Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘huggen i ryggen’

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.


 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

Det finns ett ljus

”…det finns ett ljus…”

 

Skattsedel

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Mandelfisk

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.


Lite hungrig är jag allt i kväll. 
Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Godispåse innehåll

Gott…


Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. 
Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grannlaga inlägg.


 

Vad vet du om dina grannar, egentligen? Är det personer du umgås med eller hejar ni bara? Eller ni kanske inte hejar alls? Själv umgås jag inte med mina grannar, nåt jag har lärt mig att man inte ska. När jag blev huggen i och pratad om bakom ryggen gav jag nämligen igen med ord som ALLA kunde läsa. Sen upphörde den falska (?) vänskapen. Idag hejar och småpratar jag med några, medan andra vänder bort blicken när vi möts. Vända bort nån blick gör jag ALDRIG – även om grannar faktiskt är ganska ointressanta, egentligen. (Såna som surgubben jag mötte i morse, till exempel. Maj gadd, citronsoppa till frukost, liksom…)

Björn Lövenlid skrev igår i lokalblaskan en krönika om hur mycket han vet om sina grannar tack vare hitta.se. Dess karttjänst har fått en livsstilsfunktion. Det innebär att man i princip kan få veta vad folk i olika stadsdelar – och i närområdet – tycker om vissa saker. Alltså att det i vissa stadsdelar bor mest folk som röstar socialistiskt och att vissa stadsdelar härbärgerar golfare.

Hitta punkt se logga


Nu är jag inte nyfiken
på mina grannar, men jag tycker att det är lite läskigt att man via hitta.se kan få fram vissa uppgifter. Björn Lövenlid skriver:

[…] Den här informationen är klargörande och försåtlig på samma gång. Den är klargörande eftersom den blottlägger vilken delad stad Uppsala faktiskt är. Den är försåtlig eftersom den så lätt inbjuder till våldsamma generaliseringar och riskerar att stärka segregationen. […]

Det han menar är nämligen att du med utgångspunkt av den här informationen väljer vart du vill flytta eftersom du kanske vill bo nära människor som är mer lika dig själv. Men vi är ju alla olika individer och alla måste få plats i en och samma stad. Däremot tror jag inte att det går att bortse ifrån vad vi faktiskt kan använda den här livsstilsfunktionen på hitta.se till…

Om jag hade möjlighet att flytta skulle jag nog söka mig till områden där det bor glest med folk. Grannar är ett passerat folk för mig och jag slipper dem gärna (mycket troligt vice versa också). Ett hus i skogen? Ja, tack! Bara jag har en internetuppkoppling och får plats med mina böcker!

Var skulle DU bo om du kunde välja???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag sitter mitt i natten och funderar över mindfulness. Jag skulle vilja skriva nåt klokt, intressant och insatt om detta, men känner för lite till det. Det är ett av dessa uttryck/fenomen som jag får en känsla av är rätt inne just nu. Och då blir Tofflan skeptisk!

Samtidigt känner jag spontant att mindfulness verkar klokt. Begreppet i sig betyder, direktöversatt, medveten närvaro. Att vara uppmärksam, sinnesnärvarande. Att leva mer i nuet. Ursprunget är från zenbuddhismen. Genom meditation bli bättre rustad att möta negativa stunder i vardagen. För det är i nuet vi lever – det förflutna är ju redan över och framtiden har inte skett än…


Framtiden för den här blomman blev ett äpple.

                                                                                                                                                                    Hur och för vad använda mindfulness? Antingen i terapi eller som självhjälp. För stresshantering, emotionell balans, ökad självinsikt och för att stärka positivt tänkande. Men också mot sömnproblem och smärta.

Jag önskar att jag hade hittat detta när jag gick in i min kris. Nu känns det som om det är lite… för sent. Jag hade kunnat använda delar av mindfulness som verktyg för att komma vidare, att inte låta det onda ta över mig. Det har alltid varit svårt för mig att leva i nuet. Jag är en sann planerare och om min tillvaro raseras så som den gjort uppstår självklart en kris.


Jag föll. Jag blev nedsågad.

                                                                                                                                                            Kommer man igenom en kris och ut på andra sidan sägs det att man blir en starkare människa. Det vill jag tro. Jag vill tro ÄNNU MER än tidigare att ingen sätter sig på mig igen utan att möta motstånd, till exempel. Jag vill fortsätta tro att människor är goda, men har samtidigt lärt mig att vara mer reserverad och att ta mer tid på mig innan jag bestämmer mig för om en person är pålitlig eller om den när som helst hugger mig i ryggen. Det är en skada jag har fått, inser jag, men samtidigt är jag så pass gammal att jag inte längre kan vara lika blåögd som jag en gång var…


Att bygga upp på nytt…

                                                                                                                                                               Det förflutna är verkligen passerat. Det går inte att göra nåt åt. Det är som det är. Människor har visat sina rätt jag – så även jag själv. Jag har förlorat så kallade vänner och bekanta under resans gång. En del som jag känt i över 20 år. Det har inte varit smärtfritt, kan jag meddela. Men jag har överlevt och jag har funnit en ny trygghet i mig själv – och också hittat nya vänner! Jag vill dock ha till protokollet att jag inte är utan skuld.


Sant om vänskap, eller hur? Kan man inte själv vara en vän får man inte heller några vänner.

                                                                                                                                                          Framtiden… Jag har givetvis mål, men jag vet ju inte vad som sker. Jag vågar inte gå in i mig själv och se. Det får jag inte heller göra, den… förmågan (?) är jag endast tillåten att använda när jag ska hjälpa andra. Men som sagt. Mål har jag. Delmål och slutmål. Och det vore väl själva F*N om jag inte når några av dem nu när jag är så bestämd på att vägen leder uppåt igen!


Om jag vågar öppna grinden kanske vägen leder uppåt – trots att entrén ser så risig ut…

Read Full Post »