Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lättare’

Ett inlägg om livet, krämporna och litteraturen.


 

Fiskbullar med crackers och bok

Onsdagsmiddagen som gav output?

Idag finns det anledning att fira för min del! Nej, jag har inte blivit miljonär (det är jag ju redan) miljardär, men magen… MAGEN är mycket bättre! Inte vet jag om det var linfröna eller fiskbullarna av torsk i hummersås. Strunt samma, inputen blev till output efter fem dagars kamp och kramp. Du förstår säkert vad jag menar. Igår åt jag lite och ofta. Jag började med filen och de uppblötta, geleiga linfröna. Nånstans mitt på dan intog jag en knäckemacka med ost och en med leverpastej. Fiskbullarna i sin sås samt två crackers med kaviar blev middag. På kvällen åt jag vaniljglass med små, små bitar av krossad choklad i. Chokladen låg redan i glassen när jag köpte den. Jag brukar älska den sorten, men tyvärr… Bara vanilj var det jag egentligen ville ha, så ett litet paket sån glass ska jag ut och köpa idag – jag måste ändå ut och posta ett födelsedagskort till en vän.

Men hur ska jag fira då? Jag är tyvärr sån att jag gärna matbelönar mig själv och det går inte som läget är just nu. Äh, jag firar med att bara njuta av att jag nästan inte alls har ont idag, att jag känner mig tio kilo lättare och att jag har en massa bra läsning.

Sivs anteckning i en bok

Siv protesterade (?) och köpte en juklappsbok som hon verkligen ville ha till sig själv. Kan en tolka det så?

För tillfället läser jag en bok om kommissarie Wexford Ruth Rendell (just denna översatt av Uppsalabaserade paret Karl G. och Lilian Fredriksson!) Jag måste säga att hon skriver mer flyhänt än PD James och just nu tilltalar det mig mycket. Visste du förresten att hon också skrev böcker under pseudonymen Barbara Vine? (Jag har bland annat läst Sotarens pojke och den var inte så tokig.) Men, jag är glad över ALLA böcker jag fick i mars förra året av vännen Agneta. De två papperskassarna innehöll såväl brittiska som svenska deckare. Jag har gott om böcker att läsa framöver, även om jag har betat av en del av kassarnas innehåll nu i vår. I flera av böckerna hittar jag en och annan rad från den förra ägaren, Siv. (Så gör jag också, skriver när jag har köpt eller fått en bok, av vem, datum, plats, eventuellt pris etc.) Jag blir riktigt rörd ibland, av olika skäl, av det Siv har skrivit i böckerna. Det är tråkigt att vi aldrig fick träffas Siv och jag, två boktokar med smak för deckare… Det Siv har skrivit i boken jag läser just nu fick mig emellertid att dra på munnen. Texten ihop med bokens titel gör att jag anar en liten… rebell..?

Igår kväll telefonerade jag en stund med lilla mamma. Hon behöver bekräftelse varje dag på att jag kommer ner nästa vecka. Jag hoppas att våren har kommit lite längre i Metropolen Byhålan då och att det blir tid att titta lite på den och njuta en stund av vårsolen. Idag lyser den med sin frånvaro, så jag kunde med gott samvete ägna morgonen åt inomhusarbete såsom jobbsökeri, renbäddning och tvätt. Dags att hänga den senare – tvättmaskinen har gett output den också på min input.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett uppbyggligt inlägg, en neverending story.


 

Jisses så det byggs/renoveras i huset! Det är som en neverending story. Jag vet inte hur länge jag har sett hantverkarbilar stå parkerade utanför (med minst två hjul på gräsmattan som nu är rätt förstörd). Varje dag skenas det i trappor, det slås i räcket och det skitas ner – utanför min dörr. Innanför andras dörrar hoppas jag att det blir fint. Fast framför allt hoppas jag att det blir färdigt snart. För att du inte ska tycka att jag är gnällig kan jag meddela att arbetet i min trappuppgång har pågått minst sen årsskiftet. Vi talar alltså om flera månader. Sen tror jag att det för säkerhets skull sker nåt liknande arbete i porten bredvid.

Bilar som sabbar gräsmattan

Hantverkarbilarna sabbar gräsmattan, som synes.

 

 En hemlig plats och Saknaden efter Josef

Mitt rum blir ingen hemlig plats, men ett rum för att läsa böcker, till exempel. Boken En hemlig plats läste jag ut igår, förresten.

Men faktum är att även jag bygger. Jag bygger ett nytt… rum i cyberspace. Det blir lite gammalt och lite nytt i mitt rum både vad gäller innehåll och utseende. Nånting jag ska bli tydligare med är mål och syfte med mitt rum. Innehållsmässigt ska det finnas vissa… ”hyllor” kvar, även om min första tanke var att renodla mer. I mitt rum ska en kunna läsa böcker, men samtidigt ska en kunna dricka vin och se på TV också. Det är blandningen jag gillar. Mitt rum blir ingen hemlig plats utan troligen offentligt, även om mitt tilltal kan vara väldigt personligt. Och till att börja med är alla välkomna – så länge man inte klampar in med skorna på och skitar ner. Det mest privata får som tidigare fortsätta att vara mest privat. Spännande är det att se nåt nytt växa fram! Det går fortare och lättare än jag trodde. På ett par timmar hade jag ”väggarna” klara. Nu sitter jag och finlirar med ”tapetval” och ”möblering” mest. Mer tänker jag inte avslöja här och nu – annat än att det blir an neverending story…

Idag blir det emellertid inte så mycket byggande. Jag sitter och laddar för ett tandläkarbesök mitt på dan – inklusive en bussresa. Att åka buss med UL är nämligen inget jag estimerar högt, men det blir för krångligt och för dyrt med bilparkering inne i stan.

Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri. För tillfället har jag flyt och hittar intressanta tjänster att söka, även om alla inte finns i Uppsala. Det är viktigt att jag får ett jobb snart. Till och med är det riktigt akut. Igår kom ett pensionsbesked och den månatliga ålderspensionen för de år jag har jobbat statligt har sänkts en krona sen förra året – till 83 kronor… Eh ja… Hur ska en kunna klara sig på det, tro? Det är ju fan mindre än a-kassan… Nä, det lär inte bli några sötebrödsdagar senare i livet heller. Tur att jag är van att leva på next to nothing = a-kassa.

Statlig ålderspension 83 kr i mån

En statlig ålderspension på 83 spänn i månaden utlovar inga sötebrödsdagar senare i livet…

 

Bok rostat och kaffe

Mitt dagliga bröd igår.

Hur det är med magen idag? Tackar som frågar. Jag byggde den med öl. SKOJAR BARA! Människor tycks ha många synpunkter på vad jag stoppar i mig. Det hade varit mer konstruktivt om jag fått kostråd av nån kunnig. Som det är nu får jag känna mig fram. Magen är bättre – den är inte bra, men den är inte sämre. Jag har levt med en kass mage i 45 år. Vissa perioder kan jag äta vissa livsmedel utan att få ont, för att i nästa perioder få riktiga smärtanfall om jag råkar få i mig en tugga av nåt specifikt. Det jag återkommande ofta får ont av att äta är gurka, paprika och ägg. Gurka kan jag leva utan, men paprika är gott och ägg behöver jag för proteinets skull – jag äter ju inget annat kött än fågel. Fet fisk går fetbort fick jag lära mig den hårda vägen i måndags. Makrill i tomatsås var inte bra. Gissningsvis funkar inte lax tillagad i min grillpanna heller, dårå… Men tack FEM för det hittills ENDA rådet jag har fått i förväg som inte har varit nåt ojande efteråt om vad jag har petat i mig: mineralvatten. Jag behöver dricka mycket och få i mig salter eftersom jag inte får i mig så väldigt mycket. Igår åt jag en rostad macka med smör och ost samt två små kycklingkorvar med bröd och lite räksallad bredvid. Det kunde jag äta utan att få ondare. Nu kluckar det inte längre i magen, det känns mer som om nånting… sitter löst på övre höger sida. Kanske behöver en och annan reservdel…

Nu har inte jag tid att sitta här och svamla med mig själv längre. Det är dags att sätta fart så jag kommer iväg på dagens utflykt. Men… jag ville bara påminna dig som missade gårdagens avsnitt av När livet vänder att det går att se på SvT Play – länk finns i mitt inlägg om Admir. Ett bra komplement är också att läsa Anna Nilssons trilogi Hållplats Sverige (länkar till dem finns i samma inlägg).

Hållplats Sverigetrilogin

Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige vänder sig främst till unga, men även vi äldre får ut nåt av den.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett påskavslutande inlägg.


 

Fluga

Den är på riktigt, flugan, och jag fotade den i morse.

Igår eftermiddag fick jag äntligen träffa min kära den här påsken! Det har varit en lång helg med varierande väder och humör. Och nej, jag har inte direkt varit ute och letat vårtecken. På långfredagen var jag ju inne hela dan och städade och gjorde en massa annat. På påskafton var det soligt ett tag och det var det även igår på påskdagen även om det blåste ganska friskt. Men hur kul är det att gå ut på vårpromenad alldeles ensam på en skala? Nej, det är inte precis så att inbjudningarna till varken fester eller promenader har haglat över mig den här helgen. Själv har jag inte orkat bjuda till och bjuda hit. Även om det har varit tufft behövde jag nog vara ensam, bland annat för att skriva fantastiskt bra jobbansökningar. Ibland räcker det så bra med att leka fluga och titta på världen genom ett fönster…

Jag åkte och hämtade Anna efter att hon slutat jobba igår. Hon var så trött och slut att hon somnade på min soffa under filten medan jag stökade i köket med påskmaten. Vi åt sen vid matsalsbordet i vardagsrummet och när maten äntligen blev klar var vi ganska vrålhungriga. Det var fortfarande ljust när vi åt, så några ljuslyktor behövde inte tändas såsom jag fick göra på påskafton.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter mat och disk
blev det kaffe och kinderegg-provet, även kallat tävlingen ”Vem vill bli ingenjör? Ingen!”. Det senare består i att se till att en har antingen ingenjörsexamen eller är hyfsat nykter efter alla påsksnapsar så att en kan montera ihop en till två kindereggfigurer. Anna valde ett kinderegg som inte skramlade så mycket i hopp om att det var en hel figur som låg däri. HA! Var det ju inte! Fast skrattar bäst som skrattar sist… Jag fick en helt idiotisk anka (bara det, alltså…), tror jag det var, som bar på tallrikar med asiatisk mat. Det var en sorts spel och en skulle lägga på så många tallrikar som möjligt på ankans brickor utan att ankan vippade och tallrikarna flög av.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nä, då var det faktiskt roligare
att se på Det okända på TV, om en säger så… Vi har ett rätt speciellt förhållande till Caroline Giertz, Anna och jag. Det grundar sig i att vi har läst en och annan bok av henne med ett sånt innehåll att jag rodnar bara jag tänker på det. Och jag vill inte skriva vad det handlar om, men… sängstolpar är inblandade…

Annandag påsk är det idag och det är dags att runda av den här storhelgen. Vi tog lite sovmorgon och framåt dan gjorde jag frukost. Men det verkade visst som om vi skulle inta den en annan dag än annandagen. En låg kvar i sängen och en bara fotade hela tiden.

Frukost annandag påsk

Frukost annandag påsk, men matgästerna tänkte visst inta den en annan dag.


Det var dags att skiljas åt igen, 
men först behövde Anna handla och jag behövde tanka bilen. Sen bjöd jag hem mig till Anna på eftermiddagskaffe, för jag hade hört talas om att farbror Bosse* hade levererat karra** på långfredagen. Karran var gömd i ett påskägg, nåt som de tre håriga vildbasarna inte kunde ta sig in i. De tre var för övrigt riktigt gosiga idag och jag fick flera hyfsade bilder på dem. Här är några:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Långhårig Toffla

I den här kalufsen platsar inga hårspännen!

Nu ska jag samla mig och ha tabberas på påskmaten. Det finns sill, Janssons frestelse, kycklingprinskorv och lax kvar. En mörk påsköl blir det till detta, men idag hoppar jag snapsen. Det är ju arbetsdag i morgon, min nästnäst sista på nuvarande jobb. Och ja. Jag har svår separationsångest och det gjorde påsken 2016 ganska tung.

Nåt som däremot ska bli lättare i morgon är mitt huvud. Jag har fått en riktig kalufs och längtar otroligt mycket efter att få lägga skallen i M:s kompetenta händer efter morgondagens arbetsdag. Anna föreslog att jag skulle ha hårspännen till jobbet i morgon. Men jag vill ju inte solka min image. Mina arbetskamrater ska minnas mig som hon med kedjan i jeansen och de ständiga luvatröjorna. Hon som helt ogenerat berättade vilken djävul hon är bakom ratten… (NK*** är nog den person som har sett mig gråta mest i hela världen.)

 

*farbror Bosse = Annas pappa
**karra = karameller, fattar du väl!
***NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett milsvitt inlägg.



Varning för toalettskämt!

 

Upptagetlampan är tänd

Toaletten är upptagen!

Ha ha ha! Du trodde väl inte att jag löper eller så? Nä, det var länge sen jag var en löpsk hynda sprang. Fästmön har, under våra åtta år tillsammans, sett mig skena en enda gång. Springa är liksom inte nåt jag gör. Men på mitt nya, snart mycket gamla jobb (sju veckor på torsdag) sitter jag faktiskt inte stilla, trots att det är ett kontorsjobb där jag är tämligen bunden vid min dator. Skälet till att jag rör på mig är… toalettbesök…


Jag ska berätta hur det är
utan att för den skull dyka djupt ner i nån toalett. Sånt blir somliga så irriterade på när jag skriver om, medan andra tycker att det är sköj. Själv har jag en livlig kiss- och bajshumor. (Dessutom tvingar jag ingen att läsa min blogg.) Fast nu ska det inte handla om vad jag – eller nån annan – gör på toaletten utan om vägen dit.

En kan säga att min arbetsplats är Korridorernas Paradis. Korridorerna är många och långa. Och det är en bit till närmaste toalett. Den närmaste ligger inte en mil bort, men väl ett kvarter från mitt kontor. Men för att vi i De Arbetandes Skara inte ska springa benen av oss i onödan finns det fiffiga saker på jobbet: toalettlampor i korridoren. (Egentligen är lamporna rena saftblandare.) När jag svänger runt hörnet och ser att lampan lyser som här ovan får jag styra stegen åt annat håll, in i en annan korridor.

Upptagetlampan är släckt

Upptagetlampan är släckt och där finns en ledig toalett.

I stället för att svänga höger rundar jag en trappnedgång och svänger vänster. Det brukar vara ett säkert kort, för där finns nämligen två (2) toaletter bredvid varandra. I korridoren ner mot dem finns en toalettlampa och om den är släckt är nån av eller båda toaletterna lediga. Det räcker med en för min del.

När en fikar på Café Java kan det ibland roa en Toffla att observera folks toalettspring. Jag har svårt att låta bli att skratta när jag ser nån stega mot den förstnämnda toaletten bara för att upptäcka att lampan är tänd. Vederbörande gör då helt om och tar korridoren mot de två toaletterna. Men jisses vilken tvärnit det blir i korridoren om toalettlampan där plötsligt tänds!

Ja, det är förstås roligast när det händer andra. När det händer mig själv går jag muttrande med korsade ben (försök själv, det är inte så jävla lätt att gå fort då!) flera mil och söker upp en tredje toalettkorridor åt helt annat håll. Vissa dar är det en evig jakt på ledig toalett och faktum är att det känns som om jag går många mil…

Skåp med lampa tomte och parfym

Oreda i kollegans skåp som innehåller till exempel en lampa, en sax, en tomte och en flaska parfym.

Idag har det varit en betydligt bättre dag på jobbet än igår. Jag kom igång med flera jobb samtidigt som jag kompletterade andra, tog emot besök på rummet och lite annat. Närmaste kollegan är en pärla och jag är så tacksam att h*n finns, för h*n har en förmåga att både lyfta mitt humör och hitta nya lösningar. Vi jobbar för det mesta var för sig, men ibland händer det att vi jobbar med samma produkt. Då har vi intensiva jobbmöten vid nåns skrivbord och fasen så mycket lättare det går när en har nån som kollegan som flåsar en i nacken. Är det andra som flåsar mig i nacken blir jag bara stressad.

Det blir en del flams också, men jag kan ju inte hjälpa att jag är nyfiken. I ett hörn inne hos kollegan står ett gammalt högt arkivskåp med jalusidörr. Det tyckte jag såg spännande ut idag och slet upp dörren. Jag måste ju säga att det var en väldig röra i skåpet… Kollegan skyllde förstås ifrån sig och sa att det var nån annans oreda och grejor. Men jag undrar, jag… Samtidigt… inne hos mig har jag hittat en tröja, en halsduk och ett par glasögon, till exempel, som ingen vill kännas vid.

Det var tur att jag fick flamsa lite på jobbet innan jag åkte hem, för när jag var nästan hemma hamnade jag i en milslång bilkö. Och där blev jag sittande en go stund. Slutligen nådde jag näst sista rondellen och upptäckte då en bil som fått sig en kyss och var uppbaxad på själva rondellen. Den som körde den kunde nog hålla sig för skratt, så jag ska inte klaga även om jag gärna hade gjort nåt annat än att sitta i en bilkö efter en intensiv arbetsdag. Men till sist kunde jag svänga in på Tokerians parkering och köpa lite smör och luncher och min TV-tidning. Och nu tänker jag bläddra i den senare medan jag äter min rostade mackor-middag.

Bilköer

Lååånga köer på vägen hem…


Ha en trevlig kväll! Jag hoppas du slipper både toalopp och bilköer…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spänt inlägg.


 

Till höstdagjämningen vaknade jag med huvudvärk. Förstås. Jag fattar ju varför – jag är spänd igen. I eftermiddag ska jag skriva på ett kontrakt som ger mig arbete ett tag. Inte permanent, det lär jag nog aldrig få, men ett tag. Så att jag kommer på banan. Och på den banan kommer jag redan i morgon. Så… lite huvudvärk på grund av spänning får jag allt ta. Det är nog som det ska.

Medan regnet faller utanför funderar jag över klädsel. Såna problem har jag. Det har inte ställts så höga krav på klädseln ett tag. En har gått i mjukisbrax och linne alt. oformlig tischa, ofta med hål i, för det mesta. Inte slita på de få paltor som finns i garderoben! Jag är väldigt glad att jag ändå inhandlade några snygga överdelar i somras. Men de är av det kortärmade slaget. Kan en ha det även när det blir kallare, tro? Jag är ju så varmblodig av mig… Jag känner inte till dresscoden på mitt nya jobb, men jag hade en aning om i förväg att det inte är nåt kavaj-ställe. Det var rätt gissat! Här jobbar människor med jord och vatten, blir smutsiga om händerna.

Blött löv med droppar på marken

Höstdagjämningen idag är blöt och fylld av spänning.

 

Clark Kent

Clark Kent, my knight in shining armor.

Några miljoner bakom bilhjulen mina lär jag inte hitta, inte som tullen vid Öresundsbron. Men jag ringde bilverkstan igår och har nu bokat tid för service samt beställt nya vinterdäck. Det lilla kalaset går på en bit över 5 000 kronor, men jag behöver nog inte betala allt den 26 oktober när det ska göras utan kan förhoppningsvis dela upp kostnaden. Bilar kostar. Samtidigt hade jag inte klarat mig utan min Clark Kent*. Under den här senaste perioden utan jobb var det mycket och ofta tack vare honom som jag kom ut ur lägenheten. Nu behövs han så jag kan ta mig till jobbet. Jag tror inte att nån vet eller förstår hur det har varit. En del syns raderna, annat mellan. Men mest får en förstås veta om en vågar fråga. Och det vågar/vill inte alla, har jag noterat. De är lättare att kommentera sånt som är ha-ha än sånt som är tårar och vånda. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar här. Jag kör till slutet. Sen vet jag inte vad som händer. Kanske en ny blogg, med nytt innehåll och nya läsare. Eller ingen alls. Var sak har sin tid.

Idag ska jag emellertid åka kollektivt. Prövningar vi möta få… Först kommunalt med UL ner till stan, sen med SJ in till Stockholm och slutligen med SL. Det irriterar mig att jag var så effektiv att jag beställde tågbiljett i förväg, som sms. Igår kväll hörde nämligen Lilla My** av sig och tyckte att vi skulle luncha på Kungsholmen före kontraktsskrivningen. Tyvärr är dessa sms-biljetter inte ombokningsbara. Dumt!

Nu börjar det bli dags att sätta lite fart här, det vill säga trycka i linser, duscha, äta nåt och sticka iväg. Höstdagjämningen 2015 ska bli en bra dag, en spännande dag, för min del. Hoppas den blir det för dig också!

Jag lämnar dig med några bilder på Fästmöns söta busungar, tagna igår. Idag är kattungarna tre veckor gamla.

Detta bildspel kräver JavaScript.



*Clark Kent = min lille bilman

**Lilla My = före detta kollega och referent

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett funderande inlägg.


 

Månen 29 aug 2015

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

 Spår i sanden

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…


En del säger till mig
att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Godis

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Vem sa att tillvaron var händelselös..?

Ett rätt späckat inlägg.


 

Att hitta glädje i skrivandet

Att hitta glädje i skrivandet – läst och recenserad!

Det blev lite sent igår kväll. Men det var väldigt skönt att både ha läst ut boken om glädje i skrivandet OCH att ha recenserat den. Min recension finns att läsa här på bloggen, men även på Goodreads (man måste vara medlem för att kunna läsa), Boktipset och hos Bokus. Bokus behövde natten och morgonen på sig att ”godkänna” recensioner. Det känns ärligt talat… rätt märkligt. Som att man inte får tycka vad man vill, riktigt, om böcker de säljer…

Dödlig åtrå

Dödlig åtrå är påbörjad.

I morse, medan jag gjorde annat som man inte ska tala så högt om, läste jag första kapitlet ur nästa bok som ska recenseras. Det är en helt annan genre, erotisk deckare, och jag misstänkte att jag skulle bli generad. Ett par sidor in, sen satt jag i min ensamhet och rodnade. Oavsett min prydhet verkar även denna bok vara välskriven. Jag ser fram emot läsupplevelsen jag är övertygad om att den ger!

I eftermiddag blir det kanske inte så mycket läst, för precis som igår har jag annat för mig. L hade verkligen rätt igår kväll när han ringde och undrade om jag kunde komma och vara lite tekniskt behjälplig idag. Den soliga och heta dan vi hade igår gjorde att jag undrade om de inte skulle vara ute i stugan. Men nej då, det skulle ju bli dåligt väder idag. Och det är det! Molnen är gråa, det är fuktigt regnar och jag misstänker starkt att vi får åska. Att få var efterfrågad och känna sig behövd en stund är nog extra viktigt när man befinner sig i min situation. Dessutom hjälper jag så gärna L och Annas snälla mamma, för de är alltid så hjälpsamma i sin tur. Det är liksom ytterst sällan man får göra/ge nåt tillbaka. Så eftermiddagens IT-konsulteri gör jag med glädje – och förhoppningsvis kompetens…

Choklad

Titta så gott!

På hemvägen hoppar jag nog in på ICA Heidan och köper nåt till middag. ICA-kortet är påfyllt med tusen matkassekronor och jag är hungrig redan nu. Jag försöker ju sen i söndags undvika vissa godsaker och hålla nere konsumtionen av mat – åtminstone portionerna. Det är svårt, men går faktiskt lättare än vad jag trodde. Förhoppningsvis ger det resultat också. Jag borde egentligen promenera till L och Annas snälla mamma idag, men det känns inte så lockande om det ska åska. Synd det, för då hade jag kanske kunnat promenera bort en chokladkaka ur kroppen. Hum… Inte för att jag äter såna numera, men om jag skulle vilja äta nån, menar jag. Eh… ja… Vi får se hur det går med tanke på karaktären, som uppenbarligen kan svikta ganska bra… Men det finns flera skäl – inte bara vikten – att se upp med sötsaker. I Malmö var det en bussig (?) som bjöd sina kompisar på kladdkaka med cannabis i. De mådde inte så bra efter det. Vilket påhitt!

Solregn

Typiskt väder den här sommaren – sol OCH regn. Samtidigt.

Med ett halvt öga läser jag tidningar på webben samtidigt som jag skriver. Vad 17 är det som händer i Oslo i skrivande stund egentligen? En vakt är skjuten, det kan finnas en bomb och polisen jagar en misstänkt. Läskigt och väldigt nära trygga Sverige, där vi blott ägnar oss åt att riva ner reklam vi inte gillar, klaga på regnet och förundras över att somliga inte vill förstå vad en puff för en text är och att dialog bäst förs i rätt forum… (Det senaste är det jag som förundras över. Jag har inte rivit ner reklam eller klagat på regnet, jag bara önskar att man tänkte efter före vad gäller reklamens vara eller inte vara. Och vädret kan man inte göra nåt åt – om man bara envist fortsätter att blunda för växthuseffekten…)

Vidare läser jag om en bordtennisspelare, som själv kallar sig

queer,

och vars foton retuscherats av vissa tävlingsarrangörer för att se mer kvinnlig ut. Man tror inte att det är sant, men det är det troligen. Maj gadd… Då var det betydligt roligare att läsa om kvinnan i Skärholmen som för ett par år sen hittade en massa pengar i ett soprum. Kvinnan lämnade in pengarna till polisen, som försökte spåra ägaren utan framgång. Detta innebär att upphitterskan får behålla de 85 000 kronorna… Inte dåligt!

Klotter sur gubbe

Dryga böter blev det för de tre damerna som klottrade.

I samma webbtidning hittar jag en nyhet som jag inte kan låta bli att skratta gott åt: tre äldre damer har dömts för ha klottrat slagord på ett byggplank vid Slussen. Damerna är i åldrarna 65 – 80 år. Nu får de betala 4 000 kronor var i böter samt ytterligare 3 900, som var det det kostade att måla om väggarna. Nä, de hade väl inte nåt tillstånd från nåt kommunalt resebolag i fickan, precis…

Och från det ena till det andra… Om stora tidningsdrakar sätter gränser för hur många nyheter en får läsa på deras webbplatser utan att betala prenumerationsavgifter förlorar de läsare till gratistidningarna på webben också och inte bara till pappersvarianterna. Så småningom lär även annonsintäkterna försvinna med oss läsare. (Det råder för övrigt fortfarande nyhetstorka, så det är därför vissa udda nyheter når fram. En del är riktigt ”bra”, andra inte.)

Nä, nu ska jag fixa frukost och sätta mig med lokalblaskan i pappersform. Idag är det sista dan jag har tillgång till den, för i kväll kommer min vän med familj hem.I kväll måste jag, by the way, ta tag i strykning och packning av resväska – snart ska Fästmön och jag ut och resa igen…

Vad händer hos DIG, dårå??? Skriv några rader och berätta, för nyfiken lär jag fortsätta vara!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »