Mötesmåndag

Ett inlägg om möten och solsken och böcker, förstås, men ingen sång.

---

 

Ett träd jag passerade under idag.

Den här måndagen visste jag skulle innebära en massa möten. Ärligt talat känns det ju inte så… lockande… när solen plötsligt dyker upp och det blir runt 26 grader varmt… Då får en se till att en tar en stund då och då ute i friska luften och i solskenet. Jämfört med en del på jobbet såg jag redan i morse hur fruktansvärt blek jag. Lustigt nog ser jag ut som en tomatsoppa i ansiktet på mitt Campuskort. När det togs var jag väl ännu blekare… Mitt Photoshoppande är inte alltid lyckat. Eh… ja… Därför får du glo på en helt oredigerad bild av ett träd jag passerade på väg till ett möte idag.

Dagens möten. Det ser ut som om jag hade jag ett par timmar mötesfritt på eftermiddagen, men så blev det inte riktigt.

Dagens möten handlade till stor del om introduktion och information till mig som nyanställd. I morse fick jag en rejäl dragning av avdelningschefen om vår organisation och vad vår avdelning jobbar med. Just när jag tror och tycker att jag får grepp om saker och ting… förlorar jag det och allt känns snurrigt. Därför föreslog jag att jag ska träffa enhetschefer, men också teamledare och team för att prata med dem om kommunikation, förväntningar, texter som behöver uppdateras etc. Det vann gehör och tack vare ett spontant möte på eftermiddagen bokade jag mitt första möte med två team. Vidare satte jag min enhetschef i arbete och såg till att jag blev inbjuden till ett teamledarmöte på torsdag. Sen blev jag kallad till ett arbetsmöte i morgon förmiddag och så ska jag delta i stabsmöte på tisdagseftermiddagen. Jorå, de sa att det var många möten, men nu känns det mest som om alla möten snurrar till saker och ting för mig… När ska jag jobba, typ? Jag har möten inbokade redan nu fram till midsommar…

Ett av dagens möten var i en del av Uppsala som jag hittills sällan har besökt. När jag pluggade vid universitetet var jag understundom i krokarna, men idag passerade jag och N, som var modig nog att våga samåka med mig, en helt underbar park som gått mig förbi alldeles. Vasaparken är sannerligen en oas i Uppsala och ganska centralt belägen, fast ändå inte i centrum. Här finns allt ifrån lekparker och grönytor till svanar och ett museum. Och en del av byggnaderna intill parken är otroligt vackra!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mötet nere på stan gav emellertid inte så mycket, men jag fick ändå ett par saker jag ville kolla upp när jag kom tillbaka till jobbet. Och på vägen hem passerade vi huset jag ska till i morgon förmiddag på mötet – och huset vi ska flytta till om ett år. Vidare hann jag mejla en tänkbar ny a-kassa och dito fack. A-kassan överraskade med att svara på mina mejl (följdfrågor) och det bådar gott. Sånt är jag inte van vid från Akassan Vision, där de har varit inte bara otrevliga utan också ganska usla på det där med kommunikation. Inte vet jag om eller när jag får min sista ersättning från dem heller, förresten. Jag betalade en räkning nyss och då såg jag däremot att jag får lön på onsdag. Tänk, jag får lön för knappt tre veckor i maj och det är ändå dubbelt så mycket netto som jag fick från a-kassan på en månad… Jag känner mig som en miljonär!

Ett paket från Bokus med två Mors dags-presenter och en bonusmorsabok hade knölats in i min postbox idag.

Arbetsdagen tog slut nästan lika snabbt som den började. Hemma i postboxen hittade jag TVÅ paket. Det ena var från Bokus och innehöll två Morsdags-presenter (och en liten pocketbok till mig själv – jag är ju trots allt bonus-morsa!). Därför blev jag tvungen att springa över till Tokerian, köpa postpåse och posta presenterna så de hinner fram till lilla mamma före helgen. Eftersom Bokus förutsätter att gamla tanter använder modern teknik fick paketen ta omvägen om mig samtidigt som detta dessutom alltså kostade mig 45 kronor för ett nytt porto. Vilken tur att jag har råd. Synd att Mors dags-pakets-idén från Bokus faller på så platt bara. Minuspoäng igen.

Men i min box fanns också ett annat paket. Från Hoi förlag kom Susanne Ahlenius nya bok, Dödligt dubbelspel. Jag läste hennes första bok i den blivande trilogin i höstas och gillade den. Böckerna tillhör genren erotic crime och jag var lite orolig om jag skulle palla det, pryd som jag är. Det gick hur bra som helst med Dödlig åtrå, så tvåan ska väl också funka. Ett recensionsexemplar är detta och boken står i tur att bli läst och omskriven efter Martin Falkmans Tunneln i slutet av ljuset som jag läser just nu och som jag också ska recensera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så… Nu ska jag ta ett par mackor och läsa lite med blyertspenna i handen. Jag är nöjd att jag har fått iväg Mors dags-presenterna, glad för övriga böcker jag får tillgång till och tacksam – varje sekund! – för mitt nya jobb. Men störst av allt är kärleken och jag får alldeles för lite av Fästmön för tillfället!!!
 

PS Tack vare alla möten idag fick jag tid att systemuppdatera såväl min privata mobil som tjänstemobilen. Sånt tar ju som bekant lite tid, men under möten använder jag inte mina mobiler.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Husets vackraste rum, planer och ännu mer spänning

Ett rätt typiskt inlägg om jobb, böcker och vänner.

---

 

Staken är redan på plats på mitt nya kontor. Det är det enda som finns där, förutom möblerna.

En och en halv vecka har jag varit på mitt nya jobb. Det vore synd att säga att jag har jobbat, det vill säga utfört arbetsuppgifter, varje dag, men nu börjar jag komma igång. Efter gårdagens stabsmöte kände jag att jag hade chefernas uppbackning att jag är på rätt spår i tillvaron. Efter att ha ägnat ett par dar åt att läsa igenom och klottra på befintlig kommunikationsplan och -policy skred jag till verket: jag började skriva den nya. I morse vaknade jag och hade en sån briljant idé till inledningstexten. Sen när jag kom till jobbet tyckte jag inte att den var så lysande längre – eller också mindes jag inte mina nyvakna tankar direkt. Hur som helst började ajg skriva, men först hjälpte jag C att tömma hennes gamla kontor, det som ska bli mitt. Och det är nog husets vackraste rum, det där kontoret på hörnet på första våningen. Nu är det tömt på allt utom en adventsljusstake och de möbler jag ska ha. Jag jagade lokalvårdarna utan framgång idag, men sen… Sen ska jag flytta in och göra det till Mitt Kontor!

Det finns andra fördelar med mitt nya lokus också. Ganska nära finns ett litet pentry med vattenkokare och kylskåp. Vägg i vägg finns… helpdesk?!? Eller är det… en toa..? Nåja, en tyst zon är det väl ändå..? Kommunikation är svårt!..

Tyst zon och helpdesk på toa, eller vad menas?

 

Det var lite sol idag.

Under dagens lunch hade jag fullt göra med att vara aktiv på sociala medier och läsa, så jag tog ingen bild på den goda vegetariska rätten med grönsaker, ris och halloumi. Du får helt enkelt föreställa dig hur färggrann och smaskig den var. Jag började läsa Emelie Schepps tvåa igår, för jag vann ju hennes nyutkomna trea på Instagram och den vill jag skriva lite mer om här än bara en vanlig bok. Men då måste ju böckerna läsas i ordning. Alltså försökte jag läsa i värsta matsalsoväsendet. Det var lite svårt att koncentrera sig, inte bara för oväsendet, utan också för att mina tre grannar vid bordet bredvid satt och snackade skit hela lunchrasten om en fjärde, naturligtvis frånvarande, person. Tröttsamt! En kan undra om inte vuxna människor borde ha lite mer mogna lunchsamtal…

Jag fångade i vart fall solen på bild bakom en trädkrona på vägen tillbaka till jobbet. Sen satt jag och skrev och skrev och skrev tills det var dags för eftermiddagskaffe och jag skulle ut och möta vännen H i rondellen. Vi kunde sitta utomhus och fika och prata och äntligen blev det tillfälle att överlämna den fjärde och sista skyddsängeln jag fick från vännen Sister of Pain. Nu har jag gett fyra kvinnor, som jag vet har det kämpigt på ett eller annat sätt, var sin ängel. Och faktum är att änglarna tycks göra… underverk… Jag själv fick min ängel till jul. Den är starkt misstänkt för att ha fixat mitt nya jobb. Jag som slutade tro på mirakler för tre år sen…

Den fjärde och sista skyddsängeln, vars pärla går lite åt grönt, fick nytt hem hos vännen H idag.

Liksom igår kom slutet på arbetsdan plötsligt. Jag åkte nya vägen hem efter att ha kontrollerat att bilkön inte var onormalt lång. I morse åkte jag förresten genom stan. Snabbaste och kortaste vägen, men hur miljövänligt är det för stadsluften?! Hemma i postboxen i New Village låg ett brunt paket igen, denna gång med minst lika spännande innehåll som sist: en nyutkommen bok. Idag kom Martin Falkmans Tunneln i slutet på ljuset. Den ligger nu trea att läsas, det vill säga efter de två Emelie Scheppböckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dags att publicera det här inlägget, ta en dusch, äta macka och förbereda och tidsinställa ett inlägg för morgondagen. Då ska jag nämligen på avdelningskonferens på eftermiddagen med avslutande buffé om aftonen. Vidare med till krogen följer jag emellertid inte. Tofflan är kvällstrött och det lär bli senare än vanligt i morgon ändå.

Ha en skön onsdagskväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kursad, lunchad och paketerad

Ett inlägg om Toffelmåndagen.

---

 

Tack för de sju åren, WordPress!

Idag är det faktiskt ett jubileum. Det är sju år sen jag startade den här bloggen just idag. Och det kan du tacka Fästmön för! Gissningsvis höll hon på att bli galen på allt mitt ältande av Det Som Hände just då och insåg att jag behövde ett ställe där jag kunde ventilera. Jag har också använt bloggen för andra ändamål under resans gång. Då och då recenserar jag varor, tjänster och webbplatser, till exempel vin, böcker, kundservice med mera. Periodvis nyttjar jag bloggen mest till att tanka ur och som dagbok. Det är märkligt att trots att det bara återstår två procent av bloggutrymmet lär bloggen alltid finnas kvar – om inte jag eller WordPress släcker den. Och vad som händer när de två procenten tar slut vet jag, men inte du än så länge.

 

---

 

Kursad i webbverktyg idag satt jag mest och knappade på tangentbordet.

Nåt bloggande på dagtid hinner jag inte med numera eftersom jag jobbar igen. Idag var det en riktigt späckad dag och jag är inte säker på vad som fastnade eller ens att nåt fastnade. På förmiddagen fick jag en crash course i externwebbverktyget av en Therese, på eftermiddagen en dito i intranätverktyget av en Gunilla. Självklart är det två olika verktyg och det kan en ha åsikter om… Gissningsvis finns bra skäl till att det är på det här viset. Oavsett detta var båda kursledarna mycket duktiga – och sinsemellan väldigt olika. Det gjorde att det aldrig blev tråkigt. Men, som sagt, det blir intressant att se hur mycket som fastnade när det sen blir skarpt läge…

Lunch äter jag nästan varje dag på Rullan. Restaurangen har lite av skolmatsal över sig och ljudnivån stiger till fruktansvärda nivåer. Jag brukar ta en bok med mig och läsbrillorna och försöker på så vis skärma av. Maten är kanongod. Varje dag finns en fiskrätt, en eller två kötträtter, en vegetarisk rätt och en vegansk rätt. Idag käkade jag majskyckling med grönsaker och testade även att äta ris. Ris har jag inte ätit sen Det Fruktansvärda Gallstensanfallet. Än så länge mår jag bra. Jag försöker att dra ner på ris och potatis och i stället öka intaget av grönsaker. Det går bättre och bättre…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Plötsligt tog emellertid arbetsdagen slut. Bilköerna var fruktansvärda idag och jag ska nog testa att köra andra vägen hem även om den blir lite längre. Dag Hammarskjölds väg är INTE dimensionerad för dagens trafik, Uppsala kommun! Ska vi bilister tvingas att köra genom stan när vi borde kunna köra runt om den? Gör nåt åt det i stället för att höja parkeringsavgifterna i centrum till oskäliga priser. Handeln i centrala Uppsala lär dö om ni fortsätter på inslagen bana.

Hemma i New Village höll jag på att få spel på PostNord också som hade delat ut ett paket i min postbox. Brevbäraren hade TRYCKT in paketet och jag fick nästan inte ut det. När brevbäraren lämnar post öppnar h*n hela dörren till våra fyra boxar. Då är det lätt att trycka in saker. Men när var och en sen ska ta ut sin post genom den smala springan som varje box har blir det värre. Ibland blir det omöjligt. Det är inte första gången det här händer heller. Till sist lyckades jag i alla fall få ut detta spännande…

Vad kan detta innehålla???

Den som känner mig alternativt läser den här bloggen regelbundet kan säkert lista ut vad paketet innehåller. Just precis: en bok! För ett tag sen vann jag en bok på Instagram och nu har den anlänt med en liten hälsning från författaren. Självklart skulle jag vilja börja läsa Prio ett genast, men jag har ju inte läst boken före i serien om åklagaren Jana Berzelius än! Stort TACK till Emelie Schepp! För övrigt har den som bor i Metropolen Byhålan chansen att träffa Emelie Schepp i morgon, tisdag. Då inleder hon nämligen sin signeringsturné på ICA Maxi där hon finns mellan klockan 15 och 19 (synd att ICA Maxi Motala inte puffar för detta på sin webbplats…).

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att få upp värmen i tillvaron som gått från sommarhetta till höst ska jag nu ställa mig vid strykbrädan. Sen blir det nån macka och så lite läsning. Jag vill skynda mig att läsa ut min bok på gång så att jag kan kasta mig på Vita spår och därefter Prio ett! Vad läser DU just nu??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slutet gott, allting gott eller En annan dag

Ett påskavslutande inlägg.

---

 

Den är på riktigt, flugan, och jag fotade den i morse.

Igår eftermiddag fick jag äntligen träffa min kära den här påsken! Det har varit en lång helg med varierande väder och humör. Och nej, jag har inte direkt varit ute och letat vårtecken. På långfredagen var jag ju inne hela dan och städade och gjorde en massa annat. På påskafton var det soligt ett tag och det var det även igår på påskdagen även om det blåste ganska friskt. Men hur kul är det att gå ut på vårpromenad alldeles ensam på en skala? Nej, det är inte precis så att inbjudningarna till varken fester eller promenader har haglat över mig den här helgen. Själv har jag inte orkat bjuda till och bjuda hit. Även om det har varit tufft behövde jag nog vara ensam, bland annat för att skriva fantastiskt bra jobbansökningar. Ibland räcker det så bra med att leka fluga och titta på världen genom ett fönster…

Jag åkte och hämtade Anna efter att hon slutat jobba igår. Hon var så trött och slut att hon somnade på min soffa under filten medan jag stökade i köket med påskmaten. Vi åt sen vid matsalsbordet i vardagsrummet och när maten äntligen blev klar var vi ganska vrålhungriga. Det var fortfarande ljust när vi åt, så några ljuslyktor behövde inte tändas såsom jag fick göra på påskafton.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter mat och disk blev det kaffe och kinderegg-provet, även kallat tävlingen ”Vem vill bli ingenjör? Ingen!”. Det senare består i att se till att en har antingen ingenjörsexamen eller är hyfsat nykter efter alla påsksnapsar så att en kan montera ihop en till två kindereggfigurer. Anna valde ett kinderegg som inte skramlade så mycket i hopp om att det var en hel figur som låg däri. HA! Var det ju inte! Fast skrattar bäst som skrattar sist… Jag fick en helt idiotisk anka (bara det, alltså…), tror jag det var, som bar på tallrikar med asiatisk mat. Det var en sorts spel och en skulle lägga på så många tallrikar som möjligt på ankans brickor utan att ankan vippade och tallrikarna flög av.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nä, då var det faktiskt roligare att se på Det okända på TV, om en säger så… Vi har ett rätt speciellt förhållande till Caroline Giertz, Anna och jag. Det grundar sig i att vi har läst en och annan bok av henne med ett sånt innehåll att jag rodnar bara jag tänker på det. Och jag vill inte skriva vad det handlar om, men… sängstolpar är inblandade…

Annandag påsk är det idag och det är dags att runda av den här storhelgen. Vi tog lite sovmorgon och framåt dan gjorde jag frukost. Men det verkade visst som om vi skulle inta den en annan dag än annandagen. En låg kvar i sängen och en bara fotade hela tiden.

Frukost annandag påsk, men matgästerna tänkte visst inta den en annan dag.

Det var dags att skiljas åt igen, men först behövde Anna handla och jag behövde tanka bilen. Sen bjöd jag hem mig till Anna på eftermiddagskaffe, för jag hade hört talas om att farbror Bosse* hade levererat karra** på långfredagen. Karran var gömd i ett påskägg, nåt som de tre håriga vildbasarna inte kunde ta sig in i. De tre var för övrigt riktigt gosiga idag och jag fick flera hyfsade bilder på dem. Här är några:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I den här kalufsen platsar inga hårspännen!

Nu ska jag samla mig och ha tabberas på påskmaten. Det finns sill, Janssons frestelse, kycklingprinskorv och lax kvar. En mörk påsköl blir det till detta, men idag hoppar jag snapsen. Det är ju arbetsdag i morgon, min nästnäst sista på nuvarande jobb. Och ja. Jag har svår separationsångest och det gjorde påsken 2016 ganska tung.

Nåt som däremot ska bli lättare i morgon är mitt huvud. Jag har fått en riktig kalufs och längtar otroligt mycket efter att få lägga skallen i M:s kompetenta händer efter morgondagens arbetsdag. Anna föreslog att jag skulle ha hårspännen till jobbet i morgon. Men jag vill ju inte solka min image. Mina arbetskamrater ska minnas mig som hon med kedjan i jeansen och de ständiga luvatröjorna. Hon som helt ogenerat berättade vilken djävul hon är bakom ratten… (NK*** är nog den person som har sett mig gråta mest i hela världen.)

 

*farbror Bosse = Annas pappa
**karra = karameller, fattar du väl!
***NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tänder, fötter och jobbsökeri

Ett inlägg om kroppen med mera.

---

 

Ful får en vara, men inte dum. Och tänderna är som synes kvar efter tandläkarbesöket.

Som synes överlevde jag tandläkarbesöket. På bilden här intill bjuckar jag på mig själv i terminalglasögon och skitigt hår. Och nej. Jag har aldrig påstått att jag är vacker. Inte blir jag det heller nån gång. Men… jag har alla tänderna i behåll utom två. Dessutom heter det ju att en får vara ful men inte dum.Tandläkarbesöket gick BRA. Det gjorde bara lite ont och var mest obehagligt. Det gjorde ondare i plånboken. Detta vägs emellertid upp av min fina tandhygienist Sara och min lika fina tandläkare Outi hos Dômentandläkarna. Vi har följts åt sen 1990-talet. Det känns tryggt. För jag blir liten och ynklig så snart jag kliver innanför dörren på mottagningen. Sen lyfter Sara och Outi mig. Ja, jag är svag för beröm och det får jag av dem varje gång. Det handlar om att jag sköter mina tänder. Jag gillar ju verkligen Sara och Outi, men jag vill inte så gärna träffa dem, om du förstår vad jag menar.

Nu hittade de dessvärre en lagning som det blivit en spricka i. Detta medför att jag måste tillbaka i april. Jag har betalat ungefär halva totalräkningen idag, det vill säga 1 600 spänn. Nästa gång har jag fått löfte om att avbetala om jag vill och behöver. (En kan undra varför staten anser att tänder inte tillhör kroppen…) Jag tänker försöka betala trots att tuffare tider närmar sig med stormsteg igen.

Snygga kallelsekort skickar Dômentandläkarna, för övrigt.

Nu har jag jobbat i snart ett halvår. Mitt kontrakt har gått ut både en och två gånger. Det går ut en tredje gång den 31 mars, definitivt. Och nej, jag har inte supit bort nåt jobb den här gången heller, som förtalarna K vill ha det till. Mitt kontrakt går ut och min visstidsanställning upphör. Det har varit tungt att hitta tid och ork att söka jobb under resans gång. Det handlar inte bara om att jag har varit trött om kvällar och helger. Det handlar om att jag har trivts. Jag trivs fortfarande med arbetskamraterna och arbetsuppgifterna, så det blir väldigt svårt att lämna. Nu har jag bara fem och en halv arbetsdag kvar. Men visst…. Jag har naturligtvis sökt jobb under tiden. Förhoppningsvis ger det utdelning innan jag behöver ta upp bekantskapen med a-kassan och Arbetsförmedlingen igen. Dessa bekantskaper ser jag inte fram emot att ha att göra med igen. Samtidigt vet jag att rekryteringar tar tid. Idag fick jag till exempel ett nej på ett jobb som jag sökte den 9 mars – 2015…

För att hitta lediga tjänster att söka letar jag både här och där och överallt. Vidare odlar jag de kontaktar jag har och har fått den senaste tiden. LinkedIn är ett bra yrkesnätverk, till exempel, även om där också finns folk som bara snokar. Majoriteten gör det inte. (För övrigt har jag inget att dölja.) Naturligtvis kollar jag Platsbanken hos Arbetsförmedlingen, men utdelningen därifrån är liten. Den är betydligt större på olika jobbsajter. Men frågan är om inte det erbjudande jag fick idag var lite… fel. Bangkok ligger väl inte i Uppsala län..? Visst söker jag även jobb utanför länet, som i Stockholm, men definitivt inte i Thailand!

Eh… inte ligger väl Bangkok i Uppsala län?

Nu har jag klarat av både tänder och jobbsökeri. Men var är fötterna som jag puffade för i rubriken? Jo de kommer nu. Eller snarare… strumpor. I morse såg jag en massa bilder på folks strumpor och fötter. Jag fattade inte varför dessa bilder skulle hjälpa nån annan, så jag slängde iväg en tweet om det. Det tog sju (7) timmar innan nån hövligt kunde förklara vad det handlade om. Majoriteten tycktes mest förnärmade över att jag ställde frågan. Samtidigt vet jag fortfarande inte hur #rockasockan genom att bära olika strumpor kan hjälpa andra, men jag har i alla fall fått klart för mig att det är nån sorts manifestation idag. Själv har jag likadana randiga strumpor på fötterna, ett par strumpor som jag nästan försnillade i helgen. Men DET är ett ämne för ett annat blogginlägg.

Ta i stället en stund av ditt liv och betrakta påskgodiset jag var och köpte idag. Nåt gott till påsken 2016 vill även en sån som jag ha, nämligen. Och nä. Jag tänker inte dricka upp allt.

Påskgodis till Tofflan i form av två påsköl och en flaska Östgöta sädes till påsksillen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det våras

Ett vårligt inlägg.

---

 

Fängelset i Uppsala, en vacker byggnad – på utsidan…

Idag har det varit en underbar vårdag, en av årets första. En sån där dag när solen har briserat på himlen och fåglarna har kvittrat, men lite grann av vinterns kyla fortfarande biter i vinden. I stället för att förmiddagsfika tog NK* och jag en promenad runt huset. Det var just precis det vi behövde båda två – ljus och frisk luft. Även på lunchen blir det sol, ljus och luft, för då traskade vi till pizzerian ett par kvarter bort och åt. Jag önskar att jag finge lägga ut fotot på NK när h*n äter sin kebab, men jag har lovat att inte göra det. Du får i stället titta på en bild av Uppsalas gamla fängelse, en ganska vacker byggnad – från utsidan sett – som vi passerade på våra strövtåg idag.

Som vanligt blir det aldrig mer annat än att planer smids och går antingen som de ska eller om intet.

Min arbetsdag har varit lite som vanligt och ändå inte. Som vanligt blir det inte, det blir det aldrig mer. Men jag är nöjdast med att vi kunde slutföra en beskrivning. I övrigt har jag letat efter försvunna saker och hittat dem samt städat lite inför nån sorts överlämning. På eftermiddagen fikade jag med H med flera. Så goa, fina arbetskamrater som jag vet också är och fortsätter att vara kamrater!

 

Nåt som däremot är som vanligt är det som väntar när jag kommer hem. Varenda kväll efter jobbet inleds med nån sorts administration av nåt slag. Idag var det en räkning som skulle betalas och papper som skulle arkiveras med mera. Vidare har jag odlat yrkesnätverket och fått önskad utdelning på det mesta samt uppdaterat lite här och lite var.

I kväll är det torsdag och då har jag TV-kväll. Antikrundan, förstås, följd av Gåsmamman. Men innan jag kan hälla ner mig i bästefåtöljen med laddad mobil och Antikrundans app påslagen ska jag skura av lite i badrummet och i duschrummet/toan. Jag får besök i helgen och då vill jag att det ska vara rent här. Sen ska jag rengöra mig själv och tvätta håret länge. Det är såå skitigt att jag nästan lånade H:s solhatt idag.

För övrigt fick jag två samtal igår, det ena på fasta telefonen, det andra på mobilen, från ett nummer jag inte känner igen. Är det nån som kan upplysa mig om vem det är? (<== retorisk fråga). Jag vet att jag inte känner nån i Ryssland och jag har nog ingen släkt kvar där… Lurendrejare, med all säkerhet. Sol- och-vårare kanske. Nåja, lämna solen och våren och sluta ring mig. Du är blockerad!

Nej, jag känner ingen i Ryssland så sluta ring mig.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gottsaker

Ett inlägg om den första dagen i mars 2016.

---

 

Min fotokalender visar en spektakulär marshimmel som jag fotade för ett par år sen.

I morse var det dags att vända blad i min fotokalender. Mars månad har en spektakulär orangegul himmel i min kalender. Jag tog bilden nån gång i mars, fast ett annat år, förstås. Mars 2016 började ju idag. Förutom att jag har glädjen att få jobba i mars noterar jag två andra evenemang. Ett av dem är att gå till tandläkaren. Det känns ju… sisådär. Nervöst eftersom det troligen blir dyrt. Men en kontroll med röntgen kan jag ju alltid göra. Sen får vi se.

Det är kyliga morgnar fortfarande, så jag lufsar iväg till garaget i min dunjacka. Clark Kent* skulle behöva en megasuperlyxtvätt, men väderappen i mobilen aviserar förutom kyla även snö framöver. Tvagningen får därför vänta ett tag till. När jag kom hem i kväll låg det en lapp från PutsarKungen. Han vill ha 550 kronor för att putsa fönstren till mitt hem och då påstår han att rutavdraget ger mig 50 procents rabatt. Frågan är om Kungen menar 50 procent av 550 kronor eller om rabatten är avdragen. Kommunikation är svårt och eftersom jag inte finns på Facebook kan jag inte gilla hans Facebooksida, vilket skulle ge mig ytterligare tio procents rabatt – och kanske mer information. Jag är hopplöst stenålders. Eller jag gillar ju Instagram och jag gillar att skriva-blogga. Twitter är jag så less på att jag överväger att gå ur. Det är nästan bara knäppisar där. Eller företag(are) som vill lura på en varor och tjänster. Orka…

Pizzaslicerna var tunna och goda. Jag kompletterade med majs och pfeferoni.

Min arbetsdag har jag bland annat ägnat åt en ny textgranskning. Jag har också skrivit på papper som innebär vissa arbetsmässiga förändringar från och med idag. Men spara på gratulationerna, för du vet antagligen inte hälften. Jag glädjer jag mig åt att få vara kvar en stund bland alla dessa fina kollegor. Så sent som i eftermiddags kom vänlige Manne Fågel och knackade på försynt. Manne Fågel, som har människor som målgrupp. Han skakade på huvudet och uttryckte att det finns vissa behov.

Även om skillnaden mellan igår och idag är liten, innebär den förändringar. Det gjorde att NK** och jag lyxade idag. Vi tog en promenad på lunchen och mitt i den stannade vi vid en pizzeria och åt pizzaslicer. Det kändes otroligt lyxigt. Särskilt nyttigt är det däremot inte, men det må så vara. Dagens lunch var ett undantag. I morgon är det back to Findus eller Dafgård igen.

Nu ska jag göra en summering av februari månads bokmål för att se om jag nådde upp till det. Ett inlägg om detta kommer senare!

I statens tjänst igen…

*Clark Kent = min smutsige lille bilman
**NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”…det finns ett ljus…”

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.

---

 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

”…det finns ett ljus…”

 

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.

Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Gott…

Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag kan se ljuset… men är fortfarande svart…

Ett ljust OCH svart inlägg.

---

 

Inte trodde jag att jag skulle gilla ljuset (jag brukar tycka att vårsolen är obarmhärtig), men när jag körde hem från jobbet i kväll och det fortfarande var ljust när jag kom hem… då blev jag lite glad i själen. Så glad att jag tog en bild genom arbetsrumsfönstret hemma innan solen gick ner helt.

Det var fortfarande lite ljust när jag kom hem idag.

 

Jag kommer i dem igen!

Annars är jag fortfarande rätt svart – på flera sätt. I min klädsel, bland annat. Samtidigt är jag glad i kroppen också eftersom jag numera kommer i mina svarta Levi’s. Men det är ingen fara, jag är fortfarande tjock. Fast lite smalare än jag har varit på ett bra tag. Och plötsligt har jag fått tillbaka en stor del av min garderob! Nu kan jag ha alla jeans, typ sex, sju stycken, utom ett enda par, faktiskt. Inte fy skam när plånboken fortfarande lider av sviterna efter a-kassa som enda inkomst.

Februarilönen, alltså den som kommer nästa vecka, har jag redan klagat på. Jag bad min chef kolla om det verkligen blivit rätt, men jodå, det hade det. Så den som tror att alla som jobbar som konsult har skitbra betalt tror fel. Den här månaden tangerade lönen den i höstas höjda a-kassan. I vanliga fel är lönen lite högre, det vill säga när en månad inte består av så många lördagar, söndagar och helgdagar.

Kupongfest på jobbet! Jag snodde åt mig några biltvättskuponger, bland annat.

Arbetsdagen har varit lite halvseg, trots att NK* underhöll oss med en riktig schlagerdänga (undras om han är i maskopi med Fästmön?). Jag har petat lite här och var, haft nåt litet arbetsmöte, grejat med bilder, bokat in möten. På förmiddagsfikat hade vi kupongfest eftersom en av kollegorna hade köpt ett antal rabatthäften. Jag snodde åt mig kuponger på biltvätt vid det ställe där jag brukar tvaga Clark Kent**. Han är verkligen smutsig – svart! –  och skulle behöva en rejäl rengöring. Men nu blev det plötsligt vinter igen och sju grader kallt, så vi får avvakta.

Det har inte hänt mycket sen sist, förutom att jag har betalat min månadsavgift, som ”hyran” heter när en bor i bostadsrätt, idag och den var lägre än förra månaden. I morgon ska jag direkt min frissa M efter jobbet och bli snaggad. Det behövs – håret är antingen modell tuppkam eller platt som en pannkaka. Ingetdera klär mig (jag är ju ingen skönhet som klär i allt).

I kväll ska jag dra järnet, det vill säga ställa mig vid strykbrädan. En har inte roligare än en gör sig. Vad har DU för dig??? Skriv några rader och berätta – om du inte har nåt bättre för dig än att läsa mig blogg…

 

*NK = Närmaste kollegan
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite att göra…

Ett inlägg om min arbetsdag, fynd och kylan, förstås.

---

 

Vi är som karbonpapper på jobbet när det gäller val av julklapp… Det på bilden är emellertid ett fynd jag gjorde i mitt nya kontor. Jag har bara Photoshoppat bilden lite.

Det var tur att chefen kom idag – så vi fick skratta lite. Eh ja, det gick inte att låta bli när h*n berättade om eldsvådan h*n nästan orsakade när h*n provade sin julklapp från jobbet. Det verkar som om grillpannan var populär, vi är nu tre som jag vet har valt det. Snacka om karbonpapper… Själv grillade jag lax i min och det blev hur bra som helst. NK* grillade kött och även det gick bra. Bara chefen som lekte pyroman. NK undrade om det i stället för smör eller margarin använts gin i pannan…

Men jag ska varken häckla eller hänga ut min chef på plats. Jag var glad att h*n kom för jag hade slut på arbetsuppgifter. H*n föreslog det ena efter det andra, men allt hade jag gjort – utom att flytta, det vill säga byta kontor, IGEN (tredje kontoret sen slutet av september). Så det satte vi igång med på förmiddagen. Jag skulle ha filmat och lagt ut på intranätet när chefen moppade mitt golv… Samtidigt var jag förstås glad och tacksam för hjälpen både från chefen och NK. Den senare fraktade scannrar och annan utrustning som stod i mitt nya kontor. Själv flyttade jag mina mappar och annat tungt (ha ha ha!) arbetsmaterial och så fick jag hjälp av NK med att rulla över min dator. Men jag installerade den själv – och allt funkade!

Utsikten från mitt nya kontorsfönster.

På eftermiddagen blev det sen plötsligt jobb av det vanliga slaget. Dels hade vi en avstämning, chefen, NK och jag, som gav mig ett par smärre saker att göra, dels hjälpte jag till att reda ut lite saker med en författare. Jag påbörjade en lay out av en rapport och sent på eftermiddagen trillade det in ett korrektur. Det var bra, det, för jag gillar inte att ha för lite att göra. Men jag plockade förstås iordning på nya kontoret också. Jag hoppas mina tre växter – presenter från Elliot Hund – ska trivas i sitt nya fönster. Inte så mycket ljus, men det har jag inte haft i nåt av mina kontor. (Jag har en kardemummablomma, som är en grön växt, en S:t Paulia och en röd novemberkaktus, som har börjat blomma igen. Ingen har dött hittills.)

Skitkallt i Uppsala i morse – och nu i kväll är det på väg ner igen…

Dö var vi emellertid många som höll på att göra av den fruktansvärda kylan. Plötsligt blev det ju liksom inte bara vinter och kom lite snö – det blev skitkallt också. Redan igår kröp kvicksilvret neråt, men i natt och i morse hade temperaturen sjunkit ännu mer. När jag kollade väderappen vid sjutiden i morse visade den -23 grader… Nej, jag gillar INTE vinter och kyla. Dessutom var det ganska halt. Jag lämnade jobbet fem minuter tidigare än vanligt eftersom jag var rädd att Clark Kent** inte skulle starta i kylan – jag har ju ingen motorvärmare. Och före 16.30 kan jag komma in i byggnaden igen och därmed be om starthjälp, ifall det skulle behövas. Men asså… Clark Kent är inte bara Stålmannen, han är en riktig pansarvagn också och startade sååå fint. Tacksam!!!

På vägen hem lämnade jag tillbaka nyckeln till hemmet jag har passat i några dar. Där doftade ljuvligt av nån fisk- och skaldjursgryta, så jag blev riktigt hungrig. Här blir det rostade mackor med leverpastej. Ja, jag behöver få upp järndepåerna lite nu igen. Men faktum är att det är ganska mycket ansjovis i leverpastej, så det brukar gå bra att äta utan att jag tycker att det är vidrigt.

Hur har DU det med kylan och kvällsmaten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!!!

*NK = Närmaste Kollegan
**Clark Kent = min lille stålman till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »