Lite att göra…

Ett inlägg om min arbetsdag, fynd och kylan, förstås.

---

 

Vi är som karbonpapper på jobbet när det gäller val av julklapp… Det på bilden är emellertid ett fynd jag gjorde i mitt nya kontor. Jag har bara Photoshoppat bilden lite.

Det var tur att chefen kom idag – så vi fick skratta lite. Eh ja, det gick inte att låta bli när h*n berättade om eldsvådan h*n nästan orsakade när h*n provade sin julklapp från jobbet. Det verkar som om grillpannan var populär, vi är nu tre som jag vet har valt det. Snacka om karbonpapper… Själv grillade jag lax i min och det blev hur bra som helst. NK* grillade kött och även det gick bra. Bara chefen som lekte pyroman. NK undrade om det i stället för smör eller margarin använts gin i pannan…

Men jag ska varken häckla eller hänga ut min chef på plats. Jag var glad att h*n kom för jag hade slut på arbetsuppgifter. H*n föreslog det ena efter det andra, men allt hade jag gjort – utom att flytta, det vill säga byta kontor, IGEN (tredje kontoret sen slutet av september). Så det satte vi igång med på förmiddagen. Jag skulle ha filmat och lagt ut på intranätet när chefen moppade mitt golv… Samtidigt var jag förstås glad och tacksam för hjälpen både från chefen och NK. Den senare fraktade scannrar och annan utrustning som stod i mitt nya kontor. Själv flyttade jag mina mappar och annat tungt (ha ha ha!) arbetsmaterial och så fick jag hjälp av NK med att rulla över min dator. Men jag installerade den själv – och allt funkade!

Utsikten från mitt nya kontorsfönster.

På eftermiddagen blev det sen plötsligt jobb av det vanliga slaget. Dels hade vi en avstämning, chefen, NK och jag, som gav mig ett par smärre saker att göra, dels hjälpte jag till att reda ut lite saker med en författare. Jag påbörjade en lay out av en rapport och sent på eftermiddagen trillade det in ett korrektur. Det var bra, det, för jag gillar inte att ha för lite att göra. Men jag plockade förstås iordning på nya kontoret också. Jag hoppas mina tre växter – presenter från Elliot Hund – ska trivas i sitt nya fönster. Inte så mycket ljus, men det har jag inte haft i nåt av mina kontor. (Jag har en kardemummablomma, som är en grön växt, en S:t Paulia och en röd novemberkaktus, som har börjat blomma igen. Ingen har dött hittills.)

Skitkallt i Uppsala i morse – och nu i kväll är det på väg ner igen…

Dö var vi emellertid många som höll på att göra av den fruktansvärda kylan. Plötsligt blev det ju liksom inte bara vinter och kom lite snö – det blev skitkallt också. Redan igår kröp kvicksilvret neråt, men i natt och i morse hade temperaturen sjunkit ännu mer. När jag kollade väderappen vid sjutiden i morse visade den -23 grader… Nej, jag gillar INTE vinter och kyla. Dessutom var det ganska halt. Jag lämnade jobbet fem minuter tidigare än vanligt eftersom jag var rädd att Clark Kent** inte skulle starta i kylan – jag har ju ingen motorvärmare. Och före 16.30 kan jag komma in i byggnaden igen och därmed be om starthjälp, ifall det skulle behövas. Men asså… Clark Kent är inte bara Stålmannen, han är en riktig pansarvagn också och startade sååå fint. Tacksam!!!

På vägen hem lämnade jag tillbaka nyckeln till hemmet jag har passat i några dar. Där doftade ljuvligt av nån fisk- och skaldjursgryta, så jag blev riktigt hungrig. Här blir det rostade mackor med leverpastej. Ja, jag behöver få upp järndepåerna lite nu igen. Men faktum är att det är ganska mycket ansjovis i leverpastej, så det brukar gå bra att äta utan att jag tycker att det är vidrigt.

Hur har DU det med kylan och kvällsmaten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!!!

*NK = Närmaste Kollegan
**Clark Kent = min lille stålman till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

El(d)fel..?

Alltså jag börjar mer och mer få straff för det jag bloggar om. (Det suger ibland, jag erkänner.) De allra flesta är ju så raka att de tar det

face to face

medan andra barnslar sig. Hur landet ligger med Fortum vet jag inte riktigt. Det gladde mig att jag fick en kommentar från dem till mitt inlägg. Där menade man att jag på nåt sätt lämnat mina personuppgifter i nåt sammanhang, vilket jag förstås bestrider – just därför att jag inte vill att säljare ska ringa på mina telefoner. Hur som helst skulle jag mejla dem mitt telefonnummer och så skulle de tala om för mig varifrån de har fått uppgiften och dessutom skulle de anteckna att jag inte vill ha säljarsamtal från dem igen. Jag skriver som jag brukar…

To be continued…

Men frågan är om inte Fortum har sällat sig till gruppen som straffar mig. Sent igår kväll – EFTER att jag hade lyckats vippa ut en burk med chips på vardagsrumsmattan och fick dammsuga klockan 22 – pajade nämligen taklampan på toa. Och på toa måste man liksom ha en lampa, det räcker inte med att tindra med ögonen i mörkret om man ska pricka rätt med diverse, så att säga. Så jag släpade in röda trappstegen, klev stånkande upp (pallen knakade betänkligt under tyngden av min enorma kroppshydda) och bytte glödlampa. Fine! Trodde jag… Nästa gång jag gick på toa började lampan blinka…

Skit! Glödlampen är glapp!

tänkte jag och kånkade för andra gången in röda trappstegen. För andra gången knakade den betänkligt under mitt feta jag.

När jag gick på toa nästa gång – och nu var det verkligen mitt i natten – blinkade lamphelveten till och sa sen…

POFF!

För tredje jävla gången släpade jag in röda trappstegen. Och för tredje förbannade gången knakade den under fläskberget. Men den höll. En andra glödlampa är nu iskruvad och vi får se hur länge den håller. Om den pajar igen är jag nästan säker på att det är Fortum som straffar mig… SKOJAR!!!

Nu är lampan på toa inte det enda som har pajat. Tidigare i kväll var min mus – ja, min datormus och ingen annan mus! – trött och ville inte röra på sig. Slut på batteri, förstås. Tur att jag hade ett i reserv!

Tur hade för övrigt både jag och somliga som ENVISAS med att laga mat utomhus på kolgrillar – precis nedanför mitt fönster. För det slog ut stora eldslågor som slickade ett träd. Tycker att det är ansvarslöst att grilla på det sättet. Vi har en fin grillplats i föreningen, varför man inte kan hålla sig där utan måste förpesta luften för dem runt omkring och till råga på allt leka pyroman, det begriper inte jag.

Nu ska jag gå och glo på TV, sista avsnittet av Kommissarie Thorne. Kanske blir jag inte snällare av det, men jag håller ju käften med mina åsikter en stund då i alla fall. Märkligt, förresten, hur folk som säger sig inte vilja veta av mig ändå är så fruktansvärt intresserade av vad jag tycker. Lek i egen sandlåda, vet jag!

Slutligen, ett stor KRAM till vännen jag telefonerade med nästan en timme idag på seneftermiddagen! Det gör mig ont att livet ska vara så hårt mot en del, medan andra tycks glida omkring, mest framåt, på ett bananskal, trots att man beter sig hur som helst, med betoning på illa…

Livet är kort.

Read Full Post »