”…det finns ett ljus…”

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.

---

 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

”…det finns ett ljus…”

 

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.

Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Gott…

Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tjuriga ungar och gamla gubbar av frk Sur Puppa

Nåt av det värsta jag vet är tjuriga ungar. De kan sprida sån OTROOOLIG atmosfär omkring sig att de förpestar hela luftrummet på flera kubikmil! Ändå kunde jag inte låta bli att le lite (igenkännande?) när jag såg den supersura treåringen på lokalblaskans förstasida i måndags. Han var sur, han! Han vill INTE bada i floden, nämligen. (Tyvärr finns inte bilden på tidningens hemsida.) För att ni ska få nåt roligt att skratta åt lägger jag ut en bild på mig själv, cirka fyra månader gammal och sur som ättika.

Redan fyra månader gammal kunde Tofflan sura. Notera den plutande läppen.

Både bilden på mig själv och bilden på den sura treåringen i lokalblaskan påminner starkt om minen på Hasse Alfredson i Dagens Nyheter. I samband med att han fyllde 80 år nu i veckan skickades en (stackars) reporter ut för att skriva en artikel om jubilaren. Jag menar, hur roligt är det att intervjua en farbror som är känd för att tillhöra Sveriges humorelit, men som ser ut så här när han tänker på sin födelsedag?..

Hasse kan pluta med med läppen, han. Uj, uj! (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

Jag själv var i tidernas begynnelse ett snällt och glatt barn, men det skulle komma att förändras. Jag var framför allt inte förtjust i tanter när jag var liten, för jag tyckte de var så jobbiga och fjantiga. Jag föredrog farbröder som inte pratade med mig med larviga röster eller nöp mig i kinderna och sa nåt obegripligt på bebisspråk. Sen dess har jag gjort en pudel helt, som bekant.

Som ettåring avskydde Tofflan främmande tanter, vilket framgår av min pappas bildtext. Notera för övrigt att jag är FASTSPÄND i min vagn…

Så småningom förändrades Tofflans barndomsvärld i och med att Toffelmamman blev sjuk. Detta med en frånvarande mamma påverkar säkert alla barn, så jag är inget undantag. Och när den sjuka mamman sen periodvis kunde vistas hemma fick man tassa på tå och aldrig ta hem kompisar. Man lärde sig leka på egen hand. Det funkade, det med.

När jag var barn på stenåldern fick barn inte komma in på sjukhus – om de inte vara sjuka själva, förstås. Oändliga kändes de stunder jag fick vänta och vänta och vänta utanför på att mamma skulle orka komma ut en stund i parken eller så. Här är ett sånt tillfälle. Jag är fyra år och pappa och jag besökte mamma i Eksjö där hon låg på lasarett.

Här tyckte jag uppenbarligen att pappa var larvi. Att jag själv såg rätt larvig ut i min stickade utstyrsel och kalasbyxor tänkte jag inte på…

Lekskolefröken var en snäll dam som delvis klev in i mammas roll när mamma var borta. Fast inte ens när jag fyllt fem år var jag annat än en tjurig unge.

Jag är ungen i mitten, med den stirrande blicken. Här är det kanske inte så konstigt att jag ser sur ut, jag ska kläs ut till blåklocka…

Ett år senare flyttade vi till huset i Metropolen Byhålan. Mamma gjorde sin sista operation på ett tag i samma veva och sen var hon hemma i ungefär två år innan grundsjukdomen bröt ut och hon vistades halvårsvis på sjukhus, bland annat Karolinska. Min pappa, min ÄLSKADE pappa, fanns där så mycket han bara kunde, men han var ju samtidigt tvungen att dra in pengar till brödfödan. Som journalist arbetade han oregelbundna tider, men jag lärde mig att sysselsätta mig själv rätt bra. Böckerna blev tidigt ett sällskap jag sökte.

Men som liten överintelligent flicka (ja, jag har papper på det) förväntas man vara över medel även vad gäller det emotionella och det sociala och att vara lika smart på ”ALLA” områden. Som sjuåring började jag spela piano, fast jag ville spela gitarr. Ett halvår senare tvingades jag av min pianofröken att spela fyrhändigt – med mammas kusin som spelat piano i flera år. Jag var förstås värdelös – och fick smaka på ilskna rapp på fingrarna. Men värst var nog okvädningsorden…

Värdelös! Du är ju fullkomligt värdelös!

Tyvärr har jag burit detta ord med mig genom livet. Det har påverkat mig i många av mina livsval. Och än idag är jag en riktigt tjurig unge –  med plutande underläpp och allt.

To be continued…

Bilderna på mig i det här inlägget är tagna av min pappa förutom det när jag är fyra månader – då hette fotografen Helge Falk.

Read Full Post »