Gottsaker

Ett inlägg om den första dagen i mars 2016.

---

 

Min fotokalender visar en spektakulär marshimmel som jag fotade för ett par år sen.

I morse var det dags att vända blad i min fotokalender. Mars månad har en spektakulär orangegul himmel i min kalender. Jag tog bilden nån gång i mars, fast ett annat år, förstås. Mars 2016 började ju idag. Förutom att jag har glädjen att få jobba i mars noterar jag två andra evenemang. Ett av dem är att gå till tandläkaren. Det känns ju… sisådär. Nervöst eftersom det troligen blir dyrt. Men en kontroll med röntgen kan jag ju alltid göra. Sen får vi se.

Det är kyliga morgnar fortfarande, så jag lufsar iväg till garaget i min dunjacka. Clark Kent* skulle behöva en megasuperlyxtvätt, men väderappen i mobilen aviserar förutom kyla även snö framöver. Tvagningen får därför vänta ett tag till. När jag kom hem i kväll låg det en lapp från PutsarKungen. Han vill ha 550 kronor för att putsa fönstren till mitt hem och då påstår han att rutavdraget ger mig 50 procents rabatt. Frågan är om Kungen menar 50 procent av 550 kronor eller om rabatten är avdragen. Kommunikation är svårt och eftersom jag inte finns på Facebook kan jag inte gilla hans Facebooksida, vilket skulle ge mig ytterligare tio procents rabatt – och kanske mer information. Jag är hopplöst stenålders. Eller jag gillar ju Instagram och jag gillar att skriva-blogga. Twitter är jag så less på att jag överväger att gå ur. Det är nästan bara knäppisar där. Eller företag(are) som vill lura på en varor och tjänster. Orka…

Pizzaslicerna var tunna och goda. Jag kompletterade med majs och pfeferoni.

Min arbetsdag har jag bland annat ägnat åt en ny textgranskning. Jag har också skrivit på papper som innebär vissa arbetsmässiga förändringar från och med idag. Men spara på gratulationerna, för du vet antagligen inte hälften. Jag glädjer jag mig åt att få vara kvar en stund bland alla dessa fina kollegor. Så sent som i eftermiddags kom vänlige Manne Fågel och knackade på försynt. Manne Fågel, som har människor som målgrupp. Han skakade på huvudet och uttryckte att det finns vissa behov.

Även om skillnaden mellan igår och idag är liten, innebär den förändringar. Det gjorde att NK** och jag lyxade idag. Vi tog en promenad på lunchen och mitt i den stannade vi vid en pizzeria och åt pizzaslicer. Det kändes otroligt lyxigt. Särskilt nyttigt är det däremot inte, men det må så vara. Dagens lunch var ett undantag. I morgon är det back to Findus eller Dafgård igen.

Nu ska jag göra en summering av februari månads bokmål för att se om jag nådde upp till det. Ett inlägg om detta kommer senare!

I statens tjänst igen…

*Clark Kent = min smutsige lille bilman
**NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarna: Denise Rudberg

Ett inlägg om en TV-serie.

---

Mina onsdagskvällar fortsätter i samma stil: Jag kollar på Deckarna. Av de sex deckarförfattare som har samlats på värdshuset var det Denise Rudbergs tur att bli skärskådad i afton. Om henne vet jag typ ingenting. Jag har inte läst nån av hennes böcker.

Om Denise Rudberg visste jag ingenting innan jag såg på programmet.

Denise Rueberg har gjort sig känd på en genre som inte intresserar mig så särskilt mycket: chick-lit. Jag har gett mig på några av de mest kända utländska författarna som har skrivit den typen av böcker, men det hjälper inte – jag är totalt ointresserad. Kanske är det därför jag hittills har dissat att läsa nåt av Denise Rudberg..? Den genre hon skriver nu kallar hon själv

elegant crime.

Och jag tycker nog att det låter lite… töntigt. Eller i vart fall inte som min stil. Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag efter kvällens avslöjanden får en annan bild av Denise Rudberg. HON är nämligen inte töntig. Det visade hon redan som femtonåring när hon packade sin väska och drog – av skäl som hon ger vissa obehagliga glimtar från under programmet.

Det hon berättar om Författarförbundet får mig att pysa av ilska. Ett fack ska väl måna om medlemmar och om dem som vill gå med, inte avslå ansökningar på grund av tycke och smak?!

Om genrebytet säger Denise Rudberg att hon ville gå vidare. Hon tyckte att det blev tjatigt med chic lit och ville skriva böcker med mer samhällskritik. Då är deckare den perfekta genren.

Programmet om Denise Rudberg blev väldigt hattigt. Ett skäl till det var att Katarina Wennstam, som suttit tillsammans med Christoffer Carlsson och skrivit en kortroman där Denise Rudberg var mördare, föll ner för en trappa och skadade sig. Det blev ambulansfärd till röntgen, så Roslunds, Hellströms och Anna Janssons romanprojekt fick vi aldrig riktigt höra.

Toffelomdömet blir medel. Programmet blev för rörigt och jag hade svårt att få en bra bild av författaren.

Nästa gång är det Christoffer Carlsson som ska utredas.

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lättad och laddad

Ett både lättat och laddat inlägg.

---

 

En del sår har fortfarande bara skorpa och börjar blöda när man skrapar på dem.

Den här dagen blir inte som jag hade tänkt ursprungligen. Den ursprungliga planen var att skriva om två år av mitt liv den här veckan. Det blir bara ett år. Jag orkar inte ha ett sånt rasande tempo, helt enkelt. Det är svåra saker att gräva i och en del sår har ännu inte blivit till ärr. Och det vet vi ju alla hur det kan bli när man skrapar på ett sår med skorpa – det kan börja blöda. Generellt sett mår jag gott av det hela, tyngden lättar fortfarande. Men det jag säger är att det inte är lätt att bli lättad, om du fattar vad jag menar..?

Plan B för den här dagen var att städa. Så blir det inte heller. Min tandläkare hörde av sig igår igen och jag nappade och bokade en tid. Detta sitter jag och laddar för nu. Det har legat ett kallelsekort på datorbordet framför mig sen april när jag först fick en kallelse till maj. Då var jag tvungen att avboka eftersom ett tandläkarbesök hade inneburit att det inte hade varit nån större idé för mig att pendla till jobbet den dan. Nu har jag inget jobb att pendla till, så tiden finns. Däremot har jag ingen inkomst, vilket ju är värre. Men när jag ringde och pratade med mottagningen berättade personalen att jag har 300 kronor kvar i tandvårdspeng. Dagens besök, med undersökning, röntgen och lite putsning, går på cirka en tusenlapp. Min tandläkare brukar låta mig delbetala. Det blir värre om det är nåt som behöver göras i käften… DET har jag INTE råd med!

Jag kan fortfarande undra över varför det kostar mer för den enskilde att gå till tandläkaren än att gå till doktorn. Ett läkarbesök i primärvården kostar idag 150 pix, ett tandläkarbesök såsom mitt idag en tusing. Är inte tänderna en del av kroppen? Ett ”bidrag” med 150 spänn per år från staten (=tandvårdsförsäkringen) räcker ju inte särskilt långt…

Laddat med en hundring. Men den har nog inte kommit in än.

Eftersom min tandläkare har mottagning mitt inne i stan har jag bestämt mig för att ta bussen in. Det är för dyrt, helt enkelt, att parkera. Det som fick mig att tveka mest är min hälsporre, men jag får försöka att klara av att gå från Stadshuset till tandläkarmottagningen. Därför ville jag försöka kolla om mitt busskort var laddat. Det har ganska lång tid varit omöjligt att skapa ett nytt konto via datorn hos UL för att kunna ladda på busskort och kolla saldo, men igår kväll hade jag tur! Det funkade! Fast det tog väldigt lång tid och var otroligt segt. Man tror att de ska fixa tekniken när de byter system till nåt bättre. Detta har verkligen varit i ursämsta laget. Dessutom kan det ta upp till ett dygn innan de summan man har laddat har kommit in på kortet. Även här hade jag tur, det fanns pengar så jag kan åka både tur och retur.

För övrigt har jag hört att ägaren till UL diskuterar att förändra zonindelningen igen, eftersom många har klagat på att det är dyrt. Dyrast är det att åka på sms-biljett, men för den som åker på reskassa från Förorten in till stan kostar det 40 spänn mot 19 kronor före zonindelningen. Det är ganska mycket pengar för den som är arbetslös, till exempel. Det blir då ganska hånfullt när ägaren vill ge dem som redan har jobb och en inkomst rabatterat pris på bussresor… Kanske barn, pensionärer, studenter och arbetslösa kunde få dessa rabatter i stället, personer som inte har inkomster eller har väldigt låga…

Ja, det är en del man undrar över här i livet och mycket som verkar orättvist, till exempel..

1. Varför är det dyrare för den enskilde att gå till tandläkaren än till doktorn? Är inte tänderna en del av människokroppen?
2. Varför vill ägaren till stans bussbolag ge rabatterade priser till dem som har jobb och inkomst i stället för att ge rabatterna till dem som inte har nån inkomst eller väldigt låg sådan?

Nu har jag lättat mig lite och det är dags att sätta fart om jag inte ska komma försent. Jag är naturligtvis skitnervös och vettskrämd och det spelar ingen roll att både tandläkaren och tandhygienisten är söta och snälla. Så här är det jämt för mig!

Och i sammanhanget är detta en skitsak med tanke på att det idag är exakt 13 år sen 9/11... Hemsk dag, den 9 september 2001… Två år senare mördades Anna Lindh. Vi får aldrig glömma!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det regnar på fönstren på baksidan

Ett inlägg om läget just nu.

---

 

Dagarna tickar ner rätt fort…

Idag vaknade jag sent, det vill säga hela 25 minuter över sju. Jag hade lite svårt att somna och komma till ro igår kväll. Dels såg jag på första delen av Undeniable (jag började titta vid 22.40), dels har en klump av oro slagit rot igen i magen. Det går inte att komma undan den klumpen. Eftersom jag hade jobbat sju, nästan åtta månader trodde jag att jag skulle få nya a-kassedagar. Jag trodde att man bara behövde jobba sex månader för detta. Det var uppenbarligen fel. Och dagarna tickar ner eftersom jag ju använde en del av dem förra hösten. De tickar ner rätt fort, dessutom.

Jag borde vara lugn och ha is i magen, för jag har sökt över 100 jobb sen den 1 juli och nåt av dem borde ge resultat. Jag borde kunna få vila en stund i den förhoppningen. Men det kan jag inte. I stället driver jag på mig själv med mitt poängsystem och söker nya jobb varje dag. Idag hittade jag tre riktigt intressanta lediga tjänster. Fast jag ligger ett poäng minus från fredagen, så jag får jaga lite till.

Det regnar hos mig idag. Det regnar på mina fönster på baksidan. På framsidan är fönstren inte prickiga av regndroppar alls. På min att-göra lista står sen länge

Putsa fönster!

Men i sommar har det inte varit nån idé eftersom solen har legat på (man ska inte putsa fönster i solljus, då blir de flammiga!) och nu regnar det varje dag. Jag får se om det är nåt jag kan ta tag i den kommande veckan.

Det regnar på fönstren på baksidan.

Det är många andra saker jag ska ta tag i med start nästa vecka – om inget oförutsett händer. Fönsterputsning är en sak. Men sen behöver jag sköta om mig själv lite. Jag har fortfarande inte skaffat simkortet, till exempel. Det beror på att det billigaste går på 495 spänn och kan bara utnyttjas på vardagar fram till klockan 14.30. Eftersom jag har flera jobb på gång som innebär pendling skulle det kunna innebära att jag kastar pengarna i sjön om jag plötsligt ska börja jobba och pendla. Jag behöver också kontakta tandläkaren. Jag fick en kallelse till undersökning i början av maj, men den fick jag avboka – eftersom jag jobbpendlade. Jag tycker nämligen inte att det är OK att vara borta från jobbet minst en halv dag bara för ett tandläkarbesök som omfattar undersökning och röntgen. Det var så det hade blivit.

Och så är det det här med boken. Den gnaver och skaver. Så nu har jag bestämt mig för att ta nya tag från och med nästa vecka – om det nu inte plötsligt blir så att jag får ett jobb som börjar omgående. Förlaget är intresserat, men vill

[…] se mer.

Förlaget har fått 30 sidor. Jag har skrivit åtskilligt mer sen dess, kanske en tredjedel av hela boken. Det saknas två tredjedelar. Sen kan jag fade away. Alternativt planera del två och del tre. För nu tänker jag mig en trilogi bestående av en självbiografisk del, en absurd roman och en bok om coachning. Visst låter väl det som en lysande idé? KONSTIG framför allt…

Det vore en perfekt dag idag att städa min dammiga lya. Men se idag har jag andra planer, så det får anstå till i morgon eller torsdag! Jag ska simma hasa över till Tokerian när det har slutat regna lite och köpa fisk till middag. Sen åker jag in till stan och går till banken och sätter in mina mynt. Och så ska jag träffa Pe. Jag tror att vi sågs sist förra hösten. Pe har ringt flera gånger, men då har jag jobbat  eller varit upptagen med annat. Jag har sms:at ett par gånger. Jag är skitdålig på att hålla kontakt med människor jag gillar. Det måste jag jobba med så att jag blir bättre!

I morgon har jag tid för klippning. Det har jag lagt undan pengar till. Jag känner mig mycket långhårig, så det ska bli skönt. Därefter blir det familjemiddag med fokus på äldsta bonusdottern som flyttar i helgen – ända till Umeå…

Vad händer hos dig??? Vad gör du om dagarna och kvällarna? Skriv gärna några rader så jag får lite input. Jag behöver det! Tack!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommunikation var ordet! sa Bill…

Å, jag inser att jag var rätt oförskämd till höger och vänster igår. Jag står för mina åsikter, det är inte det, men jag behöver inte gå fram som en ångvält bara för att jag

1. har ont
2. är frustrerad
3. är ledsen

eller nåt annat.

Först och främst vill jag ge presschefen på Apoteket Hjärtat en eloge för att hon bemötte mig vänligt, men inte larvigt. Jag vidhåller vissa saker och det tänker jag inte backa ifrån. Däremot har jag ingen rätt att fnysa åt att folk faktiskt inte arbetar hela tiden utan har ett privatliv som omfattar barn och sånt. Mitt sätt att leva och mina val i livet är mina, andras val är andras. Jag behöver inte bitcha så förbaskat om det. Det är bara att inse att jag valde bort barn och så är det.

Nya fotvårdsprodukter ska jag få testa.

 

Hur som helst, jag ska få prover av några av Apoteket Hjärtats nya produkter för fötter. Jag tänker blogga om dem och ärligt skriva vad jag tycker. Dessutom är ett paket julkaffe på väg till mig – eftersom

[…] en fika med en god vän brukar i alla fall pigga upp min vardag. […]

som presschefen skrev i ett av sina mejl. Och jag kan bara instämma och tacka!

”En fika med en god vän brukar pigga upp…”

Sen då till doktorn. Jag mejlade mottagningen i söndags, fick mejlsvar från en annan läkare samma kväll och ett samtal från en sköterska i måndags – trots att jag hade skrivit att måndag eftermiddag INTE funkar för telefonsamtal. Hon trodde att det enbart betydde FRÅN DOKTORN, INTE FRÅN SKÖTERSKAN… Ja, ja, harkel, för mig är det ingen skillnad… Jag hade kontaktat mottagningen enligt överenskommelse med doktorn när jag var där för att få besked om röntgen. Men se då skulle jag få vänta två (2) veckor på telefontid. Dessutom fick jag tider när jag inte kan prata i mobilen eftersom jag kör bil, det vill säga mellan 16 och 16.30 när jag är på väg hem från jobbet. Så jag bad att doktorn skulle mejla i stället. Typ en rad. Med svaret. Det var allt. (Det var då sköterskan började prata om att min e-postadress inte fanns på mottagningen etc, men denna dumhet orkar jag inte skriva om igen.)

Vad tror du händer? Jo, klockan 16.13 ringer det på min mobil. Jag skulle just till att packa ihop, var lite sen på grund av den tämligen värdelösa kursen i eftermiddags. Gissa vem det var då? Nej, det var inte sköterskan, det var… doktorn… Så inte nog med att de verkar ha läsförståelseproblem på mottagning, de verkar inte förstå vad man säger heller.

Doktorn inledde med att säga att han inte var nån mejlande doktor.

Nää, har fattat det!..

tänkte jag och muttrade inombords. Bestämde mig där och då att en sån doktor kan jag inte vara listad hos.

Men eftersom det nu var så att doktorn ringde i alla fall, tryckte jag givetvis inte bort honom. Jag fick mitt röntgensvar och jag fick också namn på en ortopedtekniker. Jag fick veta att jag ska fortsätta med medicinen så att jag totalt äter den i tre veckor, inte bara två. Kryckorna kan jag släppa när jag så känner för det.

Det var det jag ville veta – och lite till. I morgon ska jag kontakta ortopedteknikern och sen rullar det väl på, nya inlägg som kostar skjortan. Kryckorna släpper jag när jag känner mig säker, hälen gör inte alls ont ibland, och fruktansvärt ont vid andra tillfällen. Även om jag gnäller och klagar på kryckorna är de en trygghet. Ett tag till.

Livet är kort.

Read Full Post »

Funktionshinder och fördomar

Ibland… eller nej, allt som oftast, är jag en otålig patient. Jag ser mig inte som sjuk, men när jag har ont och ont och ont och smärtan inte släpper kan jag bli lite… grinig. Onsdag – fredag i förra veckan var alien-gänget väldigt besvärligt och i helgen har hälen inte varit snäll. Men jag knaprar min medicin för hälen i lite mer än en vecka till (man ska bara korttidsbehandla med den här typen av läkemedel) och jag kryckar mig fram.

Mina kompisar.

En sak som jag har noterat är hur jag blir bemött. När jag ”bara” haltade lite och hade alien-gänget inuti (det syns ju inte utanpå så mycket), var det ingen som direkt brydde sig. Men sen när jag började med kryckor har folk blivit annorlunda i sitt bemötande. Det här är synnerligen tänkvärt eftersom jag en gång i tiden jobbade med personer med funktionshinder – både funktionshinder som syns och såna som inte syns. En del människor blir väldigt hjälpsamma. De öppnar dörrar, erbjuder sig att bära saker etc. De allra flesta frågar vad jag har gjort – även de som har sett mig halta omkring i över ett halvår… Det är som att kryckorna har gjort hälsporren synligare! (Den syns bara på röntgen.)

Och så finns det människor som totalt ignorerar mig. De som

inte ser eller hör

att jag kommer. De som slänger igen dörren mitt framför näsan. De som tränger sig förbi, före, nästan knuffar omkull mig. De som helt enkelt ser mig som luft…

Det är vid flera av dessa tillfällen jag önskar att nån av mina aliens skulle orsaka en störtblödning som verkligen syntes! I studiesyfte. För det vore intressant att observera folks beteende. Nån skulle säkert stanna och ringa efter ambulans, medan majoriteten skulle passera. Eller? Är det jag som är fördomsfull nu? Det tål att tänka på…

Jag mejlade för övrigt min läkarmottagning igår kväll för att få en telefontid med doktorn i veckan. Syftet är att få svar på röntgen. Men jag tror att det är som han säger: både en hälsporre (som syns på röntgen) och en inflammation i hälkudden (som inte syns på röntgen). Medicinen fungerar ganska bra för det mesta – helgen ett litet undantag, hoppas jag! – och jag vill gärna tro att det snart blir bättre så att jag kan släppa kryckorna och gå som vanligt igen. Det är liiite besvärligt att tvinga stackars Fästmön att bära allt jag handlar… Och ibland är vi ju inte tillsammans. Du får jag avstå från att handla. Ett annat problem är att äta lunch på jobbet. Det går inte. Jag har två armar och båda behövs till kryckorna. Nån tredje arm till att bära lunchbrickan har jag inte. Irriterande! Jag hoppas min lunchdejt i morgon kan tänka sig att bära åt mig…

I eftermiddag ska jag krycka ner till Undervisningshuset för att lyssna på när en doktorand försvarar sin licentiatavhandling. Jag skulle ha gått på en disputation i fredags, men fick ju avstå på grund av alien-gängets lilla partaj. Men idag ska ingenting stoppa mig, för det är min favorit som ska upp och jag måste vara där, helt enkelt! Problemet är att det är en bit att gå och det är halt idag… Jag slirade på väg till garaget ett par gånger och på vägen in från parkeringen till jobbet – på kryckorna, alltså. De har ju inte dubbar… Så gå försiktigt idag! Du vill inte gå på kryckor, jag lovar dig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur gick det sen då?

Jorå, tack som frågar! Lunchdejten gick bra och det efterföljande mötet också. Nu hoppas jag att ingenting annat eller ingen annan krånglar så att det kan bli nåt bra av det hela. Vad det handlar om? Tja, en mig närstående person som behöver få lite flyt på tillvaron. Nuff said!

Min artikel hann jag skriva färdigt och den har varit ett par rundor på kontroll. Det gäller att komma överens. Bilderna har jag däremot inte kollat än, det får sparas till i morgon förmiddag.

Framåt eftermiddagen åkte jag sen ner till stan för att röntga hälen. Jag hittade en bra parkeringsplats ganska nära. Parkeringspriset var också bra, 15 kronor i timmen. Lite skillnad mot parkeringshuset som ligger intill mottagningen – där kostar det 25 pix i timmen att låta bilen stå. Vinkade förresten till Fästmöns mamma och L som passerade när jag skulle betala parkeringsbiljett! De undrade vad jag gjorde där, på kryckor och allt…

Inne på mottagningen var det verkligen fint i väntrummet. Fräscht och snyggt i svart-vitt-grått och med gröna växter.

Fräscht väntrum. Mina kryckalainen i förgrunden.

På väggarna var det målat grenverk i grått. Tilltalade mig alldeles förträffligt eftersom jag älskar träd!

Älskar träd!

Här satt vi och väntade, hälen, kryckorna och jag. Det kom en del folk – och det gick en del. Men det är inget ställe man bara kommer till utan man måste ha remiss, förstås. Svaret kommer till min husläkarmottagning senast fredag, utlovades det, så jag ska väl ringa och få en telefontid med doktorn i nästa vecka, som vi kom överens om. Faktum är… och jag vågar knappt säga det… men hälen känns bättre! Jag har nu tagit två tabletter och ska strax ta den tredje antiinflammatoriska. (En tablett morgon och kväll.) Den isande, ihållande värk som jag plågades av igår eftermiddag har inte infunnit sig – och då har jag trots allt gått ganska mycket idag. Med kryckor, förstås, men ändå.

Ond häl på väg att bli bättre???

Jag hade tur som en tokig, för jag hann göra ett bankärende också. Jag hade en tung burk med mynt som jag länge tänkte växla in. Eftersom banken och röntgenmottagningen ligger nära varandra passade jag på idag. Hela 625 kronor blev det, mest enkronor. Allt hamnade nu på mitt konto!

Sen var det bara att åka hem. Hade jag åkt till jobbet hade blivit en tur ut och sen vända igen. Har jobbat lite hemifrån, svarat på en del mejl och så. Dessutom hann jag göra en förmiddagsmacka till i morgon. I samband med detta uppstod nästa skada, med blodvite som följd!

Jag lyckades skära mig på tummen.

Eftersom jag nästan svimmar av blod var det bra KBT-träning att fota tummen och blodet, men jag skakade, som synes, bilden är oskarp.

Strax ska jag åka in till stan igen för att klippa mig. Håret känns lite tjockare nu, det har annars fallit av mig i tussar. Fult och jobbigt, för jag har alltid varit stolt över mitt hår och vårdat det ömt.

Mina aliens bråkade med mig idag, så det var bra att jag hann hem och fräscha till mig lite. Jag känner mig emellertid yr och har ont i magen. Men det är bara att bita ihop och tänka att snart, snart är detta elände över. Och då menar jag verkligen över. Ingen mer behandling efter operationen!

Livet är kort.

Read Full Post »

Mittiveckan

Onsdag. På svenska Odens dag, på tyska ungefär mittiveckan. Ingen dag, bara Mittwoch. Min dag är fullspäckad idag. Hur kunde den bli det?

Morgonen ska inledas med att skriva en artikel/nyhet till externwebben. Jag gjorde en intervju igår med en spännande professor och det ska bli kul att försöka sätta samman ord till en text kring det h*n pratade om. Vidare försöker jag få till ett arbetsmöte kring en trycksaksmall som vi ska ta fram tillsammans med en extern inblandad. Mycket efterfrågat, kanske inte världens mest viktiga arbete för en del, men för andra! Känner mig som en spindel som försöker få till det så att alla ska bli nöjda.

Som en spindel – fast inte i en boutique, dock…

Framåt lunch har jag en lunchdejt och vi ska sen gå på ett gemensamt möte som jag hoppas leder till nånting bra.

Efter det ska jag ta mig in till stan för att få min häl röntgad. Jag började äta den antiinflammatoriska medicinen igår kväll och har alltså tagit två tabletter hittills, en i morse också. Och faktum är att jag nästan vågar hoppas på en liten, liten förbättring! Jag tänker att jag inte kan börja springa med en gång – förresten, en Toffla springer ALDRIG, det tillhör inte min image – men att kunna gå i korridorerna på jobbet utan att få jätteont och att kunna gå och äta lunch är mina två kortsiktiga mål. Långpromenader finns visst på önskelistan, men att kunna gå lite grann mer normalt och inte alltför långa sträckor i vardagen har prio ett. Efter röntgen ska jag ringa för att få en telefontid med doktorn nån vecka senare där jag ska få veta vad som syntes på röntgen och hur den fortsatta behandlingen blir. Medicinen ska jag äta i två veckor och jag har bunkrat upp med extra magmedicin ifall det behövs. Vill ju inte riskera att fontänspy på jobbet, liksom…

Kanske hinner jag ett snabbt ärende in till banken idag också, det beror på eventuella väntetider på röntgen. Klockan 17 har jag en klipptid, så gissningsvis åker jag inte tillbaka ut till jobbet igen. Det beror lite på hur fort det går på stan. Det finns både för- och nackdelar att jobba utanför stan, mest fördelar, tycker jag. Man går till exempel inte shoppar på lunchar bara för att man har lust med det. I stället äter man (jag gör det i vanliga fall, när jag inte kryckar) lunch till ett vettigt pris, mellan 60 och 75 kronor. Jag törs inte tänka på vad en lunch på stan kostar idag…

Fästmön ska på läkarbesök på förmiddagen och sen ska hon in till jobbet lite tidigare idag för att jobba ända till klockan 21. Jorå, vi ses lite då och då. Sporadiskt…

Igår läste jag också om att kommunalpolitikerna ska försvåra, som jag ser det, för oss bilister att åka in till stan. Detta till förmån för cyklister och kollektivtrafik. Fast nu är det ju så att cykel och buss inte passar alla – i alla lägen. Det är verkligen inte det lättaste att varken cykla eller åka överfulla bussar med två kryckor, till exempel… Som jag ser det lär centrumhandeln minska sina intäkter ännu mer om förslaget går igenom. Inte konstigt att folk hellre handlar på stormarknader som ligger utanför stan! Man slipper trassla runt på omvägar eftersom det är enkelriktat här och var – hur mycket sämre är inte det för miljön..? Dessutom är det gratis parkering…

En glad nyhet har jag noterat och det är att min favorit Sarah Dawn Finer blir årets julvärd i Sveriges Television! Sarah Dawn Finer gör ett sånt sympatiskt intryck – förutom att hon har en fantastisk sångröst (men nu tror jag inte att hon kanske ska sjunga så mycket i rutan – fast vem vet..?) Hennes morfar är förresten lite halvkändis här i stan på Sjukstugan i Backen, av alla ställen.

Livet är kort. Och fullt av märkliga sammanträffanden.

Read Full Post »

Fick veta om minderårig dotters olycka via Fejan

Sociala medier kan ha både fördelar och nackdelar. En av fördelarna, som jag ser det, är att nyheter kan delas och spridas ganska snabbt. Men frågan är om inte vissa nyheter borde spridas på annat sätt… Föräldrarna till en tonårstjej fick höra talas om att dottern var inblandad i en olycka – via Facebook, dagen efter.

Härom natten var tjejen med om en bilolycka. Hon var passagerare i en bil som kördes av en körkortslös person. Denna person är i skrivande stund misstänkt för rattfylleri. Bilen krockade med en annan bil och föraren av den bilen har fått livshotande skador. Alla inblandade fördes till sjukhus, men tjejen vägrade gå med på röntgen och gick i stället hem. Senare under dagen fick tjejen ont och besökte skolsköterskan.

Varken någon från sjukhuset eller polisen kontaktade den minderåriga tjejens föräldrar. I stället var det en syster till tjejen som dagen efter olyckan läste om olyckan – på Facebook.

Så här får det förstås inte gå till! Kanske hade en förälder fått tjejen att gå med på röntgen om hon hade fått veta att dottern varit  med om en olycka. Enligt polisen är det sjukhuset som ska meddela anhöriga. Från sjukhuset medger man att man har begått ett misstag. Det hela ska nu utredas och troligen Lex Maria-anmälas.

Om det nu är så att vi i Sverige har nånting som kallas myndighetsålder tycker jag att både sjukhus och polis ska tänka till rejält. En 16-åring är nämligen inte myndig. Jag tycker att det är rentav fräckt att skylla på varandra! Om den ena parten inte tar sitt ansvar, borde det vara naturligt för den andra parten att ta det!

Hur skulle du vilja att det vore om din 16-åring var med om en olycka och kom till sjukhus???

Livet är kort.

Read Full Post »

En kväll på stan – och en kall morgon

Det kändes lite helgigt att slänga in bilen i garaget efter jobbet och ta bussen tillsammans med Fästmön in till stan! För så blir det ibland att våra ”helger” infaller en måndag. Anna var ledig, inte jag, förstås, men det är sällan vi är lediga samtidigt.

Det primära syftet med stadsbesöket – ja, det ska stavas med d i den här betydelsen! – var ett biobesök. Vi ville se nya Bondfilmen Skyfall. Vi tycker båda att James Bondfilmerna kan vara ganska underhållande, men det klart att kvaliteten varierar, bland annat med en del skådespelare. Tyvärr är det sällan vi går på bio. Det handlar inte bara om att vi inte så ofta är lediga samtidigt och/eller orkar gå på bio. Det kostar ju en hel del ocksp… Men nu fanns det gott om biopresentkort i min ägo, dels från födelsedagen, dels från en namntävling som jag vann på jobbet. Kvällens filmföreställning var till minne av K som gav ett presentkort på 300 kronor till min 50-årsdag.

Tack, vännen K! Vår biokväll var till minne av dig!

Eftersom jag har svårt att få tilll det med bricklunch numera – ständigt antalet armar som inte räcker till både kryckor och lunchbricka – blir det en macka vid datorn. Och då är jag för det mesta ganska hungrig på kvällen. Vi gick först och köpte våra biljetter och fortsatte sen till en närbelägen Kinakrog för middag.

Anna var också hungrig.

Vi hade som sagt lämnat bilen hemma och tog bussen in till stan. Därför kunde jag ta en starköl till maten. Men påverkad som i fredags blev jag INTE! Det vore ju lite läskigt med tanke på kryckor och stadsbesök…

Eftersom vi inte hade så mycket tid – föreställningen började klockan 19 och att gå tar numera lite längre tid för mig – valde vi buffé. Som vanligt var det ganska fräsch mat och som vanligt åt vi nog för mycket båda två. Att magarna jobbade blev vi medvetna om i biosalongen när de pep och mullrade om vartannat. Så vi kunde i alla fall skratta åt det, lite så där halvhysteriskt.

Fräsch buffé!

Mer om filmen kommer i ett separat inlägg senare idag! Men vi hade en fin kväll på stan och i biomörkret!

Nu är min förmiddagsrast snart slut. Morgonen är solig och kall, det var fyra minusgrader när jag åkte hemifrån. Idag sitter jag i min fina, fina kontor på högsta våningen i huset eftersom jag jobbar för institution 1 (alltid på tisdagar). Idag väntar ett förmiddagsmöte. Vidare ska jag prata trycksak med en doktorand och så fortsätta jobba med institutionens forskningssidor på webben. Dagen avslutas med en sen intervju med en av professorerna angående lysande kursutvärderingar!

Idag var det fruset i rabatterna.

Jag hoppas inemellanåt kunna avsluta ett parti Wordfeud som jag har haft igång sen helgen. Alla spel jag har spelat i helgen har jag förlorat, jag är verkligen usel. Men jag tycker att det är roligt i alla fall och det är faktiskt inte viktigt för mig att vinna. Eftersom jag spelar på tjänstemobilen spelar jag helst där det finns ett nät jag kan koppla upp mig mot trådlöst och gratis – hemma har jag tyvärr inte det, så jag får begränsa mig till ett eller två partier hemifrån/vecka. På jobbet har jag förstås inte så mycket tid att spela, men raster går ju alltid att använda – och toabesök… 😳 (Jag tvättar och spritar händerna – och har särskilt sprit för Ajfånens skärm!!!) Hos Anna kan jag koppla upp mig mot hennes nät och spela gratis också.

Efter jobbet idag ska jag stanna till vid apoteket och hämta ut medicin mot häleländet. I morgon eftermiddag blir det röntgen, jag vill inte gå idag eftersom tisdag är den enda dan i veckan jag jobbar för institution 1.

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »