Livet enligt Fikry

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag är så lyckligt lottad. Jag fick tio böcker i julklapp. Nu har jag läst hälften av dem – och jag gillade samtliga! Idag läste jag de 20 sista sidorna i den lilla boken Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin. Det är faktiskt ingen deckare, men ändå en bok som har funnit på min inköps-/önskelista ett tag. Stort TACK till bästa Ingern som skickade den till mig som december/lucia/jul/nyårspaket! Jag valde att öppna det som julklapp.

Boken handlar om bokhandlaren A.J. Fikrys liv, ett liv som inte riktigt blev som han tänkt sig. Efter fruns för tidiga död fortsätter han att driva sin lilla bokhandel utan att göra nån större vinst. Han är inte bara en kuf, han är tämligen otrevlig också. En dag stjäl nån hans mest värdefulla bok. Inte blir det bättre av att nån dessutom dumpar den lilla flickan Maya hos honom.

Jaa… det här var verkligen den rätta boken att ge mig! Den är helt underbar! Boken utspelar sig för det första på en av mina favoritplatser – en bokhandel. Huvudpersonen är en udda figur, skenbart otrevlig, men med ett hjärta av guld. Lite som jag, fast det där med hjärta av guld vet jag inte, förstås. Udda och otrevlig, däremot… Och så det där lilla barnet som bara lämnas i hans vård… Om jag kände mig som jag gjorde med Markus (rädd), vad gjorde då inte Fikry med Maya..?

De här cirka 200 sidorna i pocketutgåvan går snabbt att läsa, men boken ger många tankar och funderingar som jag lär ha en stund framöver…

Toffelomdömet blir inget annat än det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gräset VAR grönare!

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.

---

 

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

Den blev så många kära återseenden, kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!

PS Om jag träffade min vän som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!

PS 2 Den bästa arbetsplatsen heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det här är jag inte gjord för

Ett reflekterande inlägg.

---

 

Ni där uppe hör till samma grupp. Jag här nere hör inte till alls.

Nä fan, det här är jag inte gjord för. Det här att inte göra nånting, vill säga. Jag vänjer mig aldrig. Det spelar ingen roll att det är finväder, det är förnedrande att fullt frisk försöka fördriva tiden med vettiga aktiviteter. Jag känner mig mer och mer utanför eftersom jag inte

hör till

nånstans, inte har nåt meningsfullt att göra som jag dessutom får lite betalt för. Och så ser jag rött på folk som klagar när de går till sina jobb efter att ha haft en fyra, fem veckors betald ledighet. Sen fattar jag självklart att det är tungt och svettigt för vissa yrkesgrupper när det är så här varmt. Men det är

de andra

klagarna jag tänker på. De som har det så sjukt bra.

Jag dyker, jag dyker, jag störtdyker.

Det känns som om jag är nån sorts fritidspedagog som försöker sysselsätta mig. Inte ens boken jag läser just nu bereder mig nån glädje. Ärligt talat förstår jag inte alls upphaussningen av Gillian Flynn. Jag blev inte särskilt upphetsad av Gone girl (medel) och jag blir det inte av Mörka platser, som jag börjar närma mig halvtid i. Det känns skönt att jag faktiskt fick den senare gratis i somras på Återbruket och inte la en krona på den.

Jag dyker, jag dyker, jag störtdyker! Och det är ingenting eller ingen som orsakar detta. Bara jag. Tanken var att tisdagen skulle bli en vilodag bland allt som är på gång. Det blev bara en orosdag där jag vaknade i vargtimmen och var för trött för att gå upp, för pigg för att sova. Mobilsurfade nån timme och till sist föll ögonlocken tunga över globerna och jag sov fram till sju minuter över sju när jag piskade upp mig. För sovmorgon får man bara ta i graven när man är jag.

Nu är det onsdag och jag ska träffa ett gäng före detta kollegor. En arbetsplats jag verkligen saknar, ett ställe där en kunde vara både kuf och kompetent. Jag är så spänd och glad, samtidigt som misstänker att jag blir ledsen sen när jag kommer hem. Hem till… ingenting. Det som jag inte är gjord för att göra.

Mitt sällskap på tisdagseftermiddagen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Desperado söker #nyttjobb

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!

---

 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Premiäravsnitt: Jordskott

Ett inlägg om en ny TV-serie.

---

 

I kväll var det dags för premiäravsnittet av Jordskott på SvT1. Jag var mycket förväntansfull inför den här serien, som kallats

en svensk version av Twin Peaks

Spänning med övernaturliga inslag kändes väldigt lockande. Det handlar om barn som försvinner. Först dottern till en polis, flera år senare en pojke. Flickan ansågs ha drunknat, men nån kropp hittades aldrig. När nu ytterligare ett barn försvinner återvänder polismamman till hålan. Officiellt handlar det om att hon ska ta hand om arvet efter sin far. Inofficiellt tänker hon utreda försvinnandena.

Gänget i Jordskott. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Höga förväntningar har jag allt, men jag är samtidigt lite förundrad över skådespelarlistan. Göran Ragnerstam och Ann Petrén tillhör dem jag utgår från ska leverera lika bra som alltid. Men Yohio? Happy Jankell? En artist och en röst med ett känt efternamn…

Nåja i detta första avsnitt njuter jag av Göran Ragnerstams skådespeleri. Han spelar alltid lite märklig och han passar bra in som polisen Wass från riks. Jordskott är nämligen en märklig historia. För Eva är ute och kör en dimmig kväll och från ingenstans dyker en flicka upp. En flicka, som har samma örhänge som dottern Josefin hade den dan hon försvann.

Det är kusligt och obehagligt. Visst påminner det lite om Twin Peaks i det kusliga, men också i det lite roliga att Wass gillar paj precis som agent Cooper, eller vad han hette. Roligast av allt är emellertid när ICA-Stig (den riktige) dyker upp som kuf på bibblan.

Ja, nu låter det ju som om detta är en komedi. Det är det INTE. Det är läskigt. Och det blir inte mindre läskigt av blandningen mellan det logiska och det som händer i slutet med flickan och blomkrukorna…

Toffelomdömet för premiäravsnittet blir högt. Jag ska definitivt se de kommande delarna!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På Logen med Lisbeth

Ett lunchinlägg.

---

 

Detalj från Logens exteriör.

Precis som rubriken säger har jag varit på Logen med Lisbeth. Logen är för övrigt en restaurang på SLU:s campus och Lisbeth heter nånting annat i verkligheten. En före detta kollega är det, tillika god vän. Ibland kan det dröja månader mellan gångerna vi ses eller hörs av. Ändå har vi aldrig några problem att ta upp tråden.

Kanske har det att göra med att vi är nästan lika gamla. Eller nja. Lisbeth är faktiskt över en månad äldre än jag. Så det är väl snarare den galna humorn vi delar och att vi delar många… ska vi säga… arbetsplatsrelaterade åsikter. Den här världen vimlar ju av kufar och puckon och arbetsplatser är inga undantag. För tillfället har jag ingen arbetsplats, men jag har massor av erfarenheter från olika sorter. Och Lisbeths åsikter rör inte nödvändigtvis den hon harvar på för tillfället.

Idag var vi emellertid inte de muntraste gökar som träffades. Men vi kan faktiskt prata allvar också. Det är skönt med såna vänner. Jag återkommer ofta i tanken till ett blogginlägg som min vän Fatou skrev för säkert ett par år sen. Det handlade om att man kan ha olika vänner för olika ändamål och saker. Med Lisbeth kan jag ha både flams och allvar. Jag tror att det är det som gör att den däringa tråden inte är svår att plocka upp.

Det blev även en del andra kära återseenden och såväl kramar som vinkningar och nickningar på håll. Jag saknar så många av dem. Inte alla förstås, man kan inte älska alla människor här i världen.

Riktigt upplivad blev jag av lunchen, men vad vi pratade om stannar förstås oss emellan. Jag inser emellertid att jag mår så gott av såna här vänner. Därför passade jag på att ringa upp en annan vän när jag kom hem för att bland annat prata lite träff framöver. När jag inte känner mig på topp har jag en tendens att isolera mig. Då mår jag ännu sämre, det vet jag. Därför bestämmer jag härmed att jag ska träffa eller ringa minst en vän i veckan.

Lisbeth hälsar med en avmätt vinkning till alla läsare! Handskarna kommer från en faster i Chicago, om jag inte minns fel..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Valfjäsk, valfrihet och allmänt vals(n)urr

Ett inlägg om valet och vad jag tycker, önskar och vill.

---

 

Valfjäsk?

Nä. Jag har inte missat att det är val. Och det har väl inte du heller..? Men det här är ingen politisk blogg (även om jag har åsikter) och därför undviker jag att skriva alltför mycket om politik. Jag tycker att det är vars och ens ensak vad man röstar på. Inte är jag särskilt intresserad av att veta vad DU röstar på för parti heller. Det blir nämligen nästan alltid bråk och tjafs när man diskuterar politik – i alla fall med vänner och bekanta. Vi är ju alla människor, med mänskliga egenskaper, och hur i h-e kan h*n rösta på DET partiet?! Idiot! Pucko!  Ja, du fattar..?

Nu har valstriden trappats upp, milt sagt. Det är partiledarutfrågningar till höger och vänster, på TV, på radio, i tidningar, på nätet. Ärligt talat orkar jag inte lyssna på eländet. För jag tycker att det är rätt eländigt att partiledarna, en månad före valet, går ut och lovar en massa saker. Valfjäsk, kallar jag det för. Varför kan de inte lova en massa saker annars, när det inte snart är val? Men framför allt, varför kan de inte hålla vad de lovar..?

Trots allt försöker jag orientera mig bland partierna för att hitta det parti som ska få min röst. Jag fokuserar på mina hjärtefrågor, för jag är mig själv närmast. Arbetsmarknadsfrågor och frågor om vård och omsorg tycker jag är viktigast. Skolfrågor intresserar mig inte alls eftersom jag inte har barn. Kulturpolitik är jag intresserad av, liksom infrastrukturfrågor och tillgänglighetsfrågorna är ju skitviktiga och HBTQ-politik och… Ja, jag inser att jag är intresserad av mycket, men inte allt. Det blir lite av en djungel…

Därför kör jag uteslutningsmetoden. Två partier går fetbort. Att de ens har ordet

[…]demokraterna

i sina partinamn är ett skämt. De borde inte få använda just det ordet. Såna partier har jag inget mer att säga om och till.

Men resten då? Tja, idag står mitt val faktiskt mellan tre partier. Jag har valt bort ytterligare partier som jag tycker står för alltför förenklad politik eller snudd på är enfrågepartier.

Och så tänker jag i vilket parti jag själv skulle vara välkommen. Jag och den lilla farbrorn, till exempel. Han som Fästmön och jag ser varje vardagsmorgon vid en kvart i sju när jag skjutsar henne till jobbet och vi sitter i vår sköna bil. Lilla Farbrorn har cyklat tidigare. Nu promenerar han. Är cykeln trasig? Stulen? Igår gick han i t-shirt och shorts och med badsandaler på fötterna samt påse med matlåda (?) i ena handen. Det var cirka tolv grader, bara. Idag hade han faktiskt en tröja på sig. Det kniper i mitt hjärta när jag ser honom. Jag undrar om det finns nån som bryr sig om honom, som ser till att han nån gång ibland klär sig rätt så att han inte fryser. Att Lilla Farbrorn är en udda existens är liksom ingen tvekan. En liten farbror, som behöver lite hjälp. Frågan är om han får tillräckligt med hjälp. Vilket parti vågar lova hjälp till honom???

Idag svarade jag på ett mejl från en före detta arbetskamrat. Vi arbetade tillsammans på den allra bästa arbetsplatsen jag nånsin har varit på. Nej, jag säger inte att den var felfri, men klimatet var bra. Stämningen. Man fick vara udda, kuf. Det viktiga var ens kompetens. Jag undrar hur många såna arbetsplatser det finns idag och vilket parti som kan lova sån fin arbetsmiljö? Nå..? Nån frivillig politiker som vill lova nåt?

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

 

Nej, såna som Lilla Farbrorn och Elsa och hennes mormor i Fredrik Backmans underbara bok, som jag började läsa igår… och kanske jag också, dårå… Vi passar nog bäst i fiktionen. Verkligheten är… för kall och hård. Och torftig.

Vilket parti vill höja a-kassan NU (efter tolv år) så att det går att leva på den under de perioder i livet man behöver det? Vilket parti vill ordna jobb åt ALLA arbetslösa, inte bara de unga, NU? Och vilket parti vill ge dem som har andra människors liv i sina händer, såsom vård- och omsorgspersonal, de högsta lönerna? DET partiet får min röst.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skaldjur, sipps och Ove

Ett smaskigt och delvis självutlämnande inlägg. Och lite argt, förstås.

---

 

Wokade skaldjur med ris, starköl och en dålig deckare. Och nej. Jag hittade ingen pärla i musselskalen.

Inte heller igår orkade jag laga mat. Jag var sugen på nånting wokat efter att Fästmön hade pratat om det, så jag ringde bort till Thai Wok, som är en del av Food Courten i Gamlis, för att beställa wokade skaldjur med grönsaker och vitlök. Egentligen tycker jag att det är lite löjligt med alla ställen som kallar sig Food court. Jag menar, finns det inget passande svenskt ord för det? Vi befinner oss nämligen i Sverige, inte i USA.

Jag ringde för att göra min avhämtnings-beställning en kvart före klockan sex på kvällen. En man svarade. Jag la fram mitt ärende. Han frågade vad jag ville ha. Och JUST som jag skulle ge mig på att försöka uttala namnet på rätten jag ville äta kommer en tjej in i vårt samtal och liksom börjar om utfrågningen av mig. Jag sa att jag just höll på att beställa mat för avhämtning av en kille. Då svarar tjejen:

Men han har inte riktigt tid med det!..

Säger man så till en kund? Inte enligt mig. Så de fakta att Thai Wok är en del av en Food Court och att jag blev avbruten borde ha gjort att jag la ner projektet. Men jag var hungrig. Och då är mitt fokus ett: föda.

När jag så tog mig bort till stället för att hämta min mat möttes jag av en lugn asiatisk man som räckte mig en påse. Sen kom den nerviga tjejen, troligen hon som kom in i mitt samtal, och skulle ta betalt. Inte nog med att hon hade avbrutit mig, nu kunde hon inte få ut nåt kvitto ur apparaten. Och ett kvitto ville jag ha. Bara för att. Svetten rann – om mig. Tjejen blev nervösare och nervösare, men till sist lyckades hon.

Nu undrar du varför jag så envist ville ha ett kvitto? Jo, när en avhämtningsrätt visar sig kosta 135 kronor – nej, jag ljuger inte! – då vill jag ha möjligheten att åka tillbaka med den om den inte är till belåtenhet.

Fast maten var till belåtenhet, även om jag hellre hade velat ha nudlar än ris. Jag åt upp allt. Den var smakrik och innehöll flera sorters skaldjur. Mest scampi och så tre musslor i skal. Inga pärlor. Det hade jag ju kunna klaga på.

Sippskuf.

Jag åt upp min mat, diskade, telefonerade med Anna och läste ut den dåliga deckaren. Sen började jag läsa den allra sista födelsedagsboken jag fick i år. Redan efter några rader i det inledande kapitlet var jag fast. Det här är en bok jag lär älska! För jag kände direkt igen andra människor – men mest av allt mig själv i huvudpersonen.

I det första kapitlet ska han köpa ”data”. Ehum, det var exakt vad nån mig närstående (<== det vill säga jag själv) gjorde för ett tag sen. Nu är jag väl inte lika datorkorkad och arg som personen i boken, men för säkerhets skull hade jag med mig en IT-expert. Och pengar i en ask som det en gång varit knästrumpor av nylon i. Ja, jag är en kuf. Dessutom använder jag aldrig knästrumpor av nylon. Det blev pinsamt i affären när jag skulle betala. Men jag ska förklara: jag har sparat pengar (kontanter) som jag har fått av min mamma till jul och till födelsedag i den här asken, som de första gåvopengarna kom i en gång. Pengarna har jag sparat till oförutsedda utgifter, såsom arbetslöshet. Och så en ny dator. I en ask. Som mamma en gång har haft knästrumpor av nylon i.

Min kväll rundade jag av med sipps* på ballen**. När mörkret hade sänkt sig gjorde lyktorna ingen som helst nytta – jag kunde inte läsa mer i den sista födelsedagsboken. Så jag satt bara där i mörkret och var arg på

• motorcyklister (var det nån jävla tävling här i krokarna igår kväll, eller?)
• medelålders småfulla män som spelade kubb (en hade en riktig megafonröst)
• fotbollskillar (som envisas med hårda bollar längs med kortsidan på tennisbanan i stället för långsidan – snart kraschar de nåt fönster! Förresten är det en tennisbana, inte nån jävla fotbollsplan!)
• herr och fru Deskmedul som bara tvättar (ska man inte spara lite på vatten nu när det är så torrt?)
• folk som sliter upp luckorna i sina inglasade ballar*** så man hoppar högt
• småbarn som är uppe sent

Och kände mig ganska ensam. Så jag gick och la mig och läste i skenet från nattduksbordslampan om hur Ove körde bil med släpvagn. Ove, som är bitter och grannarnas skräck. Påminner mig om nån… Sen somnade jag.

*sipps = chips
**ballen = balkongen
***inglasade ballar = inglasade balkonger

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Radioter och separationer

Ett inlägg om radio.

---

 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

Det uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

Programmet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”…så ock på jorden…”

Ett soligt inlägg.

---

 

Tänk att jag tog mig i mitt kraglösa linne och gav mig ut för att få lite D-vitamin. Sol och ljus är inte heller fel. Det är dessutom gratis. Jag läste i min bok på gång om en nördig typ som bara sitter vid sin dator och tittar på kartor. Blek och glåmig är han, och endast en av dygnets 24 timmar lämnar han sitt rum – för att äta. Sån vill jag inte bli. Men kufisk är jag ju förstås redan. Och rädd för världen utanför. Är du?

Men innan dess köpte jag min första sms-tågbiljett för min lilla utflykt till verkligheten i morgon. Tio minuter efter köpet hade jag biljetten i min ajfån. Inte alls svårt och inte alls dumt! Det enda dumma är att det inte går att köpa öppna returbiljetter. Tror jag…

Vädret är riktigt somrigt idag. Det är både varmt och soligt. En svag vind blåser – och den är väldigt skön. Jag traskade nästan fyra och en halv kilometer idag. Inte på nån rekordtid alls – knappa åtta månaders stillasittande i bil eller vid jobbdatorn har inte precis gjort underverk med konditionen… Men det viktiga var att jag klarade av den sträcka jag hade tänkt mig OCH att ingen av mina hälsporrar gjorde sig påminda! Inte än, i alla fall…

Det blev en fin tur. Jag påmindes om att livet är en gåva och att jag har valt livet och ljuset framför det andra. Det där jag inte vill tänka på just nu utan har stoppat långt inuti mig. För idag är det ju MIN dag…

Här är några bilder från min promenad:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »