Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Annandag påsk’

Ett påskavslutande inlägg.


 

Fluga

Den är på riktigt, flugan, och jag fotade den i morse.

Igår eftermiddag fick jag äntligen träffa min kära den här påsken! Det har varit en lång helg med varierande väder och humör. Och nej, jag har inte direkt varit ute och letat vårtecken. På långfredagen var jag ju inne hela dan och städade och gjorde en massa annat. På påskafton var det soligt ett tag och det var det även igår på påskdagen även om det blåste ganska friskt. Men hur kul är det att gå ut på vårpromenad alldeles ensam på en skala? Nej, det är inte precis så att inbjudningarna till varken fester eller promenader har haglat över mig den här helgen. Själv har jag inte orkat bjuda till och bjuda hit. Även om det har varit tufft behövde jag nog vara ensam, bland annat för att skriva fantastiskt bra jobbansökningar. Ibland räcker det så bra med att leka fluga och titta på världen genom ett fönster…

Jag åkte och hämtade Anna efter att hon slutat jobba igår. Hon var så trött och slut att hon somnade på min soffa under filten medan jag stökade i köket med påskmaten. Vi åt sen vid matsalsbordet i vardagsrummet och när maten äntligen blev klar var vi ganska vrålhungriga. Det var fortfarande ljust när vi åt, så några ljuslyktor behövde inte tändas såsom jag fick göra på påskafton.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter mat och disk
blev det kaffe och kinderegg-provet, även kallat tävlingen ”Vem vill bli ingenjör? Ingen!”. Det senare består i att se till att en har antingen ingenjörsexamen eller är hyfsat nykter efter alla påsksnapsar så att en kan montera ihop en till två kindereggfigurer. Anna valde ett kinderegg som inte skramlade så mycket i hopp om att det var en hel figur som låg däri. HA! Var det ju inte! Fast skrattar bäst som skrattar sist… Jag fick en helt idiotisk anka (bara det, alltså…), tror jag det var, som bar på tallrikar med asiatisk mat. Det var en sorts spel och en skulle lägga på så många tallrikar som möjligt på ankans brickor utan att ankan vippade och tallrikarna flög av.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nä, då var det faktiskt roligare
att se på Det okända på TV, om en säger så… Vi har ett rätt speciellt förhållande till Caroline Giertz, Anna och jag. Det grundar sig i att vi har läst en och annan bok av henne med ett sånt innehåll att jag rodnar bara jag tänker på det. Och jag vill inte skriva vad det handlar om, men… sängstolpar är inblandade…

Annandag påsk är det idag och det är dags att runda av den här storhelgen. Vi tog lite sovmorgon och framåt dan gjorde jag frukost. Men det verkade visst som om vi skulle inta den en annan dag än annandagen. En låg kvar i sängen och en bara fotade hela tiden.

Frukost annandag påsk

Frukost annandag påsk, men matgästerna tänkte visst inta den en annan dag.


Det var dags att skiljas åt igen, 
men först behövde Anna handla och jag behövde tanka bilen. Sen bjöd jag hem mig till Anna på eftermiddagskaffe, för jag hade hört talas om att farbror Bosse* hade levererat karra** på långfredagen. Karran var gömd i ett påskägg, nåt som de tre håriga vildbasarna inte kunde ta sig in i. De tre var för övrigt riktigt gosiga idag och jag fick flera hyfsade bilder på dem. Här är några:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Långhårig Toffla

I den här kalufsen platsar inga hårspännen!

Nu ska jag samla mig och ha tabberas på påskmaten. Det finns sill, Janssons frestelse, kycklingprinskorv och lax kvar. En mörk påsköl blir det till detta, men idag hoppar jag snapsen. Det är ju arbetsdag i morgon, min nästnäst sista på nuvarande jobb. Och ja. Jag har svår separationsångest och det gjorde påsken 2016 ganska tung.

Nåt som däremot ska bli lättare i morgon är mitt huvud. Jag har fått en riktig kalufs och längtar otroligt mycket efter att få lägga skallen i M:s kompetenta händer efter morgondagens arbetsdag. Anna föreslog att jag skulle ha hårspännen till jobbet i morgon. Men jag vill ju inte solka min image. Mina arbetskamrater ska minnas mig som hon med kedjan i jeansen och de ständiga luvatröjorna. Hon som helt ogenerat berättade vilken djävul hon är bakom ratten… (NK*** är nog den person som har sett mig gråta mest i hela världen.)

 

*farbror Bosse = Annas pappa
**karra = karameller, fattar du väl!
***NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Du behöver inte googla, du kan fråga mig!

Ett inlägg om deklarationer, varumärken och Google.


 

Dags att deklarera

Nån som brukar läsa denna? Detta är förra årets deklarationsbroschyr.

Senast idag måste alla svenskar som har tjänat pengar lämna in sin deklaration. Jag deklarerade redan före mitten av april, så jag kan vara lugn. Glad är jag dessutom, eftersom jag får pengar tillbaka på skatten i juni månad, den månad när jag inte får nån annan ersättning. Jag har också deklarerat åt mamma. Det gjorde jag annandag påsk. Tänk så smidigt det är med ny teknik och att man bara behöver en kod och ett klick, typ, för att godkänna. Värre är det förstås om man har ändringar och tillägg. Jag själv funderade på att försöka dra av för jobbresor under 2014, men kom fram till att jag knappast överskred 10 000 kronor. Nej, för min del är det mer värt att få skatteåterbäringen i juni än att försöka få litet till fast i höst. För dig som ännu inte har deklarerat har Dagens Nyheter tio snabba tips här!

Domkyrkotornen

Det var länge sen domkyrkotornen var en del av Uppsalas varumärke…

Idag läste jag i lokalblaskan att kommunens varumärke ska revideras. Eller ja. Processen har redan hållit på i två år. Det var tio år sen sist och faktiskt en arkitektfirma som myntade uttrycket

Välkommen hit Välkommen hem

Det är nog bra med varumärkesrevideringar då och då, men generellt brukar jag i rollen som kommunikatör varna för att göra för stora ingrepp. Det tar tid för logotyper och slogans att sätta sig, nämligen. Men ett varumärke ska man förstås vårda hela tiden. Därmed inte sagt att det alltid behöver göras om. Vårda är en annan sak.

Nu håller man på att vässa Uppsalas varumärke, enligt Johan Graffman, vd för Graffman AB, Uppsalabo och den som leder processen (släkt med Eva Graffman, webbredaktör på Uppsala kommun, tro???). Det kan ju hända ganska mycket på ett decennium, menar Johan Graffman – därav vässningen. Resultatet ska bli mer utåtriktat också än sist. Johan Graffman ser emellertid skyn som gräns, för han tror dessutom att Uppsala snart kommer att sluta mäta sig med andra svenska städer (det står så i artikeln, städer, alltså, inte kommuner) och få ett mer internationellt perspektiv. Kan man gissa på att det blir en slogan på engelska? Nåja, för oss skattebetalare hade det också varit lite intressant att få veta kostnaden för vässningen. Jag menar, har den hållit på i två år, enligt artikeln, har den gissningsvis redan inneburit kostnader.

Bäste-tischan från Frida!

Ha ha! Jag fick använda bilden på min nya tischa idag igen!

Ett företag som har ett av världens starkaste varumärken är Google. Jag har sett många listor där Google ligger högst eller högt vad gäller företag som folk vill jobba på. Jag tycker att Google är ett utmärkt verktyg på nätet när jag söker information. Men jag avskyr att få svaret

Det kan du googla på!

när jag frågar kollegor om nåt som går lika snabbt för dem att svara muntligt på. Det är bara ett oförskämt svar. Därför var tischan från yngsta bonusdottern en helt perfekt present! Dessutom är jag ju rätt besser wissrig, har jag fått höra som ett av många pejorativa omdömen om min person av människor som aldrig har träffat mig, så perfekt var ordet!

Men åter till Google nu! Jag läste en väldigt bra krönika, signerad Björn Lövenlid, i lokalblaskan om Googles planer framöver. Krönikan handlar om Googles utspel om att företaget ska investera nästan en och en halv miljard kronor i utbildning och stöd till journalister i Europa. Syftet är att höja kompetensen vad gäller digital journalistik. Vid första anblicken av detta jublar jag, förstås, och hoppas på att våra högskoleutbildade journalister kan få gå kurser i svenska, framför allt stavning och grammatik. Men sen är det ju bra rent generellt, eftersom mediebranschen verkligen behöver just pengar nu.

Samtidigt lyfter Björn Lövenlid ett varningsfinger för det han kallar

Googles enorma marknadsdominans

Google är ju mediebranschens värsta konkurrent, menar han. Förr i tiden sökte man svar på sina frågor i media, numera googlar man, enligt krönikören:

[…] I Sverige tar till exempel ett enda företag, Google in 96 procent av alla intäkter när det gäller den stadigt växande sökmotorannonseringen. Uppgifter som man tidigare bläddrade i tidningar för att hitta tillhandahålls numera alltså nästan alltid av Google. […]

Självklart är ändamålet inte altruistiskt när Google nu ska bidra ekonomiskt till den europeiska journalistiken. Det fattar till och med jag att det handlar om tjäna pengar tillbaka in i företaget. Lite mer oroväckande är ju frågan om Google tänker bestämma vad de europeiska journalisterna ska skriva om. Nu är detta inte troligt, enligt Björn Lövenlid, men han tror säkert att Google försöker styra över så mycket pengar som möjligt till det egna företaget. Med makt följer också ansvar. Och jag tycker att Björn Lövenlid sammanfattar även mina farhågor rätt bra med dessa ord:

[…] Med så mycket makt följer också ett stort ansvar. Under många år hade Google därför ”Don’t be evil” som sitt övergripande motto. Sedan tonades detta ned och så sent som för ett par veckor sedan dök plötsligt ett annat motto upp i dess ställe: ”You can make money without being evil”. […]

 

Och nu vill jag förstås veta om DU…

  • har deklarerat
  • har några åsikter om varumärken
  • googlar???

Skriv gärna några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Sarah Dawn Finer och Sally Bowles.


 

Sarah Dawn Finer Foto Carl Thorborg

Sarah Dawn Finer som Sally Bowles. Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Carl Thorborg

På långfredagskvällen såg Fästmön och jag den sista halvtimmen av K-Special-programmet Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles på SvT 2. Nu på annandagens eftermiddag såg jag programmet från början. Och tänk så märkligt det är. Jag tycker nästan att programmet har två delar – och jag såg del två först.

Sarah Dawn Finer är en av mina tre drömintervjupersoner. Därför var det självklart att titta på just det här programmet, där hon, i samband med uppsättningen av Cabaret vid Uppsala stadsteater, söker sin roll. Eller Sally Bowles, rollfiguren. Bland annat åker Sarah Dawn Finer till Berlin. Hon dyker både ner i Christopher Isherwoods fiktiva värld och i verkligheten. Jag tror inte att nån sitter oberörd när Sarah Dawn Finer går på museum över Förintelsen tillsammans med sina föräldrar. För hade hon levt kring den tid när Cabaret utspelar sig, hade Sarah Dawn Finer rensats ut –  som judinna.

Det är ungefär i mitten av programmet jag fångar upp hennes ord. När hon har gjort sin research och när repetitionerna pågår. Hon säger ungefär så här, med en mycket speciell glimt i ögat – en glimt som är både road och skärrad:

[…] Allt som är tragiskt, ser jag fram emot. Allt som är tungt. Allt som gör ont. Jag älskar det. Jag är verkligen en melankolihora. […]

Men vi tittare får också se delar av det lättsinniga Berlin. Sarah Dawn Finer går på fetishklubb, hon besöker Kit Kat Club, som numera är… ett matställe, tror jag.

En stor del av programmet besöker vi repetitioner vid olika tidpunkter i förhållande till premiären. Det är spännande och fascinerande att se musikalen växa fram! Intressant är även när Sarah Dawn Finer träffar andra skådespelare och artister – såväl svenska som utländska – som har spelat Sally Bowles.

Sarah Dawn Finer står som sagt på min Most Wanted-lista över intervjupersoner. Och hon försvann inte därifrån, precis, när jag i fredags bara twittrade vilket bra program det var och att man ska gå och se henne i Cabaret. Sarah Dawn Finer är nämligen så jordnära att hon svarade:

Tack!

Detta lilla, svåra, men alltför underskattade ord… Så tack själv, Sarah Dawn Finer! Jag ser fram emot att möta dig – på ett eller annat sätt!


Missade du att kolla
när Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles? Här kan du kika på SvT Play några dagar till!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vardagligt inlägg om terapi så här på helgen.


 

Videung

Anna syns till höger i bild, lagandes mat.

Annandag påsk är det för alla, men vardag ändå för somliga. Det vill säga människor som arbetar inom vården, typ som Fästmön. Vi har nu haft fredag kväll, lördag samt söndag ledigt tillsammans. Vi har ätit och druckit gott, haft sällskap av de två äldsta ”barnen”. Jag har haft skitont i ryggeländet och Anna, den stackaren, har stått för det mesta av matlagningen. Tanken var att vi skulle hjälpas åt. Tja, jag skalade väl lite potatis och räkor på påskafton, det var mitt bidrag. Anna har diskmaskin, så den skötte det mesta av disken, turligt nog.

Inte blev de två jobblediga dagarna nån jättevila för min älskling, men vi har försökt att slappa lite då och då, var och en på sitt sätt. Igår kväll satt Anna och äldsta bonusdottern på ballen* och fikade, medan jag låg inomhus och kved och gjorde detsamma (fikade, alltså). Äh, jag gnäller inte om ryggen för att nån ska tycka synd om mig. Att jag stönar och gråter IRL är kroppens egna reflexer. Här på bloggen skriver jag av mig smärtan. Den lättar faktiskt lite av det. Att skriva ger mig nåt att göra en stund, nåt som, trots att jag skriver om värk, tar bort tankarna på smärtan. Bloggen har alltid fungerat som min ventil. Är det inte den ena åkomman så har det varit den andra. Gratis terapi!

Häromdan kom jag att tänka på just terapi när jag helt oförhappandes träffade på en före detta chef i Förorten. Märkligt nog har vi inte setts under alla år Anna och jag har varit tillsammans. H*n, chefen, alltså, har ju bott där ute h*n också. Nu behövde inte jag söka terapi för den chefens skull, men det var en turbulent tid då, för cirka tio, tolv år sen. Mest för chefens del. Några år senare var det vi andra som drabbades och behövde terapi. En del av oss.

Tamburmajor

Tamburmajor. Eller Anna, dårå, för den som inte ser det.

Mitt på dan idag var det två packåsnor – eller tamburmajorer, som Anna brukar likna sig vid – som tuffade in till stan. Vi blev stadsbor igen. Jag hade min ryggsäck och Lapdancen samt en påse böcker, Anna hade två väskor, ett antal jackor (man vet ju aldrig hur vädret blir) och en kasse med mat som de hemmavarande inte äter och som vi därför medförde hit. Här blir vi nu i knappt två veckor. Jag är fortsatt sjukskriven nästa vecka. Lagom till min födelsedag går sjukskrivningen ut och mitt mål är att jag ska åka och jobba om en vecka. Hur nu det ska gå. En dejt med naprapaten väntar däremellan. Blir ryggen inte mycket bättre snart får jag helt enkelt lov att ringa doktor Jan igen. Men målet är, som sagt, att jag den 28 april åker och jobbar. Det är nämligen min tredje sista arbetsdag innan jag slutar på nuvarande ställe.

Anna började sitt jobb klockan 14 idag och jag skjutsade henne. Det är nog helgens varmaste dag. Jag såg massor av promenerande och cyklande människor. Själv går jag med skinnjacka, livrädd att ryggen ska bli värre.  Passade på att handla lite förnödenheter på vägen hem på ICA Heidan. En del som jobbar där är ganska… oförskämda. Andra är trevliga. Hemmavid mötte jag Lucilles Gäng. Vi terapeutade oss om det som hände den 8 april. Vi har alla ganska lika åsikt om vad vi hörde och vad vi tänker om det hela.

Mamma har fått ett samtal och jag har betalat min bensinräkning som tycks ha levererats på långfredagen (märklig postutdelningsdag). Nu blir det en stunds läsning – dels min sedvanliga dagsrunda hos de bloggare jag följer, dels min bok på gång (som bara är urtrist). Anna ska inte hämtas förrän klockan 21, tyvärr, tycker jag dårå. Men vem vet, Anna kanske vilar upp sig på jobbet..?


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till en recension av en bok, medan andra hoppar högljudda precis utanför mitt arbetsrumsfönster. (Eventuella misstag beror på vissa skärande ljudinslag som… ja, stört mig.)


Finns det nåt bättre
än att få en alldeles ny bok i sin hand, direkt från författaren själv? Jag har haft Fyra dagar i april av Magnus Alkarp i min ägo i ungefär fem dagar. Den har blivit luktad på, den har blivit hållen, den har fått följa med in i obskyra (?) skrubbar och vrår. Den har varit med mig 24 timmar om dygnet. Och nu ska jag försöka skriva en sorts recension av boken.

Fyra dagar i april
En bok om fyra dagar i slutet av april 1943.


Året är 1943 och det närmar sig påsk.
Ute i världen rasar ett krig, men här hemma i Sverige är det fred. Detta hindrar dock inte de svenska nazisterna att kalla till riksmöte i Uppsala. Ett möte som avslutas på annandagen med en manifestation. Men det blir minsann ingen fredlig historia. Ett gäng motdemonstranter är på plats. Ändå visar det sig vara poliserna som är skurkarna. Hur ska man annars förklara sabelhuggen i ryggarna?

Jag dras direkt in i händelserna. Händelser, som författaren stötte på i och med sin forskning inför avhandlingen 2009. Här har han tagit tillfället i akt att sticka näsan ner i en detalj. Eller var det ett getingbo? Hur som helst, påskkravallerna i Gamla Uppsala hade jag aldrig hört talas om – trots att de faktiskt utspelar sig på min födelsedag. (Fast jag var ju förstås inte född 1943, men samma dag som påskkravallerna. Och Tjernobyl. Tjernobyl är ju för övrigt en ännu senare katastrof, 1986, än Petite Moi. Nånting mer den 26 april???)

Vad är väl en bok om den inte, förutom ett givande innehåll, har ett språk som tilltalar mig? Ganska snart noterar jag att Magnus Alkarp har flera riktigt roliga vändningar för sig ibland. Eller vad sägs om denna:

[…] Att han ibland kallades Rödlyset berodde inte på att han skulle ha haft ett förflutet som trafikpolis i Sundbyberg, vilket somliga lär ha trott, utan förmodligen på att det fanns misstankar om att han var socialdemokrat, vilket han troligtvis var. […]

Andra formuleringar är snudd på poetiska:

[…] Ett iskallt duggregn letade sig in under ylletröjor och ned i strumpor och skor. […] 

Jag hittar ett enda ställe där jag tycker att det språkliga brister:

[…] Men Lundberg var också en fri själ och bångstyrig till naturen, inte sällan kritiserad för sin vägran att rätta in sig i ledet när partipiskan ven, vilket i mångas ögon i och för sig gjorde honom ännu mer lämpad att leda striden, men vi ska inte vara så säkra på att Gustav Möller och Per Albin Hansson var lika överförtjusta som sina väljare. […]

Det här är en bok om verkliga händelser, men den är skriven som en roman. Vissa delar skildras så skört, så skört. Och det är bra. Det ger berättelsen liv. När Magnus Alkarp till exempel beskriver hur en av de norske jentene blir utfryst kan inte ens den mest förhärdade förbli kallsinnig:

[…] Det tisslades, vänner undvek henne, inte ens Ingrid visade sig. Den enda som besökte henne, tröstade henne, uppmuntrade henne och kanske försökte uppelda henne var Greta. Sedan slutade även Greta komma. […]

Men det ligger som sagt gedigen forskning bakom tillblivelsen av den här romanen. Särskilt intressant att notera är en lista med namn där Magnus Alkarp faktiskt kunnat återskapa 63 av de 75 ursprungliga namnen. Han tycker att det är

[…] bara […]

Jag tycker att det är många.

Vill du läsa en historisk bok vars innehåll känns synnerligen aktuellt väljer du Fyra dagar i april. Men eftersom Magnus är min syssling kan jag inte dela ut några rosa tofflor utan att anklagas för opartiskhet. Jag låter därför ytterligare ett citat ur bok få avsluta mina tankar om och upplevelser av den här boken:

[…] Vi har ett ansvar för allt vi gör och allt vi underlåter att göra. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätt, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar. […]


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag redan och som vanligt dags för veckans höjdpunkter (Vår) respektive lågvattenmärken (Var) – enligt mig, alltså. Och det är inte svårare än så här:

Vår

Var


Livet är kort.

Read Full Post »

Äh, jag orkar inte vara seriös idag och skriva om nåt aktuellt som är på tapeten. Jag har ingen lust, vill bara tramsa, för jag orkar inte med mig själv. Inte är jag känd ens inför mig själv för att vara obeslutsam, men jag kan baske mig inte bestämma mig vilket ben jag ska stå på just nu. Eller om jag ska hoppa(s) på nånting mera utlovat konkret och fast. Fast frågan är om jag vågar hoppa(s) igen. Jag har gjort det så många gånger förr och bara blivit besviken…

Våffeldagen är det idag och Tofflan har suktat efter våfflan hela dan. Men det skulle ju som sagt bli korv idag. (Kycklingvariant för min del.) Fästmön, som inte äter så mycket bröd just nu, kokade i stället lite hjärna och några fingrar till sin smalis-korv.

blomkål o morötter
Hjärna och fingrar till Anna.


Jag fick ont i magen efter maten
och är allmänt chokladsugen. Vill trycka i mig massor, inte bara nån liten bit, inte. Tröstäta, kallas det på lätt svenska. Eller äta för att jag tror att jag ska få energi nog att komma fram till ett beslut. I morse vaknade jag med huvudvärk.

Väderspänningar i huvudet

som en gammal chef till Kerstin i Backen brukade säga. (Nej, h*n hade nog inte riktigt alla fåren hemma.) Blev tvungen att medicinera – jag alltså, inte chefen med väderspänningarna en trappa upp. Tror att det är hjärncellen som stångar sig blodig mot insidan av huvudet. Nä, Anna skulle nog ha kokat min hjärna, det kanske hade hjälpt.

Nu ska jag läsa en stund och klockan 21 väntar Dicte på oss. Denna andra danska polisserie vi följer och som jag tycker är bättre än sega Brottet.

Dagarna går. Jag tänker. I morgon efter jobbet ska jag lägga mitt huvud i kompetenta händer och få utsidan ombesörjd. På onsdag kommer mamma och torsdag tänker jag inte jobba utan storhandla till påsk. Jag har varit på Systemet idag och köpt tre (3) påsköl jag ska festa på. Har en julöl kvar sen jul, alltså blir det en öl per dag långfredag, påskafton, påskdagen och annandag påsk. Smart tänkt, va?! Tofflan kan räkna lite i alla fall. Men jag undrar vad den här flaskan påsköl gör med hjärnan… Jag vet en som skrattar åt den uppe från sitt moln – och en annan som nog skrattar åt den från Down Under.

Electric nurse påsköl
Undrar om en elektrisk syster kommer med denna..?


Dricker du påsköl i påsk eller är det påskmust som gäller???


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »