Tänder, fötter och jobbsökeri

Ett inlägg om kroppen med mera.

---

 

Ful får en vara, men inte dum. Och tänderna är som synes kvar efter tandläkarbesöket.

Som synes överlevde jag tandläkarbesöket. På bilden här intill bjuckar jag på mig själv i terminalglasögon och skitigt hår. Och nej. Jag har aldrig påstått att jag är vacker. Inte blir jag det heller nån gång. Men… jag har alla tänderna i behåll utom två. Dessutom heter det ju att en får vara ful men inte dum.Tandläkarbesöket gick BRA. Det gjorde bara lite ont och var mest obehagligt. Det gjorde ondare i plånboken. Detta vägs emellertid upp av min fina tandhygienist Sara och min lika fina tandläkare Outi hos Dômentandläkarna. Vi har följts åt sen 1990-talet. Det känns tryggt. För jag blir liten och ynklig så snart jag kliver innanför dörren på mottagningen. Sen lyfter Sara och Outi mig. Ja, jag är svag för beröm och det får jag av dem varje gång. Det handlar om att jag sköter mina tänder. Jag gillar ju verkligen Sara och Outi, men jag vill inte så gärna träffa dem, om du förstår vad jag menar.

Nu hittade de dessvärre en lagning som det blivit en spricka i. Detta medför att jag måste tillbaka i april. Jag har betalat ungefär halva totalräkningen idag, det vill säga 1 600 spänn. Nästa gång har jag fått löfte om att avbetala om jag vill och behöver. (En kan undra varför staten anser att tänder inte tillhör kroppen…) Jag tänker försöka betala trots att tuffare tider närmar sig med stormsteg igen.

Snygga kallelsekort skickar Dômentandläkarna, för övrigt.

Nu har jag jobbat i snart ett halvår. Mitt kontrakt har gått ut både en och två gånger. Det går ut en tredje gång den 31 mars, definitivt. Och nej, jag har inte supit bort nåt jobb den här gången heller, som förtalarna K vill ha det till. Mitt kontrakt går ut och min visstidsanställning upphör. Det har varit tungt att hitta tid och ork att söka jobb under resans gång. Det handlar inte bara om att jag har varit trött om kvällar och helger. Det handlar om att jag har trivts. Jag trivs fortfarande med arbetskamraterna och arbetsuppgifterna, så det blir väldigt svårt att lämna. Nu har jag bara fem och en halv arbetsdag kvar. Men visst…. Jag har naturligtvis sökt jobb under tiden. Förhoppningsvis ger det utdelning innan jag behöver ta upp bekantskapen med a-kassan och Arbetsförmedlingen igen. Dessa bekantskaper ser jag inte fram emot att ha att göra med igen. Samtidigt vet jag att rekryteringar tar tid. Idag fick jag till exempel ett nej på ett jobb som jag sökte den 9 mars – 2015…

För att hitta lediga tjänster att söka letar jag både här och där och överallt. Vidare odlar jag de kontaktar jag har och har fått den senaste tiden. LinkedIn är ett bra yrkesnätverk, till exempel, även om där också finns folk som bara snokar. Majoriteten gör det inte. (För övrigt har jag inget att dölja.) Naturligtvis kollar jag Platsbanken hos Arbetsförmedlingen, men utdelningen därifrån är liten. Den är betydligt större på olika jobbsajter. Men frågan är om inte det erbjudande jag fick idag var lite… fel. Bangkok ligger väl inte i Uppsala län..? Visst söker jag även jobb utanför länet, som i Stockholm, men definitivt inte i Thailand!

Eh… inte ligger väl Bangkok i Uppsala län?

Nu har jag klarat av både tänder och jobbsökeri. Men var är fötterna som jag puffade för i rubriken? Jo de kommer nu. Eller snarare… strumpor. I morse såg jag en massa bilder på folks strumpor och fötter. Jag fattade inte varför dessa bilder skulle hjälpa nån annan, så jag slängde iväg en tweet om det. Det tog sju (7) timmar innan nån hövligt kunde förklara vad det handlade om. Majoriteten tycktes mest förnärmade över att jag ställde frågan. Samtidigt vet jag fortfarande inte hur #rockasockan genom att bära olika strumpor kan hjälpa andra, men jag har i alla fall fått klart för mig att det är nån sorts manifestation idag. Själv har jag likadana randiga strumpor på fötterna, ett par strumpor som jag nästan försnillade i helgen. Men DET är ett ämne för ett annat blogginlägg.

Ta i stället en stund av ditt liv och betrakta påskgodiset jag var och köpte idag. Nåt gott till påsken 2016 vill även en sån som jag ha, nämligen. Och nä. Jag tänker inte dricka upp allt.

Påskgodis till Tofflan i form av två påsköl och en flaska Östgöta sädes till påsksillen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fällan

Ett inlägg om en bok.

---

 

Författaren Unni Drougge är ganska… speciell. Kontroversiell, i många sammanhang. Självutlämnande, framför allt. Trilogin om skandaljournalisten Berit Hård kan en läsa på många sätt. Jag har i vart fall läst ut den tredje och avslutande delen, Fällan.

Den här gången får Sveriges populäraste bloggerska ansiktet förstört när hon ska göra en skönhetsbehandling. Men först är hon på en fest där Berit Hård blir barnmorska när Kissie föder sin dotter. Katastroferna lär inte vänta på sig. Inte nog med att Kissies ansikte är förstört – nån kidnappar hennes nyfödda dotter. Och av nån anledning dras Berit Hård in i det hela igen. På uppdrag av en vän far hon ner till Thailand. Men frågan är om hon inte själv har gått i en fälla. Det tror i vart fall hennes nye kille Benke.

Berit Hård är en underbar antihjältinna! Jag älskar den småfeta, halvgamla journalisten. Hon som lever på snabbmat och drar hem karlar på snabbligg. Men trots att hon rör sig i en värld full av både alkohol och droger är hon klarsynt och har som både drivkraft och mål att göra ett bra jobb. Dessutom är jag säker på att hon har lånat ett och annat drag av sin författare.

Och så bara älskar jag humorn i Berit Hård-böckerna. Den är rå och drastisk. I Fällan får vi läsare till exempel prov på hur obildade bloggerskor skriver (de stavar till exempel inte så bra) och om vad. Jag viker mig dubbel i skrattkramp flera gånger.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i september

Ett bokligt inlägg.

---

 

Snart är det september! Jag ser fram emot hösten, för ofta kommer det ut en massa bra böcker då. Dessutom känns det mer tillåtet att kura inomhus med god läsning.

Ett förlag som alltid ger ut bra böcker, oavsett årstid, i pocket är Månpocket. Idag trillade det in ett nyhetsbrev. Jag har glott, läst och gjort ett litet urval ur de Månpocketböcker som släpps i september:

Blicken av Åke Lasson
Den här boken handlar om livet på en kirurgavdelning i nutid i Sverige. I centrum för berättelsen står den unge läkaren Rickard Falck, som möter många utmaningar när han kommer till det stora universitetssjukhuset. Han har svårt att komma in i arbetsgemenskapen och känner sig ofta otillräcklig. Men det är i mötet med svårt sjuka patienter som Rickard ställs inför sitt allvarligaste prov: Hur berättar man för en människa att hon snart ska dö? Hur kan man ge hopp i hopplösa situationer? De drabbades blickar lämnar inte Rickard någon ro.
Att den här boken är realistisk tvivlar jag inte ett ögonblick på. Åke Lasson har nämligen arbetat som kirurg i 35 år. Nu har han också debuterat som författare.

 

Livslägen av Julian Barnes
Boken handlar om livets olika tillstånd, om det som lyfter oss och det som får oss att falla. Och om att förena två saker eller två människor och sedan skilja dem åt.
Här blandar Julian Barnes essä, fiktion och egna minnen i tre texter som alla reflekterar varandra. Han skriver om fotografen och uppfinnaren Félix Nadar, som på 1800-talet kombinerade fotografi och ballongflygning och tog de första flygbilderna av jorden. Han berättar en uppdiktad historia om en kärleksrelation mellan skådespelerskan Sarah Bernhardt och den engelske resenären och äventyraren Fred Burnaby. Slutligen skildrar han naket och ärligt sorgen efter en älskad hustru som plötsligt rycktes bort.
Den här lilla boken, på endast 120 sidor, tror jag kan ge läsaren mycket!

 

Redan död av Stephen Booth
En deckare måste självklart vara med! Den här boken är en psykologiskt spännande kriminalgåta, som utspelar sig i det dramatiska landskapet Peak District. Där samsas bedrägerier och hot med ond bråd död.
Ett envist regnoväder har lamslagit avkroken Edendale. I ett vattendrag som löper genom ett skogsparti hittas en död man. Han är naken och kläderna ligger prydligt hopvikta. Den döde är inte fyrtio år fyllda, ungkarl och plikttrogen tjänsteman på traktens försäkringsbolag.
Karriärsugna Diane Fry får i uppdrag att leda utredningen. Kollegan Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid. Han har nyligen förlorat sin fru i en mordbrand, men sorgearbetet har han skjutit på framtiden. Han är fast besluten att leta rätt på och sätta dit alla som kan ha varit inblandade i branden. Det blir en mycket riskabel jakt där såväl Coopers karriär som förnuft står på spel.

 

Nödrop av Lottie Knutson
För tio år sedan gick Lottie Knutson rakt genom TV-rutorna i ett vinterkallt och chockat Sverige. Flodvågskatastrofen drabbade många tusen svenskar på plats i Thailand och Sri Lanka och än fler påverkades indirekt. Nästan hela Sveriges befolkning berördes känslomässigt.
Som informationsdirektör på ett av de stora reseföretagen var det bland andra Lottie Knutsons uppgift att hantera den fruktansvärda situationen. Men redan före tsunamin hade hon yrkesmässig erfarenhet från massuppsägningar, Gottrörakatastrofen, halvfärdiga hotell och bussolyckor. Efter tsunamin följde svin- och fågelinfluensor, SARS och askmolnet som ställde till det för hundratusentals européer 2010.
I den här boken ger Lottie Knutson sin högst personliga bild av vad som hände bakom kulisserna, främst under tsunamin men också vid andra kriser. Hon möter människor, drar lärdomar och ger verktyg inför den dag läsaren hamnar i en kritisk situation. Vilka krafter sätter stora trauman igång? Hur reagerar myndigheter och politiker, och vad händer med dem som drabbats personligen? Vilka redskap kan man använda när man själv utsätts för hård press?
Det här verkar vara en riktigt intressant bok, särskilt för den som är intresserad av kriskommunikation!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens samhälle det mest byråkratiska

Ett inlägg om byråkrati, öppenhet och stängdhet (och just som jag skrev det smällde balkongdörren igen…) som avslutas med en fruktstund.

---

 

Byråkrati…

Vårt samhälle är det mest byråkratiska som har funnits och konsulten är dagens byråkrat. Det menar antropologen David Graber i en artikel i DN som jag läste idag på nätet. Fast den officiella storyn från samhället självt är förstås den motsatta, nåt samhället tackar modern teknik för, bland annat. Jaa… jag är böjd att hålla med om mycket i David Grabers teorier. Konsulter skrev jag om för ett tag sen bakom lösen. Byråkrater brottas jag med titt som tätt, stelbenta såna till max. Den värsta sorten, som dessutom passar in på David Grabers beskrivning, är nog tanten som gav mig råd och anvisningar om hur jag skulle sköta mitt e-postprogram för att a-kassans mejl inte skulle hamna i min skräpmapp. Som om hon visste vilket e-postprogram jag använder… (Det gjorde hon alltså inte.) Det är inte den enda oförskämdheten jag har fått från det hållet. Och så undrar facket varför antalet medlemmar sjunker…

ICA får inte ha nattöppet för facket.

Nån annan som har drabbats av byråkrater är Fredrik Andersson, som är den första ICA-handlaren som vill ha öppet dygnet runt. Han menar i en artikel i lokalblaskan att det finns underlag i området i form av nattvakna studenter, men också att ett nattöppet Folkes Livs skulle skapa arbetstillfällen. Men se facket, i det här fallet Handels, och Arbetsmiljöverket sätter stopp för detta. (Finns det nåt fack, egentligen, som vill att ens medlemmar ska jobba..?) Skälen som anges är att öppettider regleras i arbetstidslagen. För att få ha öppet mellan midnatt och klockan fem på morgonen krävs speciell dispens och det har inte Fredrik Andersson och hans affär. Lokalblaskan gjorde en liten undersökning kring intresset för nattöppna affärer. Resultaten visade att över 50 procent av de 3 000 som deltog i undersökningen vill ha nattöppna affärer och knappt hälften skulle handla på natten. När det gäller att jobba på natten visade sig 59 procent vara villiga till det. Men inte facket, alltså…

Svalt intresse för Speaker’s Corner i Uppsala.

Kanske är detta nåt att ta upp på Speaker’s [Gäsp] Corner i Uppsala. Nu ska ski… det bärbara prathörnet och scenen flyttas igen. För tre år sen, i april, invigdes Speaker’s Corner från Vaksala torg. Intresset var minst sagt svalt från allmänheten och lagom till valrörelsen flyttades hörnet till centrum och torget utanför S:t Per-gallerian (där ett visst extremparti och en dito religiös rörelse brukar showa?). Fast nu är hörnet tillbaka på Vaksala torg igen. Det senaste förslaget är att det flyttas till Stadsträdgården. Att ha hörnet i en park är att göra som förebilden, Speaker’s Corner i Hyde Park i London, menar centerpartiets kommunalråd i opposition, Stefan Hanna. Totalt har hörnet kostat en halv miljon. (Undrar om alla flyttar är inräknade i kostnaden..?) Om detta säger Stefan Hanna i Radio Uppland (ser citatet konstigt ut språkligt gissar jag att det inte är korrekturläst av journalisten på Radio Uppland, jag har kopierat och klistrat in):

[…] Jag tycker det är väldigt mycket pengar, men nu fick motionen stöd av ett enhälligt kommunfullmäktige, om vi ser till annan offentlig konst som vi satsar mycket pengar på så anser jag att den här är billig till annan offentlig konst och den är dessutom ett landmärke som man kan nyttja för nånting som är väldigt värdefullt och viktigt får vår yttrandefrihet […]

Ärligt talat… jag tror inte att en flytt hjälper och undrar om kommunfullmäktige har hört talas om sociala medier. Att Stefan Hanna själv har det, vet vi ju sen länge, men resten. (Vem minns inte hans bloggerier från Thailand om att överviktiga skulle betala högre skatt, med mera..?)

Äppleuret släpps i Sverige idag.

Och idag kan vi dessutom mediesocialisera oss ännu mer för Apple watch är släppt i Sverige. Jorå, jag fick ett erbjudande via mejlen, men jag hade ingen lust att köa bland ett tiotal nördar killar tidigt i morse. Förste köare i Uppsala var pojken Fredrik Adén, presenterad med bild och i text i lokalblaskan på nätet. Han hade väntat i två år på klockan. Själv tror jag äppleuret är lite för litet för att fungera optimalt för mig och nöjer mig med dator och mobiltelefon än så länge. Vill jag ha en fruktstund kan jag äta ett äpple i stället.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Lena

Ett inlägg om en finfin TV-serie.

 

Lena Bergmans dotter dog fyra dagar efter föräldrarnas vigsel. (Foto: SvT)

Det ska inte vara så att barn dör före sina föräldrar. Men om det hemska nu händer, hur kan en mamma, efter dotterns död, säga att hon njuter mer av livet efter detta svåra? I kväll säsongs-startade När livet vänder med Anja Kontors möte med Lena Bergman. Orden om att njuta mer av livet är den senares. (Och svaret på frågan får du förstås om du tittar.)

Lena Bergman åkte med sina två döttrar och sin Micke till Thailand. De hade rest dit flera gånger tidigare, men just den här gången skulle Lena och Micke gifta sig. Fyra dar senare händer det ofattbara: dottern Moa dör.

Att ens barn dör måste vara något av det svåraste som kan drabba en människa. Jag vet ju inte hur det är, jag har inga barn. Men så klart jag kan gissa, känna efter lite. När ens barn dör strax efter en väldigt lycklig tilldragelse – den egna vigseln – måste det bli snudd på outhärdligt. Denna mix av glädje och sorg. Om jag inte vet hur det är att förlora ett barn kan jag näppeligen förstå hur man klarar sig igenom denna sorg. Självklart går mina tankar till vännen som förlorade sitt barn i veckan. Jag kan inte föreställa mig…

Det blev en mycket stark säsongsstart. Anja Kontor är som vanligt väldigt närvarande, utan att vara påträngande. Lyssnande, inkännande, men inte rädd för att ställa de svåra frågorna. Det här är svensk TV-journalistik när den är som bäst: en duktig journalist får en människa att berätta, framför en TV-kamera, om det svåraste hon har varit med.

Här kan du se programmet om Lena.

Här finns länkarna samlade till det jag skrev om förra säsongens program i serien När livet vänder.

Livet är kort. Det är så skört, så skört.

Read Full Post »

I taket lyser stjärnorna

Ett inlägg om en film.

Inte nog med att du skaffar barn med en fransman, du går och får cancer också!

Nånting i den stilen säger Jenna till sin mamma i en av de starkaste scenerna i filmen I taket lyser stjärnorna (2009). En annan stark scen är när Jenna kryper upp i mammas säng på sjukhuset och de gråter tillsammans. Jag spelade in filmen på min DVD-hårddisk för snart ett år sen från SvT 1. Så länge har jag väntat med att se den – jag har inte vågat förrän nu.

En film om att bli vuxen.

Jenna är en tonårstjej, på väg att bli vuxen. Hon har vuxit upp med sin mamma, pappan var, som sagt, en okänd fransman. Men så blir mamma sjuk. Mamma tappar allt hår av sin behandling och folk glor. För Jennas mamma var den snyggaste tjejen i skolan en gång i tiden. Jenna och mamma flyttar till mormor som bara tjatar. När Jenna inser att resan till Thailand med mamma aldrig blir av rasar tillvaron. Hon blir så himla arg. Mest av allt blir hon arg på mamma. Vilken tur att hon har sin nya kompis Ulrika (snyggt namn).

Första halvtimmen undrade jag om jag skulle vilja se klart den här filmen. Jag kände mig som helt fel målgrupp, för detta var en ungdomsfilm, tyckte jag. Men sen dras jag in i filmen. Känner med såväl dotter som mamma – och även med mormor. Det går inte att stoppa tårarna när de väl kommer.

Det här är en skitbra film om en jävla sjukdom(sgrupp).

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets julinyheter

Månadsbrevet från Månpocket svischade ner i inboxen. Här har jag gjort ett urval av intressanta titlar som ges ut i juli:

Sankta Psyko av Johan Theorin
Johan Theorins byter spelplats: från ett vindpinat öländskt alvar tar han oss med till en mellanstor stad någonstans på västkusten. Dit anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog. Men Gläntan är inte som andra dagis. Det ligger i anslutning till Sankta Patricia – med öknamnet Sankta Psyko – ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under övervakning få träffa sina föräldrar. Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Som varför han ville ha just tjänsten på Sankta Psyko. Och som vad som egentligen hände för nio är sedan när lille William försvann från det dagis där Jan arbetade då …

Pojkarna av Jessica Schiefauer
Den här boken fick Augustpriset för bästa barn och ungdomsbok.
På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar. Jessica Schiefauer har skrivit en magisk roman om uppväxt, förvandling, kärlek och systerskap.

Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide 
En dag känner Jacks fru Aino inte längre igen honom. Han är bortsuddad ur hennes minne; som om deras liv tillsammans i stugan vid havet aldrig hade ägt rum. När han kommer till sitt jobb som guide på slottet Myntholm är hans kollegor avvisande, och även hans gamla mor stirrar frågande och skrämt på honom. Ingen vet vem han är. Varför är det ingen som kommer ihåg Jack? Och varför kan ingen minnas hans ansikte mer än några sekunder? Hans efterforskningar leder till ett kollektiv med ”bortglömda” i Stockholmsförorten Rinkeby. men också bakåt i tiden, till Myntholm och en galen flickas tragiska öde. Kanske finns där ett svar och lösningen på hur han ska få Aino, och sitt liv, tillbaka. Mannen som föll i glömska är en historia om en man som slutar märkas. En brett upplagd roman som berör.

Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson
Hanna är trettioett när hon träffar Alex. Men djupt inuti är hon också ett barn, som vill gömma sig i garderobsmörkret och slippa vara kvinna.
Hon har nyss lämnat Tommy och flyttat till en ny lägenhet. Där lutar sig väggarna inåt och hon hetsäter och kräks nästan varje dag. Men Alex är inte rädd för hennes mörker. Han verkar inte rädd för någonting alls.

För då minns jag kärleken av Charlotte Alvin och Minna Tunberger 
Det har snart gått sju år sedan Charlotte och Jacob drabbades av flodvågen i Thailand. Charlotte berättar med hjälp av journalisten Minna Tunberger, om hur hon förlorade sin pojkvän och själv var mycket nära att dö. Det är en skakande berättelse om djupaste förtvivlan och bottenlös sorg, om smärtan i det oåterkalleliga, om frågor utan svar. Men också om små glimtar av ljus i mörkret. Hur det är ta ett steg fram och två tillbaka. Och så vändningen som kommer till sist i mötet med Göran, psykologen och traumaspecialisten, han som har verktygen som Charlotte behöver för att åter kunna känna glädje och lycka i livet. En stark personlig skildring som trots allt skimrar av hopp och livslust.

Getingsommar av Denise Mina
Boken fick Deckarakademiens pris för bästa utländska deckare!
Nyheten är förstasidesstoff. En känd finansman hittas hängd i ett träd utanför sitt hus i Kent. Självmordet väcker ingen sympati. Lars Anderson var girigheten personifierad och han lurade många småsparare på pengar. Efter sig lämnar han dessutom en trasig familj med komplicerade problem.
Några timmar efter Andersons död påträffas en ung kvinna mördad i ett av Glasgows mer välbeställda villakvarter. När kriminalinspektör Alex Morrow utreder fallet finner hon flera egendomligheter. Sarah Erroll levde ett dubbelliv som skulle chockat omgivningen. Spåren leder till Kent och den nyligen bortgångne Lars Anderson…

Rockstjärnan Gud glömde av Kee Marcello
Under andra halvan av 80-talet var Europe ett av världens största rockband. De sålde över 30 miljoner skivor, låg etta på försäljningslistorna i 26 länder och spelade på världens största scener tillsammans med band som Metallica, Def Leppard och Bon Jovi.
Kee blev ny gitarrist i Europe 1986 då de just släppt The Final Countdown och var på väg att få sitt stora genombrott. Han klev rakt in i en rock’n’roll-cirkus full av droger, groupies och jetsetliv.

Read Full Post »

Produktnamn som inte är så… lyckade

Varning för snusk!!!

Jag sitter och småskrattar lite idag när jag läser i Dagens Nyheter om att IKEA säljer sex i Thailand.

Meh! Det är väl inget humoristiskt med att sälja sex?!

tänker du kanske. Jo i det här sammanhanget är det det. För det handlar inte om att nån säljer sig kropp utan att IKEA har valt produktnamn som inte är så… ska vi säga rumsrena. Ett exempel är sängstommen Redalen, som på thailändska betyder ”petting” eller ”oralsex”. Eller vad sägs om krukan Jättebra som på slang betyder ”sex”, kort och gott. Nu ska en grupp thailändare hjälpa till och städa upp i snusket eftersom vissa av produktnamnen anses riktigt grova.

Även här i Sverige händer det att man försöker lansera produkter under sina ursprungliga, men inte så lämpliga namn. Eller att här säljs produkter som får icke-svenskar att skratta. Jag minns hur min walesiska flickvän på 1980-talet hysteriskt skrattade åt Kräpp toapapper. Kräpp = Crap = skit.

Kräpp – toapapper.

Men allra roligast hade hon nog åt Pricks pepparkakor (= K*kars pepparkakor)… Vem ville äta dem, liksom..?

En bild på Pricks kak-buss (rätt vokal i mitten!), lånad från NAF:s hemsida.

Vet du några mindre lyckade, men roliga produktnamn???

Read Full Post »

Kär i New York

Idag läste jag ut den sista av de tre fina böckerna jag fick av vännen FEM till 50-årsdagen. Det var Kär i New York, en söt liten historia om att komma ut, lättläst skriven av Carrie Mac.

En söt komma-ut-historia.

Boken, som alltså är en lättläst-bok, handlar om 17-åriga Hope som kommer till New York. Hope ska bo hos sin äldre syster medan föräldrarna är i Thailand för att starta en skola. Med sig har hon sin lilla ouppfostrade hund Daisy. Och det är just Daisy som först får en ny vän i New York, Clocker. Men sen träffar Hope Clockers ägare, Nat och då blir tillvaron upp-och-ner…

Berättelsen är kort, men söt och skildrar hur lätt det kan vara att komma ut. Den är översatt till lättläst svenska och jag tycker att översättningen är bra. Själva historien blir ju lite tunn, men samtidigt djupnar den något när den handlar om Hopes funderingar mot slutet. Och så är det ju en ungdomsbok, vilket man inte får glömma.

Högt betyg!

Read Full Post »

Tusenskönor

Kristina Ohlsson är en relativt ny bekantskap bland svenska, kvinnliga deckarförfattare. Nyss läste jag hennes debut Askungar och i natt läste jag de sista, spännande sidorna i uppföljaren Tusenskönor. Båda böckerna har jag lånat av Fästmön.

En vacker titel, men en hemsk historia.

Tusenskönor må ha en vacker titel, men det är en hemsk berättelse som inleds med mordet på ett prästpar i deras hem i Stockholm. Fast till en början ser det ut som om mannen först skjutit sin hustru och sen sig själv. Skälet sägs vara att hans ena dotter har dött. Samtidigt väntar en illegal invandrare på en ny framtid i Sverige. Och så är det den här unga kvinnan som befinner sig i Thailand och är på väg att bli av med hela sin identitet.

Det kan tyckas som alltför många historier i en enda bok, men faktum är att de hör samman. De bildar en mycket logisk, men naturligtvis också fruktansvärt hemsk enhet.

Betyget för denna bladvändare blir det högsta! Spänningen genomsyrar hela boken, ända till slutet och författaren knyter ihop de lösa trådarna på ett lysande sätt.

Read Full Post »