”…det finns ett ljus…”

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.

---

 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

”…det finns ett ljus…”

 

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.

Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Gott…

Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Duktiga elever ger fröken rast

Ett inlägg skrivet på lunchen, mitt emellan två utbildningspass.

Uppdaterat inlägg: Och så ytterligare ett nej via e-post alldeles nyss. Hur många nej orkar jag ta på en dag? Stryktålig är mitt främsta namn, eller?

Det är fantastiskt duktiga elever jag har idag! En grupp på fem personer, varav två inte har jobbat med vårt webbverktyg alls tidigare. Ändå kommer de igång, de jobbar, de frågar när det krånglar. Min första genomgång kändes lite tafflig. Ja, jag är min egen hårdaste domare.  Jag håller kursen på engelska och det ÄR inte mitt modersmål, hur bra jag än är på det. Att prata om lättsamma och alldagliga ting på engelska går hur bra som helst, men när det gäller specifik terminologi känns det som om jag mest rör till det hela.

När jag lämnade gruppen för lunch var alla emellertid väldigt glada och tacksamma. Dessutom vill de att jag kommer tillbaka klockan 13 och pratar webbplats för sektionen. Förhoppningsvis finns det då också en och annan personlig hemsida att färdig att publicera! Det är alltid roligt för var och en att få se det färdiga resultatet av förmiddagens arbete. När det gäller hemsidan är jag inte säker på att jag hinner börja med den – eller att det ens är jag som ska göra den… Jag jobbar ju inte här så länge till.

Fröken har fått rast och läser i sin regnbågsbok.

Jag gjorde misstaget att ringa rekryteraren för en tjänst jag har sökt. Redan från början frågade jag om det verkligen var lönt att jag sökte. Rekryteraren tyckte bestämt det. Så jag la ner en god stund på att författa en ansökan. Ändå fick jag nu veta att jag inte är med bland dem som intervjuas – på grund av att jag inte har naturvetenskaplig bakgrund IGEN. Det räckte alltså inte med snart två år arbete här. Ibland undrar man vad det är för övermänniskor de söker. Jag menar att antalet som har dubbelkompetensen vetenskapsman-kommunikatör borde ju rimligen inte vara så stort. Eller? Har jag fel, nån?

Hur länge ska jag vara en sån här?

Nu får jag bita ihop och inte låta mig slås ned av detta negativa besked. För miljonte gången spotta i nävarna och ta nya tag. Jag vet inte hur många gånger jag orkar vara den där leksaksgubben med rund botten som bara ler och ler och som det är omöjligt att putta omkull. Det känns nämligen som om det inte spelar nån som helst roll hur hårt jag arbetar och hur mycket jag visar framfötterna, det räcker aldrig. Häromdan fick jag nej på den intresseanmälan jag lämnat på en intern tjänst också. Nu står hoppet till ett par ansökningar till, men kanske mest till den som jag blev utlovad besked om i början av nästa vecka, senast. Men jag vet inte om jag vågar hoppas och tro.

Fan, vad alla som avskyr och hatar mig måste njuta när de läser detta! Men gör det ni. För till skillnad från er är jag inte ett dugg rädd för att visa mina svaga sidor. Jag är ärlig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Stryktålig eller En som gillar att ge järnet!

Varje gång jag skriver att jag stryker mina kläder får jag kommentarer från folk som ojar sig över detta. De ojar sig och undrar hur i hela friden jag kan ägna mig åt att stryka. En sista gång säger jag nu att…

jag stryker mina kläder för att det håller dem fräscha längre. Genom att pressa ner fibrerna i tygerna står kläderna emot smuts bättre. Och för övrigt vill jag inte gå till jobbet i kläder som det ser ut som om jag har sovit i. Fyra nätter. Hur andra gör skiter jag fullständigt i. Var och en gör som den vill.

Så! Nog om detta! Jag har strukit fyra maskiner tvätt – en orange, en blå, en grön och en tjockis-svart. Jag tycker inte det är tråkigt att stryka, men det tar tid. Idag har jag lite ont i min häl dessutom och i ena höften. Så det var säkert bra att stå och stryka i en och en halv timma. Jag gnäller inte om strykningen eller om mina krämpor. Jag konstaterar.

Gnälla får man nämligen inte heller göra. Det är bara vissa som har full rätt att göra det och att dessutom skriva andra på näsan att de gnäller. Jag gnäller så mycket jag vill – men om strykning vill jag inte gnälla, mest om människor just nu.

Folk är så inkonsekventa. Eller rättare sagt, de vänder kappan efter vinden. Du vet slickar uppåt och slår neråt. Och det är värsta sorten! De som smilfinkar sig igenom livet gentemot chefer, höjdare, kändisar, Fan och Dennes Moster. För att sen, bakom ryggen, eller åtminstone i tron att ingen hör eller ser, spy galla över personen i fråga.

Jag spyr i alla fall helt jävla öppet här på bloggen – om det mesta. Inte om allt. Även jag har mina gränser och, tro det eller ej, en personlig sfär. Det du läser här ger dig ju bara en del av mig. Jag har haft läsare som har trott sig känna mig så väl att de också tror att de tillhör min familj. Majj gadd!

Näst värsta sorten är Fegpottorna. De som glider genom livet på lögn efter lögn efter lögn och skickar fram andra att föra deras talan. Dessa jättebebisar blir aldrig vuxna och det gläder mig att jag äntligen har förstått och insett att så är fallet. För då är det så lätt att välja bort människor och i stället umgås med jämnåriga/jämbördiga – oavsett ålder. För det sitter inte alltid i siffror, det sitter i beteenden. Och vars och ens förmåga att utvecklas. Alla har uppenbarligen inte den förmågan utan lever kvar i det förgångna, vältrar sig i sin egenanpassade verklighet och sanning.

Tro nu inte att jag inte kan ändra åsikt om både sak och person – det kan jag! Ibland kan jag också ha väldigt dubbla känslor inför en människor eller företeelser. Men för att jag ska gilla nån måste den ha gjort sig förtjänt av mitt gillande. Jag gillar inte nån bara rakt av. Jag tolererar, jag är neutral gentemot nån till dess att jag antingen gillar dem eller… inte gillar dem så mycket.

För några år sen gjorde jag en test som visade att jag var både stryktålig och en som gillar att ge järnet. Idag har dessa mina förmågor prövats synnerligen hårt idag gentemot… människor jag inte gillar så mycket, människor som skriver mig på näsan jämt och samt, människor som hindrar mig i jobbet…

Jag är lite trött just nu. På människor. Men det går över till i morgon. Då ska jag ju lägga mig och gapa för Sara som ska undersöka mina tänder. Sara är både snäll och duktig, men ibland gör det hon gör mig ont och ofta blir det kostsamt. Men jag gillar Sara, det gör jag, helt klart.

Till sist, konsekvens och inkonsekvens… Den som läser och fattar är smart. Den som läser och inte fattar… behöver inte bry sig.

Strykhögen stryker sig inte. Bäst jag stryker den. Medhårs. Tar ett JÄRN och stryker den. Med järnet.

Livet är kort. Jag är väldigt trött i mössan.

Read Full Post »