögg och champagne kommer man rätt långt med. (Champagnen är för övrigt från nyårsafton… 2009 (?), glöggen och det mousserande vinet från 2012. Värst vad jag super…)

Kylen blev klar på nån timme, alla fack och hyllor diskade och avtorkade. Det som återstår nu är utsidorna, som är belamrade med kort, roliga saker, magneter etc. Lulu Carter skulle få ett veritabelt anfall om hon såg detta. Men eftersom det är minimal risk att hon läser min blogg, lägger jag ut en bild. Och skulle det vara så att Lulu tittar in får hon blunda.

Trasig toffla

Nu är högertofflan trasig också.

Jag måste över till Tokerian för att köpa fil och superlim. Det är inte bara personen som är trasig utan toffla nummer två. Nu har sulan på högertofflan lossnat. Den vänstra limmade jag för ett tag sen och den sitter fast ordentligt. Det blir till att leka skomakare. Superlim är dessutom billigare att köpa än nya tofflor.

På seneftermiddagen idag planerar jag att gå på bio. Jag har julklappen från facket 2013 kvar. Det är en biobiljett och den går ut i morgon. Snål som jag är… etc etc. Det blir en prövning att ta sig ut och ner på stan. Det anses säkert som lite konstigt att gå på bio ensam, men jag gör nästan ingenting i sällskap längre, så det är inte konstigt för mig. Fästmön tipsade mig för ett tag sen om filmen Pride. Det är en dramakomedi, vilket ju ligger lite utanför mina prefrenser, men man kan ju bli glatt överraskad om man vågar.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mosigt  inlägg.


 

Rotmos

Rotmos blev det på tallrikarna igår.

Inte då! Jag menar, inte att det blir mos av alltihop. Här kämpas det på och än har jag inte tappat modet. Fast det var ganska tufft igår att få sju nej på sökta jobb, det måste jag erkänna. Särskilt som man söker folk med två till tre års erfarenhet – jag har 25 och ändå blir jag bortvald. Jorå, jag har fått höra att jag är överkvalificerad många gånger. Fler gånger, faktiskt, än jag har fått höra att mina meriter inte räcker till. I såna lägen undrar jag om det är nån mening med att aktivt söka jobb.

Från Arbetsför-medlingen har jag inte hört ett pip sen jag var där och skrev in mig i somras. Därefter kom det hem nån felaktig handlingsplan, som sen reviderades och så var det det där strulet med handläggare – jag är fortfarande osäker på vad min handläggare heter och hon (ja, det var två kvinnliga namn på tapeten) har inte hört av sig sen i juni heller. Jag känner hur jag går igång och det är ingen idé – det ger mig inte nåt nytt jobb. Nä, det är bara att fortsätta söka och framför allt nätverka.

I morgon ska jag nätverka med min före detta kollega ”Lisbeth”, hon som egentligen heter nånting helt annat. Vi ska luncha på Logen, en av restaurangerna på campus där de alltid var så himla snåla med portionerna. Det ska bli så roligt att ses, det blev bara lite pratat när vi sist möttes i samband med Den Hjärtegodas fest.

Fästmön var ledig igår och då lyckades hon få en riktig sovmorgon. Nu hör jag att hon är uppe och stökar i köket. Idag jobbar hon hela eftermiddagen och kvällen fram till klockan 21. Då blir det en sån där tråkig dag för mig, med ett tyst hem och ingen ett flamsa med. För övrigt kan jag meddela att Annas lilla, men kraftfulla hand lyckades böja glasögonskalmen utan att den gick av. Nu fungerar hennes brillor som förr, faktiskt! Nä, en är inte så ohändig alla gånger och det är jag mycket stolt över.

Här är det gråväder idag och jag känner mig trött och mosig. Kanske att jag tvingar ut mig på promenad i eftermiddag bara för att få lite ljus och luft. Borde ringa mamma också, men det samlar jag ännu kraft för.

Vad gör DU idag då? Mosar kålrötter eller potatis eller gör du nåt roligare? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tankfullt och något indignerat inlägg.


 

Kvällssolen i min hand

Med kvällssolen i min hand.

Igår när jag tittadeEva i När livet vänder slogs jag av den framtidstro hon har. Hon, som har förlorat två kärlekar, som har vårdat, tagit hand om såg framtiden med den nya lägenheten som en tredje dörr. Jag önskar att jag kunde bli lite smittad av denna tro, att jag inte fastnar i bitterheten. Men det är ganska lätt att fastna i den, med tanke på det jag har i mitt bagage. Framför allt det som hände för fem år fyra månader sen nästan på dagen. Den dagen mitt liv vände. Neråt.

Livet har stått på stand by sen dess. Periodvis har kampen varit så oerhört tuff att jag har övervägt att göra slut på livet. Men man slänger inte bort en gåva man har fått. Livet är verkligen en gåva vi alla har fått, ord som Annika Östberg präntade ner i mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.

Jag har fått en liten respit. Under maj och juni får jag lön. Sen är det slut. Jag har hankat mig fram på visstidsanställningar i princip sen hösten 2011, med ett avbrott för några månaders arbetslöshet. De två åren innan hösten 2011 levde jag i ett mörker, som arbetslös. Jag vet att vissa personer i mitt förflutna sätter käppar i mina arbetshjul. Jag har det svart på vitt att man ska se till att jag aldrig mer får jobb inom vissa företag. Du tror säkert inte att detta är sant, men det är min verklighet. Inte konstigt då att man blir lite bitter. För jag förstår fortfarande inte varför jag är så hatad.

Den närmaste tiden ska jag nu återuppta jobbsökeriet. Detta Sisyfosarbete som jag måste utföra för att få den ynka ersättningen från a-kassan som en person i ett ensamhushåll inte kan leva på. Jag har fått stoppa undan slantar från mina senaste löner så mycket jag har kunnat. Måste ha en buffert för de tider som kommer.

Kanske hade jag kunnat vara kvar på min nuvarande arbetsplats om jag inte hade varit ärlig med att jag inte trivs och att jag tycker att vissa kollegor ägnar sig åt mobbning, på ren svenska. Men jag är 52 bast och jag tänker inte ta det. Det har känts märkligt att introducera ”min efterträdare” den här veckan. Det har jag gjort förr, också den gången bortvald till förmån för en person av ett visst kön…) Samtidigt noterar jag att personen ser minst lika stressad ut som jag kände mig när jag kom hit. Med den skillnaden att den nya personen har nån att fråga (= mig), medan jag inte hade nån när jag väl skulle sätta igång och arbeta. Jag ville inte utsätta den nya personen för detta ”ovälkomnande”, så jag har försökt – och försöker – stötta och tanka över så mycket jag kan. Ändå är det en märklig sits.

En kopp kaffe

Jag tar en kopp kaffe…

Jag tar en kopp kaffe och funderar på framtiden. Om inget mirakel sker, det vill säga att jag får nytt jobb den 1 juli, får jag ägna mig åt att skriva min bok. Nu är totalt åtta kapitel skrivna och det är ungefär dubbelt så många till, tror jag, som vill ut ur min hjärna. Tyvärr kan jag inte ens längta till min förra arbetsplats. Igår fick jag veta att den hyser fiender. Det gjorde ondare att få veta än jag trodde. För där var ändå människor snälla. Nu har de en varg där.

 
 
 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna onsdag.


Nej. Dagens ord är nej.
Det blev inte mycket sömn i natt. Klockan fem satt jag vid datorn och skrev. Jag vet inte hur många gånger jag har brutit ihop idag. Det finns gränser för hur tapper man kan vara och hur länge man kan hålla tillbaka tårarna. Precis som när jag skilde hade jag emellertid lovat mig själv att aldrig mer fälla tårar över spilld sur-mjölk. Idag sprack det. Rejält. Jag är bara så ledsen och orolig och känner mig verkligen, verkligen värdelös. Tårarna kommer av och till och jag blir så förbannad på mig själv, på lätt svenska.

Fästmön flydde fältet en stund till träningslokalen. Jag sökte tre jobb och la in en massa uppgifter som ingen (?) läser om mig själv hos en rektryterings- och konsultuthyrningsfirma. Tänk om nån kunde se mig som nyponrosen i den här höstbusken…

Nyponros

En blommande nyponros bland höstlöven.


Både Anna och jag
hade ärenden till affärerna tvärs över rondellen. Jag köpte ett namnsdagskort och två trisslotter till lilla mamma, som har namnsdag nästa vecka.

Inne hos Kaj tittade vi på tröjor. Jag såg en skitsnygg, men den fanns inte i flodhäststorlek. Nä, då var det roligare att gå in i Arken Zoo-affären – trots att det verkligen stank där inne – och glo på akvariefirrar. Kolla in den svarta! Snacka om utstående ögon!

Akvariefiskar

Kolla in den svartas ögon!


Men det fanns inte bara roliga firrar i affären.
En ursöt hund mötte oss i dörren, till exempel. Och sen såg vi den här pippin som hälsade hem till Kronprinsen som är badankefetischist.

Badanka

Den hälsade hem till Johan.


Nån längre promenad
blev det inte idag. Det tar på krafterna att inte sova ordentligt och att grina så man tror att ögonen ska trilla ur. (Mycket oskönt att ha linserna i, kan jag meddela.)

Det är så märkligt – och ganska orättvist, livet. För rätt som jag satt här vid datorn, efter att vi varit och handlat, fick jag mejl om att en person fått två (2) av tjänsterna jag har sökt. Ja alltså h*n har en av dem sen typ i höstas och nu har h*n fått en till. Bortvald är mitt mellannamn, helt klart.

Sen ringde då min lilla mamma. Jag hade tänkt ringa henne efter att jag skjutsat Anna till jobbet, men mamma hann före. Hon ville bara berätta att hon hade satt in 5 000 kronor till mig. Eller till årsskötseln av graven. Bara det att den räkningen lär gå på ett par hundralappar. Men resten fick jag använda till vad jag vill! Ibland tror jag att Gud hör bön, verkligen! Det finns många hål att stoppa pengarna i just nu, så de var extra välkomna! Men visst har jag väl en snäll mamma?!

Anna såg så trött ut när hon nu skulle iväg och jobba fram till klockan 21. Jag är inget särskilt roligt sällskap, fast jag brukar kunna förställa mig och clowna till det. Sen blir jag alltid glad i Annas sällskap, för är det nån som kan få mig att skratta är det hon.

Nä, det är bara att inse att den här dagen av mest ack och ve snart är till ända. I morgon är en ny dag och då tar jag nya tag. Jag glädjer mig i alla fall åt att jag har lyckats byta tonerkassetter i min skrivare. Är visst inte helt värdelös, trots allt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket jag ventilerar och försöker peppa mig själv. Jag har det inte värst, liksom.


Eftermiddagen försvann
inne på Tokerian. Fästmön skulle som vanligt handla lite, det blev sju kassar och saker vid sidan av. Ändå är det inte mycket när familjen är stor. Anna hade haft en tuff dag på jobbet. Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Men inne på Tokerian var det fullt av trevliga och pratglada människor som jag kunde skoja med, medan Anna höll på med seriösa saker som potatis, kött och cerealier. (Vet du inte vad cerealier är kan du googla, tycker jag!) Glada människor hjälper till att göra mindre glada upplevelser uthärdliga. Dessutom fanns det roligt godis att titta på!

Doris skumtoppar

Doris skumtoppar – har du smakat såna?


Ute på Morgonen
i Förorten väntade Elias, vars iPhone inte funkade för att messa med. Simkortet var nämligen låst! Som tur var är jag betrodd med koden och kunde låsa upp fånen åt gossen.

Men innan dess passerade vi platsen för en fruktansvärd olycka. Alla spår var inte borttagna. Det var så hemskt att föreställa sig vad som hade skett i onsdags eftermiddag. Så fruktansvärt överjävligt att man helst inte vill tänka på det. Fast det gör man. Jag kunde inte låta bli att undra om nån vi känner var inblandad, kanske nån från skolan. Även Elias hade tänkt en hel del. Det första han frågade mig var om jag kör bra så att jag aldrig krockar. Vad svarar man på det?

Skugga

En skugga av den som är jag.


När alla barn, väskor och matkassar
var transporterade till Himlen vände Clark Kent* och jag till New Village. En gång till passerade jag platsen för olyckan. Där kändes väldigt, väldigt tungt. Mycket påtagligt…

Jag har skrivit en stund, jag har tagit emot ytterligare två nej på sökta jobb och jag har gråtit i duschen för då hörs det inte. Syns inte heller. Men ingen är ju hemma här som kan titta eller höra. Nu har jag slutat mejla arbetsgivarna för att be om återkoppling. Det är ju i alla fall ingen som svarar mer än ett par redan nämnda. Resten skiter i en gammal skruttig toffla, känns det som. Så jag får fortsätta fundera på varför jag blir bortvald eller inte uppmärksammad. Att den glassiga och prisbelönta Reklambyrån valde bort mig bland 250 sökande förvånar mig emellertid inte särskilt mycket. För där premierar man småbarnsföräldrar, stod det i annonsen. Jag skulle ju ha kunnat vara farmor eller mormor, jag, om jag inte hade gjort mindre lyckade val här livet.

Dags att micra lite kalkon och klyftor. Sen ska jag fortsätta läsa boken jag ska recensera nästa vecka. En fruktansvärd mordhistoria, based on a true story, grannar till mig, typ. Ja, verkligheten är grym! Och jag har det definitivt inte värst. Men ett litet, litet ja skulle kännas lite gott just nu, det skulle det…


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.


Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!


Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också!
Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.


Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 


Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen!
För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »

Så var det äntligen dags för den fantastiska flickan från Linköping, Louise Hoffsten, att ha sin dag på Slottet. Och att Louise Hoffstens dag var populär noterade jag så här i efterhand på twitter, till exempel.


En fantastisk flicka från Östergötland!


Louise Hoffsten inledde sin dag
med att bjuda de övriga stjärnorna på grönt te – och champagne. Jag tyckte att till och med Christer Lindarw tog ett glas av det senare – annars är det ju mest mjölk i hans glas. (Löjligt, för övrigt, att programmet har blivit anmält för att man har nämnt viner vid namn lite för mycket…)

Vi fick under dagen se glimtar ur Louise Hoffstens tidiga karriär, främst. Underbar frisyr vid debuten i ett av Sveriges Televisions så kallade kaféprogram – vilket hon också fick höra efteråt. Att hon hade en fantastisk bluesröst var liksom sekundärt, tyckte tittarna.

Mamma säger alltid att Louise Hoffstens pappa var så trevlig och jag måste säga att jag tycker att hans dotter verkar minst lika trevlig. Jordnära, tycker att nuet är det viktiga, familjen, kärleken. Kanske var det därför hon drog ut stjärnorna att leta efter nåt i sitt förflutna – på en soptipp..? En tur som avslutades med snaps och strömming i ösregnet.

När Louise Hoffsten berättar om hur hon blev bortvald och lämnad i sitt första äktenskap och strax därpå fick diagnosen MS är det knappt nån som sitter med ett torrt öga. Louise Hoffsten sa innan att hon egentligen inte ville prata om sin sjukdom, men så blev det prat i alla fall. För man kan ju inte hjälpa att man undrar hur hon mår och hur hon orkar.

En fantastisk bluesröst har Louise Hoffsten än idag, vilket hon gav prov på i slutet av programmet. Sen skrattade både hon och jag åt att hon lämnade över nästa dag till fel Johan. Det är alltså Johan Rheborgs dag nästa gång.

Till och med Kim Anderzon var riktigt trevlig den här dan och drog inte ett enda sexskämt, kom inte ens med nån anspelning. Däremot slängde hon ur sig ett citat som kunde ha blivit dagens, men som lät ungefär som en Hollywoodfrus. Den hon beskriver är förstås Louise Hoffsten:

Jag känner igen henne på radion och det gör jag inte med många!

MEH! Betyget föll ju bort! Här kommer det:

Read Full Post »