Mötesmåndag

Ett inlägg om möten och solsken och böcker, förstås, men ingen sång.

---

 

Ett träd jag passerade under idag.

Den här måndagen visste jag skulle innebära en massa möten. Ärligt talat känns det ju inte så… lockande… när solen plötsligt dyker upp och det blir runt 26 grader varmt… Då får en se till att en tar en stund då och då ute i friska luften och i solskenet. Jämfört med en del på jobbet såg jag redan i morse hur fruktansvärt blek jag. Lustigt nog ser jag ut som en tomatsoppa i ansiktet på mitt Campuskort. När det togs var jag väl ännu blekare… Mitt Photoshoppande är inte alltid lyckat. Eh… ja… Därför får du glo på en helt oredigerad bild av ett träd jag passerade på väg till ett möte idag.

Dagens möten. Det ser ut som om jag hade jag ett par timmar mötesfritt på eftermiddagen, men så blev det inte riktigt.

Dagens möten handlade till stor del om introduktion och information till mig som nyanställd. I morse fick jag en rejäl dragning av avdelningschefen om vår organisation och vad vår avdelning jobbar med. Just när jag tror och tycker att jag får grepp om saker och ting… förlorar jag det och allt känns snurrigt. Därför föreslog jag att jag ska träffa enhetschefer, men också teamledare och team för att prata med dem om kommunikation, förväntningar, texter som behöver uppdateras etc. Det vann gehör och tack vare ett spontant möte på eftermiddagen bokade jag mitt första möte med två team. Vidare satte jag min enhetschef i arbete och såg till att jag blev inbjuden till ett teamledarmöte på torsdag. Sen blev jag kallad till ett arbetsmöte i morgon förmiddag och så ska jag delta i stabsmöte på tisdagseftermiddagen. Jorå, de sa att det var många möten, men nu känns det mest som om alla möten snurrar till saker och ting för mig… När ska jag jobba, typ? Jag har möten inbokade redan nu fram till midsommar…

Ett av dagens möten var i en del av Uppsala som jag hittills sällan har besökt. När jag pluggade vid universitetet var jag understundom i krokarna, men idag passerade jag och N, som var modig nog att våga samåka med mig, en helt underbar park som gått mig förbi alldeles. Vasaparken är sannerligen en oas i Uppsala och ganska centralt belägen, fast ändå inte i centrum. Här finns allt ifrån lekparker och grönytor till svanar och ett museum. Och en del av byggnaderna intill parken är otroligt vackra!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mötet nere på stan gav emellertid inte så mycket, men jag fick ändå ett par saker jag ville kolla upp när jag kom tillbaka till jobbet. Och på vägen hem passerade vi huset jag ska till i morgon förmiddag på mötet – och huset vi ska flytta till om ett år. Vidare hann jag mejla en tänkbar ny a-kassa och dito fack. A-kassan överraskade med att svara på mina mejl (följdfrågor) och det bådar gott. Sånt är jag inte van vid från Akassan Vision, där de har varit inte bara otrevliga utan också ganska usla på det där med kommunikation. Inte vet jag om eller när jag får min sista ersättning från dem heller, förresten. Jag betalade en räkning nyss och då såg jag däremot att jag får lön på onsdag. Tänk, jag får lön för knappt tre veckor i maj och det är ändå dubbelt så mycket netto som jag fick från a-kassan på en månad… Jag känner mig som en miljonär!

Ett paket från Bokus med två Mors dags-presenter och en bonusmorsabok hade knölats in i min postbox idag.

Arbetsdagen tog slut nästan lika snabbt som den började. Hemma i postboxen hittade jag TVÅ paket. Det ena var från Bokus och innehöll två Morsdags-presenter (och en liten pocketbok till mig själv – jag är ju trots allt bonus-morsa!). Därför blev jag tvungen att springa över till Tokerian, köpa postpåse och posta presenterna så de hinner fram till lilla mamma före helgen. Eftersom Bokus förutsätter att gamla tanter använder modern teknik fick paketen ta omvägen om mig samtidigt som detta dessutom alltså kostade mig 45 kronor för ett nytt porto. Vilken tur att jag har råd. Synd att Mors dags-pakets-idén från Bokus faller på så platt bara. Minuspoäng igen.

Men i min box fanns också ett annat paket. Från Hoi förlag kom Susanne Ahlenius nya bok, Dödligt dubbelspel. Jag läste hennes första bok i den blivande trilogin i höstas och gillade den. Böckerna tillhör genren erotic crime och jag var lite orolig om jag skulle palla det, pryd som jag är. Det gick hur bra som helst med Dödlig åtrå, så tvåan ska väl också funka. Ett recensionsexemplar är detta och boken står i tur att bli läst och omskriven efter Martin Falkmans Tunneln i slutet av ljuset som jag läser just nu och som jag också ska recensera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så… Nu ska jag ta ett par mackor och läsa lite med blyertspenna i handen. Jag är nöjd att jag har fått iväg Mors dags-presenterna, glad för övriga böcker jag får tillgång till och tacksam – varje sekund! – för mitt nya jobb. Men störst av allt är kärleken och jag får alldeles för lite av Fästmön för tillfället!!!
 

PS Tack vare alla möten idag fick jag tid att systemuppdatera såväl min privata mobil som tjänstemobilen. Sånt tar ju som bekant lite tid, men under möten använder jag inte mina mobiler.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blått och flott, jobb och lek

Ett inlägg om en blå och flottig dag och lite annat.

---

 

Huset jag jobbar i.

HA! Det skulle ju bli dåligt väder. Inte här! Det har visserligen varit kallare vindar idag, men himlen har varit klarblå ända till nu framåt kvällen. Jag älskar den rosaröda färgen på byggnaden jag jobbar i, allra helst när den står mot just den klarblå himlen, så jag kunde inte låta bli att fota den i morse igen när jag anlände. Bilköerna var kortare den här morgonen och det tog mig ungefär 20 minuter att åka till jobbet. Det klagar jag inte på!

 

 

För att matcha himlen bar jag en lika klarblå pikétröja i morse. Min älsklingsfärg – efter orange, förstås! Och nu när jag har gått ner lite i vikt är det roligare att ha kläder i andra färger än tjockis-svart. Men Kladdmaja Spillkråka kunde naturligtvis inte låt bli att sätta en fläck på den fina tröjan. En fettfläck, dessutom. Jag behandlade den med kallvatten, vilket resulterade i att jag gick omkring med en blöt blaffa på… bröstkorgen en stund efter lunch. JAG HATAR FLÄCKAR! Nu är pikén behandlad med fläcktvål och hänger på tork. Hoppas tvålen dödade fläcken, annars blir jag ledsen.

Flottigt på bröstkorgen! 😦

 

Mycket smakligt!

Lunchen var emellertid god och det väger ju upp en del. Jag smockade i mig kycklingspett idag med grönsaker och potatis till. Mycket smakligt! Dessutom passade jag på att köpa tio lunchkuponger. Då blir varje lunch fem kronor billigare och kostar endast 79 spänn. Det är billigt, det, för maten är mycket bra. Det finns en kötträtt, en fiskrätt, en vegetarisk och en vegansk rätt att välja bland varje dag. Till detta får man dryck och bröd eller frukt. Det finns en salladsbuffé en får gräva i och så får en ta kaffe på maten.

I morgon får jag en gäst till lunch. Det är NK* som kommer på besök. Jag hoppas att det finns nåt på menyn som tilltalar. För min del blir det nog vegetarisk ärtsoppa och pannkakor – det var ett tag sen.

Men hallå! Det låter ju som om jag inte gör annat än äter och kladdar ner mig och leker om dagarna! Idag har jag faktiskt JOBBAT lite också. Jag har tittat på avdelningens kommunikationsplan och har kladdat ner en del tankar och synpunkter på den. På eftermiddagen tittade chefen in och jag dryftade detta lite kort med henne. Det förde med sig att jag ska se över kommunikationspolicyn också. Och varför ha två dokument när de skulle kunna slås ihop till ett..? Visst känner jag mig aningen rostig i kommunikatörsrollen, men jag känner att jag fortfarande fungerar i den och brinner för den! Ge mig lite tid, bara, så jag kommer in i verksamheten.

Kommunikationsplanen har jag klottrat ner lite synpunkter på.

 

iPhone SE i färgen space grey blir min tjäntemobil.

Det är emellertid fortfarande mycket arbetstid som går åt till att installera saker. Idag fick jag fin hjälp av ytterligare en gammal bekant från SLU. Nu kan jag till exempel skriva ut och jag vet varifrån jag kan ladda ner program och installera, jag kommer åt det trådlösa nätverket med mera. Dessutom fick jag en ny dator också. Precis före hemgång levererades min tjänstemobil, en iPhone SE. Nån fast telefon ska jag inte ha, bara ett fast nummer som går direkt till mobilen. Mobilnummer har jag också. Det är en smart lösning. Chefen har lovat hjälpa mig att peta in SIM-kortet i morgon bitti och installera så jag får igång mejl och kalender och synkning på dem. Det är perfekt om jag får se på och lära mig, för jag har funderingar på att införskaffa en liknande modell av mobil för privat bruk. Jag älskar min iPhone 5, men med snart tre år på nacken börjar batteriet bli pensionsmässigt.

Tack för grattiset, Arbetsförmedlingen!

Dagens höjdpunkt var emellertid varken den blå himlen, lunchmaten eller tjänstemobilen utan ett brev med snigelposten från Arbetsförmedlingen. Visserligen ett standardbrev som alltid när de sänder nåt sånt, men ändå. Jag fotade det, förstås, och sen satte jag upp det hemma i köket på väl synlig plats. Jag funderar på att rama in det. Men jag väntar nog tills jag har klarat av provanställningen om sex månader… Ett fast jobb är för övrigt aldrig så fast att det är permanent, orubbligt, oföränderligt. Det har vissa av oss fått erfara den hårda vägen. Jag hoppas att DU som har läst ända hit slipper vara med om nåt sånt!!!

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite att göra…

Ett inlägg om min arbetsdag, fynd och kylan, förstås.

---

 

Vi är som karbonpapper på jobbet när det gäller val av julklapp… Det på bilden är emellertid ett fynd jag gjorde i mitt nya kontor. Jag har bara Photoshoppat bilden lite.

Det var tur att chefen kom idag – så vi fick skratta lite. Eh ja, det gick inte att låta bli när h*n berättade om eldsvådan h*n nästan orsakade när h*n provade sin julklapp från jobbet. Det verkar som om grillpannan var populär, vi är nu tre som jag vet har valt det. Snacka om karbonpapper… Själv grillade jag lax i min och det blev hur bra som helst. NK* grillade kött och även det gick bra. Bara chefen som lekte pyroman. NK undrade om det i stället för smör eller margarin använts gin i pannan…

Men jag ska varken häckla eller hänga ut min chef på plats. Jag var glad att h*n kom för jag hade slut på arbetsuppgifter. H*n föreslog det ena efter det andra, men allt hade jag gjort – utom att flytta, det vill säga byta kontor, IGEN (tredje kontoret sen slutet av september). Så det satte vi igång med på förmiddagen. Jag skulle ha filmat och lagt ut på intranätet när chefen moppade mitt golv… Samtidigt var jag förstås glad och tacksam för hjälpen både från chefen och NK. Den senare fraktade scannrar och annan utrustning som stod i mitt nya kontor. Själv flyttade jag mina mappar och annat tungt (ha ha ha!) arbetsmaterial och så fick jag hjälp av NK med att rulla över min dator. Men jag installerade den själv – och allt funkade!

Utsikten från mitt nya kontorsfönster.

På eftermiddagen blev det sen plötsligt jobb av det vanliga slaget. Dels hade vi en avstämning, chefen, NK och jag, som gav mig ett par smärre saker att göra, dels hjälpte jag till att reda ut lite saker med en författare. Jag påbörjade en lay out av en rapport och sent på eftermiddagen trillade det in ett korrektur. Det var bra, det, för jag gillar inte att ha för lite att göra. Men jag plockade förstås iordning på nya kontoret också. Jag hoppas mina tre växter – presenter från Elliot Hund – ska trivas i sitt nya fönster. Inte så mycket ljus, men det har jag inte haft i nåt av mina kontor. (Jag har en kardemummablomma, som är en grön växt, en S:t Paulia och en röd novemberkaktus, som har börjat blomma igen. Ingen har dött hittills.)

Skitkallt i Uppsala i morse – och nu i kväll är det på väg ner igen…

Dö var vi emellertid många som höll på att göra av den fruktansvärda kylan. Plötsligt blev det ju liksom inte bara vinter och kom lite snö – det blev skitkallt också. Redan igår kröp kvicksilvret neråt, men i natt och i morse hade temperaturen sjunkit ännu mer. När jag kollade väderappen vid sjutiden i morse visade den -23 grader… Nej, jag gillar INTE vinter och kyla. Dessutom var det ganska halt. Jag lämnade jobbet fem minuter tidigare än vanligt eftersom jag var rädd att Clark Kent** inte skulle starta i kylan – jag har ju ingen motorvärmare. Och före 16.30 kan jag komma in i byggnaden igen och därmed be om starthjälp, ifall det skulle behövas. Men asså… Clark Kent är inte bara Stålmannen, han är en riktig pansarvagn också och startade sååå fint. Tacksam!!!

På vägen hem lämnade jag tillbaka nyckeln till hemmet jag har passat i några dar. Där doftade ljuvligt av nån fisk- och skaldjursgryta, så jag blev riktigt hungrig. Här blir det rostade mackor med leverpastej. Ja, jag behöver få upp järndepåerna lite nu igen. Men faktum är att det är ganska mycket ansjovis i leverpastej, så det brukar gå bra att äta utan att jag tycker att det är vidrigt.

Hur har DU det med kylan och kvällsmaten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!!!

*NK = Närmaste Kollegan
**Clark Kent = min lille stålman till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppsala by Saturday night – and my Sunday day

Ett svengelskt inlägg om Uppsala, min helg och min pappa.

---

 

Typisk Uppsalabild. Skylten säger ”No bikes” – alltså har våra universitetsstuderande framför allt parkerat sina cyklar här. Vadå tvåspråkigt universitet..?

Det är lite mer än 34 år sen jag flyttade hit till Uppsala. Många säger skämtsamt att det inte finns några äkta Uppsalabor. De menar att alla är inflyttade. Men nog finns det äkta vara samtidigt som det också finns ett rätt stort korn av sanning i påståendet.

Uppsala centrum är väldigt litet med tanke på att det är Sveriges till invånarstorleken fjärde stad. Till stor del handlar det om att där finns så många historiska byggnader att det inte byggs så mycket nytt. Det handlar enligt min mening också om att lokalpolitikerna inte vill ha nån biltrafik i centrum. Förutom att det är svårt att ta sig fram med bil är det dyrt att parkera i och strax utanför centrum. Vem har lust att betala 30 kronor i timmen?

Buss åker jag bara när jag måste. Jag är åksjuk och jag tycker att det är dyrt att åka buss också – en enkel resa kostar visst 27 kronor nu – om en köper i förväg. Den som köper bussbiljett ombord betalar 35 kronor. UL har alltid haft bland landets högsta priser. Det är också känt för sina sura busschaufförer… Det lockar inte heller precis till resor in till stan.

Ett annat skäl till att Uppsala centrum är litet är att affärerna flyttar därifrån – det är ju så dyrt att som kund att ta sig dit samtidigt som lokalhyrorna är höga. De många köpcentrumen utanför stan har stora och gratis parkeringar. Perfekt när en ska storhandla!

Jag är sällan i centrum, men jag snuddar vid dess utkanter när jag åker (bil) till jobbet. Ofta snuddar jag nästan vid cyklister också. Det är många som cyklar här i stan, inte bara studenterna. Det är lätt att ta sig fram och det är billigt. Samtidigt stjäls det mycket cyklar. Jag har visserligen min treväxlade Monark som jag fick när jag fyllde tio år kvar. Den hänger, rostig och jävlig, i mitt kallförråd. Tror inte att det är mycket på den som fungerar. Jag cyklar aldrig.

Men Uppsala centrum är vackert. Igår kväll, när vi faktiskt åkte några hållplatser buss, for vi ju in för att äta. Maten var god, annat var urdåligt, vilket jag skrev om tidigare idag. Det regnade igår, men vi fotade en del ändå. Här finns många byggnader och annat att fascineras av och jag ger dig ett smakprov på några av gårdagens bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vår lördagskväll avslutade vi med att titta på TV. Först såg vi Downton Abbey, sen asgarvade vi till Miranda. Det var två uppspelta kickor som gick och la sig igår kväll.

Lika uppspelta var vi inte i morse, men Fästmön skulle ju upp och jobba på vår sjunde förlovningsdag. Jag skuttade ur sängen vid halv sju för att skjutsa henne. Det var en regnig morgon och när jag kom tillbaka hem kröp jag ner igen och tog en lång sovmorgon. Den avslutade jag med nyperkolerat kaffe och en thriller i bokform.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men oroa dig inte. Den här söndagen har jag inte slösat bort. Jag har vikt tvätt, sorterat tvätt i högar eller lagt in i skåp och lådor, gått igenom förrådet av sängkläder och rensat det samt sökt tre för mig högintressanta jobb. Jag har hämtat Anna från jobbet och skjutsat hem henne till Himlen, med stopp för proviantering på ICA Solen. Nu ska jag laga mat, ringa mamma, se på Bron och tända ett ljus vid bilden på min pappa. Jag saknar honom så mycket fortfarande, trots att det var länge sen vi sågs. I mitt minne finns han kvar som den evigt busige pappan med slängluggen, han som bar mig när jag var för trött för att gå.

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.

PS Nu är det bara sju procents utrymme kvar på bloggen. Passa på och använd det genom att berätta om DIN helg i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndagsexemplar av måndag

Ett måndagsexemplifierat inlägg.

---

 

Den här måndagen blev verkligen ett riktigt måndagsexemplar redan från start. Innan jag åkte till jobbet skulle jag fylla i och skicka in mitt sista tvåveckorskort till a-kassan. Gick det bra? Nej. Var det enkelt? Nej. Problemet även denna gång är att jag började jobba mitt i en vecka. Såna utsvävningar finns det inte utrymme för i a-kassans små boxar. Jag fyllde i arbetslös måndag, tisdag och onsdag och därefter arbete torsdag och fredag. När jag sen kom till lördag och söndag, då en kontorsråtta som jag är ledig, blev det också problem. Till sist kryssade jag i

Förhinder

Idag kostade den så kallade gratisparkeringen mig 800 spänn.

Det kändes varken rätt eller bra, men vad skulle jag göra? Vidare besvarade jag meddelandet som kom in för ett tag sen och skrev att Arbetsförmedlingen gjort rätt, jag arbetar sen den 24 september och bla bla bla. Där stod inget om nåt arbetsgivarintyg, men när jag hade fyllt i kortet såsom jag gjort, uppmanades jag att sända in ett sånt till a-kassan. Som tur var hade jag låtit göra en kopia vid kontraktsteckningen i Stockholm den 23 september. Jag vek därför ihop den och stoppade den i ett kuvert som jag frankerade och adresserade till a-kassan. På väg från parkeringen nära jobbet stoppade jag brevet i en gul postlåda. Ja, jag parkerade på samma gata som i fredags, det är tillåtet att parkera där, men jag ställde bilen betydligt högre upp. Jag har ingen lust att bli nästan påhoppad av arga gubbar i eftermiddag igen. På grund av detta ställde jag mig för nära en korsning. När jag skulle åka hem satt det en p-bot om 800 kronor på bilen. Jättekul – NOT!!!

Vi var två som stod utanför huvudentrén och huttrande väntade på nån icke-konsult som kunde släppa in oss. Vi konsulter kommer nämligen inte in i byggnaden före klockan åtta. Detta är ett litet problem, eftersom jag måste komma tidigt till jobbet för att få parkering. Men än så länge är det ändå skönt att få en stunds frisk luft. Väl inne i byggnaden och på mitt kontor hade jag inget för att jag hade halvstressat iväg hemifrån efter a-kassetjafset: jag var en av några som inte hade kontakt med nätverket. Måndagsexemplar av den här måndagen var det alltså även på jobbet. Irriterande, men inte nåt att hetsa upp sig över. Det fanns ju kaffe i automaten och en kollega hade med sig urgoda kanelbullar med rosa pärlsocker.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Våra duktiga IT-tekniker jobbade på bra och efter nån timme, en och en halv, kunde jag gå till min dator för att arbeta. Under tiden hade årets Nobelpristagare i medicin utsetts och nyheten att Henning Mankell hade avlidit spridits.

Jag lagrar inget lokalt på min dator och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med detta. Fördelarna överväger emellertid – vi är ibland flera som jobbar med samma saker. Tyvärr visade det sig att jag saknade vissa mallar. Medan jag väntade på installationen började jag jobba ändå. Det kändes ju som om jag inte hade gjort nånting på hela förmiddagen! Nu har jag lämnat Dalarna i tjänsten och befinner mig på västkusten, faktiskt i vännen Grethes trakter. Där finns också en del lustiga namn. Lustigast hittills är Balltorp. Ja, jag har snuskig fantasi samtidigt som jag är pryd – en märklig kombo. Men jag undrar också om en käftkross hör hemma i Tandvärksgruvorna, som jag ramlade ner i i fredags…

Nu har jag lyckats ta mig hem utan att nåt har hänt. Parkeringsböterna har jag lagt in för betalning och det var ju tur att jag vann 750 kronor på en Trisslott igår – det täcker ju nästan böterna.

I morgon väntar nya äventyr. Vi får besök av huvudredaktören från norr och jag har förstås tusen frågor som jag hoppas redaktören har lika många svar på. Om inte får jag muta med nåt gott från min kontorsliga lilla frukt- och godisskål.

Kontorslig frukt- och godisskål.

Har DU haft ett måndagsexemplar till måndag eller har din dag varit bara toppen??? Skriv gärna några rader och berätta innan utrymmet tar slut. Det är bara åtta procent kvar nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Var sak har sin tid, men SLU finns alltid i mitt hjärta!

Ett inlägg om Öppet Campus på SLU.

---

 

Idag, på självaste lönehelgen, hade SLU Öppet Campus. Jag var ju tillbaka på min gamla kära arbetsplats för ungefär en månad sen, innan alla studenter hade anlänt, men hann inte se allt nytt. Många nya byggnader är det. Huset där ”mina” fakulteter också håller till, till exempel, var ju bara ett stort hål med lite byggpålar när jag avslutade min visstidsanställning. Nu är det ett helt fantastiskt hus, modernt, snyggt och verkligen inspirerande att både jobba och studera i.

Men självklart började jag i MVM-huset, där jag hade mina kontor för lite mer än två år sen. På entréplanet var det ganska många besökare i olika åldrar. Jag träffade bland annat unge Tage Bergeå, som labbade med färger under Christians överinseende. Efter att ha inhämtat tillstånd från såväl Tages pappa som Tage själv samt fått en utförlig beskrivning av Tage hur hans namn stavas, fick jag ta en bild på denne unge forskare. Ett blivande Nobelprisämne, månntro?

Tage Bergeå, blivande Nobelprisämne (?), labbar med färger.

Naturligtvis träffade jag flera kära bekantingar. Extra roligt var det att träffa Faruk, som grattat mig till nya jobbet via LinkedIn, i veckan. Sahar, Björn och Karin, för att nämna några, träffade jag också. Sahar demonstrerade sin forskning om rening av avloppsvatten via kol. Hon hällde på grumligt Uppsalavatten i ett provrör med kol. Kolet filtrerade och renade sen vattnet och när det rann ner var det alldeles klart och drickbart.

Sahar visar hur avloppsvattnet, flaskan i mitten, blir rent efter att ha runnit igenom och filtrerats med kol i provröret.

Efter alla återseenden traskade jag vidare. Jag noterade en ny godisbutik på campus, men mest nyfiken var jag ju förstås på det runda VHC, Veterinär- och husdjurscentrum. Det är en sån häftig byggnad! Jag hade hoppats på att träffa fler bekantingar, men tyvärr gjorde sig huvudvärken så påmind att jag blev tvungen att ta mig till bilen och åka hem. Men ytterligare några bilder tog jag förstås och dem får du titta på här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och på väg till bilen tänkte jag att visst, var sak har sin tid. Men vissa saker vill en ha i sitt hjärta alltid. Till dessa hör mina knappa två år på SLU, den bästa arbetsplatsen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hajpat: På liv och död, ibland

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.

---

 

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

En kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.

Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gräset VAR grönare!

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.

---

 

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

Den blev så många kära återseenden, kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!

PS Om jag träffade min vän som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!

PS 2 Den bästa arbetsplatsen heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stockholm Pride 2015

Ett post Pride-inlägg.

---

 

Vårt Stockholm Pride 2015 bestod av paraden igår på eftermiddagen samt Pride Park resten av eftermiddagen och kvällen igår. Vi köpte biljetter i vintras när de bara kostade 400 spänn styck – vad ett dagpass kostade igår. Vi hade säkert andra förhoppningar då om årets Pride, men det räckte faktiskt för min del med det som blev. Fästmön bjöd dessutom på en hotellnatt vid Globen och det var skönt att behöva komma hem till Uppsala mitt i natten. Tack, sötnos!

I år fick vi sällskap med Jerry till och i paraden. Det är säkert en och annan som har synpunkter på att just vi tre gick tillsammans. Det får stå för dem. För oss kändes det helt rätt. För mig personligen kändes det som att den kraft och den energi vi har lagt ner på att ha bra och vettiga förhållanden mellan alla parter i familjen har gett fint resultat. Dessutom har vi väldigt trevligt tillsammans, vi tre.

Paradstarten var vid gräsliga Mariatorget, en fruktansvärd plats att försöka bringa ordning bland tusentals människor. Vis av erfarenheten (paniken var millimeternära förra året för min del) gick vi till Hornsgatan. När vi så småningom klev in i ledet hamnade vi nånstans mellan RFSU och Regnbågsfamiljer. Det var en OK plats. Som vanligt solbrände jag nacken och som vanligt var det antiklimax när vi kom fram till målet, Pride Park, det vill säga Östermalms IP. Där var det så dött det kunde vara, så det är tur att vi är bra på att roa oss själva. Inte ens några bra artister var det på kvällen. Maten var god, men vis av erfarenheten IGEN vägrade jag hårdnackat att betala med kort – vilket inte var helt uppskattat av personalen vid 7-Eleven. Där tog man emot mina kontanter, suckade och frågade vid båda tillfällena jag handlade om jag verkligen inte kunde betala med kort. Nej, det kunde jag inte. Ingen annan klagade.

Efter ett par öl, lite mat och inköp av godisremmar fick vi nog och åkte hem till hotellet med trötta ben och onda fötter. Ett par ”kändisar” träffade vi i parken, nyktra, tack och lov. Roligast var det att se Mona Sahlin – hon är den politiker som jag alltid har sett på Pride – och så Kommunalrådet, förstås. I år träffade vi ingen som var påträngande eller som vi helst hade velat undvika. Min panik höll sig tack och lov borta.

Bäst av allt var att jag inte gjorde av med särskilt mycket pengar. För på lördag åker vi till Stockholm igen – det är då Anna har ordnat två gratisnätter på Clarion Hotel Stockholm åt oss! Vi ska strosa på stan, jag har ett par ärenden, Anna har ett par ärenden och sen ska vi bara vara tillsammans lördag till måndag. Men inte nog med det… Anna har köpt biljetter åt oss till Sarah Dawn Finer på Parksnäckan här i Uppsala på fredag kväll. Det ser ut att bli lika fint väder då som igår på paraden! Och medan jag har skrivit den här texten har det åskat och spöregnat och spruckit upp – solen är här igen och himlen är blå och nästan molnfri. Jag har mobiltelefonerat med en kompis och ska strax ringa mamma.

Men först ska jag lägga ut några bilder som du får titta på här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men vad har DU gjort i helgen när du inte har kunnat roa dig med min blogg??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två små kickor skulle gå en gång… på mordvandring uti Skoga…

Ett Maria Langskt inlägg. Och rätt Toffliskt, förstås. Och jädrigt långt…

---

 

Kära nån så full av nya, härliga intryck jag är! Igår, torsdag, bar det av till Skoga, jag menar Nora, för att mordvandra i Maria Langs fotspår. (Mer om mordvandringen längre ner i texten!) Fästmön och jag tuffade dit i Clark Kent*, för det finns ingen el i järnvågsspåren i Nora. Ungefär 23 mil enkel resa var en alldeles lagom biltur. Jag skrek och tjöt av spänning i bilen när vi anlände, för det här hade jag sett fram emot. Stort TACK till Sven-Bertil som gjorde det möjligt för oss att åka tack vare en budget på 2 000 kronor!

Tre små gummor blev i vår version av visan Två små kickor.

Två små (nåja…) kickor skulle alltså en gång på mordvandring uti Nora. Jag hade längtat över ett år efter detta och plötsligt blev det möjligt tack vare att det finns snälla människor. Men mer om mordvandringen kommer längre ner. Vi tar saker i tur och ordning…

Vi körde alldeles lagligt fort på nånstans mellan två timmar och två och en halv. Nora centrum är litet och det är bra skyltat ner till järnvägen där vi hade bokat boende. (Mer om boendet längre ner i texten!) Man kan parkera gratis i två timmar med p-skiva. Vi som skulle bo på vandrarhemmet hade särskild, gratis och tidsobegränsad parkering.

När vi hade parkerat såg jag en spännande tågvagn som vi genast besökte. Där håller Maria Langs systerson Ove Hoffner till. Han har en loppisavdelning och en deckaravdelning som vi tittade närmare på.

Hungriga med toalettbehov sökte vi oss till närmaste restaurang, även den intill såväl vandrarhem som Ove Hoffners vagn. Tyvärr. Det var ett stort misstag. Jag betalade två luncher med mitt betalkort, men uppenbarligen krånglade kortapparaten eller kassan. Ägaren (?) var mycket otrevlig och skällde i princip ut mig inför övriga gäster för att jag hade en dålig attityd gentemot honom. Uttrycket att kunden/gästen alltid har rätt köper kanske inte jag heller rakt av, men ägaren gjorde det definitivt inte. (Idag sa han att han efter mig tvingades smöra för en kund i Gant-tröja för att jag hade haft så dålig attityd. Själv hade jag bara en LaCoste på mig igår…) Han ville nämligen att jag skulle prova igen. Sa han först. Senare ändrade han sig och sa att han menade att jag skulle sätta in kortet så att han kunde betala tillbaka mina 150 kronor och så att jag kunde betala på nytt. Eh?

Jag snabbkollade mitt konto och 150 kronor var och är fortfarande reserverade för restaurangen. Ändå stod det att köp ej medgavs på kvittot – som jag aldrig fick. Ärlig som jag är lämnade jag mitt visitkort med telefonnummer och ägaren skulle återkomma. Det gjorde han idag och jag gick genast dit eftersom vi var på väg att åka. Inga pengar från mig hade kommit in idag mitt på dan, det vill säga han visade mig att dagskassan inte stämde. Jag visade från min mobil mitt konton och att de 150 kronorna är reserverade. Det slutade med att han ska ringa mig igen nästa vecka så vi får lösa detta. Jag hade god lust att ge honom 150 kronor kontant idag, för jag orkar inte med sånt här tjafs, men tyvärr hade jag bara en femhundring. I min ilska Twittrade jag ut en varning igår och det var några som hörde av sig att sa att de varit med om liknande på restaurang På Spåret. Det bästa, enligt mig, är att inte gå dit. Eller gå dit och ät för maten var jättegod, men betala för 17 kontant! To be continued…

Aningen stukade gick vi upp till centrum. Där strosade vi i loppisar och second hand-affärer och några vanliga affärer också. Missa inte Nora Diversehandel vid torget eller Blå skåpet längre ner på Kungsgatan, till exempel, om du är i Nora. På Blå skåpet skrämde jag för övrigt en liten tant – det var inte meningen! – så hon höll på att skita (på sig) i det blå skåpet, så att säga… Fika intog vi på Da Capo, som vi hittade i ett hörn. Det var ett mycket trevligt kafé, med fin inredning. Dessutom var personalen vänlig. (Mer om Da Capo längre ner i texten!) En tur in till Sandbergs blev det också. Där blev somliga alldeles betagna i alla fina burkar… Vår lilla rundvandring på egen hand i Nora avslutades med en Noraglass med hasselnötsmak som vi intog på strandpromenaden (Mer om Noraglass längre ner i texten!) Innan vi checkade in på vandrarhemmet checkade vi in Stationshuset där Turistbyrån finns – och en massa roliga gamla saker.

Vi shoppade faktiskt inget mer än ett vykort till mamma och en Maria Lang-bok till mig idag, den ena av de två ungdomsdeckarna som fattades i min samling.

Här kommer några bilder från våra egna rundturer i Nora igår och idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mordvandring i Nora

Huvudsyftet med vår tripp var ju inte att shoppa utan att delta i mordvandringen. Vandringen hölls av Ove Hoffner som berättade om sin moster Maria Lang och showade en aning. Cirka en timme tog promenaden och vi fick bland annat se huset från utsidan där Maria Lang bodde och där hon hade sin skrivarlya samt hennes byst vid strandpromenaden. Den hundralapp promenaden kostade var en väl spenderad peng! Ove Hoffner spelade upp små scener och man kunde nästan se hans moster framför sig. Det här var jätteroligt och detta vill jag göra igen!

Jag vill naturligtvis inte avslöja för mycket, men här är några bilder från mordvandringen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Boende: STF Vandrarhem i Nora

Den här trippen skulle hållas inom en viss budget. Men den skulle också vara trevlig. Och trevligt och annorlunda var det verkligen att bo på STF:s Vandrarhem i Nora – på ett tåg. Vi delade alltså kupé. Kupén var trång och liten och väldigt varm, men hade fin utsikt ut mot Norasjön. Tanken var att en skulle ligga i överslafen, den andra i underslafen. Ingen av oss ville ligga i överslafen, så vi låg skavfötters i underslafen. Inte helt optimalt. Ett sällskapsrum med intilliggande kök för egen lättare matlagning fanns ombord på tåget. I sällskapsrummet kunde man glo på TV, men de flesta som sökte sig dit gjorde det för att ladda sina mobiler och kameror. Lite fler eluttag ombord vore faktiskt inte helt fel! Sällskapsrummet var trevligt arrangerat med gamla tågfåtöljer och bord. Köket var fräscht och rent. Man kunde köpa frukost för en billig penning, men vi avstod. Lakan fanns att hyra, vi hade med oss lakan och handdukar. Dusch fanns i en annan byggnad, men flera toaletter fanns nära vår kupé. Damen som förestår vandrarhemmet i år och nästa var mycket vänlig och bjöd på en kopp kaffe och en pratstund i morse när jag var piggelin (nåja…) och Anna behövde sova lite till. Bland annat fick jag veta att här inte går några tåg, men att Noraborna önskar el i sina spår så man kan tåga mellan Nora och Örebro.

Jag rekommenderar verkligen det här STF-boendet! Det var spännande och annorlunda och passar såväl barnfamilj som tant!

Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket, men här är några bilder kring vårt boende:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äta i Nora

Det finns gott om kaféer och restauranger i Nora, trots att stan är så liten. Man kan till exempel äta frukost på lite olika ställen, men man kan också äta allt från snabbmat och lunch till fina middagar. Vi fikade och åt frukost på Café Da Capo. Det var gott, bra priser, fin inredning och trevlig personal. Kort sagt, ett ställe vi återvände till. Middag intog vi på Maria Langs krog. Där var få gäster, men vi fick fin mat och god service.

Här är några bilder från våra ätliga äventyr i Nora:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Budget

Vi hade en budget på 2 000 kronor. Den hade vi hållit om vi hade ätit billigare middag och enklare frukost samt skippat glass och fika. Men vi ville unna oss lite.

Lunch två personer 150:-

Boende två personer 460:- (Hade kostat 360:- om vi var STF-medlemmar)

Mordvandring två personer 200:-

Tvårättersmiddag två personer 700:-

Frukost två personer 180:- (Hade kostat 100:- om vi ätit på vandrarhemmet)

Bensin Uppsala-Nora-Uppsala 300:-

Totalt: 1 990:-

Vi köpte också gofika och glass igår och för detta tillkom ungefär 250 kronor.

Jag är mycket nöjd med Noratrippen och tackar alla inblandade utom ägaren (?) till På Spåret, som jag lär få fortsätta dras med, tyvärr, och som lade sordin på stämningen. Förutom detta skulle jag gärna åka tillbaka till Nora igen och stanna längre!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »