Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bråkdel’

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.


 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

Det finns ett ljus

”…det finns ett ljus…”

 

Skattsedel

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Mandelfisk

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.


Lite hungrig är jag allt i kväll. 
Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Godispåse innehåll

Gott…


Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. 
Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hyfsat grinigt inlägg – med viss självinsikt, dock.


 

Citroner sv v

Så sur att till och med citronerna är svartvita…

Alltså, jag är rätt trött på det mesta just nu. Allting känns… surt. Hela jag är sur. Rakt igenom. Jag orkar inte ens försöka låtsas vara positiv och glad. Varför ska jag låtsas, förresten? För övrigt spelar det ju ingen roll, egentligen, om jag är sur eller glättig. Det finns så många människor som har så fasta och bestämda åsikter om min person. Det intressanta är att människor som aldrig har träffat mig vet bäst vem jag är – i verkliga livet.

Det finns en frustration just nu som gäller en viss situation. Jag kan liksom inte göra nåt åt den, bara vänta ut, låta tiden gå. Sen hamnar jag i nästa läge, som egentligen inte är mycket bättre det: jag blir utlämnad åt människors godtycke. Inte heller det kan jag göra nåt åt.

Flera gånger i veckan blir jag uppringd av folk som vill pracka på mig nånting. Är det inte prenumerationer (en dagstidning, ett glassigt magasin, en veckotidning), så är det nån som låtsas erbjuda gratis saker (en fri värdering av min lägenhet – jag tänker inte flytta. Än. Eller provköra en bil, teckna mig för telecompaket eller testa nån ny…) Nej jag orkar inte. För allt handlar om att skapa behov och sälja. Jag får betala – med pengar jag snart inte har. NIX har de uppringande inte hört talas om. Eller så finns det de som tjafsar emot när jag upplyser dem om NIX. Tror de att jag blir mer positivt inställd till deras produkt eller tjänst då..? (<== retorisk fråga)

Citroner. Nu fick de lite färg...

Citroner. Nu fick de lite färg…

För övrigt är jag sur på att jag är så sur. Tro inte att jag gillar att gå omkring och sura. Men det är inte mycket som kan få mig på bra humör just nu. Krånglande wi-fi, stopp i golvbrunnar, säljare som stör mig, människor som tror att jag har lyckats (!), skitigt hem, trött rygg, trött själ, eksem i ansiktet… Jag vet inte om jag vill kliva ur sängen i morgon bitti…

Nu ska jag ringa min mamma och lyssna på hennes gnäll i trekvart. Det är så våra samtal funkar. Mamma gnäller, jag lyssnar. Själv skriver jag av mig i bloggen. Och då tror en del att de känner mig – bara för att de läser om en bråk(!)del av mina tankar och känslor… Jösses…

Jag orkar inte vara tolerant – jag är en sur tant. Just nu. (Tack, Pinglan, det känns som om du fattar!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En liten stund ensam idag. Det känns konstigt när Fästmön har varit här i flera dar och vi har varit samman 24 timmar om dygnet. Anna är så lyhörd för hur jag mår. Hon är lugn när jag behöver lugn och rolig när jag behöver skratta!  Nu har hon åkt iväg på några ärenden. Det var väl inte så roligt att åka ensam, men se jag skulle nog inte klara mer än en kvart på stan. Och det vet både Anna och jag. Det kan vara lite skönt att längta en timme eller så också…

Anna har nåt bus på gång

Här har Anna nåt bus på gång, det syns tydligt. Bilden tog jag igår kväll. 


Jag har ställt fem soppåsar
i hallen. Idag är det nämligen sol. När jag har duschat ska jag gå ut till soprummet och få lite sol på näsan på vägen dit. Jag har inte burit så här mycket på ett tag, så vi får se hur det går. Anna kallar mig

envis och jobbig

och har sagt att hon kan gå med de tunga påsarna när hon kommer hem, men jag vill försöka. Jag ska ju trots allt börja jobba om en vecka.

Amaryllisen fortsätter att vara vacker. Den här bilden tog jag igår framåt kvällen:

Amaryllis 3 jan2013 kväll

Fortsätter att vara vacker.


Och den här bilden tog jag i natt:

Amaryllis natt 4 jan 2013

Lika vacker på natten!


Nu ropar duschen på mig.
Jag ska försöka klara mig utan pall idag, jag tror att det går bra. Magen har varit besvärlig idag. Det gissar jag beror på att jag äter mer än tidigare.

I övrigt läker jag, lite mer för var dag som går. Jag skriver inte ner alla framsteg jag gör här på bloggen, men jag noterar vart och ett i huvudet. Ganska nyligen hade jag en twitterdialog där jag var tydlig med att bloggen är en roll, den ger valda delar av mitt liv. Den som tror att jag IRL (Ulrika) = den jag är i bloggen (Tofflan) har inte förstått att bloggen endast är en bråkdel. Jag gnäller rätt friskt här, men samtidigt har jag fått höra att jag verkar så stark. Jisses, hur många gånger ska jag skriva att jag grät mig genom julafton? Så jävla stark är/varjag inte. Bara väldigt ensam. Och ja, det var på sätt och vis ett val jag gjorde, men jag var för dålig för att fira jul med nån. Det var inte så jäkla kul alls. Jag trodde att det skulle vara OK att vara ensam. Det var det inte. Inte när mamma satt ensam och var ledsen på sitt håll och ”alla andra” firade med sina familjer. Då kände jag mig väldigt, väldigt utanför. 

Men nu struntar vi i julen, den är förbi! Jag väntar till Tjugondedag Knut med att ta bort mitt julpynt och hur andra gör skiter jag i, som sagt. Här håller vi på traditionerna! (Jag, som inte ens skulle ha nåt julpynt…)

Dags att kasta ut pallen, inte granen och hoppa (nåja…) in i duschen. Sen ut med soporna. Ett steg i taget – och nu ska alla bära framåt! Jag har en lunchdejt på jobbet nästa fredag, så!


Livet är kort.

Read Full Post »