Posted in Böcker, Krämpor, Personligt, Vänner, tagged acceptans, airbag, alla sorters årstider, arbetskamrater, arbetstid, äldreomsorg, återsamlas, övningar, Bergahumöret, bil, Bil 3:an, bromsar, chock, däck, De sju svåra åren, det som hände, envis, f d samarbetspartner, fällkniv, fönsterhiss, före detta kollegor, förvånad, fel, finskt sisu, Fyren, gallstensanfall, gå rak, halvdöd, hjälp, initiativ, input, insändare, inte snäll, jobb, knäckemacka, konfrontation, krämpa, kris, läsa, leva, mage, manus, mörkt, möte, musicerande, mycket snack och lite verkstad, ointressant, omtumlande dag, output, pappersutgåva, pingisbollar i tarmen, positiv, resa sig, respekt, rolig artikel, sakna, Sören Snygg, ses igen, självklart, sommardäck, spontant, sport, ställa min egen diagnos, stillastående tarm, stockholmifierad, sudoku, svårare, tacksam, tarmvred, tiden går, Toyota, UNT, Uppsala, Upsala Nya Tidning, utan agg, utvecklingsbar, varmare kvällar, verkstad, vila och rensa skallen, vinter, webbtidning, Wordfeud on 19 april 2016|
Ett mötande inlägg.
Den här dagen den 19 april 2016 visade i alla fall i Uppsala upp alla sorters årstider, förutom vinter, tack och lov. Jag vaknade redan klockan sex. Och tänk! Magen var bättre OCH lite senare tittade solen fram. Eftersom jag helst ställer mina egna diagnoser kom jag sent igår kväll fram till att jag har haft nån form av tarmvred eller stillastående tarm efter gallstensanfallet. Det är inte helt ovanligt att en drabbas av det efter gallstensanfall. Igår kväll var det som pingisbollar som studsade i tarmen. Och no output. Idag är smärtan betydligt mindre, men eftersom inputen är dålig är outputen fortfarande noll. (I kväll har jag ätit knäckemacka med leverpastej på. Det var jag så sugen på. Och ännu lever jag, magen krampar inte så mycket.) Däremot kunde jag gå rak idag och inte som en fällkniv. Det såg bra mörkt ut igår kväll. Fast jag är väl envis. En del av mig har finskt sisu, en annan del har det ökända Bergahumöret. Tillsammans gör det att även en halvdöd reser sig, tar sin säng sina däck med vännen Agnetas hjälp och åker till verkstan.
Tillvaron såg rätt mörk ut igår…
En brukar ju säga
Mycket snack och lite verkstad
Det gick ingen nöd på mig under väntetiden. Jag hade mycket att läsa.
För min del har den här dan inneburit ungefärligen lika stora delar snack som verkstad. Förmiddagen var jag ju inställd på att tillbringa på verkstan. Clark Kent* blev vårskodd**, hans bromsar kollades, airbag byttes och fönsterhissar justerades. Klockan nio skulle jag vara där, men eftersom nästa viktiga möte var klockan 13 var jag tvungen att kolla av så allt arbete skulle hinna bli utfört. Den totala arbetstiden var nämligen satt till mellan tre och fyra timmar… Det hanns! Dessutom fick jag flera timmars lugn och ro där jag inte kunde göra annat än ägna mig åt att läsa min bok på gång, lokalblaskan, ett svårt sudoku och spela Wordfeud. En kan tycka att det var bortkastade timmar och tid, men faktum är att jag behövde vila och rensa skallen inför eftermiddagens övningar.
Intressant om äldreomsorgen i Uppsala.
Numera läser jag lokalblaskan ytterst sällan. Det står ju ändå mest bara om sport (ointressant för mig) i den. Och så tycker jag att den har blivit så stockholmifierad. Jag undrar ärligt talat om nån som jobbar på Upsala Nya Tidning faktiskt bor i Uppsala… OM jag läser tidningen gör jag det på nätet, men typ två gånger om året bläddrar jag i pappersutgåvan. Idag blev jag riktigt förvånad för jag hittade en rolig artikel om en musicerande före detta samarbetspartner OCH en intressant insändare, signerad Sören Snygg om äldreomsorg.
Eftermiddagen bjöd på hela TRE positiva möten. För det första mötet gäller att jag har gjort vad jag kan och om det inte går vägen… Möte nummer två blev en konfrontation utan agg, ett möte jag borde ha tagit initiativ till för länge sen. (Nu skedde det rätt spontant.) Men tiden går och ju längre den går, desto svårare blir det. Det som hände går inte att förändra. En får lära sig acceptans och att hitta nya vägar. Sen erkänner jag att jag i mitten av Det som hände var i kris, i chock. Och jag var inte snäll. Det var emellertid gott att så här sju år senare ändå få höra att nån jag delade åtta timmar med varje dag under många år tyckte att Det som hände var fel. Det underlättar. Vidare är jag tacksam för att personen jag träffade idag bjöd in till detta möte. Människor är utvecklingsbara, även jag. Respekt!
Det sista mötet för dagen blev med mina kära före detta kollegor. Jag saknar dem så otroligt mycket och jag ser fram emot nästa månad och varmare kvällar så att vi kan återsamlas utanför jobbet. När en har lämnat så många fina arbetskamrater känns det bara självklart att vi ses igen. Och jag har redan hunnit träffat flera av dem privat, trots att det bara har gått lite drygt två veckor sen jag slutade.
En omtumlande dag går mot sitt slut. Det har varit en av de bästa dagarna på länge. Jag önskar att De sju svåra åren vore över så att jag kan lägga Det som hände helt bakom mig. Manuset finns emellertid kvar…
Och en av de riktigt braiga sakerna var förstås verkstadsräkningen – 250 spänn inklusive moms. Toyota rules!
Dagens bästa: verkstadsräkningen!
*Clark Kent = min lille bilman
**vårskodd = fått sommardäcken på
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Gult, Personligt, tagged Anna Jansson, Åsa Träff, ägghalvor, bäva, Bokus, brutal, Camilla Grebe, chokladägg, deckare, dryck, duka fint, Eld och djupa vatten, enkel påskbuffé, ensam, ett känt namn, fackförbund, färg, förberedelser, förbrukad, författare, förlag, försiggå utanför fönstret, gammal kärring, generalrepetition, genomblåst, glädje, god mat, goda dagar, goda ostar, godis, gräva, grå, ha rätt att vila, halvgammal, jobba, John Ajvide Lindqvist, kaffe på sängen, kampanjkod, karamell, känsla, klarare tankar i knoppen, kompletteringshandla, kontorsjobb, krypa in under skinnet, lax, ledighet, Leon, litteratur, livet, manus, Markus Luttenman, mål, månad, mening, Mons Kallentoft, nätshopping, njuta av livet, omständligt sätt att skriva, orört, orka, oro, påskdag, påskrabatt, rabatt, rapp, Rädslans fångar, Rörelsen, shopping, sill, självbiografisk, skinka, skriva, spänningsroman, synopsis, ta slut, tid, till tröst, träning, upplägg, väder, värdelöshet, Willys on 27 mars 2016|
Ett påskdagsinlägg.
En god dag där ute?
Trött på påsken än? Äh, du som har kontorsjobb njuter säkert av ledigheten. Själv bävar jag för den kommande, påtvingade ledigheten. Påsken har på sätt och vis varit en träning inför vad som komma skall. Ta bara bort all god mat och dryck och känslan av att ha rätt att vila efter ett antal jobbade månader. Tiden som närmar sig lär fyllas av oro. Värdelösheten kryper in under skinnet redan dag ett. Från och med den 1 april har jag ingen rätt att vare sig njuta av livet eller vila. Jag vet, jag har varit där förr. Den som aldrig har varit där vet inte. Där goda dagar är dagar när jag åtminstone orkar betrakta livet som försiggår utanför mitt fönster. Deltar gör jag ju inte.
Det är fortfarande påsk!
Men ännu är det lite tid när jag kan låtsas att allt är OK och bra. I eftermiddag får jag en gäst som jag ska bjuda på enkel påskbuffé. Det ger den här dan lite mening och glädje. Som en karamell. Sött och gott och sen… tar den slut…
Det blir ungefär samma upplägg som igår fast vi blir två i kväll. Gårdagen var som en generalrepetition. Jag har dukat lika fint idag. Jag tänker göra lika fina ägghalvor, lägga upp samma sillsorter, men ställa fram lite fler goda ostar och några skivor skinka. Jag måste skena över till Tokerian och kompletteringshandla lite lax. Av godiset är det mesta orört. Jag grävde bara lite bland lösgodiset, men alla chokladägg är kvar, till exempel.
Kaffe och Rörelsen blev starten på min påskdag.
Min påskdag började som alla lediga dar med kaffe på sängen och läsning. I morse läste jag halva min bok på gång. Det var svårt att komma in i den först – John Ajvide Lindqvist har i den här boken ett betydligt mer omständligt sätt att skriva än rappa och brutala Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Rörelsen, som mer är en självbiografisk bok än en spänningsroman, känns som en bok vars mål inte riktigt var klart från början. Fast det är det naturligtvis. Utan vettig synopsis ger inget förlag ut nån bok. Och utan att vara ett känt namn ger förlagen inte ut självbiografiska böcker. Allra minst om det är halvgamla, förbrukade kärringar som har skrivit manus. Då är en inte intressant, anser förlagen.
Dagens färger: gult och grått.
Vädret är inte lika fint som igår. Det passar mig bra. Då kan jag gå ut och bli lite genomblåst och få klarare tankar i knoppen, kanske. Färgerna idag går visserligen i gult, men även i grått. Därför behövde jag nätshoppa ett par böcker. Ja, till tröst, men också till andra. Två deckare blev det för min del, Grebe & Träffs senaste liksom Anna Janssons. Grebe & Träffs bok kom ut i november förra året och är den femte delen om Siri Bergman. Anna Janssons bok är alldeles nyutkommen nu i mars månad. Det är den sjuttonde boken om Maria Wern. Jag hade tur och fick bra påskrabatt. Dessutom kom jag på att mitt fackförbund också har rabatt på Bokus-böcker om jag anger en kampanjkod.
Det är dags att sätta fart med förberedelserna innan jag åker och hämtar Fästmön, min gäst för idag. I kväll ska jag inte vara ensam.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Musik, Personligt, tagged acceptera, Ainbusk, Alicia Vikander, anekdot, arbetsdag, arbetsplats, astmaanfall light, Älska mej, överlämning, överleva, betala skatt, bråkdel, brevbärare, chef, citera, datormöte, eftermiddagsfika, envis, exakt, facklig tidning, fara illa, försvinna snabbare än en avlöning, förtvivlad, Findus, frustration, gå bort för tidigt, gör mig ont, ge fan i, goa människor, godispåse, ha fel, handgrepp, huggen i ryggen, hylla, idylliskt, ilska, innehåll, inte ge upp så lätt, Josefin Nilsson, kamrat, klaviatur, klokskap, kollega, konstellation, läskunnighet, lindra, ljus, loser, lukta ve och fasa, lyssna, mamma, mandelfisk, manus, mössa, metronom, olycksbådande, personaltidning, pianofröken, pinne, pris, problem, röja, rea, resa kors och tvärs, reta, sänka mina mål, söta druvor, september, sjukskriven, skattsedel, slå mig på fingrarna, smaka ingenting, städningsmöte, stryktålig, svårt att andas, svida, tand, ticka, tryck, ung duktig talang, utbyte, utlandssemester, verkligheten, vidrig lunch, vila handlederna on 29 februari 2016|
2 Comments »
Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.
Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.
”…det finns ett ljus…”
Skatt vill jag betala, men rätt sådan.
Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.
Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.
Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…
Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!
Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.
Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…
Gott…
Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…
*NK = Närmaste kollegan
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Film, Personligt, TV, tagged 4:3, arbeterska, överarmar, badrum, bädda rent, Berit Hård, bil, blåa vindruvor, bombarderad med ord, brista, den som spar hon har, dotter, dråplig situation, dusch, duschrum, en karta självhäftande dämpningskuddar, en ren kropp, ett glas vin, fastna, Fällan, februari, fel jacka, figursydd, fikabröd, fikonmarmelad, fordon, frysrätter, gammal, gapflabb, garderobsdörr, gångjärn, godis, godispåse, gofika, helg, heterosexig, ikon, Instagram, intresse, jobbig, kall morgon, kex, kolsvart, kränga på mig, Kung Liljekonvalje av dungen, kusin, kvinnojacka, laga mat, lakan, läskig, lördag, lördagsgodis, livet, lunch, lust, lyhördhet, lyx, mamma, manus, Maria Lang, måla, Mårran, mejsel, middag, minus nio kilo, moster, nöd, normalt, ork, ostindiska kaffekoppar, ostrester, pappa, plinga på, postbox, rea, Retrolyckan, rodna, rolig, roliga saker, rostat bröd, sällskap vid middagsbordet, sång, söndag, skåpslucka, skjutsa, skratta, skriva, skura, slipa fötter, smörja in, snacks, snäll, solig, somna om, spänd, stänga för hårt, Stor, svåra saker, telefoni, toa, Toffelkropp, tokskratta, torftigt, Tove Jansson, trött, TV4, tvätta håret, tvättmaskin, understatement, Unni Drougge, ute på vift, utlottning, vakna, vardagar, vilodag, vin, Wordfeud, yoghurt on 28 februari 2016|
2 Comments »
Ett inlägg om andra halvan av helgen.
Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.
Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.
Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.
De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.
Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.
Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.
Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.
Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.
Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.
Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Ironi, Personligt, TV, tagged After Eight, Akademibokhandeln, alkohol, öl, önskelista, Berit Hård, bilder, blunda, bokrea, burkar, choklad, dedikation, dricka, efterfrågan, en platta öl, Fällan, förråd, första meningen, flytande, fredagskväll, Gåsmamman, gofika, Gränby centrum, hela kostcirkeln, hylla, jobb, kamp, kossor flyger över månen, laga mat, litteratur, ljus, ljust utomhus, manus, mörker, middag, minnas, närvaro, nätshopping, nödtorft, nyheter, obarmhärtig, orden tryter, orka, otäck, parmesanringar, pinsamt, rea, realistisk, rostade mackor, sällskap, sång, skitig bil, skriva, skugga, snacks, sol, sovmorgon, specifik, spotta i nävarna, svart kaffe, Systembolaget, tung vecka, varuvagn, vårsol on 27 februari 2016|
4 Comments »
Ett inlägg om första halvan av helgen.
Jag orkade inte tända sällskapsljuset.
En tung vecka ligger bakom mig. Ljusen har varit få. En dag var så svart att jag inte ens ville tända mitt sällskapsljus. Jag åt min kvällsmacka i mörker. Nödtorftig middag, ett par rostade mackor, men det räcker bra för mig. Igår på fredagskvällen orkade jag inte ens rosta mackor. Det blev parmesanringar och After eight – hela kostcirkeln – medan jag tittade på ett par TV-program som jag spelat in under veckan. Andra delen av Gåsmamman var ett av programmen. Det är en realistisk och otäck serie.
Idag fortsatte kampen. Som så många gånger förr spottade jag i nävarna och drog på i 200 knyck. En kort sovmorgon med några kapitel ur min bok på gång och en svart kaffe. Sen var jag redo att skriva åtta specifika ”önskelistor”. Och efter det städade jag.
Vårsolen är obarmhärtig.
Det börjar bli ljust utomhus och då tarvas nödtorft av flytande sort. Därför var jag iväg i min skitiga bil och fyllde på ölförrådet. Vårsolen är obarmhärtig och min närvaro på Stormarknaden passerade inte obemärkt. Varför är det så pinsamt att möta nån från jobbet när en drar en varuvagn som endast innehåller en platta öl? Det är ju inte precis så att jag ska dricka upp alla 24 burkarna idag. En platta öl brukar räcka flera månader för mig. Det blir kanske en eller två burkar om helgen.
Jag blundade åt alla andra affärer på Stormarknaden än Systemet (som har fina, nya lokaler men inte en enda hylla där de visar upp inkomna nyheter. Dåligt!). Akademibokhandeln med sin bokrea fick vara ifred för mig – jag har ju nätshoppat några reaböcker. De senaste dagarna har jag också reat ut mitt eget manus. Efterfrågan har varit enorm och kossorna har en efter en flugit över månen.
Nu orkar jag inte skriva mer. Orden tryter och jag lämnar plats för lite bilder. Trots allt vill jag minnas den här dan, hur nödtorftig den än var. Snart blir dagen förhoppningsvis bättre och i kväll ska jag laga mat åt nån.
Första halvan av min helg i bilder:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, TV, tagged överleva, överraskning, bästefåtölj, betala räkningar, bly, bokrea, Bonniers, bud, döma, deckare, dusch, En hemlig plats, gata, in i döden, Instagram, kossor flyger över månen, leva, litteratur, livet är en kamp, luften går ur, macka, manus, mördad, mördare, mirakel, Olof Palme, ont i huvudet, ovisshet, Palme: sista timmarna, skribent, skriva, statsminister, stå vid järnvägen, Stockholm, straffas, tack, telefoni, text- och språkgranska, texter, tjäna pengar, trött, TV4, tvåan on 24 februari 2016|
10 Comments »
Ett inlägg i vilket luften har gått skribenten.
Det är rea på mitt manus. Har du nåt bud???
De senaste fem månaderna har jag text- och språkgranskat andras texter. Jag har tjänat pengar på det. Idag startar bokrean och jag rear ut mitt eget manus på Instagram, bland annat. (Hittills utan framgång, dock. Folk tycks föredra andras böcker…) Men nu vill jag börja skriva på Tvåan – och att skriva är det jag vill ägna mig åt på riktigt. Att skriva böcker.
Det flög inga kossor över månen i morse heller.
En måste emellertid kunna betala räkningar och leva också och några kossor flyger inte över månen lika lite som mirakel sker. Livet är en kamp – och mer behöver jag inte säga om det. Den som förstår vad jag menar förstår. Den som inte fattar får leva i ovisshet för den här bloggen är som ett såll. Och jag vill inte att alla ska veta allt. Men jag tycker att en och annan skulle kunna prova på att leva i ovisshet ett tag bara för att se hur länge h*n skulle överleva och för att kanske lära sig att inte döma andra när man inte har hela bilden. Jag har levt i ovisshet i över sju år nu. Jag vet precis vad det handlar om. Hittills har jag överlevt, men jag har stått vid järnvägen många gånger, så att säga. Det förstår inte såna som du – om du inte har stått där själv.
Nu har jag haft en liten pratstund med Fästmön. Huvudet känns som det innehåller bly och jag är så trött, så trött, så in i döden trött. Jag ska ta en macka och en dusch innan jag telefonerar med mamma. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen (utan att be om ursäkt för det!) för att se första delen av Palme – sista timmarna på TV4. Det är ju snart 30 år sen Sveriges dåvarande statsminister mördades på en gata i Stockholm. Mina tankar går till hans hustru Lisbeth som var med vid tillfället och som varje år vid den här tiden påminns om det som hände – vissa år lite extra mycket. Samtidigt vill jag – som så många andra och säkerligen även Lisbeth Palme – veta vem mördaren är så att h*n kan straffas.
Innan jag går till köket vill jag bara tacka Johanna och Bonniers för boken som hittade vägen ner i min postbox idag!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, tagged alkohol, alla andras fel, övergrepp, bättre koll, biografi, dö, deckare, Det du inte såg, det som hände, författare, förskonad, festa, ge en känga, höjdhoppare, idrottsman, inte utgiven än, journalist, karriär, kokain, läskighet, låna, litteratur, livet, manus, Markus Lutteman, medel, miljoner, missbrukarnatur, Mons Kallentoft, omdöme, omständigheter, Patrik Sjöberg, påminna, pengar, rannsaka mig själv, röka, resultat, sexövergrepp, skandal, skatteaffärer, skriva, skylla på, spänningsroman, tävling, titel, tränare, ungdomstränare, vifta bort on 18 februari 2016|
Ett inlägg om en bok.
Nä, sport och idrott är inte min grej. Därför blir du kanske förvånad när du ser att jag har läst boken Det du inte såg som Patrik Sjöberg har skrivit tillsammas med Markus Lutteman (den senare skriver också läskigheter ihop med Mons Kallentoft). Den här boken är ingen läskig bok på så sätt att den inte är nån deckare eller spänningsroman utan en biografi. Men vi som har varit med ett tag vet att Livet kan vara nog så läskigt. Patrik Sjöberg har inte varit förskonad. Jag lånade boken av Fästmön.
Patrik Sjöberg var alltså en duktig och firad höjdhoppare. Han ansågs nog ganska kaxig, särskilt för att han rökte, festade och inte betedde sig som andra idrottsmän. Här berättar han om sin karriär som höjdhoppare, men också om sitt liv vid sidan om. Ett liv kantat av skandaler, alkohol och pengar, till exempel. Och så var det där med sexövergreppen hans tränare utsatte honom för… Övergrepp som kom i dagen först efter att tränaren hade dött och Patrik Sjöberg satte sig med Markus Lutteman och gjorde den här boken.
De sidor som handlar om resultat och tävlingar läste jag… rätt fort. Boken är inte särskilt välskriven generellt sätt, vilket förvånar mig något – Markus Lutteman är trots allt både författare journalist. Vidare hänger jag upp mig på att så mycket är alla andras fel – eller beror på Omständigheter. Skatteaffärer och stora pengar, men Patrik Sjöberg ger kängor åt folk som verkligen tjänar pengar. Eh… hans egna miljoner, då? Alkoholen och kokainet viftar han liksom bort, men i mina ögon är han en klar missbrukarnatur. Allt går inte att skylla på övergreppen, samtidigt är det fruktansvärt att han har blivit utsatt för detta. Jag hoppas verkligen att det är bättre koll på ungdomstränare idag.
Toffelomdömet blir medel.
När jag läser Patrik Sjöbergs bok kan jag inte låta bli att dra paralleller till min egen bok, den som än så länge är ett manus. Nu handlar den inte om varken sport eller övergrepp eller alkohol, men dess titel, Det som hände, påminner om Patrik Sjöbergs. Och rannsakar jag mig själv noterar jag att både alla andra och Omständigheter finns i mitt manus lite väl ofta… Det kanske är tur att den inte är utgiven än.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, Vänner, tagged avlida, åldrande, bank, barnbarn, brorson, duktig, England, FBI, gudfader, heder, hemlighet, intresse, kalla, kasse, kod, konfirmation, litteratur, livet, maffia, maffiafamilj, manus, Mario Puzo, mördare, mördas, mellanhand, New York, omdöme, Omerta, omvärld, positiv, roman, runda av, samling, siciliansk, Sicilien, sista, sista-verk, sommar, spännande, testamente, thriller, träna, tystnad, uppdrag, USA, vördnad on 17 december 2015|
Ett inlägg om en bok.
Vännen Agneta är en källa för många positiva saker coh företeelser i mitt liv. En sån är att hon är väldigt duktig på att förse mig med litteratur. I december förra året hämtade jag en rejäl samling böcker hemma hos henne. I kassen låg bland annat Mario Puzos sista roman Omertà.
Omertà är den sicialianska koden för heder i bemärkelse tystnad av vördnad för familjen. Den här bokens handling utspelar sig delvis på Sicilien, lite i England, men mest i USA. FBI har nästan utplånat maffiafamiljerna i New York. Familjen Aprile är emellertid kvar. Vid en konfirmation av ett barnbarn mördas dess överhuvud, gudfadern Raymonde. I testemantet ser han till att det är brorsonen Astorre som tar över framför de tre egna barnen. Astorre har tränat i hemlighet för uppdraget. Bland annat ska han sköta familjens banker. Bankerna är av stort intresse för omvärlden och uppdraget blir inte helt enkelt, trots att det sköts av en mellanhand. Astorre söker dessutom efter gudfaderns mördare.
Den här boken är särskilt spännande inte bara för att den är en thriller eller för att den är författarens sista bok om maffian utan för att den är författarens sista bok punkt. Mario Puzo avled strax efter han fått sitt manus till boken färdigt, sommaren 1999. Det känns verkligen som ett sista-verk – inte för att det är dåligt eller skrivet av en åldrande person utan för att det rundar av Gudfadern-berättelserna.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged befolkning, blogg, centralt, Dag Hammarskjöld, dagens citat, död, dräpande reflektion, ensamstående, erfarenhet, fastslaget, färdkamrat, FN-dagen, FN:s generalsekreterare, forskare, Gamla Kyrkogården, litteratur, manus, måfå, notis, pittoresk, posthum utgivning, sedvänjor, sista viloplats, svaghet, tänkvärda ord, Uppsala, upptäcktsresande, vägmärken on 24 oktober 2015|
Ett citerande inlägg.
Det är FN-dagen idag. Och vad passar väl bättre då än att plocka ett citat ur Dag Hammarskjölds Vägmärken? Dag Hammarskjöld var ju FN:s generalsekreterare. Vid hans död 1961 fann man ett manus med titeln Vägmärken. uppenbarligen hade Dag Hammarskjöld skrivit ner tänkvärda ord – och funderat på att ge ut dem i bokform. Detta gjordes två år efter hans död, 1963. Här kommer ett citat ur boken, valt på måfå:
Forskaren registrerar det definitivt fastslagna. Endast det ensamstående i hans erfarenhet är värt att nedtecknas, honom själv och andra till erinran och ledning. Så lämnar upptäcktsresanden åt andra att offra tid på den pittoreska notisen om befolkningens sedvänjor eller den dräpande reflektionen rörande någon av färdkamraternas svaghet.
Så – ock vi?
Dag Hammarskjölds sista viloplats finns här i Uppsala. Har du vägarna förbi Uppsala, besök gärna vår Gamla kyrkogård, som ligger ganska centralt!
Vill du läsa vad jag skrev om Vägmärken efter att ha läst boken, läs mitt blogginlägg här!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, TV, tagged anno dazumal, antikt, arbeta hårt, ögon, bildspel, boksamling, boktok, brytningsfel, David Lagercrantz, deckare, dissa, ett jävla gissel, framträda, gamla böcker, gammal, glasögon, harva på, isolera sig, isoleringscell, Kartor, kämpa, kombo, kontaktlinser, linser, litteratur, manus, Millenniumserien, nörd, Norstedts förlag, nysläppt, prata hela tiden, publicera, skriva, styrka, Svensk författningssamling, Svenska Akademiens ordbok, tegelsten, tid, trilogi on 16 oktober 2015|
4 Comments »
Ett boknördigt inlägg.
Häromdan läste jag på nätet att David Lagercrantz ska skriva fler Millenniumböcker. I onsdags gick Norstedts förlag ut med att det blir ytterligare två böcker i serien. Norstedts är alltså förlaget där jag själv tänkte publicera min första bok. Men det är också förlaget som var det första att dissa mitt manus. David Lagercrantz säger att han isolerar sig när han skriver. Jag noterade att han betedde sig som om han var nysläppt från isoleringscellen när han framträdde i ett litterärt program på TV tidigare i höstas: han pratade hela tiden, även när han inte blev intervjuad.
En får väl säga att det är tur att Norstedts har David, dårå. Själv harvar jag på med andra delen i min trilogi, men jag har förstås mindre tid över att skriva numera. Överhuvudtaget har jag mindre tid över för böcker, det gäller ju läsningen också. På jobbet läser jag desto mer vad andra skriver. Mina ögon får arbeta hårt och jag kämpar fortfarande med hade hitta den rätta kombon mellan linserna och glasögon av olika styrkor. Brytningsfel är ett jävla gissel, att bli gammal i ögona likaså.
Idag fick jag en stund över och gick på tur bland några av boksamlingarna på mitt arbete. Jag tycker att böcker, allra helst gamla böcker, är så vackra. Vad tycker DU när du har kikat på mitt lilla bildspel nedan???
Detta bildspel kräver JavaScript.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 