”…det finns ett ljus…”

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.

---

 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

”…det finns ett ljus…”

 

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.

Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Gott…

Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min nya jobbarkompis och lite annat nytt

Idag hade jag en lunchdejt med min nyaste jobbarkompis. Det var riktigt, riktigt roligt att träffas och att få höra att det går bra. Det verkar som om en första arbetsveckan har gått bra. Arbetsuppgifterna är varierande – en del uppgifter är förstås roligare än andra, men inte ett enda klagomål! Jag hoppas att det här blir tre riktigt bra månader, för det är den här grabben värd!

Jag fick äran att bjuda min nya jobbarkompis Johan på lunch idag. Och ja, jag har tillstånd att lägga ut bilden, men nej, det är inte öl i glaset utan äppeldricka.

Vi blåste bort till Wallins. Johan åt revbensspjäll och jag vegetarisk lasagne. Magen blev väldigt förvånad när den fick varm mat till lunch. Jag tog inte så stor portion och lämnade en del kvar på salladstallriken. Ändå ville tarmarna inte riktigt att maten skulle stanna kvar. Jag var lite ”morsig” och talade om för Johan hur viktigt det är att han äter ordentligt till lunch, inte bara mackor. Det lunchkort att köpa på alla restauranger här på området och det blir mycket billiga luncher då. Men för en som inte har nån vidare ersättning blir det förstås tufft, så jag lovade att försöka bjuda på lunch en gång i veckan.

Det blåser kallt och det snöar lite, men jag tog en extra promenad ner till Tele efter lunchen för att hämta några tillbehör till min iPhone. Det var dels en laddaradapter till bilen, dels en blåtand. Ska testa blåtanden ett tag och se om den är bra. I såna fall skrotar jag min bordstelefon. Det är ju liksom lättare att prata i en blåtand än med en platt glasruta mot örat, en ruta som blir rätt läskigt flottig av öronsvett. Ja, jag är äcklig.

Med den här i örat kanske jag kan skrota borstelefonen helt och bara använda iPhonen på jobbet.

Jag har fortsatt läsa mejl och jag har inte bara hämtat nya prylar utan även min post. Det har blivit en del publicerat på intranätet. Så nånting vettigt har jag fått gjort idag. Efter lunch fick jag som sagt ganska ont i magen. Ärret gör också lite ont. Tröttheten började smyga sig på under eftermiddagen, men en hel dag ska jag väl klara av att jobba.

En sittning med M har det blivit. Det är roligt att få höra att jag har varit saknad. Nu hoppas jag bara på rejält med kraft och ork så jag kan leva upp till förväntningarna och göra bra ifrån mig. Jag har återsett så många goa människor, S, B, Å, P och I, för att nämna några förutom M. Min första arbetsdag går mot sitt slut. På måndag lär jag vara ännu mer utvilad, får jag hoppas…

Ett mejl från min nästan-bror har ramlat in och det slår mig hur lika vi är – kanske inte till utseendet (vi är sysslingar) – men däremot vad gäller vänskap, att bli utfryst för att man står för sina åsikter och att bli dissad på grund av sjukdom. Man tror inte att det är sant när man hör hur somliga beter sig. Det gör mig ont om min nästan-bror, som jag VET är en synnerligen kompetent forskare och författare! Vi måste ses snart och dilla lite! Inte röja, för det orkar jag inte!!!

Livet är kort.

Read Full Post »