Färglöst, plånbokslöst – och färgstarkt!

Ett ändå rätt färgstarkt inlägg.

---

 

En bra start på dan.

Idag stod ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen på mitt förmiddagsschema. Därför gav jag mig ledigt från jobbsökeriet fram till eftermiddagen. Och så laddade jag med fil, cornflakes och några härliga jordgubbar. De senare hittade jag hos ICA Solen häromdan för endast 12 kronor asken. En behöver få i sig lite nyttigheter också, C-vitamin framför allt. Och numera är jag ju inte med och slåss om elva kilo frukt i veckan på jobbet…

Jag tog förstås bilen. Arbetsförmedlingen ligger sen några år tillbaka inte längre mitt i stan utan i ena utkanten. Det fanns emellertid ingen ledig parkeringsplats utanför Myndigheten, så jag parkerade i hamnen. Jag hade tagit gott om tid på mig och hann därför ta den lilla extra promenaden i det ganska sköna aprilvädret. Men sen blev det stopp i entrén. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och det var då jag skulle ha mitt möte. Entrén fylldes på med allt fler människor. Till sist stod vi som packade sillar. En karl slog mig på benet med sin kasse hela tiden. Jag blängde surt. Han fortsatte slå. En av de senast inkomna unga damerna trängde sig fräckt före mig med flera när väl portarna öppnades. HA! Jag behövde i alla fall inte köa vid kundmottagningen, utan kunde gå direkt till väntrummet en trappa upp. Långnäsa!

Trist(a) utsikt(er?). Jag trodde nästan jag satt i häktet.

När jag stod nere i entrén och motvilligt gosade med kreti & pleti slogs jag plötsligt av insikten att jag inte hade min legitimation med mig. Det vill säga, jag hade inte plånboken med mig!!! Hos Arbetsförmedlingen brukar en jämt vara tvungen att legitimera sig. Mobilen var däremot med, så utan glasögon trixade jag ihop ett mejl till min handläggare som jag skulle träffa där jag beskrev läget. Inget svar…

Men allt gick bra, vi har ju träffats förut, och jag behövde inte legitimera mig. Min handläggare var vänlig nog att ta ett par kopior på några arbetsgivarintyg först. Intygen skulle visas upp och registreras också. Sen pratade vi, mest jag, i nästan en timme. Främst om mig, men även om situationen på Arbetsförmedlingen framöver (när alla flyktingar får uppehållstillstånd) liksom det havererade (?) projektet Arbetsförmedlingens nya webbplats… Och även om miljonerna har rullat för Arbetsförmedlingen och utsikten genom fönstret i det lilla kontoret där vi satt var rätt trist (jag fick känslan av att sitta i häkte!), blev det ett bra samtal och en god dialog. Min handläggare må vara svår att få tag i för det mesta, men när vi väl träffas och/eller snackar är i alla fall jag nöjd efteråt nästan jämt.

Vid elva-tiden strosade jag ner till hamnen igen för att hämta bilen. Ett sms tidigare hade gett mig informationen att en vän befann sig på Fågelsången. Tyvärr var det ganska meningslöst för mig att kolla om h*n var kvar eftersom jag inte hade nån plånbok med mig. I stället stod jag en stund i solen, såg in mot Stadsträdgården, söp in den blåa himlen, Fyrisflodens skitiga vatten och skränet av en och annan mås.

En stunds njutning av blå himmel, framför allt. Stadsträdgården på andra sidan floden.

Det vete 17 när jag kommer dit igen, men in till stan ska jag redan i morgon kväll. Då blir det nog både otrist och färgstarkt och framför allt ska plånboken få följa med…

Men när jag kom hem… hade änglarna landat… Mer om det senare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppsala by Saturday night – and my Sunday day

Ett svengelskt inlägg om Uppsala, min helg och min pappa.

---

 

Typisk Uppsalabild. Skylten säger ”No bikes” – alltså har våra universitetsstuderande framför allt parkerat sina cyklar här. Vadå tvåspråkigt universitet..?

Det är lite mer än 34 år sen jag flyttade hit till Uppsala. Många säger skämtsamt att det inte finns några äkta Uppsalabor. De menar att alla är inflyttade. Men nog finns det äkta vara samtidigt som det också finns ett rätt stort korn av sanning i påståendet.

Uppsala centrum är väldigt litet med tanke på att det är Sveriges till invånarstorleken fjärde stad. Till stor del handlar det om att där finns så många historiska byggnader att det inte byggs så mycket nytt. Det handlar enligt min mening också om att lokalpolitikerna inte vill ha nån biltrafik i centrum. Förutom att det är svårt att ta sig fram med bil är det dyrt att parkera i och strax utanför centrum. Vem har lust att betala 30 kronor i timmen?

Buss åker jag bara när jag måste. Jag är åksjuk och jag tycker att det är dyrt att åka buss också – en enkel resa kostar visst 27 kronor nu – om en köper i förväg. Den som köper bussbiljett ombord betalar 35 kronor. UL har alltid haft bland landets högsta priser. Det är också känt för sina sura busschaufförer… Det lockar inte heller precis till resor in till stan.

Ett annat skäl till att Uppsala centrum är litet är att affärerna flyttar därifrån – det är ju så dyrt att som kund att ta sig dit samtidigt som lokalhyrorna är höga. De många köpcentrumen utanför stan har stora och gratis parkeringar. Perfekt när en ska storhandla!

Jag är sällan i centrum, men jag snuddar vid dess utkanter när jag åker (bil) till jobbet. Ofta snuddar jag nästan vid cyklister också. Det är många som cyklar här i stan, inte bara studenterna. Det är lätt att ta sig fram och det är billigt. Samtidigt stjäls det mycket cyklar. Jag har visserligen min treväxlade Monark som jag fick när jag fyllde tio år kvar. Den hänger, rostig och jävlig, i mitt kallförråd. Tror inte att det är mycket på den som fungerar. Jag cyklar aldrig.

Men Uppsala centrum är vackert. Igår kväll, när vi faktiskt åkte några hållplatser buss, for vi ju in för att äta. Maten var god, annat var urdåligt, vilket jag skrev om tidigare idag. Det regnade igår, men vi fotade en del ändå. Här finns många byggnader och annat att fascineras av och jag ger dig ett smakprov på några av gårdagens bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vår lördagskväll avslutade vi med att titta på TV. Först såg vi Downton Abbey, sen asgarvade vi till Miranda. Det var två uppspelta kickor som gick och la sig igår kväll.

Lika uppspelta var vi inte i morse, men Fästmön skulle ju upp och jobba på vår sjunde förlovningsdag. Jag skuttade ur sängen vid halv sju för att skjutsa henne. Det var en regnig morgon och när jag kom tillbaka hem kröp jag ner igen och tog en lång sovmorgon. Den avslutade jag med nyperkolerat kaffe och en thriller i bokform.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men oroa dig inte. Den här söndagen har jag inte slösat bort. Jag har vikt tvätt, sorterat tvätt i högar eller lagt in i skåp och lådor, gått igenom förrådet av sängkläder och rensat det samt sökt tre för mig högintressanta jobb. Jag har hämtat Anna från jobbet och skjutsat hem henne till Himlen, med stopp för proviantering på ICA Solen. Nu ska jag laga mat, ringa mamma, se på Bron och tända ett ljus vid bilden på min pappa. Jag saknar honom så mycket fortfarande, trots att det var länge sen vi sågs. I mitt minne finns han kvar som den evigt busige pappan med slängluggen, han som bar mig när jag var för trött för att gå.

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.

PS Nu är det bara sju procents utrymme kvar på bloggen. Passa på och använd det genom att berätta om DIN helg i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »