Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘personaltidning’

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.


 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

Det finns ett ljus

”…det finns ett ljus…”

 

Skattsedel

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Mandelfisk

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.


Lite hungrig är jag allt i kväll. 
Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Godispåse innehåll

Gott…


Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. 
Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en stunds bortavaro.


Det blev en tur
ut till Förorten i eftermiddag efter att jag köpt pulversoppor, bröd och ost och… jaa, jag erkänner: en påse prästostbågar till kvällen. Fästmön hörde av sig mitt på dan och bjöd på fika. Lite senare kom hon på att hon inte kunde bjuda på hembakat till kaffet eftersom ugnen var upptagen. Det blev i stället… skockor..?

Kronärtskocka

Kronärtskockor är rätt fula, egentligen, men väldigt goda!


Äh, skojar bara!
Vi åkte helt enkelt till ICA Solen där Anna köpte bullar och passade på att handla lite till. Typ tre matkassar…

Kanelgifflar

Kanelgifflar är helt OK till kaffet!


Det blev kanelgifflar och ballis-kex
till kaffet och det är helt OK för min del! Jag älskar kanelbullar! Ballerinakex ska dessutom doppas och så ska man äta runt nougaten i mitten. Nougaten tar man sist. Kladdigt och bra! (Ser ut som bajs på fingrarna.)

I ugnen puttrade en gryta med pulled pork. Det doftade vitlök (gott!) och koriander (URK!) i hela lägenheten. Till sist kom grytan ut ur ugnen. Kronprinsen tittade in i köket och med gemensamma krafter pullade mor och son grismuskeln, så att säga…

 Johan o Anna pullar pork

Johan och Anna pullar pork, eller hur man nu säger på svenska.


Det ska bli spännande
att höra omdömet om middagen från Anna och ”barnena”.

Själv ska jag strax avnjuta min laxmatlåda. Men innan dess ska jag ringa mamma. Hon fick tag i mig på mobilen just som vi var på väg att steppa in på ICA. Då hade hon tid att prata, men inte jag. Det regnade, dessutom, och jag ville inte bli blöt. (Jag vägrar nämligen att gå omkring i affären och telefonera med min mamma. Med NÅN, förresten!) Mamma beräknas hemkommen från sitt veckobesök hos frissan strax.

I kväll blir det prästostbågar, som sagt. Jag försöka hålla mig vaken länge! Strax före midnatt visar nämligen TV4 nyinspelningen av Terror på Elm street (2010) och den har jag inte sett!

TRE tidningar låg i postboxen idag: Dimsyn (min facktidning), Stängda Dörren (mitt bostadsföretags tidning) och Respekt! (personaltidningen vid min före detta arbetsplats). Tidningarnas namn är ändrade av mig till mer passande namn. MEN… ingen UppsalaTidning (den heter verkligen så!) den här veckan heller! Som vanligt har jag anmält detta – och som vanligt… händer väl ingenting…

Här regnar det vått. Hur regnar det hos dig???

Löv med droppar på asfalten

Här regnar det vått.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lugnt inlägg som andas fredagslojhet.


Äntligen är det efter arbetet.
Hemma möttes jag emellertid av mig själv i form av en artikel i vår personaltidning.

I personaltidningen Tofflan på jobbet. Journalisten hade först skrivit MVC-huset… Det vägrade jag. 


Därpå, en hälsning
från Lilljonnes på Kreta. Tack raring, så glad jag blev att du kom ihåg mig!

Kretakort från Lilljonnes
Från gullegrisen Lilljonnes på Kreta.


Solen hittade hit i eftermiddags
och termometern visade 30 grader varmt när jag åkte hem. Jag har torkat bort pollen från balkongmöblerna, provat shorts och linne samt rakat mig under armarna (ingen kan kalla mig Gorilla på ett tag). Alldeles strax flyttar jag ut på ballen* med min recensionsbok på gång och en helt underbart, kall öl.


*ballen = balkongen


Livet är kort. Just nu är det gott.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över himlen, en otrolig resa som går mot sitt slut och sin ärliga mamma.


Idag är himlen
så där oskyldigt blå som i bröderna Gärdestads låt med samma namn. Passande nog, eller snarare genom en tydlig vink från Fästmön igår, valde jag en lika oskyldigt blå pikétröja idag. Inte för att jag känner mig oskyldig, direkt, men kanske möjligen lite fåfäng. Jag ska ju fotas idag, en bild som ska komplettera en artikel om mig och mitt arbete i personaltidningen. Den tidning som, ironiskt nog, kommer ut i samma veva som jag slutar.

blå lacoste
Min blå Lacoste och jag.


Jag försöker att inte bryta ihop.
I stället försöker jag se artikeln och allting annat som sker runt omkring just nu som vägar till nånting nytt. Och faktum är att jag är bättre rustad den här gången! Jag har nämligen arbetat på tre fantastiska arbetsplatser samt en avdelning på det här universitetet under knappt två år. Arbetsplatser där mina kompetenser har efterfrågats och jag har blivit bedömd därefter, inte efter att jag inte alltid fikar… Det har varit en otrolig resa, som har känts lite som att både vila i en trygg famn och ta in så många intryck att hjärnan nästan har kokat. Jag är tacksam att jag har fått vara med om det här.

Gårdagen var kylig och blåsig, så det passade bra att vi slurpade i oss soppa till kvällen. I afton vet jag inte vad som vankas, för Anna ska iväg på möte på eftermiddagen och sen håller hon på och smusslar med saker och ting.

Ringde mamma igår kväll. Det ramlade nämligen in ytterligare ett kuvert i min postbox igår från henne – hon lämnade ju också ett när hon var och hälsade på i påskas. Vi pratade lite om sista april och hon berättade att hon hade fått med sig en sillburk hem från Lilla ICA, en burk hon inte hade betalt för, igår. Vet du vad lilla mamma gör då? Hon rollar tillbaka till affären och berättar om misstaget! Hur många hade inte i stället behållit sillburken och hållit käft om den??? Hon var lite ledsen över att inte ha fått tag i färskpotatis till sista april, men sa att hon får nöja sig med Janssons frestelse från frysdisken till sillen hon köpte. Ibland är avståndet oss emellan skit. Jag önskar att jag kunde åka dit med några färskpotatisar, men det är ju lite långt. Jag vill inte att nån annan gör det, jag skulle vilja göra det själv. Men nu är det som det är.

Anna och jag hängde över våra böcker och våra Wordfeudpartier största delen av kvällen sen. Slöglodde lite på nån autentisk FBI-historia om ett kidnappningsdrama och sen var det plötsligt läggdags. Vi var jättetrötta båda två! Men som vanligt sprakade det i min klockradio klockan 1.23 i natt. Jag vet inte vad som händer, men det har sprakat tre nätter i rad just nu. Det är inte så att jag får nåt meddelande eller att nåt händer med min Ajfån, det verkar som om nånting stör radiomottagaren. Fruktansvärt irriterande är det, för vi vaknar och kan ingenting göra åt det!

Idag skulle jag per telefon diskutera bevakning av sociala medier med vår mediebevakare, men det blev just avbokat.Får försöka att inte spilla ner mig på lunchen, för fotograferingen är först klockan 13.30. Klockan 15 ska jag sen på ett extra institutionsinfo. Men sen… sen är jag LEDIG ända till torsdag nästa vecka! Och då har jag en lunch med den kloka L att se fram emot.

Hur är himlen hos dig idag???

[…] Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå […]*


*Text: Kenneth Gärdestad


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag säger almanackan att det är vårdagjämning (och min gamla kompis Mjölkis fyller… 49 idag, tror jag). Det har varit ljusare ute ganska länge nu. Självklart hjälper sånt upp humöret, den del av det som finns inuti mig som jag kan påverka. Jag försöker vara ute en stund varje dag, vanligen kring lunch, för att få just det här goda ljuset, det som lyfter mig nån centimeter i alla fall. Annars är det tyngdlagen som gäller här, på många sätt. Och att det snöar och blåser nordliga vindar gör inte saken bättre. En annorlunda bild fick jag i alla fall i morse på väg till garaget. Det ser nästan ut som spöken som dansar där solens strålar bryts i marken genom snöflingorna.

snön blåser omkring vårdagjämning 2013
Spöken bland solstrålarna och snöflingorna som yr omkring?


Tillvaron är så skakigare nu igen och jag försöker ta hjälp och hitta styrka där jag kan. Jag ber om överseende för att jag inte skriver ut allting här i bloggen, men du måste förstå att jag inte är min blogg. Min blogg är EN del av mig. I vissa frågor delar jag gärna med mig här, andra frågor vill jag kanske hålla helt för mig själv eller åtminstone hålla borta från bloggen. Ibland känner mig som en hovnarr, som min Sister uttryckte det i telefonen igår, alltså nån som ”roar” andra. För jag noterar ett stigande besökarantal de gånger jag skriver om att jag har det tufft… Men jag är ingen hovnarr, jag är en rätt vanlig människa av kött och blod som försöker få ett normalt, vanligt liv med grunderna – bostad, jobb, kärlek, familj, vänner. Jag låter hård ibland här. Jag inser att jag ställer krav på dig som läsare. Jag skriker att jag vill att du ska bry dig, fråga hur det gick – utan att jag först måste blogga om det. En del läsare känner mig ju privat och har dessutom andra vägar att kommunicera med mig än via bloggen där ”alla”, även mina stalkers, kan läsa. (Jo, det var nog bara ett tillfälligt uppehåll från Somligas sida…)

Och jag har fått sms och telefonsamtal, från FEM, Rippe och min Sister! Jag har fått mejl. Jag har fått pepp från nyckelpersoner på jobbet som vill mig väl och som har lovat att stötta mig och göra vad de kan. Jag tar allt det här till mig, tackar er alla och sparar det i mitt för tillfället tomekande hjärta. Det känns verkligen som om hjärtat är tomt och ekande. Det skramlar till ibland där inne, men det här sista tog liksom all must och kraft ur mig. Jag bröt ihop igår på väg hem från jobbet och det var nog bra att få ur sig det onda genom tårar. Men idag känner jag mig underligt, underligt tom. Förutom då förstås min kärlek till Anna. Den finns där alltid, den är liksom inbyggd i en egen kammare för sig i mitt hjärta. Älskade Anna, vars tillvaro också gungar extra just nu och vars kropp har börjat säga ifrån väldigt konkret.

Igår fann jag också tröst och kraft i att gå in till Ludmillas blogg och tända ett ljus. Jag gör det ibland när saknaden efter vissa människor blir för stor. Rekommenderas!

Onsdagsagendan på jobbet är av varierande art. Och tur är väl det så att jag slipper tänka. Men det klart att jag stannar upp ibland och funderar varför jag överhuvudtaget gör vissa saker. Förmiddagen blir det en del webberier, mest på institution 2:s intranätsidor. När det gäller Husbygget börjar det bli klart, men i skrivande stund väntar jag på underlag och kan inget göra förrän jag har fått det. Till lunch träffar jag ”Lisbeth”, som har gått från att ha blivit en rolig före detta kollega till en mycket god vän. Efter lunch idag blir jag intervjuad av personaltidningen på grund av min roll som den enda professionella, renodlade kommunikatören på institutionsnivå inom fakulteten. Mitt huvudbudskap lär bli nåt i stil med

Det är här de konkreta behoven finns och vi kommunikatörer med bred kompetens behövs. Centralt och på fakultetsnivå behövs kommunikatörer med mer riktade spetskompetenser. 

Vad tror du om det???


Livet är kort.

Read Full Post »

Nån bra dag kan man väl inte säga att det har varit idag. Men jag har mobiliserat mina sista (?) krafter och talat med nyckelpersoner. Och jag bröt inte ihop förrän jag kom hem. Ingen duettsång med Sarah Dawn Finer i bilen i morse – jag kom mig inte ens för att sätta på stereon. På hemvägen satte jag på den, men jag sjöng inte. Som det känns just nu undrar jag om jag nånsin sjunger igen. Sjunger gör emellertid med all säkerhet en hel radda folk som biter sig fast vid mig och det jag skriver här. Människor vars namn jag är millimeter från att droppa  här och nu. Bara det att jag inte vill besudla min fina blogg med avskums namn.

Jag har kladdat i mig grillad kyckling. Hade inte ätit sen lunchen igår. Och utan mat – inga krafter. Vad jag nu ska med krafter till. Jag orkar inte slåss mer mot några väderkvarnar. Jag lägger mig ner och låter mig bryta ihop nu, när ingen ser. Hela dan har jag hållit samman. Hela dan.

20091122751.jpg
Här är jag nu i tanken.


I morgon har jag bett ”Lisbeth”
om en spy-lunch och hon har accepterat. Efter lunch ska jag bli intervjuad av personaltidningen. Så nu ska jag strax in i duschen, för renhårig vill jag vara på eventuell bild.

Funderar på att ställa in publiceringen av veckans lista över höjdpunkter och lågvattenmärken, den lista jag brukar sammanställa varje onsdagskväll och tidsinställa för publicering torsdag morgon. Veckans dalgång känns nämligen för djup och överskuggar allting annat, nästan. Tänk att en enda person kan ha en sån effekt… Frågan är bara vad jag ska göra sen när jag inte får göra det jag älskar att göra. Jag vet inte om jag överlever det. Det känns… oöverstigligt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Eh… nej. Det kan man väl inte säga direkt. Rubriken är ironisk. För när skulle jag hinna med det? Ytterligare övertid i kväll, dock inte som igår. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att jobba, men tiden räcker ju inte till allt jag vill göra!

Idag har jag fått flera förfrågningar om skrivuppdrag och jag har tackat nej till samtliga utom ett. Det är tråkigt, jag skulle ju vilja, men… Ett uppdrag tackade jag nej till av lite mer etiska skäl dock.

Och så har jag tackat definitivt nej till att medverka i ett TV-program om förföljelser. (Utan att gå in på för många detaljer.) Skälen är flera. Men jag har också blivit ombedd att spara kontakten omutifallatt… För hur det än kan jag inte tro att förföljelserna har upphört bara så där – inte efter att ha pågått i så många år… Samtidigt skulle jag önska att det var så. Att jag kunde få lämna Eländet bakom mig och inte bli påmind. Vi får se… Eller, som jag brukar skriva: To be continued…

lampor i golvet
Follow the light…


Däremot har jag tackat ja till att bli intervjuad i min personaltidning. Själva intervjun blir nästa vecka och jag tror att tidningen kommer ut runt min födelsedag, det vill säga i slutet av nästa månad. Det kanske är dumt att ställa upp på en intervju, särskilt som jag nu mer aktivt söker mig till nya jaktmarker. Samtidigt inser jag och många med mig att tjänsten som sådan behövs. Behovet är till och med enormt stort. Senast vid dagens sista möte träffade jag på en kvinna som något indignerad undrade varför jag inte jobbar även för hennes institution.

Man anser att man inte har nåt behov när vi har sonderat terrängen

fick jag svara. Men fortsatte:

Jag skulle kunna sysselsätta en hel stab kommunikatörer i det här huset… I den bästa av världar…

Just nu jobbar jag alldeles för mycket, jag vet. Inte kan jag sluta när jag kommer hem heller, jag läser och besvarar mejl både på kvällar och helger. Det borde jag sluta med. På måndag har jag bokat in ett möte med prefekten på institution 2 för att stämma av och prata framtid. Min intention är att vara tydlig med att situationen måste förändras.

I vart fall orkade jag handla på vägen hem. Det visade sig att jag och mamma hade vunnit 21 kronor på Lotto. Alltså 10:50 var i våra vinstplånböcker. Kvällens middag blev den samma som igår, med den skillnaden att det var mjölk till cornflaksen och inte fil. Och så bytte jag ut den här ostskalken mot en ny ostbit som smakade godare än kant…

ostbit
Utbytt mot en godare ostbit.


Medan jag åt bläddrade jag i Antiktidningen. Resten av posten har jag inte hunnit med att läsa än. (Reklamen går nästan alltid direkt i korgen till pappersinsamling.) Strykhögen börjar bli enorm, medan högen med tjockis-svarta tischor i mitt klädskåp drastiskt minskar. Jag borde verkligen stryka, men nej. Jag orkar inte.

Några som däremot tycks orka ringa är de envisa företag som jagar mig på min privata mobil, den jag aldrig svarar i. De senaste veckorna har KeyCode jagat mig. De ringer från 031-758 61 93. Igår och idag har ett företag ringt från 011-500 54 73. Jag söker alltid på numren på sajten Vem ringde?, men tyvärr fanns det inga upplysningar om det senare numret, bara att det var yet another pensionsföretag. JAG VILL INTE PRATA PENSIONER!!!

Nu ska jag försöka orka ta min dagliga bloggrunda. Jag tror nämligen på input, inte bara på output. Det är viktigt att läsa hos andra, inte bara klämma ur sig en massa själv. Så tror jag. Dessutom börjar det bli dags att rensa lite bland Kickorna och Pluttarna.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »