Alla kan se dig

Ett inlägg om en bok.

---

 

Gotland är, som bekant, Sveriges svar på Englands Midsomer. Men skillnaden är att Gotland faktiskt finns, medan Midsomer är påhittat. I litteraturens värld tas oändligt med människor av daga på den svenska ön. Så sker även i min sjunde lästa julklappsbok från 2015, tillika Anna Janssons sextonde bok om Maria Wern, Alla kan se dig. Tack snälla mamma!

Precis som i TV-serien Shetland försvinner alltså en ung kille på en färja. Den här färjan går emellertid till Gotland, inte Skottland. En äldre dam ser nånting mystiskt och vill kontakta polisen. Problemet är bara att hon är psykiskt sjuk. Samtidigt är det nån galning som ger sig på äldre människor på Gotland och har ihjäl dem. Maria Werns chef Tomas Hartman klarar inte riktigt av utredningen av åldringsmorden – det händer mycket i hans privatliv. Maria Wern tar över när chefen blir suspenderad.

Det händer väldigt mycket på de knappa 300 sidorna som utgör den här boken. Det är, förutom mord, mobbning, äktenskapsproblem, demenssjukdom, pedofili, uthängningar på nätet, sadism med mera. Dessutom finns här en och annan med skyddad identitet. Faktum är att det blir… lite för mycket av det goda onda. Visst är boken spännande.  Och ja, detta med att filma och lägga ut på internet i elakt syfte – att hänga ut nån på nätet för att jävlas – liksom pedofili är hemska saker. Ändå känns det inte helt trovärdigt – verkligheten är så mycket värre och har drivit så många till att ta sina egna liv.

Toffelomdömet blir emellertid högt. Boken är som vanligt välskriven och det är svårt att lägga den ifrån sig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Turkoschockad, i sista minuten och snigelpost med betoning på snigel

Ett dessvärre icke turkosfritt inlägg.

---

 

Den som läser min blogg vet att jag har problem med turkos. Det är, i mitt tycke, ingen färg, utan en nyans. En skitful nyans. Så igår vid lunchtid när jag anlände till Himlen blev jag turkoschockad på riktigt. Jag började se mig om i Fästmöns hem och insåg att det är nån som är ute efter att jävlas med mig. Eller skoja. Eller nåt. Kanske bara nån som råkar gilla turkos..? Det kanske var Fågelmörderskan a k a Katt. Ja jag har alltid sagt att katter är rovdjur. Jag är helt klart en hundmänniska. Det är väl tur, dårå, att jag inte bor med Katt Fågelmörderska.

Vilken turkoschock!

Anna har haft sin äldsta dotter hos sig i sommar. Men igår var det dags för min bonusdotter att fara hem till sitt. Eftersom jag visste att det skulle medföras ett antal resväskor erbjöd jag mig att föra den unga damen med såväl packning som moder till centralen i Uppsala och tåget.

Två resväskor, en bag och en rygga skulle in i bilen – förutom äldsta bonusdottern, dess moder och jag själv.

Jag infann mig på överenskommet klockslag en timme före tågets avgång. När jag såg packningen i hallen – en stor resväska, en liten resväska, en bag och en ryggsäck – började jag fundera på hur det skulle få plats i min lille bil. Jag har nämligen ingen stor bil, om nån nu trodde det. Men med halva baksätet fällt fick vi in allt, inklusive oss själva.

Det skulle handlas matsäck på vägen, så det var bra att jag kom i god tid. Sen blev det mindre bra. Efter att ha svängt ut från Förorten, rundat rondellen blev det plötsligt tvärstopp. Jag kunde se en lång radda bilar framför oss i vårt körfält. Uppenbarligen hade det hänt nåt. Bonusdotterns pappa messade (inte mig som körde bil utan Anna) om en försvunnen gympapåse i samma veva och kunde upplysa oss om att det skett en olycka. Två bilar inblandade, fyra skadade. Ruggigt! Jag hade ju liksom åkt där typ 40 minuter tidigare. Senare på kvällen läste jag hos lokalblaskan att det var fyra personer totalt som färdats i bilarna och att en förts skadad till sjukhus. Jag hoppas att det blev lindriga skador!

Men detta satte en stor käpp i våra hjul. Bonusdottern hade ett tåg att passa. Vi fick helt enkelt göra helt om – varpå en idiot i bilen bakom mig körde fram så jag höll på att backa in i hans fula Volvo på den smala vägen. Nån ytterligare olycka skedde emellertid inte och vi körde på en slingrig bakväg och därefter gamla E4:an i stället för nya in till stan. Vi hann! Dessutom var tåget naturligtvis försenat, men inte mer än sju minuter.

Efter det stora kramkalaset och en och annan tår for vi tillbaka ut till Förorten via samma bakväg. Anna bjöd på kaffe, glass och hallon och Jerka och yngsta bonussonen anslöt. Jag fick ett uppdrag och gav mig av hemåt för att utföra det. Hade just satt punkt när telefonen ringde. Det var lilla mamma som ville tacka för kortet från Stockholm, postat för en vecka sen… Men hallå, posten!!! Ska det ta en vecka för ett vykort att nå fram från Stockholm till Metropolen Byhålan??? Inte konstigt att folk slutar använda snigelpost. Skärpning!!! I vart fall fick jag min bensinräkning idag, vilket är i rimlig tid. Förra månaden tog den nästan två veckor på sig att hitta hit… Jag undrar vad vi betalar för när vi frankerar våra kort och brev…

I övrigt funderar jag på det jag skrev om i helgen, utrymmet. Jag har ännu inte fattat nåt beslut. Men faktum kvarstår – och bara tio procent…

Min kväll avslutades med att uppdatera min mobils systemversion och äta rester från igår, nersköljda med ett glas rött samt Broadchurch! Hur hade DU det igår? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sicken resa…

Ett inlägg om allt från ergonomi via köer och fågelbajs till en kall öl.

---

 

Min datorarbetsplats hos mamma. Notera mina fötter under pallen.

Fy te rackarns vilken resa! Jag längtade hem till min säng (jag sover på golvet hos mamma) och till min mer ergonomiska arbetsplats än den jag har hos mamma (datorn på en fotpall, jag sitter på golvet), men det gjorde visst ”alla andra” i dag också. Framför allt extra långa långtradare, husbilar och husvagnsekipage. Påminn mig om att jag aldrig mer ska ge mig ut på vägarna sommartid… Nåja… Men alltså efter en timme hade jag kört högst tre mil. Då förstår du att det gick allt annat än fort. Min mun var jämn, för att uttrycka det milt.

På sedvanligt ställe stannade jag för toabesök, kaffe och en glass. Skoftestamannen var social och pratsam idag. Han sa att det var ont om turister och att de flesta är så snåla att de har eget fika med sig. Dessutom parkerade de på långtradarparkeringen. Hmpf!

Hej hej, hemskt mycket hej! vinkar jag.

Jag är glad att jag kom hem i helt skick. Mitt hem var mörkt, men här var luftigt och alla blommor levde. Min balledörr* var emellertid öppen, vilket gjorde mig väldigt fundersam. Dessutom var ballen** alldeles nerskiten… Ja, inte människoskit, dårå, utan fågeldito. Fast jag kunde ju tänka mig att göra nåt roligare än att torka skit efter en långresa, det är ett som är säkert…

Hos Lucille fick jag förklaringen – glömska, vad gäller dörren, matrester efter grillning i området, vad gäller fågelskiten. Jag får väl gå till BRF-styrelsen och klaga IGEN, dårå, till ingen nytta. Hur som helst, den kalla ölen Lucille bjöd på satt perfekt och gav mig kraft att ringa mamma, betala en räkning, göra tolv utskrifter samt greja med en krånglande dator. Håll nu tummarna för att den senare inte börjar jävlas igen, för naturligtvis har garantin precis gått ut… Ibland undrar man om allt skit samlas på en och samma gång.

Corvina Veronese-flaskan fick följa med hem oöppnad.

Jag har varit och handlat lite mat och lagar den nu, det vill säga jag har kycklingkorv och potatisklyftor i ugnen. Till det blir det en öl som jag hittade i kylen. Vinflaskan jag köpte i Metropolen Byhålan igår fick jag med mig hem oöppnad, för vi orkade aldrig äta de goda ostarna från Skafferiet igår kväll, mamma och jag. Mamma skulle mumsa på dem i kväll, i stället.

Den roligaste posten jag hade fått under dagarna hos mamma var en bok för recension från Historiska Media. Den ska jag ta tag i så snart jag har läst ut Visning pågår – och det är snart! Den är så spännande just nu! Men En sång från havet tror jag också att jag kommer att gilla, bland annat för att den utspelar sig i södra England, kanske i trakterna där jag bodde som ung, på bronsåldern. Ett litet avbrott för TV blir det klockan 21, Det tredje ögat.

En sång från havet ska jag läsa och recensera härnäst.

Nu är min mat färdig och jag har inte ätit nåt sen den där glassen och före det jordgubbar och fil i morse. Jag ska fundera lite kring saker på gång den kommande tiden. En vän behöver skrivhjälp, en annan vän behöver hjälp med sin hund från augusti och så vill jag diskutera en mordisk tripp mer ingående med älskade Fästmön. Lucille och jag har pratat om att åka till skogs nån dag. Bär är gratis där, liksom svamp, ju.

Jag hoppas att du har haft en bra tisdag. Skriver du en hälsning i en kommentar nedan blir jag glad!

*balledörr = balkongdörr
** ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blått, rött och förändring

Ett förändringsinlägg.

---

 

Det är inte OK att spika mellan klockan 22 och 22.20 en söndagskväll, tycker jag.

Det har varit val i Sverige. Igår kväll hade vi SvT:s valprogram på TV:n fram till läggdags, för det var ju verkligen spännande. Men Fästmön skulle upp tidigt för att börja jobba klockan sju och jag lovade att skjutsa henne, så vi släckte ner vid 22-tiden. Tyvärr gjorde inte andra det utan tyckte att det var en bra tid att spika på, mellan klockan 22 och 22.20, ungefär. Tack och lov upphörde det innan jag blev klarvaken! Jag hade liksom ingen som helst lust att hoppa ur sängen och i kläderna för att plinga på nåns dörr och påtala det självklara: man spikar inte efter klockan 22 i ett flerfamiljshus. Tänk att människor inte kan förstå det! Det är väl en sak om man inte har läst bostadsrättsföreningens regler eller struntar i dem, men man kanske kan tänka lite själv vad som är passande och vad som är mindre passande. Eller också gör man saker för att jävlas.

Blått i skyn, men de röda kommer starkt.

Idag tittar jag på valsiffrorna såväl lokalt som på riksnivå. Jag kan berätta att jag inte röstade på nåt parti som har ändelsen -demokraterna i sitt namn. Men det är skrämmande att se att ett av dessa partier har fått hela 6,6 procent av väljarnas röster här i Uppsala i kommunalvalet. Det är fem mandat.

Valdeltagandet i Uppsala låg på 83,7 procent. Det kan tyckas högt, men jag kan inte låta bli att undra var de 16,3 procenten som inte röstade höll hus. Slött! I Uppsala blir det i alla fall maktskifte, från blått till rött. S, MP och V får egen majoritet i kommunfullmäktige. Men resultaten är förstås fortfarande preliminära.

Hur det gick i landstingsvalet är inte mycket att orda om, eftersom jag tycker att landstingen ska läggas ner och dess verksamheter tas över av stat och kommun. Men trenden håller i sig även där – partiet med en blå blomma, som påminner lite om en majblomma, är det parti som har ökat mest och fick hela åtta procent av rösterna.

Jag tittar också på hur folk i området där jag bor har röstat på riksnivå. Här är sossarna starka. Men mer skrämmande är att partiet som fick 6,6 procent av rösterna i kommunen här har fått 7,4 procent. Partiet fick hela 69 röster av mina grannar. Högt, men tack och lov inte lika högt som i Järlåsa där 149 personer gav partiet sina röster. Valdeltagandet i min valkrets var 85,1, också något högre än i hela Uppsala.

Vad ska man säga sammanfattningsvis om resultatet då? Tja, jag tycker att det inte var nåt oväntat resultat och jag har en del förväntningar.

Tre jobb har jag sökt idag på morgonen och när jag har bäddat och stoppat in linserna i ögonen ska jag ta upp bokskriveriet. Jag räknar med att kunna skriva om det första halvåret förra året.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag har nåt roligt och intressant att läsa när jag gör pauser i mitt skrivande!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Radioter och separationer

Ett inlägg om radio.

---

 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

Det uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

Programmet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag ser rött…

Yet another ilsket inlägg.

Åter en dag full av strul, både på jobbet och hemmavid. Man skulle kunna tro att det är en konstant fredagen den 13 för min del. När jag tittar i kalendern står det emellertid den 4 december. Idag är det dessutom onsdag. Det innebär bara två dagar till av mörkerkörning den här veckan, till exempel. Det är nånting jag inte estimerar, bara så du vet.

De få ljuspunkter jag ser när jag åker till och från jobbet är mest bländande.

Om den externa webbplatsen strulade igår… Strula, förresten… Den låg nere i flera timmar och folk blev jättearga på mig. Och det var ju verkligen mitt fel (här är jag mycket ironisk). Jag drog ur kontakten till servern bara för att jävlas. Skämt åsido, idag var det intranätets tur. Det gick inte att skapa nya sidor. Då är det ju liiite svårt för mig att… skapa nya sidor såsom nyheter som ska läggas ut. Jag felanmälde, men problemet var fortfarande inte löst när jag åkte hem i kväll.

Efter en som vanligt mer eller mindre fasansfull bilresa hem med livet som insats möttes jag av En Liten Flicka, i princip, som stod i Tokerianrondellen och visade röd flagg när jag ska svänga av in till mitt bostadsområde. Naturligtvis vevade jag ner rutan och sa nånting om att jag ju bor här. Det sket hon fullständigt i och hänvisade mig till Tokerians parkering – tills vidare. Där kunde jag stå och vänta – VÄNTA! – tills det gick att köra. Kommunen fixar en jävla cykel- och gångbana längs med vägen som går utanför mitt bostadsområde. I kväll pågick visst nån form av värsting-asfaltering. BARA bilar från andra hållet fick köra på gatan. Jag såg lika rött som Den Lilla Flickans flagga var. Bara det, alltså…  Föreställ dig…Tofflan stoppad av En Liten Flicka med en jävla röd flagga… GAAAAAAAAAAH!

Jag såg rött!

Men det var bara att parkera utanför Tokerian och promenera hem, ilsken som ett bi. Utanför mitt hem mötte jag Fästmön, som fick gå till och från jobbet idag. Det tycker jag var jätteduktigt gjort av henne. Sen gick hon dessutom och köpte kycklingchorizo med tillbehör till oss så att vi fick nåt att äta i kväll.

Som vanligt skulle jag tömma min postbox nere i entrén innan jag gick trappan upp till mig. Fast nyckeln gick inte att vrida runt i låset… Den otroligt smarta brevbäraren (ironi igen!) hade nämligen tryckt i alldeles för mycket post i min box. Det var nästan så att jag inte fick ut nyckeln när jag kört in den i låset. Jag kan tala att jag vid det laget nästan grinade och skrek. Väldigt högt. Men i stället ringde jag bostadsrättsföreningens ordförande, eftersom jag vet att han har en huvudnyckel så att man kan öppna hela fronten på postboxen – det enda sättet för mig att få ut min post, nämligen. Tyvärr – för min del – satt ordföranden vid ett julbord och kalasade, men lovade att försöka komma förbi i kväll nån gång och låsa upp. Om det inte blir för sent. Annars vet jag inte vad, för boxen innehåller julklappar som Somliga inte får se.

I övrigt har nu början av veckan passerat, anser jag. Urmakaren har ännu en gång låtit bli att ringa (det senaste budet var att han skulle ringa i början på den här veckan) om mitt inlämnade armbandsur.

Nu har jag tvättat en maskin grönt. Jag hoppas det inte slank ner nån röd flagga i tvätten. Rött och grönt blir nämligen brunt. BAJSBRUNT. Tvätten ska hängas nu. Fortfarande kan massor av saker gå på tok… Dessutom har Anna köpt nåt gott till kvällskaffet. Jag bränner mig säkert på kaffet och sätter det goda tillbehöret i halsen, kvävs och dör. Eller vad tror du???

Livet är kort. Vissa dar är det för mycket.

Read Full Post »

Vecka 43: Bulle och Balle

Ett inlägg om den Tofflianska veckans höjdpunkter och dalar.

Torsdag och som vanligt dags att lyfta fram bra prylar (Bulle) respektive mindre bra prylar (Balle som i… inte balkong). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Bulle

• Vännen som hade tid att prata och som fick mig att lyssna (Du vet själv vem du är!)
• Cattis, FEM, Gunilla och alla andra härliga snuskor!
• Vännen Inger (som skickade så fina blommor när jag verkligen behövde få känna mig lite uppskattad!)
• Ett herrans liv (Fasen vad jag skrattar åt prällen!!!)
• Augustpriset (Spännande nomineringar!)

Balle

• Rökare som faller till föga för sin last utanför entréer (Gå nån annanstans, tack!)
• Kyla (Usch, nej, vill inte vinter!!!)
• Så kallade bekanta som är som löv och inte diamanter
• Känslan av att misslyckas (Den måste jag ta mig förbi!)
• Människor som inte kan ta en tillsägelse utan att jävlas tusenfalt i stället för att bara acceptera (Grow up!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi i villa

Allting borde vara bra i den här boken. Men det är det inte. Pseudonymen Hans Koppels lilla bok Vi i villa beskriver dråpligt och vasst verkligheten i ett grannskap, men ger också en delvis skrämmande bild av hur det KAN vara. Tack för denna annorlunda bok, S!

En tung liten bok om livet i familjen – och med grannar. För inte ens när man bor i villa slipper man dem.

                                                                                                                                                     Anders bor med sin fru Filippa och dottern Anna i en villa nånstans. Allt borde vara bra, men… Anders har en älskarinna och han är konstant avundsjuk på vissa grannar, förbannad på andra och irriiterad på ännu fler. Grannar. För inte ens när man bor i villa slipper man dem. Så Anders börjar… jävlas med böghataren (som gissningsvis egentligen är homosexuell själv, det brukar vara så), paret som tycks bada i pengar och de med dottern som är taskig mot hans dotter.

Den här lilla pocketen är en riktigt rolig liten sak! Anders cyniska konstateranden är en alldeles fantastiskt skrivstil som tilltalar mig enormt. Texten går liksom i staccato när han beskriver omgivningens tillkortakommanden. Boken också lite skrämmande – Anders ”skämt” går lite för långt.

Högsta betyg, för det här var en läsfest!

Read Full Post »

Besvikelser

Besvikelser är nåt man aldrig slipper i sitt liv. Det spelar nog ingen roll hur gammal man är eller hur luttrad man är. Besvikelserna kommer, drabbar en och så suckar man och tycker att man själv är rätt blåst som lät sig bli besviken.

Igår kväll åkte vi hem till Nyby. Välkomstkommittén jublade i form av nån som kedjerökte hela kvällen och som var vänlig nog att dela med sig av sina avgaser genom mitt öppna balledörr*. Ja jag vet, jag har också rökt. Och det hände att jag stod utanför och rökte också. Men för det mesta rökte jag inne i min lägenhet eller på min balle**. Och rök STIGER, som bekant. Men om detta är ett sätt att barnsligt retas eller jävlas, så håll på då. Besviken blir jag inte för att man vill jävlas eller för att man är så blåst så man inte fattar att man irriterar andra, utan för att man håller på med såna dumheter som att röka, särskilt när det förekommit dödsfall i närmiljön på grund av just rökning.

Avgaser = nej tack! Behåll dem själv genom att inte utsätta din omgivning för dem.

                                                                                                                                                        Kvällen rundades av med en Wallander-film som var rätt OK. Den var läskig, men ändå underhållande. Eller avtrubbande eller bortmotande av ledsna tankar och besvikelser, kanske. Personligen var jag mycket besviken på en person som jag trodde var vuxnare, men som uppenbarligen inte riktigt förstått att om man beter sig som en tjurig barnrumpa, då blir det noll och intet av saker och ting.

Och lite besviken blev jag på de arbetsgivare som sa att de skulle läsa ansökningar från mig i veckan som gick men som inte har hört av sig. Det svider lite, fast jag börjar bli luttrad i dessa sammanhang. Ett nej-besked hade emellertid svidit mindre.

Och ännu lite mer besviken blir jag för att lårkinflammationen håller i sig och nu har krupit neråt igen. Just nu i knävecket. Går den ner i vaden är det risk för propp och då MÅSTE jag till sjukhus. BAJS!

Men MEST besviken blev jag nog när jag slet upp ett paket tvål som jag inhandlat i veckan för att ha i badrummet. Jag måste sluta köpa lyxtvålar och hade helt sonika köpt ett paket Palmolive-tvål på Tokerian. En tvål jag mindes från min barndom, en tvål som gav mig goda doftminnen och som var GRÖN. Då. Nu är tvåljäveln… TURKOS! OCH TURKOS ÄR JU INGEN FÄRG!!! Och jag köpte flerpack…

Flera paket TURKOS tvål… 😦 Inte konstigt att jag är besviken.

                                                                                                                                                           Nej, nu ska Fästmön och jag leta efter nåt kul att göra på semestern, typ nån resa eller så. Låt pengarna rulla, snart är det dags att dö. Typ…

                                                                                                                                                   *balledörr = balkongdörr
**balle = balkong

Read Full Post »